Det ser ut som ett riktigt helvete, Danvikstull. Stadsdelen i utkanten av Södermalms östra del är något otillgänglig i vanliga fall, men denna augustidag rör det sig om något utöver det normala. Folk rör sig oroligt omkring i det vita solskenet och försöker hitta fram, vart de nu ska, bland byggnadsställningar, damm och bråte. En enorm hög grus utgör ett slags grovkornigt hjärta i mitten av området. Markus Krunegård hoppar av sin cykel och tar av sig solglasögonen. Han tittar misstroget bort mot det böljande askfärgade stadslandskapet.
– Här brukade ju vi ha en replokal. Vad sjukt, här har jag varit en massa gånger. I höjd med det där berget gick man in, tror jag. Jag tror det ska bli ett Ica Maxi eller något nu.
Några minuter senare har han parkerat cykeln, beställt en vegetarisk sushitallrik och rafsat ihop bord och stolar till en improviserad uteservering. Mellan tuggorna torkas svett ur pannan, och den före detta Norrköpingsspelaren Astrit Ajdarevic vara eller icke vara i Djurgårdens startelva diskuteras. Inför årets allsvenska säsong skrev Markus Krunegård IFK Norrköpings nya inmarschlåt, Ett liv ett lag. Han doppar en bit sushi i soja och berättar om fotbollens oväntat viktiga roll i hans liv.
– Det har tilltagit. När jag flyttade från Norrköping så var jag intresserad, men det har blivit ett sätt att hålla kontakt med ens rötter. Det är lite snuttefilt på något vis. Det är också något härligt med saker som bara pågår. Det märkte jag under den här pandemin, hur mycket man saknar sånt som man inte tänker på, som fotbollen. Det är något att hålla på och pyssla med. Så det är ett stort intresse, skulle jag säga.
I sitt Sommarprat berättade Markus Krunegård för några år sedan om känslan i ungdomen av att inte höra hit, men inte heller dit. På ett ställe var han en ”finnjävel”, på ett annat en ”svennebög”. Under uppväxten var han också hockeyspelare samtidigt som skrev låtar hemma på sängkammaren.
– Jag kom aldrig in i puberteten, så det blev ganska naturligt att sluta med hockey. Det blev för jobbigt att tävla mot män när man var en pojke. Då bytte jag från hockey till bandy, de tränade ju aldrig. Sedan slutade jag med det, då hade musiken tagit över. Sport blev en sån satsning att hålla på med. Men jag hade länge en återkommande dröm om att de ringde från Vita Hästen och sa att jag måste komma tillbaka och hoppa in. Sedan vaknade man upp och kände ”skit också”, säger han.
”Det är först nu som jag varit helt frisk.Något har man bränt sönder.”
Sport har en annan viktig funktion i hans liv. För några år sedan var Markus utbränd. Under tiden som ledde honom in i utmattningssyndrom slutade han sova, för att spara tid. Fotbollsintresset har därför fått en instrumentell funktion – det får honom att somna.
– Intervjuer eller Sommarprat blir ofta för personligt och sätter i gång något hos en. Men fotbollspoddar är det bästa för att somna. Gå igenom dagens matcher, Häcken mot Falkenberg, det är perfekt. Eller intervjuer med fotbollsspelare. Hur blev du bättre? Jag tränade extra. Är du tatuerad? Ja. Röster du höger? Ja. Vad ska du göra efter karriären? Agent. Det är skönt.
Han tar en klunk av sin misosoppa och sträcker sig efter solglasögonen som har försvunnit från bordet.
– Det är väl först nu det senaste året som jag har varit helt frisk från utbrändheten. Eller ja, jag läste att man får samma men som efter en stroke i huvudet om man har varit riktigt körd. Man har samma ärr. Något har man ju bränt sönder.
Han hade fått frågan år efter år och varje gång tackat blankt nej. Men när TV4 åter ställde frågan så drog Markus Krunegård till från tårna. Tio miljoner ville han ha för att göra Så mycket bättre. Därefter blev det tyst. Till nu, några år senare, när han tillsammans med namn som Plura, Silvana Imam och Jakob Hellman är med i en ovanligt stjärnspäckad upplaga av TV4:s långkörare i oktober. Det föranleder naturligtvis frågan om huruvida Markus Krunegård antingen blivit mångmiljonär, eller om han till sist kapitulerat för att kompensera för inställda turnéer och festivalspelningar. Ingetdera, visar det sig.
– Jag har alltid fått ångest när jag har sett programmet och känt att fy fan vad skönt att jag inte är med. Jag fick frågan i år och tänkte exakt likadant. Men det är så lätt att tacka nej till saker utan att ens fundera. Den här gången så var Plura med. Jag tycker väldigt mycket om honom, och sedan var TV4 väldigt på. Det var ett nytt koncept för programmet där de sa att man inte kommer att bli skjuten på med paintball-gevär. Sedan blev det så ändå, förstås.
Han berättar att han hann tacka ja innan coronaviruset kom.
– Det kändes bra att göra en sån sak när man inte behöver göra det. Framför allt var det på grund av en känsla av att min förra turné, med mina mått mätt, gick jättebra och var slutsåld överallt. Jag tänkte att det är klart att jag kan göra samma sak igen, men det kändes kul att testa något annat.
Men inga tio miljoner?
– Jag visste ju att man inte får tio miljoner, men jag tänkte ändå att man får riktigt mycket pengar. Man får ju betalt, det är fantastiskt, men det är samma summa för alla. Vilket är ganska bra, så man slipper sitta och undra vad Tomas Ledin fick.
Så mycket bättre görs till höstens säsong om en smula. De tårsalta kramarna efter tolkningarna har förbjudits i sviterna av viruset. Plura beskrev mejlet med virusrelaterade förhållningsregler som det längsta mejl han någonsin fått. Markus har tillsammans med Plura och Ana Diaz varit på plats under hela inspelningen, medan andra artister har varit med några dagar åt gången.
Var det lika jobbigt som du trodde på förhand?
– Hela situationen är bitvis vidrig, men det är samma för alla. Att bli tolkad var nästan jobbigast. Det blir som om någon har gjort en smörkniv i slöjden, ful eller inte – man blir ju smickrad och vill boosta den som har gjort den. Det är roligt, men ganska ansträngande.
”Förut undrade jag alltid vad det är för jävla dårar som sitter och gråter i tv.”
Deltagarskaran är i år minst sagt brokig. Benjamin Ingrosso, Tommy Körberg och Lili & Sussie är några av namnen som tog sig till Gotland i somras.
– Det är en ganska konstig situation att mötas i. Och vissa mötte man ju mer än andra. Det var kul att bara få åka med. Plura och jag hade rummen bredvid varandra, så vi kunde sitta och babbla på nätterna. Sedan var det ju Tommy Körberg som var väldigt rolig, en riktig … galning. Och Silvana var kul. Eller ja, alla var trevliga. Men de två är personer som så många som har åsikter om, så det är kul när den bilden inte riktigt stämmer.
Det sups mycket i programmet, har man förstått?
– Jag super nog mer i vanliga fall. Det är väl mest att det är många dagar med lite sömn. De första dagarna tog jag det lugnt. Jag och Plura satt på kvällarna och … alltså, vi hade inte så kul tyckte vi. Det var i början när man inte var varm i kläderna, och Benjamin Ingrosso eller Lisa Nilsson är mer vana vid att göra tv. Nu låter det som om jag tycker att de var tråkiga, så var det verkligen inte, men det blev trivsel-tv – och det kan det ju få vara! Men då bestämde jag och Plura efteråt att nu ska vi ha roligt. Då började vi supa lite, och sedan blev det jättekul.
Markus menar att det är inspelningstempot snarare än alkoholen som tär på deltagarna.
– Förut undrade jag alltid vad det är för jävla dårar som sitter och gråter i tv, men dag fem fattade jag. Ingen sömn och sedan – ”med på länk, din döda mormor!”. Så det var mer tempot, att det var så intensivt. Och såklart kombinerat med att man dricker varje dag.
Plura har sagt att du är den som har blivit absolut fullast av alla hans gäster i hans samlade tv-produktion.
– Jag vet, min mamma uppmärksammade mig på det. Det var lite jobbigt. Om han säger det, så. Det är lite både och, att man har lyckats slå hela Sveriges artistuppbåd. Men något ska man väl vara bäst på.
Att Markus Krunegård stått högst upp på Så mycket bättre-producenternas listor länge är inte enbart på grund av hans uppenbart spänstiga lever. Det känns märkligt, men det är redan över ett decennium sedan som Markus slog igenom med superhitten Jag är en vampyr. Efter år som indiedarling i Laakso och Hets var han plötsligt överallt, hans syntpopsevangelium ekade genom sovrum, festivalscener, studentkorridorer och dansgolv. Och i ungefär samma takt har det fortsatt. I dag är Markus Krunegård 41 år och har inte släppt en skiva som inte blivit kritikerhyllad. Hans låttexter är tatuerade på bröstkorgar (och på Mona Sahlins överarm) över hela landet. Lite i förbifarten har han också släppt låtar tillsammans med några av landets största artister. Han verkar ha hittat en speciell plats i svenskarnas hjärta. Det låter storslaget och dråpligt på samma gång, intimt och bombastiskt om vartannat. Hans musik känns ofta som en exploderande färggrann konfettikanon på en nedstängd dansbana någonstans i Östergötland.
Utanför Markus Krunegårds underjordiska studio drar Södermalm efter andan. En garageport öppnas i maklig takt, som om den kände av den pulserande värmen utanför. Markus visar runt bland gitarrer, syntar och datorer i de olika rummen. På väggarna hänger ett gäng djurmasker och en karta över Norrköping. Mot väggen står guldskivor undanstuvade, på en bänk ett Gaffa-pris i samma färg. På en annan bänk står en flodhäst-figurin och en väldigt stor, och väldigt ful, stereo. Markus Krunegård är klädd i en batikfärgad skjorta, ett par ljusa jeans och ett par vita sneakers.
Ett par veckor innan vi ses cirkulerar ett upprop i tidningarna, där Markus är en av artisterna som skrivit under, riktat mot kulturministern för att lätta på publikrestriktioner vid kulturframträdanden. Trots att han verkar inom en bransch vars enda intäkt under året strypts så inleder han de flesta svar med att inflika hur roligt saker känns. När han skrattar smalnar ögonen till streck som möter mungiporna någonstans i mitten av ansiktet.
Förändrar corona ramarna för din karriär?
– Jag ser det inte som mitt mål att hålla på med det här jämt. Om det skulle vara så att det inte går … då är det väl så. Jag kommer ändå att göra låtar. Det skulle inte kännas så jobbigt att ha ett annat yrke. Många verkar se det som en rättighet. Det var väldigt många år som jag gjorde skivor utan att någon brydde sig, och det var lika roligt som det är nu när folk bryr sig, på ett sätt.
Han går i väg för att hälla upp ett glas vatten och ta ett telefonsamtal. En kompis håller på att sätta upp en merchandise-shop på hans hemsida. Även om Markus åter är tillbaka på ett stort skivbolag efter att ha släppt sin senaste skiva själv så verkar artistyrket bestå av ett visst mått av hemmasnickeri. Hemsidan har han fått sno tillbaka från ett fan, han blev av med den för några år sedan efter att ha glömt att betala räkningarna. Den sista sommarmånaden väntar han mest på att få komma i gång med att släppa musik.
– På ett sätt tänker jag att jag skulle vilja skita i Så mycket bättre och bara släppa en skiva, men jag har insett att det inte kommer att gå.
På hemmaplan har Markus Krunegård skrivit åt och med artister som Veronica Maggio, Rebecca & Fiona och Lena Ph. Och med Mauro Scocco. Det är över tio år sedan som de två inledde vad som i popkulturell folkmun förr kallades för en bromance – killar som är kompisar. Låtar har skrivits, vin har druckits. På Mauro Scoccos senaste album Den stora glömskan har Markus Krunegård producerat flera spår.
– Han har någon sorts adhd blandat med mild självkritik. Rolig. Han är chosefri och rakt på sak. Man kan, som det heter, prata om allt, berättar Mauro.
Vad är Markus största styrka som låtskrivare?
– Han har ett sinne för detaljer och scenerier i språket, och bra melodisinne.
Den tredje musketören, Plura, framhäver också Markus energi som en av hans bästa sidor.
– Markus är så stöttande och pådrivande. Och påhittig.
”Att röka gräs i en studio eller göra samma sak med ett punkgäng är samma sak.”
På senare år har Krunegårds signatur även dykt upp på låtar framförda av superstjärnor som Carly Rae Jepsen och Charli XCX.
– Jag har kompisar som jobbar mycket med låtskrivande och har roliga ingångar. Rätt vad det är så får man jobba med någon stor artist från USA. Det är jättespännande, och kul att prova på. Men framför allt för att det är roligt folk som man gör det med. För mig är det viktigt att hela sammanhanget är roligt i sig. Det skrivs kanske 400 låtar till en skiva med Carly Rae Jepsen. Och då är det viktigt att det är kul när man gör det eftersom det är en så otroligt liten chans att det blir något, säger Markus.
Popfabrikerna i Los Angeles har de senaste åren haft högkonjuktur. Alla är på jakt efter nästa hit, och just svenskar står högt i kurs i Kalifornien. Markus Krunegård beskriver det som att det råder Klondike-stämning.
– Det är konstigt, det är en sån guldrusch. Alla är en låt ifrån en världshit. Bara man har ett fat och lite rinnande vatten så går det. Men jag tror att det blir väldigt mycket besvikelse om det enda målet är framgång. Därför är jag noga med att saker måste vara roliga på vägen, eftersom det med största sannolikhet inte blir någonting. Då kan man byta idéer, fundera, rimma och ta en öl, liksom. Men det är kanske eftersom jag har den inställningen som jag inte har gjort det så mycket. Man måste verkligen vilja det.
Har du varit på sådana enorma låtskrivarcamps?
– Några gånger. Det känns som att förut startade man band, nu springer man på en kompis som frågar om man vill skriva en låt åt den och den personen. Det är inte så stor skillnad från att starta ett punkband. Att sitta och röka gräs i en studio eller sitta och göra samma sak med ett punkgäng är egentligen samma sak.
Han funderar en stund.
– Men i förlängningen kanske det skiljer sig. Ingen är någonsin nöjd, känns det som. Att det hamnar på en skiva är skit samma. Blir det en singel, då är det okej. Blir det en hitsingel, då börjar folk tycka att det är en bock i kanten och att man är klar. Jag vill inte ha den ingången, det känns inte kul alls.
Själv menar Markus att det är först på senare tid som han åter har börjat ta sig själv på allvar igen.
– Jag har varit styvmoderlig med min egen grej. När någon person som man kan skriva med har varit i stan så har det varit så lätt att tänka att min solokarriär är något jag kan göra sedan. Och när man väl ska hålla på med sina egna grejer så är man inte alls i något flow. Det blir som ett dåligt förhållande. Man anstränger sig inte alls men förväntar sig ändå att man ska få ligga. Det har varit kul nu att ta sig själv på allvar.
Huvudet på den svarta käppen är täckt av silver, mönstrat som ormens fjäll. Markus Krunegård rör förstrött på käppen och bläddrar bland skinnjackor från Saint Laurent och pälsar från Acne Studios. Han frågar diplomatiskt stylisten om det är okej att han inte vill ha på sig en föreslagen kilt. Vid det här laget är han van vid modeplåtningar.
Markus och Sofie Krunegård växte upp på var sin sida av ett järnvägsspår i hemstaden Norrköping. Först i vuxen ålder träffade paret varandra i Stockholm, på första raden på en modevisning, och blev tillsammans. Sofie har via karriären som modell och internationellt anlitad stylist på senare år sadlat om till kostymör, bland annat till Ruben Östlunds filmer. Även om Markus Krunegårds låttexter ofta handlar om honom själv så försöker han hålla Sofie och parets två döttrar utanför. Nyligen pratade han i radio om att det inte var uppskattat när han outade sin frus gamla romans med Leonardo DiCaprio i låten Hollywood hillsfrån 2009.
– Jag har inga större problem med att lämna ut mig själv. Saker som är privata är där vi möts. Folk har blivit dumpade eller gjort slut eller varit för fulla. Eller vad vet jag, kissat på sig. Det har väl alla gjort. Det kan ju verka privat, men det är superallmänt. Det tycker inte jag är jobbigt. Men man får ha respekt för att andra inte känner så.
Är det svårt att hålla isär jobb och privatliv om man skriver om sig själv?
– Jag tycker det är knepigt. Ibland kan man ta en fin bild på familjen som man vill lägga ut. Det finns många som gör det, och det måste inte bli geggigt. Någonstans bevaras det man lägger ut på Instagram mer än bilder jag har själv i något slags bibliotek. Så länge det företaget finns så kommer den fotorullen att finnas. Men jag har samtidigt aldrig varit intresserad av att saluföra mitt privatliv.
Har du fått censurera låtar någon gång?
– Någon gång har jag bytt ut ett egennamn mot ett annat namn. Det är klart att man måste tänka på det så att det inte blir passiv rökning för någon som inte har bett om att vara med. Det är ganska tydligt i dag när man inte vet vad som hamnar på Instagram när man är tillsammans med vissa människor, och det är både charmigt och jobbigt.
Nu har du hållit på ett tag. Kan du skämmas över gamla låtar du skrivit?
– Nä. Men jag tycker inte det är så intressant om saker håller för evigt eller inte. Det är som om en Acne-designer skulle skämmas för att deras jeans för fem år sedan är för tajta nu. Jag tycker inte det är så knussligt. Vissa låtar är dåliga och det är väl fine. Jag strävar efter att inte fila för länge på något tills allt är bra.
Skjorta, Boss Man
Kappa, Blk Dnm
Hatt, Stetson
Nere i den underjordiska studion på Södermalm rullar Markus Krunegård ihop en yogamatta. Under sommaren har han sprungit mycket. För mycket, till och med, han berättar att han måste uppsöka en naprapat. Därav yogamattan, inskjuter han. Det är första gången han tagit med sig den till studion. Han ville pröva något nytt.
Hur var det att fylla 40 år?
– Det var svinkul! Fantastiskt, Sofie hade fixat en överraskning på Bröderna Olsson här bredvid med hundra kompisar. Och sedan så …, säger han och stannar upp mitt i tanken.
– Men du kanske undrade hur det känns att vara 40 år?
Ja, jag tänkte det.
– Jag läste i Lemmys självbiografi att han var 36 år när han bildade Motörhead. Jag minns att jag tyckte att det var jobbigare att fylla 36 år, för då kändes det som om det var det sista tåget som gick för att starta ett band. Men ja, jag har alltid tänkt mycket på ålder. Jag kan bli lite irriterad på mig själv när jag tänker på hur mycket tid jag har lagt ner på att tänka på det där. Jag minns när jag träffade Niklas Strömstedt första gången på någon krog. Han var supertrevlig, men min enda fråga till honom var: ”Hur är det att vara 58, hur funkar det egentligen?” Varför ska man fundera på det? Alla åldrar är nya för alla. Man har ingen aning om någonting, säger han.
– Allt är mycket mindre dramatiskt än vad man trodde innan. Jag trodde inte att jag skulle hålla på med musik när jag är 40. Jag tyckte säkert att det kändes patetiskt förr.
”Jag hade mer ångest innan jag fick barn. Och väldigt mycket ångest efter också.”
Du har sagt någon gång att varje ålder har sin egen kris, var 40-årskrisen speciell då?
– Nä, inte mer än något annat. Det är mer hajpat än 39. Men man får kanske släppa taget lite. Det blir patetiskt att gå omkring och låtsas att man är 23 år och bara umgås med 23-åringar. Det är inte bekvämt för någon. Det vet man själv från när man gick på krogen i den åldern och några 40-åringar skulle hänga på hela tiden. ”Ska inte du gå hem nu, till din familj?” Jag känner att man har fötterna i en massa olika delar av livet på något vis nu. Jag tänker ofta att ingen som lever har varit just så gammal som den är nu.
Hur är det att passera 40 år som rockstjärna då, aktar man sig för örhängen och skinnjackor?
– Det känns som om jag är mer trygg i det där nu än när jag var 18 år. Då kanske jag kände att det var mycket jobbigare att fundera på om jag skulle ha chinos eller inte. Men det är väl klart att man kan tänka om något ska kännas patetiskt eller inte. Men jag tror inte jag tänker på det mer nu än någon annan gång.
Sånt tänker man ändå alltid på?
– Jag tror det. Jag försöker att inte tänka så mycket framåt som jag förut gjort. Tidigare har jag kanske tänkt att ”fan vad patetiskt, ska jag vara 48 år och åka runt och spela Jag är en vampyr?”. Men då får jag ta det då i så fall, om det känns dåligt så ska jag inte göra det. Det enda som jag känner är att jag inte vill att jag måste göra saker, det hade varit skönt att slippa. Samtidigt så är det all heder till dem som har det så. Måste man, så måste man, inflikar han.
– Det är en jävla fördel med att ha barn, man har mindre tid att tänka på allt möjligt. Det finns något viktigare än man själv. Jag hade mer ångest innan jag hade barn, tror jag. Sedan har jag haft väldigt mycket ångest efter också, fast andra varianter.
Det var vid ett övergångsställe vid Ringvägen på Södermalm som Markus Krunegårds kropp brakade
ihop. Den blinkande gröna gubben hann lysa röd innan han hade lyckats ta sig över gatan. Det tog stopp. Förbryllat började han googla efter vad som kunde vara en rimlig förklaring. När läkare avfärdat ett axplock av en hypokondrikers värsta mardrömmar återstod alternativet utmattningssyndrom. När han för två år sedan släppte sin senaste skiva bestod en stor del av pressarbetet av att berätta om just utbrändheten, och vägen tillbaka. Samtidigt märktes en sorts motvillighet, eller i alla fall en återhållsamhet. Han ville inte att det skulle framstå som att han åkte runt och sålde sin sjukdom. I dag verkar han ha ännu mer distans till åren i sovrummet.
– Det är kul med intervjuer. Jag har tänkt på att folk har alltid precis gått igenom en kris eller en skilsmässa eller blivit kristna – och säger alltid att ”nu är det bättre än någonsin”. Det är aldrig någon som är helt förstörd. Men det är väl naturligt. Jag kände att det var på väg att bli bra när jag släppte förra skivan, och då sa jag att det kändes skitbra. Och det kändes så, men det är mycket bättre nu.
Du hade en period på flera år när du tröttnade på musik?
– Jag var trött på allt. Svårt att säga hur länge det varade. Det var som att vara i ett dåligt förhållande, man vet inte hur man hamnar där. Det är små myrsteg och plötsligt är det skit, man ser det knappt själv. Sedan, i efterhand, kan man se saker tydligt och undra vad fan man höll på med. På ett sätt kanske det började med när vi fick vårt första barn. Jag körde på precis som vanligt. Jag hade skivkontrakt i USA, jag vet att jag var borta närmare 40 procent av min dotters första tio månader. Jag gjorde ett album samtidigt. Och som många som får sitt första barn så tänker man att man ska köra på precis som vanligt. Jag och Sofie bokade bord på restaurang en månad efter att hon fötts, och morsan var barnvakt och ringde precis när vi skulle beställa och sa ”Eh, det här går inte”. Jävla idioter, var vi. Men man lär sig.
Men det är egentligen två perioder som du har varit utbränd?
– Ja, alltså, vi fick ju barn 2011, och om jag nu tänker att allt började gå nedåt därifrån …, han avbryter sig själv och spricker upp i ett skratt.
– Jag slutade sova. Någonstans måste jag ju spara tid, så jag tänkte att jag inte behöver sova så mycket. Det var dumt. 2013 åkte jag in för att röntga hjärnan för att det var jättekonstiga grejer som hände. Men sedan körde man ändå på.
En mental bild återkom under sjukdomstiden.
– Jag såg framför mig alla saker som skulle göras, och insåg att jag hade saker att göra i åtta dagar framåt. Jag fick en konstig mental bild av att jag simmade i iskallt vatten under metertjock is, och att åtta dagar bort var det ett hål där man fick komma upp ur vattnet. Att simma i panik i beckmörker i åtta dagar – det var min allmänna känsla, skrattar han.
Har du ändrat ditt liv nu när du har tagit dig ur det där?
– Nu när jag känner att jag orkar så gör jag en massa dumma saker igen. Bara för att man orkar vara vaken till fem så är man det. Det behöver ju inte vara dumt, det är underbart om man kan göra så. Men man lärde sig en massa saker. Det var väldigt utvecklande. Sedan kan ju det tangera en massa saker som en cyniker kan tycka är fåniga eller självhjälp eller vad det är. Men jag tänker att det är att ta sitt lilla liv på allvar, säger han.
– Sedan har jag kort minne. Jag glömmer fort, men vissa saker har hängt med. Jag är medvetet dålig på att svara i telefon eller på sms, och det känns helt fine. Jag var säkert det innan också, men nu orkar jag inte bry mig längre. Om någon tycker jag är oskön så får de tycka det. Det är väl priset för att göra saker i sin takt.
”Nu när jag orkar gör jag massa dumma saker igen.”
Skjorta, privat. Kavaj, Adnym Atelier. Armband, Maria Nilsdotter
En februarikväll innan allt brakade loss stod Münchenbryggeriet i Stockholm blickstilla. På den första upplagan av temaklubben Countryklubben klev Markus Krunegård upp på scenen och pratade finska i tre minuter. Tystnaden i lokalen förbyttes i högljudda snyftningar när Markus sedan sjöng en finsk country med hjärtat på westernskjortärmen. Innan kvällen var slut hade han även hunnit sjunga duett med Klara Söderberg från First Aid Kit och bli ilurad en chokladbit som visade sig vara preparerad med psykedelisk svamp.
Det måste vara tacksamt att ha tillgång till den finska musiken, du borde kunna sno rätt friskt utan att någon märker det?
– Ja! Verkligen. Sedan gäller det väl att göra det så att det inte blir för uppenbart. Ofta sitter jag och håller på så länge att det inte hörs till slut. Men absolut, det finns många bra texter på finska. Finsk musik är ofta så sinnessjukt mörk att det ofta blir roligt. ”Så här deppigt kan det väl inte vara?” skrattar han.
– Mycket finsk musik har humor i sig på något märkligt sätt. Det är en svår ingrediens – men det är kul, tycker jag. Det är en skillnad mot Sverige, skulle jag säga. Så det har jag definitivt inspirerats av … och stulit rakt av.
Har du fått skit för det i Finland?
– Nä, det är mest lite döda tanter och gubbar som har blivit bestulna. Man är verksam på ett litet, obetydligt, obskyrt skitspråk och snor från ett ännu mindre språk.
Framför datorn i sin studio sitter Markus Krunegård och spelar upp låtar från sin kommande skiva. Tanken är att släppa minst ett nytt album nästa år. Skivan går under arbetsnamnet Tutti frutti, men han känner sig tveksam. Dels funderar han på om det Ruben Östlundska arbetssättet där man aktivt spoilar sina egna projekt är rätt för honom själv. Dels verkar det bli så mycket låtar att det kanske blir en dubbelskiva. En dubbelskiva vars första del i så fall av nödvändighet skulle behöva döpas till Tutti. Han berättar att han har runt trettio svenska låtar och åtta finska.
Du verkar inte få skrivkramp direkt?
– Nä. Jag tror inte jag någonsin har haft det. När jag var utbränd så tyckte jag bara att skriva var tråkigt. I efterhand kan jag se att det var typ fyra år när jag inte tyckte något var kul. Jag kanske var deprimerad utan att veta om det, jag vet inte. Det var svårt att tycka att något var roligt, man var bara trött. Trött hela tiden.
Han stryker bort en hårslinga bakom ena örat och tar ny sats.
– Om man nu har varit trött och inte orkat någonting så är det lite därför som jag har börjat ta mina egna låtar på allvar igen. Man har inte all tid och kraft i världen. Min grej har alltid varit att jag orkar mer än någon annan. Men det finns ju gränser även för det. Jag har börjat tänka att det är okej om saker är tre av fem. När man spelar live så har jag velat vrida och vända ut och in på mig själv för att ge folk någonting. Det har jag försökt jobba bort, det får duga att jag kör låtarna.
Låtarna som är tänkta att utgöra den nya skivan rör sig från allt mellan långsam funk genom Springsteen-muskliga melodier till dånande högljudd shoegaze. I höst har Markus även synts i rutan på Filip och Fredriks frågesportprogram Alla mot alla, han berättar om en 400 sidor lång bok han skrivit som han inte har minsta tanke på att färdigställa och funderar kring huruvida man kan försöka hyra Tele2 Arena nästa år, om det är vad som krävs för att få spela live med sanktionerad social distansering.
Du trivs med att göra mycket saker samtidigt, verkar det som?
– Det är först nu, efter att det var som ett kokt ägg i huvudet, som jag är tillbaka i att det är mycket att göra – och jag gillar att vara i den typen av flöde. När det inte är en massa förväntningar eller funderingar, då tycker jag att det är kul, säger han.
– Jag vill inte att saker ska vara viktiga, att man ska hålla på och fila på en strategi i åratal. Ingenting blir bättre av det. Alltså … har man stånd så har man. Kör!
Credits:
Foto: Jesper Brandt/Agent Bauer
Fotoassistent: Franz Garzia
Styling: Maria Montti/LundLund
Stylingassistent: Oona Åhman
Grooming: Tony Lundström/Mikas