Annons
Annons

Daniel Sjölin

Patrik Hedlund

Babels frontfigur om fulla författare, kängan från Jan Guillou och varför han aldrig tänker skriva en deckare. Tidigare publicerad i Café 06/2011. Av: Klas Ekman. Foto (beskuren): David Holmqvist.

Annons

Bokmässan brukar alltid bli ett fylleslag. Vad beror det på?
– En författare sitter ensam och asocial 360 dagar om året. Plötsligt träffar man hundratals andra med samma uppdämda behov. Hierarkier, missförstånd, avund och pratsjuka blandas lättast ut med tre delar gin.

I din bok Världens sista roman hittade du på att huvudpersonen Daniel Sjölin var alkis. Hur är den riktige Daniels förhållande till sprit?
– Som en vanlig tvåbarnsförälders. Rödpavan öppnas håglöst på lördagskvällen. Det mesta i glaset hamnar i vasken, det mesta i flaskan hamnar i köttfärssåsen på söndagen. Får man väl i sig tre glas är man bakis i flera dagar. Det håller inte.

Jan Guillou sa att dina böcker är sådana som alla skriver när de är unga och pretto.
– Hehe. Det bjuder jag på! Men det var värre att Mankell och Guillou toksågade James Ellroy och sa att han var en klåpare till författare. Det var ändå lite väl, tycker jag. Egentligen borde jag ha sagt att Ellroy är en fasligt mycket bättre författare än vad de någonsin kommer att vara till­sammans. Men jag blev så paff…

Men hade Guillou rätt om dig?
– Jan Guillou tror att alla för­fattare skriver för att så många som möjligt ska läsa deras böcker. Det perspektivet har jag aldrig haft. Och inte mina poetvänner heller. Då ska man inte skriva en diktsamling, eller en bok av ett mer utforskande konstnärligt snitt.

Varför gör man det då?
– De böckerna är kanske mer att likna vid ett enskilt brev till ett antal personer. Ibland skrivs saker nästan i förtroende, och då riktar de sig inte till vem som helst.

Världens sista roman handlade om att förlora ett barn. Var det ett sånt brev?
– Det var det väl. Men jag känner kanske inte för att prata om det i en intervju, för det handlade om en personlig erfarenhet av smärta. Det är inte alla som vill berätta om sin sorg, men om man har ett behov av att formulera den kan man skriva om det indirekt på små sluga sätt.

Du har ingen deckare på gång?
– Tyvärr inte. Jag har lekt med tanken, men är alldeles för ointresserad av polisarbete, DNA-teknik och olika kaffemuggar. Men John Ajvide valde ett bra spår. Det skulle kunna bli något sånt.

Babel lockar ovanligt många tittare för att vara ett kulturprogram. Varför har det blivit en sån succé?
– Litteraturen har fått ett uppsving under de senaste åren, precis som alla andra medieformer. För­fattare har återigen blivit en smula intressanta för folk i allmänhet. Och så handlar det kanske om själva tilltalet i programmet.

Vilken författare har varit det största svinet privat?
– När de kommer till Babel måste de bjuda till. Fast Nobelpristagaren Orhan Pamuk var grymt dryg mot alla runtomkring: från redaktörer och sminköser till producenter. Men inte mot mig, det hade han förlorat på i rutan.

Vad har Babel gett dig?
– En fast lön, mycket klappar på axeln, uppmärksamhet och annat diffust. Egentligen allt det där som man som ung ville ha ut av ett författarskap, innan man visste bättre.

När leder du Melodifestivalen?
– Aldrig. Jag skulle aldrig kunna intervjua människor som inte skrivit en bok. Jag vet inte vad jag skulle fråga om. Sånt där allmänt chitchat är jag inte så bra på.

Har du någon gång hämnats på någon kritiker?
– Bara estetiskt. Någon störde sig på fula ord i min debut. Då ökade jag andelen fula ord i nästa bok.

Hur var din uppväxt?
– Pappa muttrade en gång när jag påstod mig ha arbetarklassbakgrund. Mina föräldrar kommer visserligen från såna förhållanden, men de blev medelklass och företagare. Mamma drev till exempel en modebutik.

Varför sa du så då?
– Därför att det är lukrativt att vara arbetarförfattare! Det finns så fruktansvärt mycket stipendier att få från ABF etcetera. Egentligen var det ett fult kuppförsök, men heller ingen klockren lögn: Sociala arv hänger i längre än man tror.

Hur?
– Bland annat i matvanorna. Jag vet att jag inte ska äta ljust bröd och chips, men bearnaisesås är fortfarande den största matupplevelsen för mig. Min mamma har varit överviktig och jag hade själv problem med övervikt under tonåren. Sen försökte jag på ett absurt sätt att gå åt andra hållet.

Var du anorektisk?
– Jag sprang väldigt mycket…

Har du några intressen vid sidan av litteraturen?
– Sen mina barn föddes så har jag börjat släktforska. Det är lätt i dag, det behövs bara några klick. Men det är bara statare och bönder, så långt man kan komma. Alla andra författare verkar hitta spännande aristokrater eller berömdheter. Inte jag.

Bor du i hus?
– Ja, en gisten eternitkåk som vi är lagom missnöjda med. Och lite sparpengar för en gångs skull. Skulle jag råka köra rattfull och får sparken kanske jag klarar mig till årsskiftet och hinner skriva en bok.

Vad har du för stil privat?
– Egentligen ingen alls nu, för jag har varit för­äldraledig med allt vad det innebär. Men det senaste idealet var väl en blandning av soldat och lattepappa.

Är du fåfäng?
– Mindre och mindre. När du plåtas i svt:s fotostudio blir du fint ljussatt. Likadant under inspelningen. Man ser skitbra ut. Men sen befinner man sig plötsligt på ett mingelparty och står där och blir plåtad, orakad med fula finnar och en snorkroka i näsborren. Då inser man att den där snyggheten bara är ett luftslott.


FAKTAFIL:

Namn:
Daniel Kjell Sjölin.

Född:
31 oktober 1977.

Familj:
Fru och två barn.

Karriär:
Vann Borås tidnings tunga debutantpris för romanen Oron bror (2002). Den likaledes hyllade Personliga pronomen gavs ut 2004. Med Världens sista roman (2007) nominerades Sjölin till Augustpriset. Han har även skrivit litteraturkritik i Svenska Dagbladet..

Aktuell:
Som programledare för litteraturprogrammet Babel på SVT.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar