Besatta av musik

joel  |  Publicerad 2006-06-28 20:48  |  Lästid: 4 minuter
Samir Soudah

Köpa skivor eller bränna hemma? Slänga eller spara gamla plattor? Hives eller Mando Diao? Musikexeperterna Mats Olsson och Andres Lokko – till vardags krönikörer på Expressen – reder ut begreppen.

Laddar ni ner mycket musik från nätet?
Mats: Nä. Jag gillar känslan av skivor.
Andres: Jag har medvetet valt bort det. Jag vill ha en skiva. Jag vill ha en omslagsask. Skulle jag ladda ner skulle jag dessutom bli helt outhärdlig. Fast det vore kul att bli den första mp3-krönikören.

Men finns det några skivaffärer kvar om fem år?
Andres: Ja. Jag tror att det kommer att finns två typer av affärer: de stora och de väldigt små specialiserade.
Mats: Jag hävdade att skivaffärerna skulle försvinna för flera år sen och blev ovän med en kompis på kuppen. Länge bojkottade jag stora kedjor. Men nu köper jag allt i stora affärer, som Tower Records och HMV. De är ju bra. Allt finns och jag älskar själva rotandet. Så mitt svar är att ja – de finns kvar.

Okej, så det är cd som gäller ett tag till. Ska man satsa på plastaskar eller mindre skrymmande plastfickor till sina skivor?
Mats: Askar. Ryggar är viktigt.
Andres: Jag är också ryggfetischist. Jag vill ha ryggar, precis som med böcker. Det bara är så och jag vet inte varför. Däremot är jag inte skivsamlare.

Yeah right.
Andres: Okej, jag vill ha låtarna. Till vilket pris som helst. Men belgisk press eller inte, det skiter jag i. Jag vill inte sitta med tre olika ex i olika pressningar. Skivsamlare är ett annat släkte. Det har inget med den musikaliska upplevelsen, och garanterat inget med sex, att göra. Det är frimärksamlaraktigt.
Mats: En kompis till mig ville ha engelska band i engelsk press, amerikanska i amerikansk och så vidare. Själv har jag bara bekymrat mig om låtarna. Men varenda låt som Kinks gett ut skulle jag ha, tills mina skivor blev stulna i slutet av 60-talet när jag bodde hos mormor i Malmö. Jag blev helt knäckt.

Hur mycket köper ni skivor för i månaden?
Andres: Ibland ingenting, men går jag in för nåt, som engelsk folkrock, så köper jag rent sin nessjukt mycket.
Mats: Samma här. När jag var i New York senast köpte jag skivor för 8 000 kronor. Det blev hela Bowies 70-tal.
Andres: Jag har även köpt en massa symfonirock. Senast var det tre skivor med Yes. Det lät tyvärr förfärligt trots allt.
Mats: En kompis tipsade om en dubbel-cd med Zappas gitarrsolon.
Andres: Då har man gett allt man har att ge. Att gå in för Zappa, för att inte tala om hans gitarrsolon, är ett avskedsbrev. Ett rop på hjälp.

Vad har ni för stereoutrustning hemma?
Andres: Det finns en gammal samling som måste revideras, och det är att folk med många skivor oftast har dåliga stereos. Nu, vilket antagligen beror på åldern, börjar de flesta faktiskt ha bra grejer hemma. Jag ville ha en som håller längre, så jag köpte nad.
Mats: Jag har precis köpt nad. Jag gick till Hifi-klubben med 13th floor elevators. Då satte de på The Eagles i stället, bara för att det lät fint. Men jag kontrade med Doug Sahm.

Ska man göra sig av med gamla skivor man aldrig lyssnar på längre?
Mats: En kompis sparar av nostalgiska själ och det går ju inte. Det är ett viktigt vägskäl att komma över. För tio år sen skulle jag sälja av min vinylsamling – men kunde inte sova på natten. Jag låg och vred mig i ångest. Så på morgonen fick Blondieskivorna stanna kvar.

Vem identifierade ni er med i High fidelity?
Mats: Huvudpersonen. I boken har han mycket bra insikter om saker som att välja rätt t-shirt inför en konsert.
Andres: Boken har ett visst djup som den annars utmärkta filmen saknar. I boken är inte grejen att han fått tillbaka tjejen utan att han faktiskt kan äta middag med folk som har Tina Turners Private dancer i skivhyllan.

Kan ni själva äta middagar med folk som har kass musiksmak?
Andres: Jag levde länge i tron att inget säger så mycket om en människa som deras skivhylla, och jag tror fortfarande att det finns en viss sanning i det. Det säger nåt om en persons kulturintag. Men jag springer inte ifrån en middag av den anledningen, nej. Och jag springer inte genast fram och börjar rota i samlingen.
Mats: Men det kryper i skinnet. Så fort de kokar kaffe är jag där.

Avtar ert musikintresse med åren?
Andres: Det fanns en tid när allt hade en övre åldersgräns. Förr reagerade man på gubbar som såg konserter man gick på, men nu har popkulturen blivit gammal. I dag är det inte knepigt att Percy Barnevik går och ser Lucinda Williams på Södra teatern.
Mats: Jag vägrar lägga mig ner och dö! Jag tyckte att jag var överårig redan närpunken kom, jag var ju nästan 30. Men nu när Joe Strummer dog så insåg jag att han bara var två år yngre än mig.

Har ni gjort slut med nån artist?
Andres: Jag har försökt att göra slut med Paul Weller typ 19 gånger, men jag köper plattorna ändå. Och den senaste är rätt bra.
Mats: Jag köpte in Willy DeVilles liveplatta från Berlin. Jag har gjort slut med honom, det spelar ingen roll om alla säger att den är bra. Det får vara nog nu.

Handen på hjärtat, har ni några gamla grungeplattor liggande hemmavid?
Andres: Vi var nog för gamla. Jag sprang bara på acid house-klubbar då.
Mats: Jag såg dem på Sjöhistoriska. De var bra.
Andres: De hade Teenage fanclub som förband! Jag var också där, och det som förvånade mig mest var att Kurt Cobain var så rolig. Han släppte oneliner på oneliner.
Mats: Han gick väl på Metadon då.

Vad ska vi hålla ögon och öron öppna för under 2003?
Andres: Kings of Leons debut-lp och The Raptures Echoes.
Mats: Dokumentären Standing in the shadows of Motown och Faces-boxe Five guys walk into a bar.

Vilket svenskt band förtjänar att slå igenom utomlands?
Andres: Mando Diao. De borde faktiskt få bli stora och hamna på omslaget till nme.
Mats: Jag har hört allt Mando Diao gör tidigare, men jag kan ändå inte låta bli att gilla det väldigt mycket.

Överlever The Hives hypen?
Mats: The Hives är körda. De har inte så mycket till låtar till att börja med.
Andres: Jag bryr mig inte. Frågan har trivialiserats inom svensk popjournalistik, som börjat handla om att det går bra utomlands. Frågan om det är bra låtar är den enda som räknas. Grundregeln är att vi fortfarande får skämmas: Ace of base är från Sverige.

I det här numret av Café intervjuar vi Neil Strauss, som skrev Mötley Crües biografi The dirt. Skulle det gå att skriva en snaskig skvallerbok om svenska rockjournalister?
Andres: Det gjordes ett försök att skriva den engelskspråkiga musikjournalistikens The dirt – Paul Gormans In their own write – men den var rätt trist. Fast vi har ju Unni Drougges Andra sidan Alex…
Mats: Jag var med i den. Inget var sant. Det stod att jag brukade skicka en kompis på konsert i stället för mig och sen satt hemma och skrev. Det hände faktiskt bara en enda gång. Det var nåt skitband som spelade i Köpenhamn som jag inte orkade se.
Andres: Jag var också med. Det antyddes att jag hade sex med Jonas Inde, och att Unni hade analsex med Fredrik Virtanen på Aftonbladet. Det stämde ju inte riktigt. Att jag hade sex med Jonas, alltså.

Klas Ericsson

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-22 14:12