En vecka om året ökar den biologiska mångfalden exponentiellt i Malmö. De fiskmåsar och råttor som vanligtvis härskar över staden får plötsligt konkurrens från oväntat håll. Gatorna fylls av allt från rävar och vargar till drakar och lejon. I år såg jag till och med en späckhuggare med läderbyxor direkt hämtade från Village People och en riktigt obehaglig leopard. Stämningen kring årets Nordic Fuzzcon var dock allt annat än obehaglig när Furries från hela världen traditionsenligt invaderade Malmö och bjöd på öppet hus för allmänheten.
Innan jag ens hunnit in genom dörrarna på konventet i Malmö hamnar jag vid en disk för att hämta ut mitt gästpass. Från min högra sida hör jag ett lite dämpat “There are quite a lot of normies here today”. Jag tittar upp och får ögonkontakt med ett skräckinjagande rovdjur. Det har inte ens gått fem minuter och jag har redan blivit kallad N-ordet av en två meter lång lila varg. Han menade såklart inget illa men på något sätt känns det lite magstarkt att DE ska ha ett ord för OSS.
Som frilansande kulturarbetare kan man ibland känna sig långt från en normal vardag. Ofta har man lösa ramar att förhålla sig till och ens dagar fylls av massa olika, mer eller mindre konstiga, projekt. Men när man står bredvid någon form av spaniel som står och trycker upp ett stoppat tuggben i tyg i ansiktet på en räv som försöker ha en konversation med en ko iförd hästträns så inser man att sitta och spela Trivial Pursuit med Glenn Hysén och Joakim Lamotte kanske inte är så konstigt ändå. Eller i alla fall att det finns ännu konstigare saker man kan ägna sig åt under dagarna.
Räven visade också med all önskvärd tydlighet att den inte var intresserad av benet varpå hunden än mer entusiastiskt tryckte upp den i ansiktet på den. Kanske bevittnade jag här ett övergrepp men det var i så fall det enda. I övrigt var det väldigt gemytlig stämning. Det var dans, musik, mat, glädje och autism i en sprudlande cocktail av päls och bristande social kompetens. Jag blir alltid glad när de börjar dyka upp på gatorna och den känslan höll i sig även inne på eventet. Det är något väldigt befriande och härligt i att se en massa människor som äntligen hittat en plats där de passar in och känner sig helt trygga. Tänk att det enda de behövde göra var att inte vara sig själva.
Jag tror verkligen också att de allra flesta delar min positiva känsla kring de här storvuxna gosedjuren, det är egentligen bara män på Facebook i en viss ålder som heter Stefan och Kenneth och sånt som upprörs. Här får de nog. Jag har svårt att tro att de drar sin gräns vid att sätta barn i fängelse eller utvisa dem till krigshärjade länder men att klä ut sig av egen fri vilja, där dras den.
Och jag tycker de kan sitta där, i sitt lilla hus någonstans i obygden och förfäras. Det kan vi andra skita högaktningsfullt i. För oavsett om man fattar grejen eller inte så är det svårt att inte smittas av glädjen i ett rum där folk high-fivar i överdimensionerade tassar och får fler kramar på en dag än de fick under hela sin skolgång.
Jag kommer inte själv skaffa mig en neonrosa rävdräkt till nästa år men det är verkligen något charmigt med folk som tar sina intressen på fullaste allvar – utan att för den sakens skull ta sig själv på allt för stort allvar.
