Carrie är en historia som har filmatiserats några gånger tidigare. Vad var det viktigaste för dig när du sa ja till det här projektet?
– Vi behövde en otroligt bra anledning, det var det absolut viktigaste. För du har ju rätt, Carrie har adapterats på ett ikoniskt sätt av Brian De Palma, och sedan minst två gånger till efter det. Självklart ställde vi oss frågan: ”Vad kan vi göra med den här historien nu, som rättfärdigar att vi närmar oss de här karaktärerna igen?” Jag kände att jag hade ett väldigt bra svar på varför och Stephen King höll med, vilket var väldigt viktigt för mig. Jag kommer aldrig göra någonting i hans värld som inte han stöttar.
”En version av Carrie som aldrig tidigare berättats”
Senaste gången vi såg Carrie i filmformat var 2013 med Chloe Grace Moretz i huvudrollen – en film som fick en hel del kritik för att vara alltför lik just Brian De Palmas version från 1976. När det nu är dags för Mike Flanagan att göra sin tv-satsning har han gjort en aktiv ansträngning att undvika en helt bokstavstrogen serie.
– Vi såg en chans att berätta en historia om vänlighet och grymhet och vad det innebär att vara tonåring i dagens samhälle. Att berätta den historien genom Carrie var oemotståndligt för mig. Att skapa en historia som både kändes bekant och samtidigt helt ny – en version av Carrie som aldrig tidigare berättats. Att prata om saker som är viktiga för mig, som pappa till en femtonåring i high school. Det var det viktigaste för mig.
Som pappa, känner du att det är mer komplicerat nu att placera barn och tonåringar i sårbara situationer i dina filmer?
– Väldigt. Grejen är den, som pappa i vår samtid kan du inte hjälpa att barnen är sårbara. Jag minns tydligt första gången jag tog mina barn till skolan och såg dem gå igenom metalldetektorn. Lät det sjunka in. Faktum är att våra barn hela tiden är i fara, särskilt i USA, vare sig vi vill det eller inte. För mig adderar det ett lager av relevans och vikt till en historia som Carrie.
LÄS ÄVEN: Alla 53 Stephen King-filmer rankade – från sämsta till bästa
Den klassiska Carriescenen har idag fått en ny betydelse
Under produktionen av den nya tolkningen av Carrie har en hel del eftertanke lagts på hur man anpassar en flera decennier gammal roman till ett samtida USA. Med anledning av det hintar Mike Flanagan om en ganska central förändring från ursprungsstoryn.
– För 50 år sedan när Stephen King skrev boken var den en historia som kulminerade i brutalt våld på en skola. Det betyder någonting helt annat idag än vad det gjorde då, och King håller med. Världen har utvecklats, eller gått bakåt på så många sätt. Att föreställa mig mina barn bli mobbade i skolan krossar mitt hjärta. Att tänka sig hur någon mobbar dem, filmar det och lägger upp det på internet för alltid. Tatuerar in det ögonblicket i deras liv, i deras identitet permanent. Det skapar en enorm ångest hos mig och det var något jag kände att den här historien gav oss möjlighet att prata om.
LÄS ÄVEN: Alla Stephen Kings 66 romaner rankade – från sämsta till bästa
Vänskapen med skräckhjälten Stephen King
Hur ser din relation till Stephen King ut idag, jämfört med när du just börjat filmatisera hans berättelser?
– Det känns konstigt att kunna säga att vi idag är vänner. Jag har varit ett fan av honom hela mitt liv – som historieberättare är han min hjälte. När jag först började jobba i hans värld med Gerald’s Game var han fortfarande en ganska avlägsen, mystisk entitet för mig, men genom åren har jag fått umgås med honom mer och mer. Jag satt bredvid honom när vi såg Doctor Sleep i biografen, jag satt med honom och Mark Hamill på premiären av The Life of Chuck i Toronto. Nu har vi ganska regelbunden kontakt. Jag håller honom fortfarande som min absoluta favoritförfattare och jag tror aldrig att det någonsin kommer förändras.
Genom åren har Flanagan uppmärksammats positivt för långfilmerna Oculus, Hush, Gerald’s Game och Doctor Sleep. Som den trogne skräckkonnässören har koll på rör han sig dock inte exklusivt i långfilmernas värld, utan har även hyllats för serier som The Haunting of Hill House, Midnight Mass och The Fall of the House of Usher.
Vad tänker du är de största skillnaderna inom skräckgenren på tv och på film?
– Jag älskar de båda av olika anledningar. Den stora skillnaden mellan film och tv är egentligen skala – en långfilm är relativt kort, du bär en rollfigur från punkt A till punkt B. Grejen med längre tv-serier är att du kan gå in mycket mer på djupet, karaktärer tar omvägar, tar sig till oväntade platser. Det påminner mycket mer om livet och det möjliggör ett mycket rikare historieberättande. Inom det visuella mediet är tv-serier det närmsta vi kommer att sitta ner och läsa en riktigt bra roman. Förlora oss själva i den. Men det är också vad som gör serier så utmanande, särskilt inom skräck. Det är svårt nog att bibehålla anspänning under en långfilm och nästan omöjligt under åtta eller tio timmar. Utmaningen är vad jag gillar allra mest med det.
Om man tittar på din serie Midnight Mass är den ju läskig hela vägen genom, från början till slut.
– Den är faktiskt min favorit, av alla serierna. Men jag gick aldrig in med intentionen att göra skräck, för mig var Midnight Mass en historia om tro och beroenden. The Haunting of Hill House handlade om sorg. Carrie handlar om empati. Skräcken kommer sist. Jag är glad att Midnight Mass var läskig hela vägen, men för mig var den berättelsen framförallt en möjlighet att diskutera stora frågor som liv, död, tro och fanatism. Så jag tror att så länge vi fokuserar på det är skräcken lättare att bibehålla.
Som trogen Stephen King-läsare måste jag ställa en sista fråga, innan vår intervjutid är över. Hur går det med din planerade tolkning av Stephen Kings långa epos The Dark Tower?
– Dark Tower är mitt Mount Everest, det är mitt drömprojekt. Jag har inga nya uppdateringar, bortsett från att jag arbetat på det i år nu. För att försöka ta serien till punkten där den får grönt ljus att produceras – och det blir närmare hela tiden. Lite som Rolands resa i böckerna är det en lång, spretig väg dit. Utmaningen är att hålla sig längs strålens väg, när du handskas med olika studiochefer och allt tråkigt som inte har med den spännande historien att göra. Stephen King är väldigt nöjd med manuset och det handlar nu bara om att få gå in i produktion. Jag är mycket mer optimistisk nu än vad jag var för ett år sedan.
Carrie har premiär på Prime Video den 7 oktober.
