Dunk, dunk, dunk, dunk. Stressade stadsbor vänder sig om när klackarna på hans läderskor möter asfalten, tjejer i tonåren skriker hans namn. Hans höfter förflyttas i dödsföraktande fart. Byxorna svischar runt fötterna samtidigt som han viker ihop en bit pizza och äter i farten. I huvudet snurrar hjärtslagsrytmen från Stayin’ Alive om och om igen. Den unga mannen som går genom Stockholm är landets för tillfället mest älskade popstjärna. Men bilden ovan existerar bara inuti Benjamin Ingrossos huvud. Trots att tonårstjejer och pensionärer faktiskt skriker hans namn när han går genom stan i jakt på nästa pizzaslice så går Benjamin Ingrosso ändå omkring och drömmer om att han är någon annan. Tony Manero, John Travoltas discohjälte från Saturday Night Fever, närmare bestämt.
Även den som är aktivt ointresserad av Benjamin Ingrosso känner till hans livshistoria. Son till Pernilla Wahlgren och Emilio Ingrosso, musikalartist som barn, Melodifestivalen-vinnare som vuxen. Sedan något år är han också ”Benji” med hela folket. Hans debutalbum sålde guld på mindre än två månader för ett par år sen och beskrevs av kritikern Jan Gradvall som 2010-talets bästa popdebut vid sidan av Avicii och Zara Larsson.
Trots det kom hans riktiga genombrott först i vintras som extremt potent socialt smörjmedel i den senaste säsongen av Så mycket bättre. Utomlands har han börjat göra sig ett namn som låtskrivare åt discolegender och X Factor-sångare. Med nya matprogrammet Benjamin’s på TV4 håller 23-åringen på att bli folkkär. Ändå är det som att det råder en slags fördröjning inuti Benjamin Ingrosso. Förtexterna har sedan länge slutat rulla, men han verkar glömma att det är han själv som spelar huvudrollen i filmen. Han berättar att han alltid tittar ut genom rutan när han åker bil och fantiserar om att han är med i en musikvideo.
En snöfylld tisdagsmorgon sitter Benjamin vid fönstret på en restaurang på Nybrogatan i Stockholm. Han knäcker ett ägg till frukost och tittar ut genom fönstret. Alla låtar på hans senaste album gick in på Spotifys topplistor, men han stör sig på att några av låtarna inte har placerat sig så högt som önskat. Han har svårt att vara i nuet.
– Man vill alltid ha mer. Men man måste stanna upp och njuta också. Som nu. Att få ta en kopp kaffe och prata om mig själv, säger han.
– Det är skitskönt. Det var det ingen som ville höra förut!
Det finns en scen som Benjamin Ingrosso återkommer till. Poängen med historien varierar lite grann beroende på hur han berättar den. Den utspelar sig i ett bländvitt landskap bestående av glas, rulltrappor och en oproportionerlig mängd frusen yoghurt – det svenska köpcentrumet. I barndomen hängde han sin mamma i hasorna bakom ridån på musikalscener, på tv-inspelningar och gallerior. Innan Pernilla Wahlgrens karriär fick en nytändning med Wahlgrens värld så drogs pengarna ofta in genom företagsgig i förortsmiljö.
– Ibland satt man i ett köpcentrum och plågades på helgerna, men hon gjorde det för att vi skulle ha mat på bordet, berättar Benjamin.
– Jag tror att man får en distans av det, varför ska man försöka vara cool? Det är musik vi pratar om.
Trots att den senaste säsongen av Så mycket bättre lockat till sig stjärnor som Markus Krunegård och Silvana Imam eller att den kanske enskilt mest mytomspunna artisten i svensk pophistoria, Jakob Hellman, gjorde comeback i programmet så handlade det mesta ändå om Benjamin Ingrosso. Med uppriktigheten hos en hundvalp med hjärtat fastnitat på skjortärmen så förvandlade han det kantiga klingandet i kristallglasen till genuint varm tv.
– Jag var verkligen mig själv i Så mycket bättre. Jag babblade konstant. Jag har väldigt ljus röst trots att jag är tjugotre, jag är en teaterapa. Det var skönt att det var det folk fick se och att jag inte försökte vara någon cool kille, säger Benjamin.
”När jag började gråta i Så mycket bättre så kände jag att jag var en sopa.”
Blazer, Dries van Noten. Skjorta, Ewa Larsson. Scarf, Oscar Jacobson
Det är svårt att tänka sig en artist som är så perfekt anpassad till samtiden som Benjamin Ingrosso är. Gränserna för vad som är coolt och ocoolt, smalt eller brett eller högt och lågt är om inte borta så i alla fall hårt utsuddade. Det elitistiska och ironiska nittiotalet har ersatts av något annat. Den algoritmbaserade och fragmentariska streamingkulturen tycks ha förpassat genreindelningar och kanonbegrepp till historiens sophög. Till och med när kritikern Andres Lokko i Svenska Dagbladet nyligen ifrågasatte varför musik i dag måste ackompanjeras av matprogram och reality-tv så fick han tillstå att Benjamin Ingrossos Mellovinnare Dance You Off faktiskt var en ”ganska magnifik jazzfunksingel”.
– Pop för tio år sen var verkligen pop. I dag går det inte riktigt att definiera. Det är så mycket musik och intryck som pågår i dag att folk inte har tid eller ork att placera något i olika fack, menar Benjamin själv.
Koordinaterna i Benjamin Ingrossos musikaliska universum är följaktligen placerade på ett oängsligt vis. I hans huvud är musikalreferenser lika självklara som blinkningar till glassig funkpop från 1986. Och Ted Gärdestad. Med en menande (och möjligen något makaber) blick berättar han att han är född samma år, 1997, som den stora idolen dog.
I mitten av april släpper Benjamin Ingrosso del två av En gång i tiden. Han beskriver själv skivan som något av ett konceptalbum. Inspirationen kommer från just Ted Gärdestad, Abba och Monica Zetterlund och stråkarrangemangen påminner stundtals om Björn Olssons visslande melodier.
– Det finns en låt som heter Stockholm, det finns en vals, Anders Glenmark har producerat en låt som är supermycket Ted Gärdestad. Allt är inspelat live med Per Lindvall på trummor som har spelat med Abba. Jag har gått all in. Jag är megastolt.
På pianot i studion formar hans fingrar jazzigt färgade ackord på de vita tangenterna. Trots att han har skrivit låtar sedan nioårsåldern så har han inte lärt sig vad de olika ackorden heter. I stället refererar han till dinosaurieackord eller pyramidackord.
– Jag ville inte gå musikskola, jag kände ända sedan jag var liten att jag ville göra musik på mitt sätt. Jag vill känna mig fri utan en massa regler. Jag gick i en vanlig skola. På gott och ont, för det slutade med att jag fick vara själv för att det var töntigt med musik där.
”Jag fattar att folk har tyckt att jag är en skitunge från Kanal 5.”
När Benjamin Ingrosso skulle ta första steget på sin artistkarriär var han tydlig på en punkt. Han skulle bli låtskrivare, inte artist. Han skickade runt demoinspelningar, bland annat till skivbranschlegendaren Ola Håkansson som driver skivbolaget Ten. Han vägrade först att lyssna på Benjamins låtar.
– Ola tackade nej innan han hade hört låten. När han väl hörde den och blev imponerad så sade han att det kommer bli en lång resa. Han menade att om inte ens han själv kunde ta in låten så kommer det ta tid för vanligt folk att lyssna. Det kommer ta fem år, sade han.
Fem år senare har han fått rätt. Lite i skymundan har Benjamin Ingrosso blivit en internationellt framgångsrik låtskrivare. Utöver Melodifestivalen-vinnare och streaminghits under eget namn har han komponerat låtar åt internationella stjärnor som exempelvis Steve Aoki, meganamn som Sting och Nile Rodgers har gästat låtar Benjamin skrivit. Nyligen blev han i förbifarten meddelad att en av hans låtar för tillfället toppar listorna i Sydkorea. När han skrev på för sitt skivbolag så var han tydlig med att det var låtskrivare han var, inte artist. De senaste åren har han åkt till Los Angeles ett par gånger om året för att skriva låtar. Innan hans andra albumsläpp på ett halvår skrev han två hela album som han inte släppt. Benjamin berättar att låtskrivarkollegor i dag kan erkänna att de för några år sedan suckade över att behöva skriva ihop med honom.
– Jag fattar att folk har tyckt att jag är en skitunge från Kanal 5. Jag köper det till hundra procent, jag är inte dum i huvudet. Går jag in i ett rum så vet jag att det finns några vars åsikt jag behöver försöka ändra. Men jag vill tro att om man är snäll och skön så kommer man tycka om mig.
Att du ville bli låtskrivare och inte artist, var det för att bli tagen på allvar?
– Absolut, i början var det så. För mig var det viktigt att det skulle stå att jag har skrivit låtjäveln. Och det fick jag kämpa för. Jag har till och med fått tjata om det när jag har skrivit en låt själv. Jag har skrivit den här låten, jag behöver ingen hjälp.
För något år sedan släppte regissören Jacob Frössén en film om den tyske trummisen Klaus Dinger. Sommaren 1971 befann sig Dinger i Sverige. Han hade precis lämnat en tidig uppsättning av bandet Kraftwerk och var dödsförälskad i en svensk tjej. Efter en sommar genom Sverige i en gammal Ford Transit tillsammans med flickvännen Anita blev Klaus dumpad. ”My honey went to Norway”, som han själv beskrev det. Han åkte hem och bildade det legendariska krautrockbandet Neu!. Klaus började slå på trummorna och uppfann en ny takt. Motorikbeatet var en repetitiv imitation av ett pulserande hjärta som aldrig, aldrig, aldrig slutar slå. Det outtröttliga trumspelet inspirerades av hans längtan efter sin svenska kärlek. Dinger släppte aldrig Anita, berättar hans änka i filmen. Tjugo år senare så använde han svenska intervjuer som kontaktannonser och när filmens regissör i slutet av filmen ringer upp Anita för att få veta vad hon tycker om hans outtröttliga kärlek så inleds en hjärtskärande twist där Ani…
– Åh, gud! Jag får rysningar.
Benjamin Ingrosso drar upp ärmen på sin lilafärgade tröja och visar upp en knottrig underarm.
Alla som har följt Benjamins karriär, eller bara sett honom skymta förbi i Så mycket bättre, känner till historien om hans ex-flickvän. Paret har gjort slut och återförenats flera gånger innan hon försvann till Costa Rica för några år sedan. Innan paret gjorde slut första gången så skrev Benjamin bara musik, inga texter. Efter det så kom en svärmisk flodvåg som ännu inte tycks ha sinat.
Är du rädd för att tappa inspirationen nu när du kommit över henne?
– Ett tag var jag livrädd för att skriva om något annat, för att jag tänkte att det inte skulle bli lika bra. Men jag tyckte att det var så skönt när jag släppte mitt senaste album. Då satt jag och räknade och insåg att det bara var en låt på albumet som handlar om henne. Det går att skriva om annat än henne, insåg jag.
Är det inte jobbigt att vara så öppen om dina känslor?
– Nä. Men när jag var med i Så mycket bättre så satt jag i en synk och bröt ihop och började gråta över henne. Då blev jag mest trött på mig själv och kände att jag var en sopa. Jag tyckte det var jobbigt att vara den som blev lämnad, och att alla skulle titta på mig som att jag var en förlorare. Jag skämdes över att hennes föräldrar fortfarande tycker om mig. Jag växte upp med de här romantiska filmerna där det alltid var ett lyckligt slut, och så blev det inte så. Det var som en film, hon drog till Costa Rica och blev ihop med sin surfinginstruktör. Men vänta, det ska inte vara så här, kände jag.
Var det inte jobbigt att bryta ihop inför ett gäng tv-kameror och medelålders musiker som enda sällskap?
– Nej, det tänkte jag inte ens på. Det var nästan skönt att det kom ut då. Om det är några som kommer fatta så är det de äldre som har gått igenom en massa saker.
När han för ett par år sedan vann Melodifestivalen med Dance You Off, och höll på att ta hem Eurovision-segern, så var det egentligen ett väldigt påkostat sätt att försöka vinna tillbaka sin flickvän.
– Jag skrev låtar för att få tillbaka henne. Jag skrev låtar för att hon skulle höra dem och förstå att jag ville ha tillbaka henne. Men när jag bröt ihop på Gotland så ville jag ändå att det skulle sändas, för det är så mycket normer om att snubbar ska vara starka och … jag är verkligen inte det.
Benjamins ögon blir blanka. Han verkar genuint obekymrad kring att dela med sig av intima detaljer ur sitt liv. Så till den grad att man kommer på sig själv med att berätta privata saker ur sitt eget liv för honom utan att det egentligen varit meningen. Samtidigt är han på sin vakt. Hans värsta mardröm tycks vara att framstå som otrevlig eller bortskämd. Den som har sett honom i Så mycket bättre, eller i det egna matprogrammet Benjamin’s på TV4 under våren, så har det varit tydligt hur hårt han kämpar för att det ska råda god stämning runt omkring honom. Han vill, som han uttrycker det, pleasa.
Efter att han spelat in matprogrammet Benjamin’s till klockan två på natten under intensiva inspelningsveckor höll han på att braka ihop. Han ville bara ligga tyst och sova.
– Jag tar väl på mig något slags ansvar. När jag inte gör det så tänker jag att jag gör folk besvikna. Om jag inte känner mig trygg med något så skulle jag nog inte säga det … rätt ut. För då skapar jag en dålig stämning, och då kommer någon tänka att jag inte är trevlig. Då håller jag hellre in allt och så får jag prata ut om det efteråt med någon, säger han.
– Men jag tycker ju att det är bättre om det är skön stämning. Jag tycker folk är onödigt otrevliga när det verkligen inte behövs. När jag är på restaurang så tycker jag att det är viktigt att tacka servitören. Om någon häller upp ett glas vatten till mig och så glömmer jag tacka så … jag vill inte att någon ska tänka att jag är någon slags brat.
Det låter som ett beteende som kan spåra ur?
– Det är klart att det kan vara påfrestande. Jag tror inte många märker hur mycket energi jag lägger på det. När jag spelade in det här matprogrammet så pratar jag med gästerna och vill att de ska känna sig bekväma och få beröm. Och att det ska vara genuint beröm. Och samtidigt laga mat, kolla att alla mår bra i kamerateamet och att producenten är nöjd. Jag vill ju pleasa alla. Men jag måste lära mig att det inte går. När jag representerade ett helt land under Eurovision för några år sen så lade jag mig på hotellrummet efter två veckor och kände att jag inte orkade vara trevlig mot en enda person till. Jag ville bara vara tyst, säger Benjamin.
– Folk utnyttjar det där också. När jag var på Carina Bergfeldts talkshow så stod producenten och sade ”var dig själv nu, kör, håll igång stämningen”. Och jag kände att ja, tänk om jag vill sitta och vara lite tyst? Jag kan inte komma till en middag och vara tyst, det är det som är så svårt. Man måste alltid vara folk till lags. Det är därför jag inte vågar dejta heller. Jag är rädd att tjejerna ska ha en uppfattning om hur jag ska vara, och så blir det inte som de har förväntat sig. Och så kanske de blir besvikna.
Kommer viljan om att vara till lags från din barndom?
– Ja, det kommer nog från att man skulle föregå med gott exempel och alltid vara trevlig som barn. Jag tyckte inte om när folk inte tyckte om mig.
Du går till en psykolog, har du berättat.
– Jag började gå dit för att jag hade så mycket i huvudet. Och jag behövde komma över mitt ex. Sen fattade jag att det inte är mitt ex som det handlar om, utan att det handlar om barndom och sådant. Första året gick vi igenom min barndom, varför jag är som jag är och varför jag reagerar som jag gör. Hur folk ser på mig.
Trivs du?
– Jag älskar det! Vissa saker har jag inte velat ta upp med min psykolog förrän nu, när jag har känt att vi känner varandra så pass bra, säger han och tar en kort paus.
– Ibland faller jag in i att jag vill vara trevlig mot henne också, men hon har sagt att jag måste släppa det.
”Tjejer såg en som den där teaterkillen. Man var inte cool.”
Kostym, Tiger of Sweden. Skjorta, vintage. Smycken, iameleni jewellery + Caroline Swedbom
Släkten Ingrosso-Wahlgrens nöjestentakler sträcker sig vitt och brett. Benjamins morfars far Ivar Wahlgren spelade bland annat i Sommaren med Monika och inspirerades av sin italienskättade fru Nina Scennas familj när han vrålade ”Sacramento idioto! Jag skall giva dig på moppo!” i den svenska dubbningen av Lady och Lufsen. Hans son Hans blev också skådespelare och träffade Christina Schollin i ungdomsfilmen Raggare!. Hon hann tacka nej till en film tillsammans med Elvis och synas i Fanny och Alexander innan hon dök upp i Varuhuset och Tre kronor. Deras barn vet du nog redan det mesta om.
Släkten Ingrosso däremot kommer från Taranto i södra Italien. Benjamins farbror Vito var techno- och housepionjär i Sverige på 80-talet och är pappa till Swedish House Mafia-stjärnan Sebastian Ingrosso. Electroartisten Rein och Charlotte Perelli är andra namn som ingår i det snåriga släktträdet.
Tillsammans med syskonen Oliver och Bianca fick Benjamin tidigt lära sig att alltid vara artig. Ingen skulle kunna avfärda kändisbarnen som bortskämda. Som barn hade han svårt att få vänner, på rasterna stod han oftast och uppträdde inför mattanterna. Statusen blev inte högre i tonåren.
– När jag började gå ut på krogen så ville jag inte att någon skulle se mig. Framför allt när grabbar blir fulla…
Han imiterar ett nacksvingsgrepp med tillhörande luggning.
– Eller tjejer som såg en som den där lilla teaterkillen. Man var inte cool.
Benjamin såg med längtan äldre killars blick på Sebastian Ingrosso, kusinen i Swedish House Mafia, som lade världen framför sina fötter under samma tid.
– Jag är jättebra på att söka på mig själv och hitta en massa skvaller. Det tar mycket energi. Men det är tyvärr sådan jag är. Den största komplimangen jag kan få i dag är om en snubbe i 35-årsåldern kommer fram och berömmer en på krogen, säger han.
”När jag var tio år så fanns det en sida på Facebook som hette ’Alla vi som hatar Benjamin Wahlgren Ingrosso’. Den hade nio tusen följare!”
Hur mycket googlar du dig själv?
– Jag brukar kolla Twitter. Där är folk så jävla råa. I dag har jag en helt annan självdistans och tar inte åt mig lika mycket. När man var yngre så gjorde man det mer. När jag var tio år så fanns det en sida på Facebook som hette ”Alla vi som hatar Benjamin Wahlgren Ingrosso”. Den hade nio tusen följare! Det sätter sig ju på psyket.
För ett par år sedan så konfronterade du Nyhetsmorgons Jesper Börjesson om en tweet i direktsändning?
– Just det! Det hade jag glömt bort. Det är jättekonstigt att jag vågade göra det, säger Benjamin.
– Men då kan du ju fatta hur mycket jag googlar mig själv, om jag lyckats hitta en flera år gammal tweet där Jesper Börjesson skrivit en liten kommentar om hur mycket han spyr när han ser mig på tv.
Pernilla Wahlgren och Emilio Ingrosso skilde sig när Benjamin var fem år. Skilsmässan trycktes upp på löpsedlar över hela landet, och slutade i rättssalen. Under sitt nattduksbord har Benjamin ett nummer av Svensk Damtidning från 1992 med hans föräldrar på framsidan. Hans favoritlåt i musikhistorien är föräldrarnas kärleksduett Paradise från 1986. På sin fjortonårsdag var hans högsta önskan att äta middag tillsammans med båda föräldrarna.
Var kommer fascinationen för dina föräldrars äktenskap ifrån?
– Oj, bra fråga. Andra kompisar hade skilda föräldrar som åt middagar ihop. Vi hade det aldrig så. Och jag ville verkligen ha det så. När man var med farsan så släppte mamma oss utanför hans dörr, och så fick vi gå in själva, säger Benjamin.
– Min mamma och pappa tyckte inte om varandra i många år. När jag blev inspirerad av pappa så såg mamma bara pappa i mig, och tvärtom. Jag kunde aldrig vara helt mig själv när jag var med någon av dem, för jag ville alltid pleasa den ena. Så det var väldigt skönt när de blev sams.
Hur påverkades du av att deras skilsmässa var så offentlig?
– När jag blev äldre så påverkades jag av det. Mamma och pappa lyckades hålla skilsmässoskvallret under radarn för oss. Eller för mig, jag var ju fem år. Det var mer när man blev äldre och fick många frågor. Alla visste. Samtidigt så kan jag inte tycka att det är konstigt, för det är den enda verkligheten jag har. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara annars.
”Man kämpar mot fördomar men också mot ångest och väldigt dåligt självförtroende.”
Tjugo minuter efter att Benjamin Ingrosso infunnit sig i en källarlokal i Hökarängen en tisdagsmorgon står han i en utsvängd kostym med tummen i en bälteshälla och snurrar och sparkar som Tony Manero. Han berättar att han redan hunnit se den nya Bee Gees-dokumentären tre gånger sedan den släpptes någon månad dessförinnan. Dagen är stressig. Han har precis varit på gymmet och fått en utskällning av Björn Frantzén. Michelinkocken berättade att hans telefon fattat eld efter att olika italienare idiotförklarat honom när han lagt ut en pastabild på Instagram. Stjärnkocken Frantzén har blivit en vän, inte bara för att Benjamin i ett slags Proustiskt skov lyckades äta 78 madeleinekakor på hans trestjärniga restaurang. Samtidigt som kameran smattrar så ringer Tommy Körberg på Benjamins telefon. Innan dagen är slut har han fotograferats för tre olika tidningar.
– Jag vill stå på de stora scenerna och vara en entertainer fullt ut. Det är ju skitsvårt. Men jag vet vad jag vill uppnå, och det får ta den tid det tar” säger han.
– Sen har jag ingen aning om jag kommer vara lyckligare när jag väl står där. Jag tror alla artister och konstnärer vill bli ihågkomna. Och det är väl en narcissistisk grej, men jag vill göra något som folk kommer komma ihåg.
Har det aldrig funnits en motreaktion, att du har velat undvika att stå på scenen som hela din släkt?
Han skakar på huvudet och ser ut som att han inte förstår frågan.
Nej. När mamma hade musikalföreställningar så stod jag ensam på scenen som barn och tvingade hela ensemblen att titta på när jag framförde hela föreställningen under 40 minuter. Jag hade lärt mig alla repliker.
Han är tillbaka i barndomens köpcentrum.
– Min mamma är ett praktexempel för mig på hur mycket slit och hårt arbete det krävs. Hon fick försörja oss genom att sälja ut sig själv på olika köpcentrum och göra en massa lekprogram. Och det är jag väldigt tacksam för. Antingen så får man vara en cool artist, eller så ska ens barn ha mat på bordet. Jag har lärt mig att det krävs väldigt hårt arbete för att ta sig dit man vill komma. Och jag vill komma dit där jag bara gör det jag tycker om. Då krävs det att jag jobbar hårt som fan.
Han berättar att han inte förstår sig på kompisar som inte vet vad de vill göra med sina liv. Själv har han fem-sex b-planer. En överlevnadsstrategi, enligt honom själv.
– Du måste ha många bollar i luften för att vara förberedd på kraschen. Då kommer b-planen! Lägger du ner energi, kärlek och passion i det du gör så kommer du inte vara fast på en specifik plats, utan då kan du hoppa runt.
Finns det inte en risk med att ha för många b-planer? 8 Mile hade inte varit superbra om Eminem hade haft sex andra karriärsalternativ att falla tillbaka på.
– Ja, jag fattar vad du menar. Men att pusha mig själv för att inte bli bekväm är det enda jag gör. Och det som folk inte ser är att det har varit en väldig uppförsbacke inom den karriären jag har nu, säger han.
– Man kämpar mot fördomar men också mot ångest och … väldigt dåligt självförtroende. Så fort jag kliver scenen av så undrar jag vad jag gjorde egentligen.
Han börjar prata om filmer igen, menar att han fattar att ingen vill se en historia om någon som inte stöter på motgångar. Men ändrar sig.
– Med det sagt så hade jag gärna sett en film om någon som det bara gick bra för. En film om en kille som har sex b-planer där allt flyter på och där han gifter sig med sin första kärlek. And they lived happily ever after.
Credits:
Foto: Andreas Johansson
Styling: Dennis Bröchner