Ana Johnsson

 |  Publicerad 2006-10-08 09:53  |  Lästid: 4 minuter

Den miljonsäljande Spider-man-låten We are tog Ana Johnsson från svensk periferi till den internationella popscenen. Men nu vill hon ha mer. Cafés Jonas Sandberg frågar ut Värmlands stolthet om fortkörningar, gräsrökande snowboardåkare och nya albumet Little angel.

Ana Johnsson vill inte falla. Hon står på poolkanten vid Häringe Slott utanför Stockholm iklädd en vid aftonklänning och tittar med vädjande blick på Cafés fotograf.
– Men hallå! Det är skitläskigt att ramla i baklänges. Kan jag inte springa och hoppa i vattnet i stället, så tar du bilden då?
Till slut ger hon med sig, faller bakåt och bryter vatten­ytan med ett graciöst plask. På andra sidan poolen står ett stort bröllopssällskap, som temporärt sliter blicken från brudparet och tittar nyfiket bort mot Ana.
– Brr! Fan vad kallt det är, frustar hon och ler.

Det är inte första gången Ana ramlar inför publik. I kölvattnet efter succén med We are, titellåten till Spider-man 2, framträdde hon ifjol på snowboardtävlingen Nippon Open i Japan. Ana var det stora dragplåstret, hennes ansikte hade tryckts på arrangemangets officiella merchandise.

När tävlingsledningen fick reda på att Ana har en bakgrund som snowboardåkare erbjöd de henne att inviga herrarnas final i halfpipe med ett första åk. Hon sa ja, men blev snabbt nervös. De amerikanska halfpipes hon tävlade i tio år tidigare hade väggar som bara var tre meter höga. Nu skulle hon plötsligt göra en dropp på sex meter.
– När jag stod på toppen tänkte jag bara på en sak: Hur i helvete ska jag klara av det här? Men jag gjorde droppen – och kraschade efter tredje hitten. Sen var det bara att åka ner och spexa med ett leende på läpparna.

Smällar man får ta som internationell artist. Efter en kortlivad karriär med Excellence, bandet som föddes ur Kanal 5:s talangsåpa Popstars, släpptes Anas solodebut Cuz I can våren 2004. Uppföljaren The way I am (med We are i spetsen) kom under hösten samma år. Plattorna har sålt i 300 000 exemplar och We are finns med på totalt tre miljoner sålda samlingsskivor.

Som belöning fick hon motta såväl en Rockbjörn som två NRJ Radio Awards. Till och med EU-kommissionen uppmärksammade 29-åringen från värmländska Sunne och gav henne en European Border Breaker Award som bäst säljande svenska debutant utanför Sverige.
Därefter checkade hon in på Pensionat Granparken i Norrtälje.
– Det blev en dramatisk förändring efter att flugit jorden runt under ett och ett halvt år. Vi la grunden till nya skivan Little angel i en studio i Norrtälje så jag bodde där till och från under tre månader. Det var skönt att få bo på ett ställe med lugn och ro. Att bara få vara.

Är du nöjd med resultatet?
– Ja, mycket. Största utmaningen var nog att rasera mina egna murar och göra något riktigt personligt. Det gick, men det var svårt. 2005 var ett jobbigt år så det fanns mycket att skriva om. Det var bra terapi, att få skriva av sig. Jag har tagit för mig mycket mer, både i låtskrivandet och i produktionen, och inte varit så rädd för att trampa på producentens tår.

Kom framgångarna med We are som en överraskning?
– Jag var faktiskt skönt omedveten om succén till en början, jag hade inga förväntningar. Det var först när jag åkte till galapremiären i Berlin och möttes av en vägg av fotografer som jag förstod. Det tog mig två timmar att bara gå på röda mattan. Sen började allting snurra väldigt fort. I dag när jag ser dvd:n i butiker tänker jag ibland: ”Shit, jag har en låt i den där filmen.”

Du måste ha tjänat en hel del på kuppen?
– Ja, men förmodligen långt ifrån så mycket som du tror. Alla tror att artisterna tjänar så jäkla mycket pengar, men då ska man nog sälja mer än vad jag har gjort. Som artist får man en klumpsumma, ett förskott, som ska räcka i flera år. Man tjänar pengar på spelningar, men jag har inte hunnit göra så många mellan all promotion. Slår du ut vad jag har tjänat under alla år som artist och jämför det med Medelsvensson så har Svensson tjänat mer pengar än jag.

Menar du allvar?
– Helt klart. Eftersom jag är min egen saknar jag dessutom ekonomiskt stöd om det händer något, om jag bryter benet till exempel. Och glöm betald semester.

Gör du inte som alla andra artister och fyller på kassan med företagsspelningar?
– Jo, men jag har gjort väldigt få företagsgig. På de där spelningarna har man ofta med sig ett dat-band och sjunger singback, men jag vill ta med mig hela mitt band och köra live.

Tackar du ja om vi erbjuder dig 10 000 spänn svart för att spela på Cafés modefest?
– Nej, det räcker inte. Jag ska ha med mig hela bandet och då får ni allt punga ut med mer än så, musikerna måste ju ha lön.

Vad vill du ha i logen?
– Det räcker med vatten och frukt. Och sen lite öl till musikerna, och mig.

Det var blygsamt.
– Ja, men jag gillar inte att bli satt på någon piedestal. Det kanske ligger i min svenska natur, blygsamheten. Jag har förmånen att få leva ut min barndomsdröm, och det är fantastiskt. Men familjen och vännerna är viktigast. Det är skönt att kunna luta sig mot det.

Du höll på att bli professionell snowboard­åkare i stället. Hur kom det sig?
– Växer du upp i Sunne, och varken gillar raggarbilar eller tågstationen, är sport ett bra alternativ. Jag åkte snowboard. Sen drog jag iväg på ett utbytesår till usa på gymnasiet, men hoppade av skolan efter tre månader och började tävla i snowboard på heltid.

Blev du starstruck av att hänga med åkare du bara hade sett i tidningar tidigare?
– Jag blir aldrig starstruck. Och sen tröttnade jag. I den seriösa snowboardklicken existerar inget annat än snowboard. De pratar bara om vilka backar de åkt och vilka hopp de gjort. Eller så tittar de på snowboardfilmer. Jag skulle egentligen gå klart sista året i gymnasiet i Sverige och sen återvända till USA, men när jag kom hem försvann suget, liksom träningsmöjlig­heterna. Hade jag fortsatt skulle jag ha blivit snowboardproffs, det är jag övertygad om.

Kan du bekräfta eller avliva myten att snowboardvärlden gillar att, eh, softa?
– Visst var det många som var sådär klyschiga som man tror, killar som bara sa ”dude” och satt i backen och rökte gräs. Men det var inget för mig. Droger suger.

Du kanske ägnar dig åt annat otyg. Har du någonsin blivit arresterad?
– Nej, man har väl gjort några olagligheter, men jag har aldrig blivit arresterad.

Vilka olagligheter?
– Kört för fort. Jag är lite av en fartdåre. Och när jag var 13-14 sprang jag runt och klottrade.

Tungt. Vad hade du för tag?
– Zadie. Men jag var skitdålig på att tagga. Jag ville inte sprida något budskap eller visa mina vackra målningar för alla. Det var bara busstreck.

Så brott är inte en alternativ karriär alltså. Vad gör du om Little angel dunderfloppar?
– Går vidare. Då har jag gott om tid på mig att jobba på nästa platta.

Är det så enkelt?
– Ja, jag ser bara möjligheter. Jag fick en otippad chans med förra plattan och det kommer antagligen inte att gå lika bra den här gången. Men man ska inte fokusera på försäljning. Det viktiga för mig är att göra musik och vara ute och spela. Fast det är klart – ju fler plattor man säljer, desto fler spelningar får man.

Jonas Sandberg

Ana's officiella hemsida: anajohnsson.com

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 22:51