Amanda Bergman: ”Jag gör ett viktigare arbete när jag sår min åker än när jag skriver en kärleks­ballad”

Amanda Bergman i Amason

Som ett av de nya husbanden i På spåret och med en annalkande Skandinavienturné tar Amason klivet in i den folkkära värmen. Café träffar gruppens frontfigur tillika Sveriges bästa sångröst Amanda Bergman som förklarar varför det är varje medborgares plikt att bo på landet.

Rasmus Blom  |  Publicerad 2020-01-29 16:16  |  Lästid: 4 minuter

Namn: Karin Amanda Bergman Hollingby.
Född: Den 2 november 1987 i Gagnef.
Bor: På en bondgård utanför Avesta med pojkvännen och bandkollegan Petter Winnberg. Paret har två barn tillsammans.
Bakgrund: Gick tidigare under artistnamnen Idiot Wind, Jaw Lesson och Hajen. Har sedan dess turnerat och gett ut musik under eget namn samt gästat andra artister som First Aid Kit och Håkan Hellström. Framförde låten Vintersaga i en uppmärksammad reklamfilm för Volvo 2015. Förutom solokarriären är hon sångerska i kritikerhyllade bandet Amason tillsammans med Gustav Ejstes, Pontus Winnberg, Petter Winnberg och Nils Törnqvist.
Aktuell: Med Amason som är ett av de nya husbanden i På spåret på SVT. I slutet av februari ger sig bandet ut på en Sverigeturné och till våren släpper de albumet Galaxy II.

Ni har värmt upp inför turnén med en rad småspelningar på Den Gyldene Freden i Stockholm. Hur var det?

– Otroligt roligt. Det roligaste är små spelningar med dåliga förutsättningar. Det är fritt, bekvämt och förutsättningslöst. Musikaliskt är det hundra gånger roligare än stora produktioner. Tyvärr kan man inte försörja sig på det …

Hur fångar ni den intima känslan nu när ni ger er ut på turné?

– Det är svårt att fånga den intima känslan, faktiskt. Man får försöka hitta andra kvaliteter när man gör större konserter. Vi har pratat om att boka ett litet källarhål i varje stad dit vi åker efter spelningarna och har efterfest och spelar på det sätt vi är bäst på.

Många artister säger att de älskar att stå på scen. Du gör det inte. Varför?

– Nä, jag förstår att det finns folk som älskar att stå på scen. Men jag kan inte relatera till det alls. Det är inte den delen av yrket jag lever för. Jag kan ha fantastiska stunder på scen, men det har ofta med bandet att göra. Det är en konstig grej att stå på scen, är det inte? Man går upp på en upphöjd plattform och så ska olika människor tvingas stå och kolla på vad man gör. Jag är född med social fobi och hur mycket jag än tränar går det i gång ett larmsystem i hela kroppen på mig så fort jag ställer mig på en scen. Jag är inte gjord för att stå på scen, jag är gjord för helt andra saker.

Du säljer inte in turnén jättebra …

– Det måste ju finnas diversion i branschen. Olika typer som står för olika saker. Därmed också artister som inte gillar att spela live. Vilket yrke man än har så har man ett ansvar för sin bransch, tycker jag. Det kan handla om att spela på landet och inte bara i storstäder, det är ett sätt att ta ansvar. Det måste helt enkelt finnas en skala där människor representerar olika saker.

Vad representerar du?

– Väldigt svår fråga. Men det här med att det finns en hysteri i dag om att man måste älska allt man gör, så tycker inte jag att det behöver vara. Folk i alla tider har gjort saker de inte velat göra, men gjort det i alla fall för att det behövde göras. Nu är inte musik särskilt viktigt, men det landade i mitt knä och därför gör jag det. Inte mer med det. Det kanske jag kan representera. Med det sagt: jag är väldigt tacksam som får syssla med musik, men du fattar.

Trivs du i musikbranschen eller skulle du vilja göra något annat?

– Som jag ser det gör jag redan något annat, jag har en gård. Jag har en större identitet i det än musiken. Jag gör ett långt mycket viktigare arbete när jag sår min åker än när jag skriver en kärleks­ballad. Återigen, med det sagt så tror jag att om jag bara hade en kväll kvar att leva så skulle jag spela musik.

Hur lever du ditt liv?

– Splittrat. Jag bor på en gård som har varit ett maltbruk i några hundra år. Det ligger i Avesta kommun och där försöker jag förvalta och inte förstöra det långa arvet så gott det går. Jag hade en naiv dröm om att det skulle gå att kombinera jordbruk och musik, men det går inte riktigt. Båda delarna kräver hundra procent av mig för att det ska funka ekonomiskt och praktiskt.

Så hur löser du det?

– Just nu fokuserar jag på musiken och gör det mest nödvändiga jag behöver göra på gården. Jag har inga djur förutom höns och katter. Tidigare har jag haft får och hästar, vilket har varit mer arbetskrävande. Men de fick flytta till bättre bemedlade. Jag dagdrömmer fortfarande om när fåren ska komma tillbaka till mitt liv. Jag väntar på den dagen.

För en stadsbo, vad är fördelarna med att bo på landet?

– En upplevelse av frihet. Man är obevakad. I en stad bevakar vi varandra. På ett politiskt plan är det viktigt att befolka en yta som är obefolkad. Om man inte absolut måste bo i stan får man fan bo på landet! Det är ett samhällsansvar man måste ta. Vi lever av landsbygden. Jag har enorm respekt för dem som driver jordbruk och som behöver jobba under de fruktansvärt dåliga villkor som samhället erbjuder. De producerar mat och liv.

Vet du hur man sköter en gård eller behöver du googla?

– Jag är uppvuxen på landet. Jag har vetat skillnaden på hö och halm lika länge som jag vetat skillnaden på makaroner och spaghetti. Men jag lär mig saker hela tiden. Alla googlar vi vår väg in i himlen.

När upptäckte du din röst?

– Ganska tidigt. Min syrra brukade tvinga mig att sjunga stämmor vilket gjorde att jag på ett funktionellt plan förstod att jag kunde sjunga. Folk omkring mig hjälpte mig att upptäcka att jag hade en röst som hade någon typ av kvalitet. Många artister har beskrivit hur de stod framför spegeln och sjöng i ett hopprep som barn, det gjorde jag också, men jag behövde alltid gömma mig bakom något. Jag uppträdde för att samla in pengar till en kaninklubb. Det behövde finnas ett syfte för att jag skulle sjunga. Så är det fortfarande.

Vilka röster gillar du?

– Jag är besatt av folk som kan frasera bra. Ända sedan jag var barn har jag varit intresserad av hur man framför en text. För mig klickar det när någon kan skådespela en text musikaliskt. Jag har lyssnat väldigt mycket på Bob Dylan, vars röst varierar kvalitetsmässigt. Han kan sjunga både fantastiskt och otäckt. Neil Young är en annan som jag lyssnat mycket på. Jag har alltid varit fascinerad av sångare med ett långsamt vibrato. Det har Neil Young. Jag lyssnar inte så mycket på modern musik. Mainstreammusik i dag ska vara så intensiv att man liksom inte hinner höra att det är kasst. Den bästa musiken är den som kräver av lyssnaren att fylla i med egna tankar och känslor.


Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-01-29 16:16