Här kan du läsa allt om de senaste filmerna, nyaste trailers och om de hetaste skådespelarna just nu >
Här kan du läsa om de bästa tv-serierna just nu, nya trailers och kommande haremiärer >
1) Avengers: Infinity war
Premiär 25 april.
Vad händer: Det här är superhjältefilmernas Ocean’s eleven. Fast mer Ocean’s 64, givet Marvels uppgifter om antalet “main characters” i det här kosmologiska sjöslaget som spänner över två filmer (den andra kommer 2019) med en totalbudget som ryktas landa över 8 miljarder kronor. Det är mycket pengar men kan man sätta en prislapp på vårt universum? Det är ju inte bara mänskligheten eller planeten som hotas av utplåning den här gången – intergalaktiska nihilisten Thanos (Josh Brolin) vill förgöra allt och anländer till jorden för att komplettera sin samling av infinity stones (som låter ännu mer som alternativmedicin när man översätter till svenska så jag låter bli) och Tony Stark måste gruppleda ungefär varenda avenger som Marvel etablerat på film de senaste tio åren. Plus några till.
Trailerhöjdpunkt: Det är fint när håren reser sig på Peter Parkers arm, som en lågmäld och elegant öppning mot ploten. Och det är fint när Iron Mans hulkbuster armor gör comeback, eftersom den varit inblandad i filmseriens hittills bästa strid (mot just Hulk i Age of Ultron). Men finast är slutscenen och det bedårande sällskap som Thor (Chris Hemsworth) adresserar med frågan “who the hell are you guys?”. Blev lycklig på riktigt. Älskar Guardians of the Galaxy.
Prognos: Det finns så många perfekt castade och omsorgsfullt byggda karaktärer här och det är väl det enda som oroar mig, att det inte ska finnas utrymme för spänstig dialog mellan striderna i en film där levande skatter som Chris Pratts Star-Lord, Tom Hollands Spider-Man och Tom Hiddlestons Loki äntligen får dela duk. Det hade känts tryggare om Joss Whedon suttit med vid manusbordet. Regisserande bröderna Russo (Captain America: Civil war, Captain America: The winter soldier) har sagt att Infinity war blir ungefär 2,5 timme lång men jag hoppas de tvingas (och vågar) kavla filmen längre. Gärna en hel timme till.
2) Annihilation
Premiär 23 februari.
Vad händer: Fem vetenskapskvinnor går över en myr. Och det är inte det enda som händer! De är tungt beväpnade och på väg in i ett område där en miljökatastrof orsakat ett omfattande utsläpp av konstig stämning. Gruppen leds av en psykolog (Jennifer Jason Leigh) men i trailern är kameran mest intresserad av biologen och inte bara för att hon spelas av Natalie Portman – allt det mystiska som händer verkar liksom knutet till naturen där flora och fauna löper någon sorts amok. Expeditionen är en dålig idé, det ser man tydligt i trailern där människoskelett ligger och skräpar i varslande mönster, men biologens man ligger i koma efter en tidigare (uppenbarligen havererad) expedition i katastrofzonen och kan inte räddas utan svar. Tuva Novotnys lingvist syns knappt i trailern men karaktärens specialkunskaper kanske inte kommer till användning förrän i scener som regissören Alex Garland inte vill ge bort än. Eller så är hon mest med för att dö, karaktären fanns inte med i Jeff VanderMeers framgångsrika sci-fi-roman Annihilation (2014) som filmen bygger på.
Trailerhöjdpunkt: Det lätta svaret är väl monsterkäftarna som skymtar mellan kvinnornas profiler efter 1:29 men redan 48 sekunder in finns en bild som är viktigare för att etablera stämningen: när expeditionen står i en torrlagd simbassäng och stirrar på en människokropp som växt samman med rötter och mossa i någonting som kanske kan beskrivas som en juldekoration från helvetet (0:53). Scenen kittlar lite extra om man tidigare haft den goda smaken att trollbindas av spelet The last of us (2013) eller filmen The girl with all the gifts (2016).
Prognos: Att Alex Garland har en särskild begåvning för vackra undergångsstämningar har varit känt sen manusen till 28 dagar senare (2002) och Sunshine (2007) och efter utmärkta sci-fi-dramat Ex Machina (2014) vet vi att han kan regissera också. Räkna med att expeditionen tumlar ner i såväl analoga som mentala avgrunder.
3) Isle of dogs
Premiär 4 maj.
Vad händer: I ett framtida Japan har alla hundar förvisats till en ö av sopor efter ett utbrott av H3N8-viruset och enda trösten för människans före detta bästa vänner är en riktigt lyxig voicecasting. Bryan Cranston, Edward Norton, Bill Murray, Jeff Goldblum och Bob Balaban gör rösterna åt kärntruppen medan dyra stämband som Frances McDormand, Tilda Swinton, Harvey Keitel, Scarlett Johansson och Yoko Ono(!) hörs i handlingens utkanter. Wes Andersons nya projekt – hans första sedan fyrfaldigt Oscarsbelönade The Grand Budapest Hotel (2014) – är animerat i samma stil som Fantastic Mr. Fox (2009) och nästan hälften så stjärntätt som Avengers: Infinity war (2018). Det ska väl nämnas att det finns en handling också: till ön kommer Atari Kobayashi (starkt namn!), en pojke som letar efter sin beslagtagna hund.
Trailerhöjdpunkt: Allt är ju så ursinnigt snyggt och coolt, vilket man kan säga efter vilken Wes Anderson-trailer som helst men särskilt den här gången (vilket jag eventuellt också sagt förut). Och det gäller inte bara det visuella – en liten men ljuvligt wesandersonsk detalj jag förälskat mig i är sättet på vilket rösten bakom Atari Kobayashis kvinnliga beundrare (Greta Gerwig?) tillåts snubbla genom meningen “because of … the dog” efter prick 1 minut.
Prognos: Det finns de som jämrar sig över Wes Andersons aningen ytliga berättande och ovilja att någonsin byta tonläge. Själv skulle jag nog få dödsångest om Anderson plötsligt släppte tråden. Föredrar trygg väntan på ännu en stabil fyra.
4) Ready player one
Premiär 30 mars.
Vad händer: Dystopisk framtidssaga (till skillnad från alla odystopiska framtidssagor) som i grund och botten är en mörkare och våldsammare remix av Roald Dahls “Kalle och chokladfabriken”: fattig pojke (Tye Sheridan) måste hitta motsvarigheten till den gyllene biljetten för att ärva fabriken – i det här fallet den virtuella världen OASIS där alla fysiskt sysslolösa människor spenderar dagarna år 2045. Släktskapet mellan berättelserna bekräftades redan i teasertrailern där filmmusik från Mel Stuarts filmatisering “Willy Wonka & the Chocolate Factory” (1971) smyger omkring, liksom den enorma roboten känd från Brad Birds animerade juvel “Järnjätten” (1999) – återigen med röst av Vin Diesel – och Marty McFlys modifierade DeLorean från Tillbaka till framtiden-filmerna. Börjar man närstudera trailern är det tydligt att Steven Spielberg bestämt sig för att out-retro-påskägga Stranger things (2016) med ointaglig marginal. Här syns en mängd klassiska karaktärer från tv-spel som Mortal Combat, Tomb Raider, Overwatch och Street Fighter dela slagfält med Freddy Krueger från Terror på Elm Street och Chucky från Den onda dockan medan skåpbilen från 1980-talets A-Team skymtar i samma race som 1960-talets batmobile. Det är Joy Division-t-shirts och Devo-hattar och anteckningsblock med referenser till Gremlins och slaget vid Helms klyfta. Det är helt enkelt en film man kanske inte ska se på bio eftersom oförmågan att pausa kan bli frustrerande.
Trailerhöjdpunkt: Hade tydligen saknat Järnjätten för jag blev väldigt glad när den bekanta silhuetten tornade upp sig.
Prognos: Som popkulturell ris à la Malta kommer filmen garanterat mätta oss. Om handling och karaktärer bär återstår att se, men Spielberg brukar inte slarva med att få publiken att bry sig om karaktärerna. Och det skadar sällan om regissören har roligt på jobbet.
5) A quiet place
Premiär 4 maj.
Vad händer: På en isolerad plats lever en barnfamilj i total tystnad. Ett projekt som kräver kreativitet: teckenspråk, sandade stigar runt huset och markeringar på golven där plankorna inte knarrar. Men det är värt ansträngningarna för ljud betyder död – i närheten rör sig någon sorts blint vidunder med ovanligt känsliga öron. John Krasinski, känd som Jim Halpert i amerikanska The office, regisserar sig själv och sin begåvade fru Emily Blunt (Edge of tomorrow).
Trailerhöjdpunkt: När 78 sekunders tystnad (och ett parti Monopol med virkade pjäser) bryts av en vältande fotogenlampa. Vid det här laget är tystnadens betydelse så etablerad att ljudet skär i öronen. Och att döma av klösmärkena på väggen i trappan finns det annat som kan skära i närheten.
Prognos: Som småbarnsförälder är jag bekant med barns kritiska oförmåga att ens sänka rösten vid behov och jag blir oerhört stressad av narrativet, min familj hade inte överlevt en halvtimme (utan ett konstant flöde av glass). Men jag är väldigt förtjust i den pågående trenden med avskalad och nyskapande skräck där filmer som It follows (2014), Don’t breathe (2016) och It comes at night (2017) syresatt genren.
6) Ocean’s 8
Premiär 27 juni.
Alternativhögern får, precis som Ghostbusters-sommaren 2016, skjuta lite på semestern för nu är det dags att hata kvinnor på Twitter igen. En kombination av sequel och spin-off där Danny Oceans hittills okända syster Debbie Ocean (Sandra Bullock) planerar tidernas stöt i New York och rekryterar ett perfekt crew: Cate Blanchett, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Rihanna, Sarah Paulson, Mindy Kaling och Awkwafina. Om produktionen förvaltar åtminstone hälften av all komisk timing i den uppställningen kan det här bli hur roligt som helst.
7) The shape of water
Premiär 14 februari.
Guillermo del Toros fantasydrama var en av fjolårets absolut bästa filmer (enligt de som har tid att springa på filmfestivaler och tjuvtitta) men får svensk biopremiär först i februari. En stum vaktmästare (Sally Hawkins) inleder ett förhållande med en vattenlevande varelse i det hemliga statliga laboratorium där hon arbetar. Det blir krångligt förstås. Och krångligast av allt är hennes sadistiske chef (Michael Shannon).
8) Alita: Battle angel
Premiär 19 juli.
You had me at “battle angel”. Bakom en av årets bästa filmtitlar finns Yukito Kishiros mångåriga mangaserie Battle Angel Alita som James Cameron kavlade fram ett spelfilmsmanus ur och gav till regissören Robert Rodriguez (Sin city). Bifogat fanns även den största budget Rodriguez hanterat. Året är tvåtusensjuhundranågonting och en cyborgmekaniker (Christoph Waltz) hittar Alita (Rosa Salazar) på ett skrotupplag. Hon repareras och vaknar fast utan minne. Men hon kan kriga.
9) Mortal engines
Premiär 14 december.
Tröttnar aldrig på postapokalypsen och det är tur för här kommer den igen. Långfilmsdebuterande regissören Christian Rivers har tidigare jobbat med form och effekter åt Peter Jackson – som skrivit det här manuset baserat på Philip Reeves roman Mortal enginesfrån 2001. Och det kanske behövs en effekttänkande hjärna på toppen av den här produktionen för det är ett ovanligt märkligt samhälle som ska skildras. Många år efter “sextiominuterskriget” som ödelade stora delar av världen har vissa städer utrustats med gigantiska motorer och hjul – dels för att kunna rulla bort från jordbävningar och vulkanutbrott, dels för att kunna attackera och sluka mindre städer med tillhörande resurser.
10) X-Men: Dark Phoenix
Premiär 2 november.
Phoenix (Sophie Turner) börjar utveckla olämpligt starka krafter (och mörka värderingar) som utgör ett hot mot hela mänskligheten. Hon blir alltså Dark Phoenix. Det är inte bra. X-Men måste bestämma sig för om hennes liv är värt mer än allt annat liv på jorden och det är tydligen ett komplicerat beslut. Dessutom anländer den utomjordiska kejsarinnan Lilandra, som lär spelas av Jessica Chastain (Interstellar, Zero dark thirty), till solsystemet för att fånga och döda Phoenix. Vilket tydligen inte är en bra lösning på det första problemet. Allt blir säkert tydligare i höjd med första trailern.
11) You were never really here
Premiär 2 mars.
Visades och prisades på flera filmfestivaler 2017 och har kallats en Taxidriver för 2000-talet. En krigsveteran spelad av Joaquin Phoenix, som belönades med pris för bästa manliga huvudroll i Cannes, tar uppdraget att rädda en ung kvinna undan trafficking (och skada de skyldiga) men saker är – som de ofta är på film – inte riktigt vad de verkar vara. Brutalt med inslag av närstridsvapnet hammare från brittiska regissören Lynne Ramsay (We need to talk about Kevin).
12) Ant-Man and The Wasp
Premiär 4 juli.
På avstånd såg det ut som ett hopplöst projekt men Ant-Man (2015) var överraskande rimlig och här kommer uppföljaren där Paul Rudds (emellanåt) pyttelilla hjälte Scott Lang bildar pytteliten duo med Evangeline Lilly i rollen som The Wasp. Det finns i skrivande stund ingen trailer och handlingen är fortfarande oklar men i rollistan syns en mängd statistroller sorterade som “whale watcher” så en val lär i alla fall vara med. Kanske även inifrån?
13) Cloverfield 3
Premiär 20 april.
Astronauterna på en rymdstation (rimligen ISS eftersom vi inte har några andra rymdstationer) hamnar i en ovanligt olustig situation när planeten de befinner sig i omloppsbana runt (jorden) plötsligt försvinner efter ett slarvigt planerat experiment i en partikelaccelerator. Tror jag. Det är lite svårt att veta säkert vad det ska handla om när JJ Abrams lanserar en ny del av sitt Cloverfield-projekt, det där som hittills gett oss en utmärkt monsterfilm (Cloverfield) och stabil bunkerthriller (10 Cloverfield Lane). Synopsis borgar ändå för hisnande Twilight zone-skräck och ombord finns flera karismatiska skådespelare, som Daniel Brühl (Inglourious basterds) och Elizabeth Debicki (Guardians of the Galaxy 2). Regissören Julius Onah är en riskfaktor, detta är hans blott andra långfilm och premiären har skjutits fram två gånger (vilket skulle kunna vittna om en turbulent produktion). Filmens titel är i skrivande stund ännu okänd.
14) Tårtgeneralen
Premiär 7 mars.
Filip Hammars och Fredrik Wikingssons biopic om “Hasse P” – mannen som 1984 bestämde sig för att sätta ett skadeskjutet Köping på kartan efter en tv-sänd provokation från huvudstaden och Jan Guillou – började se riktigt intressant ut när Robert Gustafssons lämnade projektet och ersattes av Mikael Persbrandt. Den senare har fått en sorts närodlad Chevy Chase-aura som klär honom kittlande bra.
15) Saknaden
Premiär 6 april.
Rysk film som skakade Cannes. I regi av Andrey Zvyagintsev som gjorde morgontidnings-recensent-kattmyn
16) Early Man
Premiär 23 mars.
Wallace & Gromit-skaparen Nick Park backar tiden ungefär 5000 år och presenterar oss för den stop motion-animerade stenåldersmänniskan Dug (Eddie Redmayne) och hans stam. Som lever i brytningstiden till bronsåldern – men det vet de inte om förrän bronsåldern en dag stormar in på en bronsbepansrad stridselefant och Lord Nooth (Tom Hiddleston) förkunnar att “the age of stone is over”. Och det är något med sättet på vilket Hiddleston säger “the age of stone is over” som välter mig. Det är det roligaste som hänt 2018. Lyssna själv 1:13 in i trailern.
17) Game night
Premiär 2 mars.
Som The Game (1997) fast rolig. Om man ska fatta sig kort. Om man ska fatta sig lite längre kan man väl säga att ett knippe vänner tror att de är med i ett våldsamt lajv men det är de inte (tror jag). Är normalt osvag för konceptet actionkomedi men det här verkar vara roligt på riktigt, kanske mest för att Rachel McAdams och Jason Bateman är roliga på riktigt. Det är till exempel inte alls tråkigt när Bateman får en pipleksak att bita i när McAdams ska operera ut en kula ur hans arm.
18) Alpha
Premiär 2 mars.
Den officiella hisspitchen “A story of survival set 20 000 years ago during the last ice age” är rolig för jag tror inte att människor sysslade med någonting annat än “stories of survival” för 20 000 år sen. Av trailern att döma är det som en lite råare spelfilmsversion av Disney/Pixars Den gode dinosaurien (2015) där Kodi Smit-McPhee (Let me in) är människovalpen som skiljs från flocken efter en jaktolycka och – övergiven och förmodat död – tämjer en varg på sin förhistoriska coming of age-resa genom vildmarken. Jag är ändå svag för sånt här, i synnerhet scener där förmodat döda återförenas med de förmodande. Jag accepterar inget annat slut och kommer gråta så att det kommer snor när mina krav tillgodoses.
19) Ralph breaks the internet: Wreck-it Ralph 2
Premiär 21 november.
Mina barn var lite besatta av den första filmen och det är en tid jag minns med värme. Den var kreativ, rolig och gripande. Och det finns skäl att odla förväntningar på uppföljaren där Ralf och Vanilja von Sockertopp – sex år efter uppgörelsen med Kung Candy – hittar en wifi-router i arkadhallen och tar sig ut på internet. Har redan fått en svensk titel, Röjar-Ralf 2, men jag föredrar av uppenbara skäl den engelska.
20) The man who killed Don Quixote
Premiär i december.
Äntligen förlöst ur development hell. Efter åtta försök på 19 år kunde regissören Terry Gilliam, 1 juni 2017, meddela världen att filmen är inspelad. Några dagar senare skrev han på Facebook att han råkat radera allt inspelat material från sin hårddisk men det var förstås ett skämt. Jonathan Pryce (High Sparrow i Game of Thrones) spelar Don Quixote och Adam Driver (Star Wars) har odlat en bra mustasch. Stellan Skarsgård är också med. Spelar mindre roll vad filmen handlar om, du är som god medmänniska skyldig att se den. Förresten: Jean Rochefort, som pluggade engelska i sju månader för att spela Don Quixote förra gången Gilliam försökte (men tvingades avbryta när utrustning och inspelningsplats spolades bort i en liten naturkatastrof), dog i oktober 2017 och fick aldrig se filmen.
21) The Irishman
Premiär 31 december.
Oooh en ny film med Robert De Niro! Utbrast ingen. De senaste åren har en av förra århundradets viktigaste skådespelare mest ägnat åt att spränga sitt kulturella kapital i luften men här finns utrymme för ett försiktigt oooh. När Martin Scorsese regisserar maffiafilm med Robert De Niro och Joe Pesci har bra saker hänt förut. Maffiabröder (1990) och Casino (1995) till exempel. Det här bygger på den verkliga historien om yrkesmördaren Frank “The Irishman” Sheeran som på dödsbädden 2003 avslöjade att det var han som dödade Jimmy Hoffa (om just det erkännandet tillhör den verkliga historien lär vi emellertid aldrig få veta).
22) Soldado
Premiär 29 juni (USA).
Denis Villeneuves Sicario var en av årets bästa filmer 2015 och även om världens bästa regissör lämnat uppföljaren – Villeneuve ersätts av Stefano Sollima (Gomorrah) – är både manusförfattaren Taylor Sheridan och skådespelarna Josh Brolin och Benicio Del Toro med på den här returresan till gränsen mellan Mexiko och USA där drogkriget eskalerar.
23) Black Panther
Premiär 14 februari.
Efter händelserna i Captain America: Civil war återvänder kung T’Challa/Black Panther (Chadwick Boseman) – som nu får en alldeles egen film – till sitt afrikanska hemland Wakanda. Som inte finns på riktigt men det hindrar inte fraktioner av befolkningen att konspirera mot kungen och det är på sätt och vis tur för en omedelbar konsekvens av kuppförsöket är att han måste dra på sig den svarta superhjältedräkten och då blir man glad för det är en av de snyggaste i Marvels universum.
24) Solo: A Star Wars story
Premiär 25 maj.
Den andra antologifilmen som går upp i skarvarna mellan kapitlen i den nya trilogin och den borde ha starkare gravitation än Rogue One för här får publiken följa med favoriterna Han Solo (Alden Ehrenreich) och Chewbacca (Joonas Suotamo) på äventyr som utspelar sig innan A new hope (1977) och deras mönstring i rebellrörelsen. Vi kanske till och med får svar på den 40 år gamla frågan om vad “The Kessel Run” är – och hur det egentligen går till när man klarar den på “less than twelve parsecs”. Regi Ron Howard (In the heart of the sea).
25) Jurassic world: Fallen kingdom
Premiär 8 juni.
Fyra år efter det för filmserien obligatoriska haveriet i dinosaurieparken måste Chris Pratt åka tillbaka till ön och stirra på farligheter med halvöppen mun igen. Och skrika “run” förstås. Men han är väldigt väldigt bra på det. Chris Pratt är en samtida skatt. Liksom Jeff Goldblum som återvänder till sin roll i franshisen för första gången på 20 år.
26) The new mutants
Premiär 13 april.
En ny utbyggnad av Marvels X-Men-universum, baserad på serien New Mutants som skapades 1983. Nya mutanter och ny subgenre: superhjälteskräckfilm. Fem unga mutanter hålls inspärrade i en forskningsanläggning och det blir kusligt. Här lanseras bland andra Wolfsbane (Maisie Williams, känd som Arya Stark i Game of Thrones) och Cannonball, (Charlie Heaton, den emellanåt modstulna tonårshjälten Jonathan Byers i Stranger Things).
27) Venom
Premiär 5 oktober.
Han skymtade i skurkgalleriet i Sam Raimis Spider-Man 3 (2007) men nu ska Venom – en journalist med dålig uppväxt som blivit värddjur åt en symbiotisk utomjordisk livsform – få en helt egen film. Och den svarta dräkten ska fyllas av Tom Hardy. Spekulationerna kring vem som ska spela den modifierade seriemördaren Carnage, alias Cletus Kasady, har tillhört internets vildaste den här vintern.
28) Pacific rim uprising
Premiär 23 mars.
Jag är svag för den sortens action man skulle kunna kalla vårdslös stadsplanering och Guillermo del Toros filmatisering av Pacific Rim var bitvis rätt ljuvlig. Uppföljaren har tappat Guillermo men växlat in karismatiske Star Wars-stjärnan John Boyega i huvudrollen. Det räcker naturligtvis inte. Trailern avger inga omedelbara löften om förnyelse men riktigt stora robotar kommer att slåss med riktigt stora monster och det räcker av någon anledning för mig.
29) Deadpool 2
Premiär 1 juni.
2016 var världen tydligen fortfarande konservativ nog för att humor som kretsar kring att vara grov i munnen skulle upplevas som någonting piggt och Deadpool (Ryan Reynolds) gjorde succé. Men jag medger att filmen var fläckvis underhållande och kommer att se (den ännu titellösa) uppföljaren med Josh Brolin som mutanten Cable och Brianna Hildebrand som Negasonic Teenage Warhead.
30) Tomb Raider
Premiär 16 mars.
Det har aldrig riktigt lyckats förut men det finns skäl att ge den här rebooten en chans, Alicia Vikander är ändå den mest begåvade skådespelare som försökt. Och det känns lite uppfriskande att trailern inte innehåller några omotiverade kameravinklar av Lara Crofts stjärt. Och att skurken spelas av Walton Goggins – han med den besynnerliga karisman i The Shield.
Och till sist, som traditionen bjuder, årets minst efterlängtade film:
The war with grandpa
Premiär 2018.
Om du trodde att 2018 skulle bli den kulturella upprättelsens år för Robert De Niro, givet huvudrollen i Martin Scorseses The Irishman, så har du underskattat beslutsamheten med vilken han yrkesmördar sitt personliga varumärke. Efter “sexiga” spring break-komedin Dirty grandpa (2015) kommer nu The war with grandpa där 74-åringen utkämpar något slags krig mot en tioåring han tvingas dela rum med. Och det bekymrar uppenbarligen inte De Niro att regissören Tim Hills magra CV är murat kring Svampbob Fyrkant och Grumpy cat.
Andrev Walden är journalist och krönikör i Aftonbladet, 2017 nominerades han till Stora journalistpriset.
Hur gick det för förra årets hetaste filmer? Kolla in Andrev Waldens filmval här (2017) och här (2016).
[socializer-facebooklikeshare]