Annons

För storebror Alexander tog det sex år innan han fick sin första roll i Hollywood – för Bill tog det sex veckor. Han frontar Netflix nya blodtörstiga storsatsning Hemlock grove, som lanseras idag. Café möter vår nya superskådis på plats i Los Angeles. (Ur #9/2012.)

Annons

* * *

Bill Skarsgård sitter i en hyrbil på fem­filiga interstate 405 mot San Fernando Valley med polarna Robin och Tobias. De är på väg till en ”shooting range” för att bränna av några skottsalvor när telefonen plötsligt ringer. I andra änden har halva William Morris Agency, Bills amerikanska agentfirma, samlats på äkta Hollywoodmaner för att skrika i kör:

Gilla Cafe.se på Facebook

– Congratulations! You got the part!

Efter sex korta veckor i Los Angeles har Bill, 21, kammat hem sin första huvudroll i en amerikansk tv-serie, thrillern Hemlock grove. Medan andra svettas blod för att flimra förbi som statister i någon halvkass Stallone-rulle har Bill helt förutsättningslöst sladdat in i Hollywood och scorat en huvudroll. Det är nästan provocerande.

– Farsan sa bara ”fuck off” när han ringde, säger Bill. Fast med kärlek, såklart.

Han verkar ta det hela med lugn. Bill Skarsgård verkar snarare rädd för att prata högt om sitt genombrott, som om det kanske skulle slinka honom ur händerna om han gjorde det. Han ringde sin bror Gustaf och berättade att han fått rollen, resten av familjen fick läsa pressreleasen.

Den gotiska thrillerserien Hemlock grove, som i branschmedierna jämförts med Twin peaks, produceras av Netflix, en populär amerikansk streamingtjänst som förra året beslutade att addera eget material till sitt gedigna filmbibliotek och börja konkurrera med tv-kanalerna.

Norska serien Lilyhammer med Little Steven i spetsen, samt David Finchers House of cards med Kevin Spacey i huvudrollen, tillhör också Netflix stora satsning.

De utmanar det gamla traditionella tv-tittandet och släpper – till skillnad från tv-kanalerna – alla avsnitt samtidigt i stället för veckovis. Det är ett försök att fånga den unga publik som i dag hellre laddar ner vad de vill se än styr sitt tittande efter tv-tablån.

– I manuset beskrivs min karaktär som en smal kille med stora, gröna ögon och det passar ju in på mig, konstaterar Bill. Han skakar omtumlat på huvudet.

– Jag har haft fyra huvudroller i Sverige och sen kommer jag hit och så händer detta efter sex veckor. Det handlar bara om att ha flyt. Alex var här i fyra år innan han fick en roll.


I och med genombrottet i USA har Bills inkomster förstås ökat markant. Men ekonomi är inget jätteintresse, tycks det: ”Jag smäller allting. Det finns ingenting alls som jag kan visa upp och säga: ’Det här har jag lagt mina pengar på!’”

* * *

Ett par veckor innan det glädjande beskedet träffas vi över en brunch i Los Feliz i Los Angeles. Då är vistelsen fortfarande helt villkorslös. ”Några möten” och ett par provspelningar står på schemat – i övrigt är det hela högst oplanerat, så till den grad att Bill och hans två kompisar, Tobias och Robin, inte ens har någonstans att bo.

– Vi tjatade till oss två nätter till på stället där vi bott, sen får vi se, förklarar Tobias som varit vän med Bill sedan högstadiet.

– Robin är min chaufför. Jag har inget körkort, säger Bill som trots försök ringar in 2011 som ”året när jag inte tog körkort”.

– Jag fick lite pengar för ett jobb som kom in, så jag hade råd att pröjsa Robins biljett. Han är anställd, kan man säga, förklarar Bill och ler brett.

Robin nickar instämmande, men mumlar något om att det skulle vara bra om han slutade presentera honom som ”the driver” för tjejerna på krogen.

– Jag kommer aldrig att få ligga. Jag kan lika gärna sitta kvar i bilen.

Livet verkar, när vi sitter på restaurangen Le Figaros soldränkta uteservering, rätt kul.

– Ja, fast det är inte så glamouröst. Vi har inte så mycket pengar. Inte ens något boende. Och bilen är oförsäkrad.

Men Bill verkar med sin fånga-dagen-mentalitet ta även detta med ro.

– Man ska ha ont om pengar tills man får mycket pengar innan man har ont om pengar igen. Det är trist att vara ekonomisk.

– Det är värdelöst, man ska blåsa allt man har, säger Tobias.

Robin – som för stunden verkar ha glömt att han inte pyntat en krona för sin flygbiljett själv – nickar instämmande.

De senaste två åren har Bill Skarsgård haft huvudrollen i fyra svenska filmer. Han lovordades för sin insats för I rymden finns inga känslor, där han spelar Simon som har Aspbergers syndrom. Filmen var Sveriges bidrag till nomineringarna i kategorin ”bästa utländska film” till Oscarsgalan 2011. Bill hade också huvudrollen i Simon och ekarna, som vid senaste Guldbagge­galan var nominerad till 13 baggar och vann två.

Han är precis klar med inspelningarna av Anna Karenina i London, Bills första engelskspråkiga film, där han trängs med Kiera Knightley och Jude Law i rollistan.

– Jag spelar kapten, eller general heter det väl. Jag hade bara åtta inspelnings­dagar. Det var ganska mycket för den rollen, säger han.

Men det var väl intressant att arbeta med skådisar som Law och Knightley?
– Jag har aldrig känt någon hajp kring kändisar. Kiera Knightley är ashet, och det var kul att jobba med henne, men så hade vi repetitioner ihop och hon är ju bara en tjej, liksom, i mysbyxor.

Tror du att du har någon fördel av att vara Alex bror här borta?
– Hans hajp här borta har nog hjälpt lite. Den höjer mig också. Hösten 2010 gick Himlen är oskyldigt blå på Torontos filmfestival och I rymden finns inga känslor var Sveriges Oscarsbidrag. Så alla mina agenter hade sett dem. Jag hade aldrig signat med någon som aldrig sett något av det jag gjort.

Förra året blev Bill dessutom utsedd till en av ”årets shooting stars” av European Film Promotion – en intresse- och marknadsföringsorganisation för europeisk film – under filmfestivalen i Berlin. Ett pris som tidigare förärats bland andra Daniel Craig och Rachel Weisz, men som Bill själv inte tar på alltför stort allvar.

– Det var svinkul att träffa de andra skådisarna, men hela grejen kändes mest som produktplacering. Man stod och höll upp en champagneflaska och log för kamerorna. Det var lite snuskigt. Det kändes som att vi var där, hela ”shooting stars-gänget”, för att sälja champagne. Fokus låg mer på att göra deras sponsorer glada än ett faktiskt intresse för skådisarna, säger han och avbryts av att det kommer in ett lass Egg Florentine indränka i hollandaisesås.

– Alltså, det är en bra grej. Meriten ligger kvar, även om det inte händer något direkt.

Svenska medier skrev att du blev hyllad.
– Så jävla svenskt, alltså. Vadå hyllad? Jag blev väl fan inte alls hyllad, säger han och skyfflar in ett ägg i munnen.

– Men du var alltid bakfull, säger Tobias och ett gemensamt asgarv utbryter likt åska kring bordet.

– Nej fan, säger Bill. Sån jävla felcitering. Det var en reporter på Aftonbladet som skrev det där… Jag känner honom sen innan och vet att han egentligen gillar mig. Han frågade mig ”hur är det att vara shooting star?” eller nåt sånt och då svarade jag: ”Jo, men det är kul. Man är väl lite bakfull efter alla events som man måste gå på varje kväll.” Rubriken blev ”Bill Skarsgård: Man är bakfull – hela tiden” och så var det en bild på mig i mössa när jag såg assliten ut.

Kan du garva åt såna grejer?
– Jag orkar inte bry mig. Det är som en bra facerape. För att det ska klassas som en bra facerape måste 90 procent av alla dina vänner gå på det. Det ska gärna vara något pinsamt och töntigt. Som ”Yoga är så jävla skönt”. Exakt så är det med den rubriken. 99 procent av alla som läser den tror ju att jag sitter där och bara säger: ”Äh, fan, jag är alltid full och jag har en så jävla dålig hårdag, så jag måste ha mössa, öööh…”

En servitris i vit skjorta och genomskinliga tights anländer med andra laddningen apelsinjuice. Om man inte visste bättre hade man kunnat tro att Bill och hans vänner var bakfulla i dag. Men mellan lägenhetsletande och auditions har de inte hunnit med några utekvällar än.

– Jag gjorde en intervju med Metro när jag var 18 bast. Då stod det på löpet dagen efter: ”Stellan är min största förebild”. Om man googlar mig kommer det upp. Inte för att jag någonsin googlat mig, men…

– Det är klart att du har! avbryter Tobias.

– Ja, det är klart. Vem har inte googlat sig själv? Man måste veta vad det finns för rykten där ute, om man gjort dumma saker och om någon har fått reda på det.

Han avbryter sin utläggning och återkommer till ämnet.

– Då blev jag jävligt irriterad eftersom det var Metro, som alla läser, och min andra intervju någonsin. Jag vet att jag inte kan ha sagt det!

1 2

Annons

Dela (40)
Tweeta

Annons


Laddar