Brorsan och jag hade länge pratat om att resa någonstans tillsammans, bara vi två. Vi bodde hemma och det var fortfarande relativt nytt och spännande att resa utan föräldrars närvaro. Jag minns att min bror hade varit en vända i Sunny Beach några år tidigare men jag har svårt att tro att han minns något av det. Själv hade jag varit i Prag och Barcelona och smakat dekadensens förrädiska sötma, inte sällan följt av magsyrans mer beska karaktär. Ingen av oss hade dock vågat oss utanför Europas gränser, förrän nu. Helt plötsligt hade vi impulsköpt en två veckors resa till New York och några veckor senare lämnades vi på Kastrup, Malmös officiella flygplats, mitt i natten för att flyga okristligt tidigt på morgonen till Amsterdam och sedan vidare till det stora päronet. Givetvis hade vi valt de billigaste biljetterna och hade gott om tid att sitta i en trappa på den öde flygplatsen och ångra vårt infall där under småtimmarna.
När vi väl kom fram till vårt boende krävdes det inte någon djup insikt i vårt bokningsförfarande för att förstå att vi valt “hotell” på exakt samma premisser som vi valde flygbiljetter. Det var någon form av kombinerat hostel och mer permanenta hyreslägenheter i ett enda potpurri som luktade en blandning av mexikansk mat och vad jag antar var ren skit. Varje våning hade ett delat badrum med en dusch som tjöt så högt att man var tvungen att hålla för öronen samtidigt som man sköljde ur schampot ur håret. Det är en utmaning jag skickar vidare till var och en som läser.
Tips från coachen, bäst resultat fick man om man höll för motsatt öra med handflatan, lade armarna i kors över huvudet och gnuggade skalpen med underarmarna och armvecken. Skulle man råka slinta och flytta handen från örat var ljudet så skärande att man inte hörde ett vitten under tre, fyra dagar.
Rummet var 1,20 brett. Det är jag helt säker på eftersom det inhyste en 1,20-säng och den stod inkilad mellan väggarna. Nedanför sängen gick ett metallrör från golv till tak, med samma omkrets som en hästs underben. Detta rör måste gått hela vägen ner till helvetet för något varmare har jag aldrig upplevt varken förr eller senare. Om man av misstag snuddade vid röret när man trängde sig förbi sängen smälte både kläder och hud. Där fanns också ett mindre rör precis bredvid som var lika tjockt men som endast stack upp en decimeter från golvet. För att inte riskera att någon faktiskt lyckades undvika både det och helvetesröret var det lilla röret inklätt i samma heltäckningsmatta som golvet. På så sätt kunde konstruktören vara säker på att om man lyckades undgå tredje gradens brännskador när man skuttade förbi sängen skulle man i alla fall få en fraktur på någon av tårna.
Väl ute på stan bestämde vi oss en dag för att besöka Central Park Zoo, en upplevelse som enklast kan beskrivas med att vi spenderade längre tid i kön in till området än vad vi spenderade där inne. Det enda som var tröttare än atmosfären var den ensamma, sorgliga isbjörn som grådassig låg utsträckt på en stenbädd långt från allt vad is och snö heter. Vi passade även på att besöka American Museum of Natural History där vi såg ett antal dinosaurieskelett som var mer levnadsglada än björnen som mött oss på zooet. Dagen bjöd också på alla olika väder som människan känner till. Under dygnets vakna timmar fick vi uppleva sommarvärme och sol, hagel, ösregn, snö och rejäl blåst.
När vi halkade fram längs Columbus Avenue och kände att dagen knappast kunde bli mer bisarr mötte vi min gamla mellanstadielärare på trottoaren. Hon stannade och log ett varmt leende, något jag inte sett på de tre år jag spenderade med henne i klassrummet. Jag såg henne, fick ögonkontakt och gick naturligtvis rakt förbi henne utan att röra en min eftersom hon var en hemsk människa. Där stod hon, med sin dramaten i näven och en mycket förvånad uppsyn. Först röret från helvetet och nu lärarinnan, det märktes att vi simmat ut på djupare vatten än vi var vana vid.
Kvällarna spenderades på stand up comedy-klubbar. Eller rättare sagt en stand up comedy- klubb. Vid ett besök på Jerry Seinfelds klubb “Stand up NY” satte vi oss långt fram i lokalen nära scenen och fick således komikernas uppmärksamhet. Efter att en komiker skämtat om oss och sen konstaterat att vi hade “model good looks” respektive “boyish good looks” gick vi såklart tillbaka i princip varje kväll, nyfikna på vilka komplimanger som skulle kastas över oss härnäst. Det kom inga fler.
Vi blev utskällda på en asiatisk restaurang för att vi inte ville lämna dricks på grund av den äckliga maten och blev inte utsläppta förrän vi gjorde det. Vi blev fullkomligt betuttade i en otroligt snygg servitris på en TGI Fridays-restaurang och dricksade så mycket att vi skämdes ögonen ur oss när vi gick ut genom dörrarna, mötte verkligheten igen och insåg vad vi hade gjort. Ett nedklottrat hjärta på vårt kvitto och en kommentar i stil med “Wow, you guys devoured that” fick oss bokstavligen att hoppa över inredningen för att kasta pengar på henne. Det vi inte lade på hotellrummet lade vi på dricks efter varsin portion medelmåttiga revbensspjäll.
Innan vi åkte hem passade vi också på att göra alla de klassiska turistsakerna. Åka genom Chinatown, titta på Empire State Building och Trump Towers. Rockerfeller Center och Madison Square Garden, Macys och Times Square och sist men inte minst Frihetsgudinnan och Ellis Island.
När vi kom ner till Battery Park för att ta båten ut till Ellis Island var det vackert väder. Solen sken och det var massvis av folk i rörelse. Vi lokaliserade var båten gick och väl där insåg vi att det var en rejäl kö för att åka med. Vi började gå längs med kön och den tog verkligen aldrig slut. Vår irritation byggdes upp i takt med varje steg och varje, i våra ögon, självbelåtet ansikte som kommit närmre sin avgång än vad vi gjort. När vi väl kom fram till slutet av kön och kunde ställa oss slog det mig med full kraft. Jag tänkte tillbaka till kön vid Central Park Zoo, kön till säkerhetskontrollen på flygplatsen, kön till passkontrollen när vi kom fram och där och då insåg jag att den här världen vi lever i uppenbarligen har ett horn i sidan till mig varpå jag utbrast till brorsan: ”Detta är fan helt sjukt, hur kan vi alltid hamna sist i kön?!”
