Annons
Annons

Ali Boulalas sista hopp

Daniel Lindström

 Ali Boulala var kung i skateboardvärlden – ett dödsföraktande underbarn med en rockstjärnas attityd – men en tragisk mc-olycka raserade allt. Nu tänker han trotsa sin trasiga kropp i ett avgörande försök att nå toppen igen. I sin ärligaste intervju någonsin berättar Boulala om sorgen, fängelse­tiden och pengarna som försvann.

Annons

* * *

Med sin burlesk­röda inredning är Cherry Bar en frisk fläkt av rom, cola och rock’n’roll i Melbournes flådiga affärskvarter. Stället anses inte bara vara fyramiljonerstadens, utan en av hela Australiens, bästa barer.

Det är tisdagen den 6 mars 2007 och 28-årige Ali Boulala, en av skateboard­sportens största fixstjärnor, har just satt sig tilrätta för att varva ner efter en dags fotograferande för magasinet Slam.

Vid sin sida inne på Cherry Bar har svensken sin vapendragare och gode vän: den åtta år yngre australiern Shane Cross.

Cross – med sitt karaktäristiska rödlätta, axellånga hårsvall – klassas som en av de främsta talangerna i skateboard­sfären och väntas gå en lysande framtid till mötes, bland annat ryktas han bli en karaktär i ett kommande tv-spel.

Efter en stund beger de sig mot Boulalas australiska flickvän Amandas hus för att fortsätta natten. Cross frågar gång på gång om de inte ska ta en tur på Boulalas motorcykel, en Suzuki GS 1100 som han sprayat mattsvart. Till en början säger Boulala nej. Han har aldrig tidigare kört påverkad.


Omstridd legend. Olyckan 2007 delade skatevärlden i två läger: för eller emot Ali Boulala.

* * *

Högdalen, november 2012.

Tunga regnmoln hänger över hyreshusen i förorten. Löven har fallit, men ännu inte den första snön.

Ali Boulala, 33, uniformerad som en modern Billy The Kid med kavaj och väst under jackan, möter upp utanför tunnelbanan och pausar Hall & Oates Kiss on my list i hörlurarna.

Vi rör oss förbi centrum. Boulala haltar med högerbenet. Formen varierar från dag till dag, berättar han.

Man skulle kunna tro att Boulala och Amanda, som är hans fru sedan två år tillbaka, valt att flytta till förorten Hög­dalen söder om Stockholm på grund av den nyinvigda skateparken Highvalley, som sägs vara en av Europas största.

Men i själva verket flyttade de hit för att de fick chansen att ta över en lägenhet från vännen och före detta skatestjärnan Andreas Engelkes mormor. Först när flyttlasset gick hörde Boulala talas om parksatsningen. En ödets nyck – eller ironi.

– Än så länge kan jag inte utnyttja parken och hela galenskapen. Jag kan helt enkelt inte skejta så pass bra i dag. Vi rör oss långsamt genom parken. Regnet gör betongen spegelblank.

– Å andra sidan vet jag inte om det är någon som kan använda den här parken till fullo, tillägger Boulala med sin tydliga Stockholmsdialekt.

Han slog igenom redan som fjunig tonåring på Stockholms skateboardscen. Ali Boulala åkte respektlöst och till synes utan rädsla. Utvecklades snabbt till en skatevärldens Sid Vicious.

Han var egensinnig, drogs till det smått omöjliga och hade en unik karisma och klädstil. Ali Boulala revolutionerade estetiken för den stereotypa skateboard-åkaren när han kom susande i hatt, skinnjacka och tajta jeans – en antites till det baggymode som rådde inom kulturen.

Men framför allt var Boulala en fantastisk skateboardåkare. 2002 var han i Lyon i Frankrike och hittade en trappa med 25 steg. Filmklippet där han försöker hoppa med sin skateboard nerför trappan är ett av hans mest uppmärksammade.

– När jag såg den där trappan tänkte jag bara: ”Det här är möjligt.” Det var precis det jag ville göra: Stå på min skateboard och flyga på riktigt. Jag fattade inte att ingen annan hade tänkt på att göra samma sak. Men alla är vi olika. Om jag bara hade haft tillräckligt med fart så vet jag att jag hade klarat det…

Efter tre försök, som alla resulterade i att han manglades mot asfalten, gav han upp. Men Boulala befäste sin image som våghals. Ingen kunde konkurrera med honom. Framför allt inte med hans gränslöshet.

– Folk tror säkert att jag fortfarande festar och super och hela tiden gör galna saker, säger han i dag. Det är inte alls sant, i själva verket sitter jag hemma och börjar dagarna med att kolla på Ellen DeGeneres och Oprah Winfrey. Dessutom kokar jag två ägg i exakt sex minuter. Sen väntar jag på att något ska hända. Ibland händer det inte ett piss. Jag kan ha jävligt tråkigt. Jag har inga rutiner. Det har jag aldrig haft, förutom när jag satt i fängelse.


Kvar vid hans sida. Boulala drar in långt ifrån lika mycket pengar som han gjorde på toppen av sin karriär, men hans varumärke är fortfarande starkt. Flip, en av hans trognaste sponsorer, säljer fortfarande skateboards med hans namn på.

* * *

Melbourne, natten till den den 7 mars 2007.

Besökarna på barerna och restaurangerna kring Tramway Hotel reagerar när en kolsvart motorcykel kör ännu ett högljutt varv runt kvarteret. På fordonet sitter två unga män utan hjälm. Plötsligt går något snett. Föraren tappar kontrollen.

Klockan har precis passerat ett på natten när ekipaget med Ali Boulala och Shane Cross brakar rakt in i väggen på Tramway Hotel. Kaos uppstår. Cross, som åkt med som passagerare, avlider nästan omedelbart och dödförklaras några timmar senare.

Två veckor senare, på Alfred Hospital, vaknar Ali Boulala successivt upp ur den koma han sjunkit in i. Där och då har han ingen aning om vad som hänt. Han vet inte att hans vän omkommit i kraschen, som inträffade i den på papperet blygsamma hastigheten av cirka 30 kilometer i timmen.

Uppvaknandet ur koman sker gradvis.Insikten om vad som hänt kommer till Boulala i omgångar och först ungefär en månad efter olyckan. Förvirringen gör honom frågande och förbannad.

– Det tog mig hur lång tid som helst innan jag förstod vad som faktiskt hade hänt, att jag hade förlorat en kompis.

Boulala låg på sjukhus i över tre månader. När han blev utskriven kunde han på sin höjd gå 200 meter utan hjälpmedel.

Parallellt med tillfrisknandet – bland annat i form av återuppbyggandet av de muskler som försvagats under koman – pågick det rättsliga efterspelet. Domaren Sue Pullen beskrev händelsen som en tragedi och menade att Boulala borde ha insett den potentiella risken.

– Du var en förebild, sa hon.

– Precis som Shane Cross.

På nätet har tongångarna varit hårda. Ali Boulala kom att bli något av en vattendelare i skatevärlden: vissa dömde ut honom som boven i dramat, andra menade att de trots allt var två på motorcykeln.

Domen i Australien kom att bli fyra års fängelse för ”culpable driving resulting in death”, vilket kan jämföras med vårdslöshet i trafik och
vållande till annans död.

Straffet avtjänade Ali Boulala på tre fängelser. Större delen av tiden satt han på Loddon Prison, drygt tolv mil nordväst om Melbourne. Ett ”medium security”-fängelse med fokus på drogrehabilitering och återanpassning av de intagna till ett liv utanför murarna.

Dagarna gick långsamt. Kvart i sju varje morgon väcktes de intagna av en röst från högtalarsystemet och de fick alla gå fram till celldörrarna för att sträcka ut sina händer – beviset för att de överlevt natten.

De flesta av fångarna arbetade i fängelsets verkstäder. Men inte Boulala, han ansågs vara för fysiskt hämmad. I stället pluggade han egenföretagande och design. Dagarna minns han som fruktansvärt monotona.

– Visst var det obekvämt att sitta i fängelse, men jag var aldrig rädd. Jag sket i vad de övriga fångarna höll på med och jag tror att de fattade rätt snabbt att de inte skulle få ut något av mig. Jag brydde mig inte. Jag hade nästan dött redan, så varje dag jag levde såg jag som en bonus, säger Boulala i dag.

Tillvarons ljuspunkter var helgerna när flickvännen Amanda kom på besök. Den 12 mars 2010 släpptes Ali Boulala ur fängelset. Några dagar senare återvände han till Sverige. I oktober samma år gifte han sig med Amanda i Stockholm.

I tidigare intervjuer har Boulala berättat att han vill komma i kontakt med Shane Cross familj för att förklara sig. För att visa att han bryr sig.

– I fängelset funderade jag på att skriva brev till dem, säger han i dag. Men det blev aldrig av. Jag vet att hans mor inte vill ha någon kontakt med mig, och det är klart: hon har förlorat en son. Egentligen vill jag höra vad de har att säga till mig. Det är något jag tänker på varje dag. Och så kommer det säkert att fortsätta.


Boulala i hemmet i Högdalen. Han har alltid gått sin egen väg och är än i dag ointresserad av att försöka beskriva sig själv: ”Det var en del av hela min grej att skita i vad andra tyckte, och det gör jag fortfarande.”

* * *

Stockholm, oktober 2012.

En flock medelålders män med vaxblanka kotlettfrisyrer och mörka kostymer äter på restaurangen El Amir, ett kullerstenskast från Centralstationen.

En man bryter mönstret med en handfull guldhalsband, kråsskjorta av siden, ljus skinnväst och hudtajta jeans. Han har hängt den till synes blytunga vinterjackan med pälskrage över den mörkbruna trästolen och hans hår för tankarna till Bob Dylans mest klassiska kuddfrisyr.

Ali Boulala sitter med de pinnsmala benen i kors, med överkroppen halvt böjd över bordet. Här har han själv plockat disk och skalat potatis i sina dagar. Men det var längesen. Nu rör han sig som om lokalen var hans andra hem, hälsar avslappnat på stamgäster och personal, gnabbas med sin yngre bror Omar, som tagit över ansvaret för verksamheten sedan deras pappa Noui – som äger El Amir – flyttat tillbaka till sina rötter i Ras El Oued i Algeriet.

Kotlettfrisyrerna stirrar något snett på Boulala när han tar sig an en italiensk variant av schnitzel i tomatsås.

– Förra sommaren käkade jag frukost, lunch och middag här, nästan varje dag, berättar han och tar en tugga.

– Dessutom får jag gratis bärs, tillägger han med ett försiktigt skratt.

Under de senaste åren har Ali Boulala av förklarliga skäl hamnat i medieskugga.

– Själv har jag svårt att förstå att mitt liv är så speciellt, säger han. Men jag försöker inse att det kan vara det för andra. Det är en kul berättelse. Eller kul och kul… Intressant är kanske rätt ord.

Han menar att han inte har några större problem med att tala om sig själv, även om det går längre mellan intervjuerna numera.

– Jag har ingenting emot det, men det känns som jag pratar om någon annan.

Jag frågar om han någonsin känner sig låst i rollen som Ali Boulala – den oförutsägbara och vilda.

– Det tror jag. Som fan. Speciellt inom skatevärlden. Det finns helt klart fort­farande en bild av Ali Boulala som en snorunge som busar omkring jävligt mycket.

Så vem är den riktiga Ali Boulala?
– Det går inte att svara på. Han stannar upp, lyfter blicken och ser ut över restaurangen.

– Han är inte i närheten av den som folk tror att han är i alla fall.

* * *

Ali Boulala föddes på Sabbatsbergs sjukhus den 28 januari 1979. De första åren växte han upp i Bromma med mamman Raija, som numera bor i finska Åbo, pappa Noui och senare brodern Omar.

– Han är yngre, men trivs med att alla tror att det är tvärtom, säger Ali Boulala, spelat besviken.

Pappa Noui hade en pizzeria som Ali knappt minns innan han 1982 etablerade El Amir på Gamla Brogatan i hjärtat av Stockholm. Familjen flyttade senare till Vasastan.

Under en semester på Mallorca 1989 kom Ali för första gången i kontakt med en skateboard på riktigt. Initiativet kom från Omar efter att de sett några ungar fara omkring. De två bröderna Boulala tyckte att ”det såg ballt ut”.

– Till en början åkte vi bara sakta rakt fram. Men så fort jag hade klarat det första tricket kunde jag inte lägga av. Då ville jag veta allt och skejta mer och mer. Jag ville ha koll på vad alla andra gjorde.

Boulala reflekterade aldrig över att han var en talang, säger han.

– Det finns alltid de som är bättre, så har jag tänkt hela tiden.

Men det skulle inte dröja många år från det första stapplande mötet med en skateboard på Mallorca innan han blev känd för sin unika stil och sin brutala våghalsighet.

– Jag var så jävla ung, en liten snorunge som kunde hoppa jävligt mycket. Så det tog inte lång tid innan jag började få en massa gratisprylar. Då var jag bara 14, 15 år.

Fortfarande var skateboarden hobby.

– Då kände jag inte att skejtande var något som jag skulle satsa på. Scenen fanns inte riktigt än. Det var inte som i dag när föräldrar styr tio-, tolvåringar till att bli proffs inom en massa områden. Då var det bara en rolig grej. Jag har aldrig tänkt: ”Nu jävlar ska jag bli proffs!” Jag ville bara åka skateboard. Jag kollade på en massa filmer med kända profiler, men trodde inte att jag skulle bli en av dem.
Jag vet inte riktigt vad jag ville bli.

Boulalas första sponsor kom att bli det svenska klädföretaget G-spot, grundat av skatepionjären Greger Hagelin, numera vd för klädmärket WeSC. Han minns tydligt att Boulala var något utöver det vanliga när de började samarbeta 1993.

– Han kunde bli helt knäckt om han inte klarade av ett trick eller om han inte tyckte att han utvecklades tillräckligt snabbt, säger Hagelin.

– Senare blev det lite av hans image att låtsas som att han inte hade övat. Men jag vet hur mycket tid han lade ner på att bli så bra som han var.

I övrigt beskriver Hagelin, som under en period också var Boulalas manager, adepten som lite för envis för sitt eget bästa.

– Jag vet egentligen inte hur mycket pengar han tjänade som mest. Vad jag däremot vet är att han kunde ha tjänat betydligt mer än vad han faktiskt gjorde. Ali har alltid varit lite trubbig och tagit vissa beslut mer med hjärtat än med hjärnan.

Greger Hagelin tänker efter en stund när jag ber honom förklara Boulalas framgångar för någon som inte är insatt i skateboardkulturen.

– I den här branschen spelar det ingen roll om du har vunnit en massa tävlingar eller inte, vilket jag tror att många som inte håller på med skateboard har svårt att förstå. Den personliga stilen och utstrålningen är viktigare. Ali kan ses som en filmstjärna – och han är en av få svenska skejtare som har lyckats i USA. Han blev en världsstjärna, men det känns som att han hela tiden har varit större i andra länder än i Sverige. Han var helt klart en av de allra största.

Boulala lutar sig tillbaka på sin stol på El Amir. Lunchruschen bedarrar, men vi sitter kvar.

– Man måste egentligen studera för att fatta, för att bli riktigt bra på något, säger Boulala. Och det är det som är det tråkiga – själva studerandet. Men ju mer man kan, desto roligare blir det. Jag blir förbannad när jag inte lyckas. Jag vet att jag kommer att ramla och slå mig hundra gånger innan det är klart. Men det är kanske också själva grejen, att det ska vara lite riskabelt. Om det var enkelt skulle det inte vara lika kul.

Så risken i sig är lockande?
– Jag tror det. Jag tänker kanske inte på det i stunden, att något är farligt. Men det skulle ta bort udden om det inte var så. Då hade jag lika gärna kunnat spela golf i stället.

Boulalas mamma har berättat för honom att han alltid skulle klättra upp på det högsta han kunde hitta när han var liten.

–Såg jag ett ställe där jag kunde klättra, då gjorde jag det. Så fort hon vände ryggen till, så var jag uppe någonstans.

Hur nervösa var dina föräldrar för att släppa iväg dig när karriären tog fart?
– Inte alls. Farsan köpte biljetten till USA när jag åkte dit första gången, med bland andra Tomas Olsson.

Den före detta skateboardstjärnan Olsson, sedermera åtalad för bankrån, porträtterades i Café våren 2011 när han levde på flykt på Irland. Senare samma år friades han från alla anklagelser.

– Han dyker upp här lite då och då, säger Boulala kryptiskt.

Vi lägger besticken åt sidan och börjar prata om framtiden. Boulala berättar entusiastiskt att han arbetar med en bok om sitt liv. Ett projekt som han hoppas ska nå handeln under 2013.

Utöver det finns eventuellt andra planer.

– Snart är frugan 30, det börjar kanske bli dags att skaffa familj. Men jag vet inte riktigt vad jag vill.

Jag hörde att du är förälder till tre barn.
– Det är en lögn. Det snackas så mycket skit överallt… Det är jävligt möjligt att det finns något love child med tanke på hur oförsiktig man har varit. Vad ska man göra då? Jag ser fortfarande mig själv som ett barn.

Samtidigt pågår Ali Boulalas stora kroppsliga kamp: den för att komma tillbaka till ett liv som skateboardproffs.

Ena höften skadades i motorcykel­kraschen och Boulala har opererats för en broskbildning som påverkat hans rörlighet i benen. Olyckan i Melbourne gav honom dessutom vissa skall- och hjärnskador.

– Men jag ska absolut försöka komma tillbaka. Så gott det går, tills jag blir riktigt lack och skiter i det. Det går nog inte att bara sluta så där.

Han tar en kort paus.

– Det är svårt att ge upp något som man har hållit på med i hela sitt liv. Det är klart att det inte är lika roligt när det inte går lika bra längre. Men det är bara att öva upp sig.


Hemma igen. Ali Boulala i den nybyggda skate­parken i Högdalen i november 2012. Han återvände till Sverige 2010 efter att ha avtjänat två års fängelse i Australien för mc-kraschen där vännen och skatestjärnan Shane Cross omkom.

* * *

När Ali Boulala stod på toppen av sin karriär bestod dagarna av sovmorgnar, skejtande och vilda festnätter. Han turnerade världen runt, prydde tidningsomslag och designade skor för Etnies och Osiris. Samtidigt träffade han sin familj allt mindre och deltog i tävlingar och uppvisningar, dokumenterad av fotografer och filmare som alla ville ha del av superstjärnan. Med detta kom sponsorerna.

Klipp efter klipp på internet visar en man som gör makalösa trick, som hoppar från sanslösa höjder, som klarar av det ingen annan tror är möjligt – eller vågar.

En källa uppger att en åkare av Ali Boulalas dignitet vid den här tidpunkten kunde håva in stora pengar i prispengar och sponsoravtal – mellan tre till sju dollar per såld skateboard av signaturmodell, något som Boulala påstås ha sålt minst 100 000 exemplar av sedan 1997.

I dag sponsras han bland annat med skateboards från Flip och skor från Supra. Listan på samarbetspartners är inte lika lång som för några år sedan, men sötebrödsdagarna behöver inte vara över, speciellt inte med tanke på att för kulturen nya aktörer som Nike, Adidas och en rad energidrycker gett sig in i branschen och knuffat undan mer traditionella märken.

– Tidigare har jag absolut levt gott, säger Boulala. Jag kunde köpa precis vad jag ville, enbart på grund av att jag åkte skateboard. Det var hur kul som helst.

Har du kvar något av de pengarna?
– Nej, svarar han rappt. Jag har inte köpt något smart som ett hus, utan mest en massa leksaker. Folk kanske tycker att jag har slösat bort mina pengar. Det tycker inte jag.

Hur mycket pengar tjänade du?
– Det vet jag inte om jag vill säga. Det är lite pinsamt att snacka siffror, men det var tillräckligt för att kunna köpa en Cadillac, två motorcyklar och en massa radiostyrda helikoptrar. Och det var tillräckligt för att kunna supa och knarka. Det är inte slöseri när man gör det man vill.

Ångrar du dig?
– Nej, absolut inte. Det är klart att det är drygt att inte ha några pengar, men jag hade ju kul då.

Skulle du göra om det i dag?
– Jag skulle kunna sitta här och säga att jag skulle spara pengarna, men i verkligheten skulle jag nog göra samma sak. Faktiskt. Jag såg det som att jag fick pengar ”gratis”. Jag gjorde det jag ville och fick betalt. I och med det kunde jag göra vad fan som helst med stålarna.

Hur rastlös är du i dag?
– Livet kan vara lite tråkigt ibland, så är det ju bara. Jag brukar säga: Men va fan, egentligen sitter vi ju alla här och väntar på att dö. Då ska man väl försöka att inte ha tråkigt under tiden? Det kanske är taskigt att säga så, men i slutändan är det ju sant.

Går du på knäna rent ekonomiskt?
– Nästan. Det beror dels på olyckan, men också på att det inte finns lika mycket pengar i branschen längre. Alla jävla företag håller ju på att gå under, säger Boulala och nämner ett par märken som precis gått i graven.

Boulala berättar att uppehållet från alkoholen på 177 dagar efter tiden på kåken funkade, men att tillvaron då inte var lika rolig som vanligt.

– Numera dricker jag inte lika mycket som Ali Boulala, säger han med ett klurigt leende.

Ali Boulala säger att om han kommer till en tävling eller en park och någon frågar ”Ska du ha?” svarar han ofta nej.

– Jag vill helt enkelt inte. Nu försöker jag köra med lite mer stil. Allt jag gjorde förr fångades på film, och då valde de naturligtvis att visa de scener där man spydde eller slog sönder något. Det tyckte såklart folk var roligt att titta på. Visst kan jag fortfarande spåra ur ibland, skillnaden är bara att det inte är någon som filmar längre.

Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 1/2013.

Annons

Dela (36)
Tweeta

Annons


Laddar