Bill Skarsgård slår på stort

Joel Linde  |  Publicerad 2013-04-19 14:33  |  Lästid: 10 minuter

För storebror Alexander tog det sex år innan han fick sin första roll i Hollywood – för Bill tog det sex veckor. Han frontar Netflix nya blodtörstiga storsatsning Hemlock grove, som lanseras idag. Café möter vår nya superskådis på plats i Los Angeles. (Ur #9/2012.)

* * *

Bill Skarsgård sitter i en hyrbil på fem­filiga interstate 405 mot San Fernando Valley med polarna Robin och Tobias. De är på väg till en ”shooting range” för att bränna av några skottsalvor när telefonen plötsligt ringer. I andra änden har halva William Morris Agency, Bills amerikanska agentfirma, samlats på äkta Hollywoodmaner för att skrika i kör:

– Congratulations! You got the part!

Efter sex korta veckor i Los Angeles har Bill, 21, kammat hem sin första huvudroll i en amerikansk tv-serie, thrillern Hemlock grove. Medan andra svettas blod för att flimra förbi som statister i någon halvkass Stallone-rulle har Bill helt förutsättningslöst sladdat in i Hollywood och scorat en huvudroll. Det är nästan provocerande.

– Farsan sa bara ”fuck off” när han ringde, säger Bill. Fast med kärlek, såklart.

Han verkar ta det hela med lugn. Bill Skarsgård verkar snarare rädd för att prata högt om sitt genombrott, som om det kanske skulle slinka honom ur händerna om han gjorde det. Han ringde sin bror Gustaf och berättade att han fått rollen, resten av familjen fick läsa pressreleasen.

Den gotiska thrillerserien Hemlock grove, som i branschmedierna jämförts med Twin peaks, produceras av Netflix, en populär amerikansk streamingtjänst som förra året beslutade att addera eget material till sitt gedigna filmbibliotek och börja konkurrera med tv-kanalerna.

Norska serien Lilyhammer med Little Steven i spetsen, samt David Finchers House of cards med Kevin Spacey i huvudrollen, tillhör också Netflix stora satsning.

De utmanar det gamla traditionella tv-tittandet och släpper – till skillnad från tv-kanalerna – alla avsnitt samtidigt i stället för veckovis. Det är ett försök att fånga den unga publik som i dag hellre laddar ner vad de vill se än styr sitt tittande efter tv-tablån.

– I manuset beskrivs min karaktär som en smal kille med stora, gröna ögon och det passar ju in på mig, konstaterar Bill. Han skakar omtumlat på huvudet.

– Jag har haft fyra huvudroller i Sverige och sen kommer jag hit och så händer detta efter sex veckor. Det handlar bara om att ha flyt. Alex var här i fyra år innan han fick en roll.


I och med genombrottet i USA har Bills inkomster förstås ökat markant. Men ekonomi är inget jätteintresse, tycks det: ”Jag smäller allting. Det finns ingenting alls som jag kan visa upp och säga: ’Det här har jag lagt mina pengar på!’”

* * *

Ett par veckor innan det glädjande beskedet träffas vi över en brunch i Los Feliz i Los Angeles. Då är vistelsen fortfarande helt villkorslös. ”Några möten” och ett par provspelningar står på schemat – i övrigt är det hela högst oplanerat, så till den grad att Bill och hans två kompisar, Tobias och Robin, inte ens har någonstans att bo.

– Vi tjatade till oss två nätter till på stället där vi bott, sen får vi se, förklarar Tobias som varit vän med Bill sedan högstadiet.

– Robin är min chaufför. Jag har inget körkort, säger Bill som trots försök ringar in 2011 som ”året när jag inte tog körkort”.

– Jag fick lite pengar för ett jobb som kom in, så jag hade råd att pröjsa Robins biljett. Han är anställd, kan man säga, förklarar Bill och ler brett.

Robin nickar instämmande, men mumlar något om att det skulle vara bra om han slutade presentera honom som ”the driver” för tjejerna på krogen.

– Jag kommer aldrig att få ligga. Jag kan lika gärna sitta kvar i bilen.

Livet verkar, när vi sitter på restaurangen Le Figaros soldränkta uteservering, rätt kul.

– Ja, fast det är inte så glamouröst. Vi har inte så mycket pengar. Inte ens något boende. Och bilen är oförsäkrad.

Men Bill verkar med sin fånga-dagen-mentalitet ta även detta med ro.

– Man ska ha ont om pengar tills man får mycket pengar innan man har ont om pengar igen. Det är trist att vara ekonomisk.

– Det är värdelöst, man ska blåsa allt man har, säger Tobias.

Robin – som för stunden verkar ha glömt att han inte pyntat en krona för sin flygbiljett själv – nickar instämmande.

De senaste två åren har Bill Skarsgård haft huvudrollen i fyra svenska filmer. Han lovordades för sin insats för I rymden finns inga känslor, där han spelar Simon som har Aspbergers syndrom. Filmen var Sveriges bidrag till nomineringarna i kategorin ”bästa utländska film” till Oscarsgalan 2011. Bill hade också huvudrollen i Simon och ekarna, som vid senaste Guldbagge­galan var nominerad till 13 baggar och vann två.

Han är precis klar med inspelningarna av Anna Karenina i London, Bills första engelskspråkiga film, där han trängs med Kiera Knightley och Jude Law i rollistan.

– Jag spelar kapten, eller general heter det väl. Jag hade bara åtta inspelnings­dagar. Det var ganska mycket för den rollen, säger han.

Men det var väl intressant att arbeta med skådisar som Law och Knightley?
– Jag har aldrig känt någon hajp kring kändisar. Kiera Knightley är ashet, och det var kul att jobba med henne, men så hade vi repetitioner ihop och hon är ju bara en tjej, liksom, i mysbyxor.

Tror du att du har någon fördel av att vara Alex bror här borta?
– Hans hajp här borta har nog hjälpt lite. Den höjer mig också. Hösten 2010 gick Himlen är oskyldigt blå på Torontos filmfestival och I rymden finns inga känslor var Sveriges Oscarsbidrag. Så alla mina agenter hade sett dem. Jag hade aldrig signat med någon som aldrig sett något av det jag gjort.

Förra året blev Bill dessutom utsedd till en av ”årets shooting stars” av European Film Promotion – en intresse- och marknadsföringsorganisation för europeisk film – under filmfestivalen i Berlin. Ett pris som tidigare förärats bland andra Daniel Craig och Rachel Weisz, men som Bill själv inte tar på alltför stort allvar.

– Det var svinkul att träffa de andra skådisarna, men hela grejen kändes mest som produktplacering. Man stod och höll upp en champagneflaska och log för kamerorna. Det var lite snuskigt. Det kändes som att vi var där, hela ”shooting stars-gänget”, för att sälja champagne. Fokus låg mer på att göra deras sponsorer glada än ett faktiskt intresse för skådisarna, säger han och avbryts av att det kommer in ett lass Egg Florentine indränka i hollandaisesås.

– Alltså, det är en bra grej. Meriten ligger kvar, även om det inte händer något direkt.

Svenska medier skrev att du blev hyllad.
– Så jävla svenskt, alltså. Vadå hyllad? Jag blev väl fan inte alls hyllad, säger han och skyfflar in ett ägg i munnen.

– Men du var alltid bakfull, säger Tobias och ett gemensamt asgarv utbryter likt åska kring bordet.

– Nej fan, säger Bill. Sån jävla felcitering. Det var en reporter på Aftonbladet som skrev det där… Jag känner honom sen innan och vet att han egentligen gillar mig. Han frågade mig ”hur är det att vara shooting star?” eller nåt sånt och då svarade jag: ”Jo, men det är kul. Man är väl lite bakfull efter alla events som man måste gå på varje kväll.” Rubriken blev ”Bill Skarsgård: Man är bakfull – hela tiden” och så var det en bild på mig i mössa när jag såg assliten ut.

Kan du garva åt såna grejer?
– Jag orkar inte bry mig. Det är som en bra facerape. För att det ska klassas som en bra facerape måste 90 procent av alla dina vänner gå på det. Det ska gärna vara något pinsamt och töntigt. Som ”Yoga är så jävla skönt”. Exakt så är det med den rubriken. 99 procent av alla som läser den tror ju att jag sitter där och bara säger: ”Äh, fan, jag är alltid full och jag har en så jävla dålig hårdag, så jag måste ha mössa, öööh…”

En servitris i vit skjorta och genomskinliga tights anländer med andra laddningen apelsinjuice. Om man inte visste bättre hade man kunnat tro att Bill och hans vänner var bakfulla i dag. Men mellan lägenhetsletande och auditions har de inte hunnit med några utekvällar än.

– Jag gjorde en intervju med Metro när jag var 18 bast. Då stod det på löpet dagen efter: ”Stellan är min största förebild”. Om man googlar mig kommer det upp. Inte för att jag någonsin googlat mig, men…

– Det är klart att du har! avbryter Tobias.

– Ja, det är klart. Vem har inte googlat sig själv? Man måste veta vad det finns för rykten där ute, om man gjort dumma saker och om någon har fått reda på det.

Han avbryter sin utläggning och återkommer till ämnet.

– Då blev jag jävligt irriterad eftersom det var Metro, som alla läser, och min andra intervju någonsin. Jag vet att jag inte kan ha sagt det!


Bill fotograferad på frisörsalongen Sweeney Todd i Stockholm. Nu väntar en tid i Toronto, där Hemlock grove ska spelas in. ”Jag är rätt trött på Stockholm”, säger han. ”Jag är född och uppvuxen på en och samma plats, Södermalm. Jag behöver 
nya intryck.”

* * *

Han är avslappnad, Bill. Pratar om nästan allt. Garvar åt det mesta. Fritt fram att ställa frågor. Men när man kommer in på förhållanden och potentiella flickvänner kan man inte – hur många gånger man än frågar – få mycket ur honom.

– Nej, jag har ingen tjej. Nej, jag dejtar inte någon.

Punkt. Move on.

Med epitetet ”Årets shooting star” och fyra huvudroller under bältet kan man säga att karriären rullar på. Så att doppa tårna i filmindustrins mecka framstår som en självklar sak.

– Just nu är det en Sverigehajp i den amerikanska filmbranschen. Mycket tack vare Millennium-filmerna – som inte ens var så bra! Och på grund av Daniel Espinosa och Tomas Alfredson. Hans Tinker, tailor, soldier, spy var så jävla välgjord och bra.

Men Bill tar inte ut något i förskott.

– På den första provfilmningen jag gjorde här borta tänkte jag: ”Fan vad coolt, det här kanske man får!” Den grejen har jag släppt helt och hållet. Jag har inga förhoppningar över huvud taget. Inställningen är i stället: ”Det här kommer jag inte att få”, säger han och väntar ut en högljudd buss som dånar förbi innan han fortsätter:

– De typecastar ju. De letar efter en specifik typ, och det kan falla på att man har för utstående öron. Men det handlar om att göra bra intryck. Om man är nära några gånger kan man kanske få en roll till slut.

Vad är det för skillnad på att, säg, provfilma i Sverige och Hollywood?
– I Sverige är det mer ”hej, gud vad kul” och så får man hålla på i en timme eller två och prova olika scener. Här går man in och har fem, tio minuter på sig. Det finns mycket grejer som jag provfilmat för som jag egentligen inte skulle vilja göra. Men jag vill inte hamna i ett fack och göra samma grejer hela tiden, säger han och blir tyst när Robins och Tobias diskussion om huruvida de ska fylla på parkeringsmätaren med betalkort eller mynt överröstar oss.

– Man måste ha skinn på näsan för att kunna tackla alla nej man får, oavsett om man är en bra skådis eller inte.

Hollywood är en dröm, medger han, men inte till vilket pris som helst.

– Jag vill göra bra saker och bra projekt och det gör jag lika gärna i Sverige. Eller, äh, jag vete fan, jag kanske ljuger lite där. Men att få jobba är så otroligt roligt i sig. Jag gör hellre en bra film i Sverige än en dålig i USA.

Som liten åkte Bill och familjen med på pappa Skarsgårds filminspelningar. Medan Stellan spelade matematikgeni i Good Will Hunting och förlamad make i becksvarta Breaking the waves satt Bill och hans bröder i kulisserna och pluggade med mamma My.

– Vi har alltid rest med honom. Mamma hemskolade mig, alltså bara under utlandsvistelserna, ända tills jag började högstadiet och skolan blev lite för seriös. Vi brukade plugga mellan nio och tolv varje dag, sen var det lek.

Det låter ju som en dröm!
– Det var inte så att vi inte tog skolan på allvar. Tvärtom hade vi kommit längre, pluggat mer än alla andra, när vi började högstadiet.

Och rest mer.
– När farsan spelade in City of ghosts bodde vi i Kambodja. Det var inte som det turistparadis det är i dag, ett halvår innan hade det varit öppna gatustrider. Vi bodde i Mexiko under en period. Man fick ett annat perspektiv på världen än andra barn.

Bill säger att han redan som nioåring bestämde sig för att följa i sin pappas fotspår.

– Jag tror inte att man ska ta en nioårings drömmar på så stort allvar, men så var det, jag ville bli skådespelare redan som liten.

Utöver Bill, Gustaf och Alex äntrar nu också lillebror Valter, 16, vita duken i filmen IRL – premiär våren 2013 – och blir därmed yngst i Skarsgårdsklanen att krönas med en huvudroll.

– Men vi har alltid fått göra vad vi vill, det har aldrig funnits nån press att vi alla ska bli skådisar, säger Bill avmätt, som om ämnet kommit upp tusen gånger tidigare.

– Den allmänna bilden är att vi är en skådisfamilj, men jag ser oss inte som det. Vi har en helt annan relation till varandra.

Fast skådespeleriet är ändå en gemensam nämnare.
– Jag kan känna igen mig i Gustaf och Alex, jag kan förstå hur de har tänkt ibland. Jag tror ändå att vårt tänk kan vara ganska lika. Vi har samma smak, jag och Gustaf, när det gäller skådisar och regissörer.

Konkurrerar du med Alex numera?
– Nej, alltså, han är så mycket äldre än vad jag är. Vi skulle aldrig konkurrera om samma roller. Jag skulle heller aldrig försöka konkurrera med vänner eller familj.

En man med tidningen The New Yorker i högsta hugg sätter sig bredvid oss och beställer in ett glas billigt rödvin. Plötsligt vrids musiken upp och vi får nästan skrika för att höra varandra över bordet.

– Det är märkligt hur allt blir, vilka saker som avgör ens öde, hojtar Bill. Min farbror Kettil skulle provfilma för en roll i Bombi Bitt och jag på 60-talet och tog med sig farsan, vilket i stället resulterade i att pappa fick rollen och blev tonårsstjärna. Det var ren hysteri kring honom. Han hade inte tänkt bli skådis egentligen.

Han stannar upp en stund.

– Skådespelaryrket är tilltalande för lekfulla och barnsliga personer. Jag tror att de flesta skulle känna sig dumma om de behövde ställa sig på scen och låtsas vara någon annan. Men jag är uppvuxen i en miljö där det är helt normalt.

Lika normalt, eller självklart, som att vara kändis. Bill minns en sommarsemester på Öland när han var nio år gammal. Han och Stellan hade tagit bilen in till Ica i Kalmar för att handla frukost och någonstans mellan Skogaholmslimporna och mellanmjölken sprang Bill in i ett par damer som rodnande stod och viskade:

– Såg du Skarsgård?! Han stod i mejerikylen precis nu!

– Jag kommer ihåg att jag lade märke till hur folk tittade på honom. De tyckte att det var asballt. Men jag var ett litet barn och ville liksom skrika till dem: ”Titta inte på min pappa! Han är min pappa!”

Nu är det Bill själv som inte kan köpa toapapper utan att bli uttittad.

– Jag vet skådisar som tycker att det är så jävla jobbigt. Om man tänker på andras förväntningar och blickar hela tiden, och tror att man måste leva upp till dem, att man måste vara hunkig eller rolig eller vad det nu kan vara, blir det jobbigt. Man måste bara skita i det. Jag märkte att gamla bekanta till mig, som jag ändå känt sen jag var tolv, ändrades jävligt mycket efter att min första film haft premiär. De tyckte att det var coolt och började intressera sig mycket mer plötsligt. Det där var obehagligt, alltså.


Som son till Stellan Skarsgård vet Bill vad det innebär att bli uttittad på Ica. ”Man måste bara skita i det”, konstaterar han.

* * *

På skjutbanan är det bara att skriva under ett papper där man intygar att man inte lider av några psykiska störningar och att man inte stämmer skjutbanan om något skulle gå fel. Säg, om man skulle råka panga sig själv i benet – eller någon annan. Sen får man vapnet i handen, i det här fallet en 40-kalibrig Smith & Wesson-pistol.

– USA är verkligen helt sjukt. ”Vet ni hur man gör?” frågade killen i disken och när vi svarade nej visade han på två sekunder hur man stoppar i magasinet och tryckte sedan ner pistolerna i våra händer, säger Bill när vi ett par veckor efter vår brunch ses på en restaurang i västra Hollywood.

I juni börjar inspelningarna av Hemlock grove. Bill kan se fram emot fem månader i Toronto i Kanada.

– Jag är rätt trött på Stockholm. Kanske inte trött, eller jo… Jag är född och uppvuxen på en och samma plats, Södermalm. Jag behöver nya intryck och miljöer.

Hur ledsen skulle du bli om det inte blev mer av Hollywood?
– Jag vet inte, eftersom jag inte förväntade mig att få den här rollen, så tror jag inte… Jag förväntar mig inte att den ska bli en stor succé i den klassiska bemärkelsen, den är ju ganska mörk egentligen. Men den är jävligt bra. Jag tror att det kommer bli fler säsonger, och det är klart att jag skulle bli ledsen om det inte blev så.

Hur mycket pengar får du för rollen?
– Allt är relativt. Det är inte ”förändra-livet-pengar”. Folk tror att kändisar som är på tv i Sverige tjänar så mycket pengar. På samma ö som mina föräldrar har ett lantställe ligger ett stort slott. Det gick rykten om att Alex hade köpt det där efter att han var med i Vita lögner. Det skulle antagligen kosta 45 miljoner kronor… Han skulle inte ha råd att köpa det ens i dag.

Speciellt inte om man bränner allt på en gång, som du helst gör.
– Ja, jag smäller allting. Det finns ingenting alls som jag kan visa upp och säga: ”Det här har jag lagt mina pengar på!”

Om du fick en stor klumpsumma i morgon, vad skulle du göra då?
– Köpa ett hus där alla mina vänner och min familj kan vara. Jag har behov av att ha människor runt mig, så fort jag har pengar ser jag till att alla runt mig får ta del av dem. Om jag hade råd skulle jag ge alla vänner en resa. Lägga pengarna på upplevelser vi kunde dela.

Sant. Dagen efter ska Bill och Robin flyga till New York för en veckas ledighet.

– Börjar min semester innan jag kliver på planet eller efter att vi går av? skojar Robin.

– Efter, svarar Bill. Jag kanske behöver hjälp med bagaget.

Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 9/2012.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:47