USA:s showgirls och strippdansöser har egna fackföreningar, fristäder – och en minst sagt absurd konferens i Mojaveöknen varje år. Jonas Cramby åkte till Exotic World och träffade flickorna din mamma varnade dig för.
På en övergiven getfarm i Helendale – ett strumpebandskast från gamla Route 66 i Mojaveöknen mellan Los Angeles och Las Vegas – samlas varje år ett par hundra kvinnor som inte bara lever på att ta av sig kläderna till musik.
De är uppenbarligen stolta över det också.
– När någon ger mig en komplimang säger jag ”Thank you, honey”, berättar strippan Jami Deadly. Jag är stolt över min kropp och det faktum att jag kan knocka en kille bara genom att svänga lite på höfterna.
I 15 år har det anordnats stripptävlingar här. Jag vet inte riktigt vad som skiljer en dålig strippa från en bra, men här utses hur som helst varje år världens bästa. Miss Exotic World Pageant and Striptease Reunion – som festivalen heter – är dock inte bara en chans att se exotisk dans av världsklass. Det är också en årlig återträff och fest för alla som tar sitt yrke på allvar.Och så har det varit varje år sedan grundaren Jennie Lee startade världens första fackförening för strippor för 51 år sedan och tyckte att stripteasen, i likhet med varje seriös bransch, även borde ha en årlig konferens.Här strosar fler kvinnor i underkläder omkring än inne i en 13-årig pojkes reptilhjärna. Glada amatörer bitna av den rådande burlesqueflugan blandas med professionella dansöser från hela USA och åldrande överlevare från 50- och 60-talens moralkrig. Det är samtidigt en återträff för historiens bästa strippor och en hyllning till världens alla dåliga flickor.– Jag har aldrig brytt mig om vad som är politiskt korrekt, säger Jami. Alla framgångsrika människor genom historien har varit rebeller. Ingen har någonsin blivit lycklig genom att följa strömmen.Jamie Deadly går upp på den stora scenen – med den mäktiga Mojaveöknen i bakgrunden – för att göra sitt nummer. I den starka ökensolen nedanför scenen står arbetare från den lokala asbestfabriken, bikers, ökenråttor som ser ut att ha gömt sig från lagen sedan 70-talet, familjefäder på vift. Och så jag.
Men här finns även män som inte bara verkar se festivalen som en intressant bit kulturhistoria. Strippklubbarna i Las Vegas är bara ett par timmar bort och lite här och var står svettiga män med ögon som två svarta hål.
Jag vet det inte nu, men innan dagen är slut kommer jag att kalla en av dem för ett annat sorts hål.
Tillsammans med sin parhäst och gamla polare Kitten Natividad sitter den före detta strippan, skådespelerskan och kampsportexperten Tura Satana och skriver autografer i en av de dammiga byggnaderna runt den stora scenen.
Det var förresten Tura som en gång gav Elvis hans första karatelektioner.
Kön till de gamla damerna är lång. Det är uppenbart att Kitten och Tura betyder lika mycket för de yngre stripporna som din mormor gör för dig.
När jag kommer lite för nära försöker Tura dra ner mig i sitt knä. Trots att hon fyllt 70 bast är hon seg som ett behåband och ser fortfarande ut att kunna sparka ner snuskgubbar lika hårt som hon gjorde i den klassiska b-filmen Faster pussycat, kill, kill, kill.
Hon har också kvar de två andra jättetalangerna som fick regissören Russ Meyer att casta henne på stört när han såg henne på en strippklubb i Calumet City.
– Jag brukade ha en dubbel d-kupa på den tiden, säger Tura. I dag antar jag att jag är en dubbel f.
En skäggig biker i 45-årsåldern strosar förbi och tror inte sina ögon när han ser henne.
– Jag hade en bild på dig ovanför sängen, säger han. Fattar du hur mycket jag fantiserade om dig när jag var pojk?
– Jag ska ge dig nåt att fantisera om precis nu, säger Tura och drar ner den tatuerade bjässen i knät.
Hon blåser bikern i nacken och tar honom hårdhänt mellan benen. Han rodnar och fnittrar som en tonårsflicka i logen efter en Kentkonsert.
Till skillnad från Kitten – som också har ett förflutet som strippa och skådespelerska i diverse Russ Meyer-filmer – har Tura lyckats hålla sig från den bransch som alltid lockat till sig strippor med ännu mer pengar och berömmelse: pornografin.
Där Kitten har filmtitlar som The double D avenger, Zombie ninja gangbangers och Faster pussycat Fuck! Fuck! Fuck! på sin cv slutade Tura filma när Russ Meyer tappade intresset för henne. Och dansandet, som hon började med redan som 13-åring, la hon ner i 30-årsåldern när branschen till slut hårdnat mer än innehållet i publikens byxor.
– När jag dansade var det en konstform, säger hon. I dag påminner det ofta bara om pornografi.
Den gammaldags moralen gäller för övrigt även på Striptease Reunion. Helnaket är strängt förbjudet, bröstvårtorna ska täckas och så vidare.
Överallt finns små skyltar med uppmaningar som: ”Spotta inte på golvet”, ”Vårda språket” och ”Behåll trosorna på”. Även en asiatisk porrstjärna med jättebomber, som jag känner igen men inte kan placera, följer reglerna. Trots att hennes minimala bröstvårtsskydd måste vara det hårdast arbetande klädesplagget i showbiz just nu.
Mojaveområdet är en dammig öken full av rostiga konservburkar, spökstäder och skallerormar strax söder om världens varmaste punkt och strax norr om ingenstans.
Det var till dessa trakter som Gram Parsons begav sig för att ta en överdos på ett motellrum 1973 och det var hit som strippaktivisten Jennie Lee kom i början på 80-talet för att dö.
Jennie dansade på 50-talet under namnet The Bazoom Girl, startade USA:s första fackförening för strippor och drev länge klubben Sassy Lassy Bar i San Pedro, en samlingspunkt för rotlösa dansöser. Jennies dröm var att skapa en plats som var en hyllning till och ett monument över den klassiska stripteaseartisten. Exotic World – som stället kom att kallas – skulle samtidigt vara ett museum, en skola och ett bed & breakfast.
Men det var bråttom. Jennie hade precis diagnostiserats med cancer.
Tyvärr är ju livet sällan som i filmerna som produceras 50 mil västerut, så Jenny hann dö innan drömmen uppfylldes. En annan berömd strippa fick ta över hennes livsverk.
– Jag hann byta bandage ett par gånger på Jennie innan hon gick bort, säger Dixie Evans. Sedan dess har jag blivit kvar här.
Dixie kallades för ”The Marilyn Monroe of burlesque” under sin storhetstid på 50-talet och har stor del i att burlesquescenen har förvandlats från undergroundrörelse till ett globalt fenomen de senaste åren.
Burlesque – den gammaldags, mer oskyldiga formen av striptease – syns i rockvideor och på film. Klubbar poppar upp runt hela världen. Hollywoodskådisar står i kö för att få uppträda med burlesquetruppen (och numera popbandet) Pussycat Dolls – och i Las Vegas har snart varenda hotell en egen show. Även de traditionella klubbarna börjar sakta men säkert anpassa sig efter tidens retromelodi.
Förskjutningen märks inte minst här på Striptease Reunion: g-strings och platåskor har bytts ut mot – eller i alla fall kompletterats med – fisknätsstrumpor, tassles och rosa plymer. Och soundtracket har bytts ut från Right Said Fred till Frank Sinatra.
Med en burgare i ena handen, en Blue Ribbon-öl i den andra och en Bettie Page-klon som långsamt tar av sig kläderna till tonerna av Hank Williams på scenen är mitt liv plötsligt den barnförbjudna roadmovie jag föreställde mig som tonåring.
Det är ett perfekt ögonblick. Man kanske bara får en handfull sådana i sitt liv.
Det har hänt ett par gånger förut. Som när jag med Danzig dånande i öronen lärde mig dricksa med munnen av en strippa i Nashville. Eller när jag stod jag i en bar – knappt ett skjul – i Montanas bergstrakter och en kvinna med avklippta jeans, cowboyboots, bikinitopp och en biljardkö i handen gick fram till jukeboxen, lutade sig långsamt fram och satte på Legs med ZZ Top.
– Precis så är det, säger Jami. Vi säljer drömmar, inte sex.
Jag ger henne ett leende innan hon går till baren. Mitt tonåriga alter ego – Crampa, 13 – klappar mig uppskattande på axeln.
Sedan klappar någon annan mig på axeln. Jag vänder mig om. Det är en svettig man med ögon som två svarta hål.
– How much? säger han.
– Excuse me? säger jag.
– Do you know you can fuck some of ’em strippers? säger han.
– Asshole, säger jag och går därifrån.