När Netflix rullade ut sin nya dokumentärsatsning Mr. McMahon förra veckan kunde timingen knappast ha varit bättre. Eller sämre? Mannen som styrt det globala underhållningsföretaget World Wrestling Entertainment med järnhand i över fyrtio år synas i sömmarna under sex timmeslånga avsnitt.
Regissören Chris Smith som tidigare gett oss Fyre och Tiger King (som exekutiv producent) har som ansats att dra undan skynket och berätta historien om den överlägset mest framgångsrika promotorn i branschen. Till sitt förfogande har han inte bara Vince McMahon själv, vilket inte hör till vanligheterna, utan också hundratals timmar av intervjuer med den professionella wrestlingens största namn som Hulk Hogan, Dwayne “The Rock” Johnson och John Cena.
Redan i första avsnittet görs det dock klart att det inte kommer vara en lätt uppgift att komma huvudpersonen själv in på livet. McMahon är tydlig med att han önskar att han kunde dela med sig av “de riktiga historierna” men när han uppmanas att berätta en utbrister han bara “Nej!” och förklarar att han kommer ge så mycket att det blir semi-intressant för tittarna men att han inte vill att någon ska lära känna honom på riktigt. Behåll det i tanken.
Precis här har vi också ett av problemen med serien. I kontexten där McMahon verkar är han snudd på en gud och under fyra årtionden har han fått sitt eget företag att blomstra medan han ätit upp allt vad konkurrenter heter utan att ens lämna kvar benen. Han har skapat stjärnor som John Cena, Dwayne Johnson och Dave Bautista som alla i sin tur fått bländade Hollywoodkarriärer och blivit välkända långt utanför den nisch som wrestlingen ändå utgör. Alla som blivit framgångsrika i branschen har McMahon att tacka för sin karriär i någon mån och det märks att intervjuobjekten väljer sina ord när de pratar om honom. McMahon själv håller korten nära bröstet och det blir ibland svårt att utröna vad folk faktiskt tycker, känner och har upplevt.
Bomben briserar
Många av intervjuerna hölls under 2021 och 2022 och under arbetet med produktionen briserade bomben att Vince McMahon avgår från sin roll inom företaget och drar sig tillbaka. Något som chockade alla som någon gång haft inblick i branschen för om det var en sak alla kunde enas om var det vetskapen att Vince McMahon kommer dö på sin post. Det fanns “inte en chans i helvetet”, som hans egen catchphrase lyder, att han trots sin höga ålder skulle lämna ifrån sig kontrollen över det företag han själv byggt upp till vad det är idag. Något måste ha hänt och detta något visade sig vara oerhört allvarliga anklagelser om sexuella övergrepp, våldtäkter och trafficking av kvinnliga anställda.
Det fanns ett sista intervjutillfälle med McMahon inbokat men det avbokades i samband med att den här skandalen rullades ut i media och detta lämnar en lite besk eftersmak när man sett färdigt serien. Timingen gör att man inte riktigt lyckas göra upp med den aktuella situationen gällande huvudpersonen och i ljuset av det tappar resten av historien lite av sin lyster.
Skandalerna avlöser varandra
Det är inte heller första gången McMahon anklagas för diverse övergrepp av den här typen och ett annat stort problem med serien är att det kvinnliga perspektivet, till stor del, saknas. Visst får vi lyssna till både dottern Stephanie, frun Linda och även Trish Stratus som var tongivande under en av företagets mest framgångsrika eror men utöver det lyser kvinnorna som arbetat med och utsatts av McMahon med sin frånvaro.
Det är dock inte bara skandaler av det här mer explicita slaget som ska samsas om utrymmet då det även görs ansats att prata om rättegångarna på 90-talet gällande det systematiska användandet av anabola steroider, Chris Benoit som mitt under sin aktiva karriär mördade sin fru och sin sjuåriga son för att sedan ta livet av sig och olyckan som kostade Owen Hart livet i ringen under direktsändning. Alla mer eller mindre med McMahon i händelsernas centrum.
Det blir mycket att ta in och för en oinvigd som bänkar sig framför serien kan det säkerligen kännas en smula överväldigande. För någon som i sin tur följt branschen och är insatt i den bjuder Mr. McMahon istället på väldigt lite som man inte redan vet. I den senaste tidens anklagelser, det abrupta avhoppet och det som händer runt företaget i detta nu fanns en möjlighet att förena dessa grupper av tittare men den chansen rinner mellan fingrarna på teamet bakom produktionen. Det är uppenbart att de när nyheterna briserade valde att strössla det över den färdiga produkten, snarare än att återbesöka sitt material och arbeta om det med de aktuella händelserna i åtanke.
Ett tredje och sista problem med serien är tätt sammankopplat med det faktum att det är svårt att veta vad som är på riktigt och inte. Under många år spelade Vince McMahon själv en karaktär på TV vid namn Mr McMahon. Karaktären som fått gett namn åt dokumentärserien var chef över företaget, höll övriga karaktärers karriärer i sina händer och tog alla beslut. Han var också oerhört elak, rik, känslokall, sliskig och behandlade kvinnor på ett otroligt nedvärderande och objektifierande sätt.
Han återkommer i flera av intervjuerna till att det bara var en karaktär han spelade. Min karaktär gjorde si eller så, min karaktär utsatte henne för det ena eller andra. Den riktiga Mr McMahon var dock också chef över företaget, han avgjorde vem som hade ett jobb nästa dag eller inte och han tog alla beslut. Han var också fullständigt hänsynslös i affärer, en miljardär och angående hur han behandlat kvinnor i företaget. Ja, juryn har inte sagt sitt än men det är nog inte att sticka ut hakan att säga att risken är stor att det finns beröringspunkter även här.
Hulk Hogan är en av de som arbetat allra närmst huvudpersonen under lång tid och när han får frågan om vad skillnaden är mellan Vince McMahon och Mr. McMahon så svarar han att de är exakt samma person. Mot bakgrund av den senaste tidens händelser är det motbjudande att se några av de segment som McMahons karaktär deltog i under sin sejour framför kameran och det blir också svårt att sortera det som sägs i intervjuer. Pratar vi om Mr. McMahon nu eller om Vince eller är det så att vi oftare än inte pratar om båda samtidigt.
Med dessa reservationer i bakhuvudet kan man konstatera att det är en otroligt välproducerad och stilistiskt tilltalande dokumentärserie om en fascinerande bransch som fram till relativt nyligen gjorde allt i sin makt för att behålla en mystik kring sin produkt som varit unik inom popkulturen.
