Hoppa till innehåll

David Dencik: ”Jag rökte en hel del gräs när jag jobbade på fängelse”

David Dencik fotograferad i svartvitt.
Sebastian Dall Mayoni

Efter flera år i det internationella rampljuset med Bondrullar, Steven Spielberg-filmer, David Fincher-dito och Johan Rencks prisbelönta HBO-drama Chernobyl är Sveriges bästa skådis tillbaka där allt började – i finkan. I höst gör David Dencik rollen som våldsam fängelsevakt på ett underbemannat danskt fängelse i tv-serien Huset på SVT, ett fängelse som Dencik har en oväntat nära relation till.


Namn: Karl David Sebastian Dencik.
Född: 1974 i Stockholm. Uppvuxen i Köpenhamn med svenska föräldrar.
Familj: Danska juristhustrun Sofie och parets två barn med vilka han bor i Köpenhamn.
Bakgrund: Slog igenom brett 2005 i rollen som John Ausonius i tv-serien Lasermannen (just nu tillbaka på SVT Play). Har sedan dess synts i internationella storfilmer som Steven Spielbergs War Horse, David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och Tomas Alfredsons Tinker, Tailor, Soldier, Spy. 2019 spelade han Bondskurk i No Time to Die. Samma år spelade han Michail Gorbatjov i Johan Rencks prisade HBO-drama Chernobyl.
Aktuell: I danska dramaserien Huset på SVT som hade premiär 20 oktober.


Du är långt ifrån obekant med fängelser. I slutet av 90-talet jobbade du på fängelset Vridsløselille i Köpenhamn – samma fängelse som din nya serie Huset spelades in på. Hur var det att jobba där?

”Det var samtidigt som jag höll på mycket med capoeira och försökte bli skådespelare. Vridsløselilles egen livsmedelsbutik Edeka sökte egentligen efter unga kvinnor eftersom fångarna tydligen har en hederskodex om att vara mer anständiga mot det motsatta könet. Ägarna Helge och Kirsten ansåg dock att jag var lämplig för jobbet i deras butik, och det slutade med att jag arbetade där i ett och ett halvt år samtidigt som jag studerade reli­gionsvetenskap. Det var precis som Systembolaget på den gamla goda tiden: Fångarna fick inte komma in i butiken, så jag stod vid en liten disk och sprang fram och tillbaka med mjölk eller köttfärs eller ketchup till dem. Det var även mitt jobb att fylla på alla läskmaskiner i fängelset.”

Hur var det att sälja mjölk till mördare och våldtäktsmän?

”Det var inget jag tänkte så mycket på, men jag rökte också en hel del gräs på den tiden. För mig var det en väldigt fascinerande miljö. Det var främst ett Hells Angels-fängelse under det pågående bikerkriget, och jag minns att några av de intagna bar huvtröjor med logo­typen från Pusher eftersom de hade varit med i filmen. Min mamma uppmuntrade mig att skriva dagbok och jag ångrar så mycket att jag inte lyssnade. Jag kom bra överens med de starka fångarna högst upp i hierarkin. De var alltid tvungna att köpa blommor av mig, eftersom det fanns en ständig ström av fruar, älskarinnor och prostituerade som alla ville ha en bukett. Jag minns inte om de åt ostron, men de åt i alla fall oxfilé. De svaga fångarna var drogmissbrukarna utan tänder. De spenderade alla sina pengar på mineralvatten, som de bytte mot rökheroin. Allt smugglades in, och anledningen till att jag visste det var att det alltid låg påsar med mänsklig skit på vägen utanför fängelset. Fångarna svalde kondomer med droger i och tömde sig själva i påsarna när de kom tillbaka till sina celler. Sedan tog de bort drogerna innan påsen med skit åkte ut genom fönstret från andra eller tredje våningen.”

Bara de senaste åren har du spelat rysk vetenskapsman och Sovjetunionens sista ledare. Du har även spelat seriemördare, ungersk spion och vänsterterrorist. Hur passar din roll som fängelsevakten Henrik i Huset in i den mixen?

”Han är helt i linje med de rollerna, även om man inte kan kalla Henrik för seriemördare eller vänsterterrorist. Han är egentligen otroligt vanlig på många sätt, men han har en stor hemlighet, och det är att han gay-cruisar vid sidan av sin heterosexuella relation med sin fru och son. Det har varit jättekul att spela Henrik eftersom han är så kluven. Han är både otroligt hämmad och känslig, utåtriktad och våldsbenägen.”

Av de två första avsnitten att döma verkar han vara både extremt självupptagen och överkompenserande?

”Ja, absolut. Henrik är väldigt ofri. Kanske är han som de flesta män egentligen är – i superdålig kontakt med sig själv. Men eftersom han har så många komplexa brister var han väldigt tacksam att få spela. Överkompensationen kommer till uttryck i hans sätt att vara polis och i hans rasism. Han representerar en mycket dansk rasism, där man står fast vid sin rätt att säga ’neger’. Som jag läser Henrik är kaxigheten ett sätt att hålla allvaret och känsligheten borta. Och sedan provocerar han för att flytta fokus till provokationen i stället för det verkliga problemet, som faktiskt är hans sätt att vara polis. Det är en psykologisk copingmekanism.”

Kan du känna igen sidor av dig själv i Henrik?

”Självklart, men det är mest i relation till min familj. Om jag har lovat för mycket eller brutit ett löfte kan jag förvandla diskussionen med ett helt oviktigt argument, så att jag undviker att ta fullt ansvar. Det ger mig ofta en dålig smak i munnen, eftersom jag ser mig själv som en samvetsgrann person. Men jag kan faktiskt också känna igen saker från The Chestnut Man (Netflix­serien där Dencik spelar bad guy) i mig själv. Lyckligtvis kommer jag aldrig till en punkt där jag vill skära av folks händer, men jag känner till den aggression som kan komma av att bli orättvist behandlad. Jag kan relatera till önskan om hämnd och känslan av att stå upp för sig själv. Halshuggning, inte lika mycket.”

Har du någonsin varit riktigt hämndlysten?

”I starka känslomässiga relationer känner jag ofta att jag vill ge igen. Men jag har aldrig punkterat andra människors bildäck på en rastplats. I relationer med främlingar har jag nog varit ganska undvikande, eftersom jag alltid har varit väldigt rädd för våld. Jag har inte varit i slagsmål sedan jag var 13 år gammal. Att bli misshandlad är det jag är mest rädd för.”

Det är lite av en paradox när du i ditt arbete spelar karaktärer som skär av människors huvuden och händer och, som fängelse­vakten Henrik, slår människor med batong.

”Jag kan se det. Det är en fristad där jag kan leva ut det jag inte kan göra privat.”

Ja, och då vet man att de inte kommer att slå tillbaka.

”Åtminstone inte om de är handfängslade. Det hände faktiskt en gång under inspelningen av Huset att jag blev lite för ivrig och råkade knäa en medskådespelare i magen. Han är tre huvuden längre än jag och extremt vältränad, medan jag knappt kan växla på min cykel. Under en kort sekund blev jag rädd, men som tur var var han mer sann mot mig än mot rollen i den situationen.”

Hur förberedde du dig annars för rollen?

”Jag gick på bootcamp i två dagar, där jag lärde mig hur man använder den enorma nyckelknippa som fängelsevakter har. Jag lärde mig också att de-eskalera potentiellt farliga situationer. Jag kunde inte göra så mycket med det eftersom min rollfigur eskalerar alla konflikter. Den största utmaningen var de intima scenerna. Jag hade inte insett hur komplicerat det är att vara intim med en annan man, och jag kunde inte förbereda mig för det.”

Har du inte gjort det förut?

”I filmen Brotherhood spelade jag en homosexuell nynazist, där jag också hade några närgångna scener med Thure Lindhardt. Det här var innan man började använda intimkoordinatorer, så i manusen på den tiden kunde det till exempel stå ’De tittar varandra djupt i ögonen’ eller ’De knullar’. Och sedan var det upp till oss att ta reda på hur det skulle ske och hur det skulle se ut. För Huset var det en enorm lättnad att ha en intimkoordinator som gick igenom varje enskild rörelse i scenen, precis som man skulle göra i en stuntscen eller en koreograferad dans. Tidigare i min karriär har jag också haft intima scener med kvinnor där det fanns en rädsla för beröring på inspelningsplatsen. Där var vi tvungna att lösa sexscenen själva eftersom ingen kom till oss skådespelare med en plan för hur scenen skulle äga rum. Och då blir det bara en värre scen. Det är verkligen synd, för om man bryr sig om historieberättande och karaktärernas inre resor kan man använda intima scener för många saker. Jag vet inte vad branschen har haft huvudet under de senaste 100 åren, men det är först nu som vi kan hantera intima scener så att de handlar om något, snarare än bara fotograferat sex eller simulerad våldtäkt.”

Vad tyckte du var obekvämt med de intima scenerna i Huset?

”Att bara hålla om en annan man och andas. Det har varit väldigt obekvämt. Jag har ingen homosexuell erfarenhet att luta mig mot, och jag tror att det är sant för många heterosexuella män att vi sällan har varit intima med varandra. Det är egentligen konstigt, med tanke på hur mycket droger och alkohol jag har konsumerat i mitt liv och mina farliga resor liftande i Brasilien. Jag har testat så mycket, så det är synd att jag aldrig har haft en gayupplevelse. Det har varit så tabubelagt för mig att det var en gräns jag inte ens kunde tänka mig att passera.”

Så Henrik är sinnebilden av den känslomässigt inbundne mannen?

”Det är där han faktiskt är modig, för han är så utlämnad till sina drifter att han vågar utforska dem. Jag kan mycket väl ha en latent homosexualitet i mig, men jag tror inte att jag någonsin skulle våga gå vidare med det. Och det hänger nog också ihop med att jag aldrig har velat ha eller attraherats av mitt eget kön.”

Huset handlar till stor del om frihet, makt och fångenskap. Nästan alla karaktärer kämpar med detta på sitt eget sätt. Har du någonsin varit en frihetstörstande person?

”Jag lider definitivt av fomo (fear of missing out), och att vara ofri är en pina i arslet. Om jag skulle nämna något lite mer nutida så skulle det vara när jag bildade familj. Innan jag fick familj och barn behövde jag inte bry mig om någon. Nu går jag till sängs klockan 21.30 och går upp tidigt för att göra lunchlådor. De första åren med mina barn fick jag verkligen lära mig att acceptera att min frihet var sekundär. Att jag plötsligt inte längre var centrum i mitt eget liv. Lyckligtvis gick det hand i hand med att jag inte ville ha det livet längre. När det gäller min karriär har jag ofta haft förväntningar som kan låsa fast mig. Det är kanske en annan typ av fomo, där jag kan börja tvivla på om jag har spelat mina kort rätt och om jag har gjort det mesta av de möjligheter jag har haft. Nu är jag också 48 år gammal, och jag har varit skådespelare i 25 av dem. Ändå känner jag mig fortfarande som en förstagångs­skådespelare.”

Känner du verkligen så? Du har ju varit med i några av världens största filmer och serier.

”Ja, det gör jag. Det är galet för mig att unga skådespelare kommer till mig för att de ser mig som någon med mycket erfarenhet.

Du nämnde att de intima scenerna var obekväma för dig. Är det inte häftigt att man kan ha varit skådespelare i 25 år och fortfarande hitta en vägg eller en begränsning som utmanar en?

”Det kan man säga. Samtidigt slår det mig att jag aldrig har haft de där begränsningarna när det gäller att skära huvudet av kvinnor. Det har fungerat bra. Att kyssa en person av samma kön borde inte vara en begränsning. Ändå har det varit mycket värre än att misshandla interner eller skjuta folk. Det har gett mig något att tänka på.”

Tror du att de flesta heterosexuella män känner så här?

”Ja och nej. Det finns säkert många samhällen där heterosexualiteten tar stor plats. Oavsett om det är i finansvärlden, idrotts­eliten eller bland hantverkare så har homosexualitet hånats och man har kallat varandra för bögar. Det är ett stort tabu att komma som arbetare och säga: ”Jag knullade Jörgen i går, det var riktigt skönt.” Men samma person kan lätt skryta med att han har raggat upp en kvinna på stan. Att ragga upp en kvinna är status, och då kan killarna fråga hur tuttarna är, men man skulle aldrig fråga hur Allans testiklar ser ut. Man skulle inte berätta det för någon, och det är konstigt att något som kan vara så ömsint och innerligt och vackert ska kännas så skamligt.”

Under karriären har du rört dig mellan Danmark, USA, England och Sverige. Vad gör du den närmaste tiden?

”Just nu spelar jag huvudrollen i Huset och i Thomas Vinterbergs nya serie En familj som vår. Senare i höst ska jag till Göteborg, men det är lite hemligt eftersom det handlar om en väldigt stark true crime-historia i Sverige. Efter det har jag inga planer. Det känns som om jag har kommit in i en ny fas som skådespelare. Jag är väldigt hungrig på att arbeta utomlands, men samtidigt hoppar jag inte bara på saker som jag gjorde för tio år sedan. Jag vill inte tillbringa fem veckor i Budapest för en liten roll som kardinal i en serie. Jag vill hellre vara nära min familj. Jag har en idé om att jag skulle vilja ha färre, men större, roller. Och Gud ska veta att jag har haft många små roller i min karriär.”

Hur känns det att vara mannen med de mindre rollerna?

”Det känns riktigt bra. Jag ser det som små men bra roller. Gorbatjov i Chernobyl var egentligen bara tre dagar på inspelningsplatsen, men det är den enda namnbricka jag någonsin har behållit. Vi hade en stor uppläsning i en nedlagd brandstation i London där alla skådespelare var närvarande. När jag hittade min plats stod det: ”David Dencik – Mikhail Gorbatjov”. I allmänhet har jag bara varit glad över att spela teater. I filmen Speed Walking var jag bara med en förmiddag, men fick två tunga filmprisnomineringar. Storleken på rollen har sällan varit en avgörande faktor för mig.”


Översättning: Rasmus Blom

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.