Fotomodeller, pensionärer, hardcorefeminister. Plötsligt kastar alla kläderna. Burlesque är stripptrenden som sprider sig som en präriebrand på den amerikanska västkusten. Cafés Jonas Cramby kollar storögt in ett kulturevenemang med historiska rötter.
En vamp. En vits. Lite musik. En massa glitter.
Föreställningen kan börja.
Dita von Teese – Marilyn Mansons flickvän och omslagsflicka åt Playboy – gör entré ridande på den guldglänsande halvmåne vi alltid önskade skulle sänka sig utanför pojkrummet. Ditas svarta lösögonfransar öppnar sig som paraplyer i en fransk musikal och håret, allt detta korpsvarta hår, ligger helt stilla över pannan och axlarna. Hon rör sig som ett drottningbi kallande på sina busvisslande drönare. Här finns även Catherine D’lish i ett champagneglas. Cherry Malone, med bröstvårtor glittrande som en julgran i ett radhusområde bakom strutsfjädrarna, mer en retsticka än en dålig flicka.
Gun Street Girls blandar tease med terror. Övertatuerade, överviktiga, övernaturligt coola med pistoler i händerna och en lika dödlig kommentar på läpparna.
Dirty Martini – den storbystade sjuksköterskan som ger publiken fler hjärtattacker än hon botar.
I en tid av omedelbar tillfredställelse tillhör blinkningen, ögonkontakten och antydan det förgångna. Sätt på datorn och den vill snart sätta på dig. För den lite snuskigare konsumenten är porr lättare att få tag i än en skvätt mjölk till eftermiddagskaffet. Men överexponering blir snabbt mättnad. Och som en konsekvens är Burlesque – den ursprungliga formen av striptease, den som föddes på amerikanska cabareér och vaudevilleteatrar på 20-talet och dog ut i början av 70-talet, utkonkurrerad av hårdporren – på väg tillbaka, baby.
Och det med besked.
Burlesquetrupper bildas runt hela USA.
Klubbar öppnar.
Dansöser som Dita Von Teese och Kitten DeVille blir stjärnor. Massor av tidningar – från Playboy till feministbibeln Bust – gör reportage om företeelsen.
– Ordagrant betyder ju Burlesque satir eller komedi, säger Kitty från Los Angeles-klubben Velvet Hammer. Den moderna stripteasen har ingetdera. Eller i alla fall ingen avsiktlig humor.
Vi befinner oss på festivalen Tease-o-rama på klubben Bimbo’s 365 i San Francisco. Fyra dagars fest och ett slags konferens för det hundratalet Burlesquedansöser som rest hit från hela USA.
I publiken: swingkids, rockabillys, undergroundkonstnärer, butchlebbor, vanliga trendiga par, feminister, Marilyn Manson och, visst, en och annan snuskgubbe. Annars är det långt till de unkna peepshowbåsen och de plastiga stripställen som ramar in San Franciscos trendiga North Beach. Här är det cigarettflickor och cocktails vid borden, kristallskulpturer och röd sammet. På scen: swingband, klänningar glittriga som en migränattack, dåliga vitsar, stilettklackar och en massa så kallade pasties (ett slags plattor med frans som tejpas över bröstvårtorna och är som gjorda att snurras våldsamt med). Alla får lika mycket applåder: exotiska divor, fnittriga grannflickor eller rakade lebbor.
– Vi har ett socialt uppdrag samtidigt som ett artistiskt, säger Kitty. Kvinnor behöver öva på att acceptera sig själva. Burlesque är en revolution. Punk i sin sannaste form. Det krävs mod att stå inför 700 personer och dansa the hoochie coochie och ta av sig till en glittrigg-string och ett par pasties.
En leende flicka viskar till sin pojkvän:
– Jag skulle fan vilja göra det här.
Killen:
– Jag önskar du gjorde det.
Upp mot scenen rör sig en påsksmällare i svart glitterfodral. Det är den 77-åriga Dixie Evans – levande legend och för publiken vad Africa Bambataa måste vara för Fattaru eller den där Jesus är för Alf Svensson och hans posse.
Jublet vill aldrig – aldrig – sluta.
– Mitt namn är Dixie Evans, säger hon, och jag var känd som ”The Marilyn Monroe of Burlesque”. Jag och Marilyn såg likadana ut, vi är lika gamla och är båda födda i Hollywood. Marilyn försökte hela tiden stämma mig. Jag har tre hotfulla brev hemma som säger att jag ska sluta kopiera henne.
– Men, tilläger hon, jag har inte slutat än!
Publiken, och jag, går bananas.
Förstå gången jag träffade Dixie var hon mer en påsksmällare i smutsiga joggingbyxor.
Jag och min flickvän hade irrat omkring i Mojaveöknen en hel dag innan vi hittade det mytomspunna Exotic World i Helendale, Kalifornien. Mitt på den ändlösa sandöknen stod två enorma gjutärnsgrindar uppställda, utan staket. Runt ett slitet vitkalkat hus stod ett par trailers utspridda samt några bilvrak och ett par betande hästar.
Exotic World är ett museum över den gamla burlesquekulturen och ett vallfärdsmål för strippor och intresserade från hela världen. Dixie har samlat kostymer och prylar från sin långa karriär i branschen.
Ett par strip-pilgrimer såg intresserat på oss när vi klev ur bilen.
– Are you an exotic dancer? frågade en av dem min flickvän, som med blossande kinder svarade nej.
En gammal dam närmade sig.
– Mitt namn är Dixie Evans, sa hon, och jag var känd som ”The Marilyn Monroe of Burlesque”. Vill ni ha en rundtur?
Dixies historia är den vanliga. Hon föddes fattig med en mamma som var djupt kristen och höll det unga bombnedslaget i tajta tyglar. Men när hennes highschool sweetheart, cirkusartisten och barbackaryttaren Tommy Hanaford, tog henne till en Burlesqueshow första gången kom det att förändra hennes liv.
Kvällens dansare var Tempest Storm.
– Tempest hade en lavendelfärgad klänning och det där eldröda håret, berättade Dixie. Och vilka enorma bröst! Och så allt glitter! Hon kom ut på scen och vrålade sig igenom Stormy weather. Hon var helt orädd. Klart att det gjorde ett outplånligt intryck på en fin flicka som jag. Det var klart att jag skulle bli Burlesquedansös.
Dixie gör sin imitation av Marilyn Monroes ”bobopidop” och visar oss runt i det lilla men fantastiska museet. Dixie berättar att när Marilyn dog hamnade hon i en djup depression. Dixie inte bara avgudade skådespelerskan, hon visste ju att Marilyn verkligen inte gillade vad hon gjorde också. Men Dixie fortsatte ändå.
– I slutet var det som om jag inte kunde sluta göra henne för det skulle betyda att hennes karriär var slut på nåt sätt. Brigitte Bardot var den stora stjärnan vid det laget och Marilyn var bara självdestruktiv. Jag dog, på nåt sätt, när hon dog.
När det var dags att åka vidare fick jag ett signerat foto av den snälla gamla tanten och min flickvän en fin gammal hjärtformad berlock.
Vi lade några frivilliga dollars i en burk och hoppade in i bilen.
– Har du tänkt på, sa jag till min flickvän, vilken kick det måste ha varit för gubbarna på 50-talet att få se sin favvoskådis ta av sig kläderna?
– Visst, men har du tänkt på att om Marilyn hade fått leva hade hon sett ut som Dixie idag?
Tease-o-rama på dagtid är lika med workshops. Man lär sig göra egna pasties och senare, i en annan workshop, hur man snurrar på dem. Våldsamt. Det är pysselverkstad och ett besök hos våra farföräldrars libido samtidigt. En burlesqueshow är lite som en Fellinifilm. Ett gäng udda karaktärer som fastnar hos dig. Men utan sina utstuderade kostymer liknar Burlesquedansöserna mer publiken på en White Stripes-konsert än femme fatalerna på scen.
Michelle har kort svart lugg och skinnjacka. Jag undrar hur den alternativa rockstilen egentligen kan gå ihop med att ta av sig till födelsedagskostymen.
– Burlesque skapades av kvinnor som verkade i en tid utan politisk korrekthet. Jag älskar dem på grund av deras självförtroende, oräddhet och uppkäftighet. De var så före sin tid. I dag kan man höra vissa feminister klaga på vad vi gör, men vi visar bara en mer realistisk bild av vad en kvinna är. Vi är inga plastiga tuttmonster. Vi står här med våra fel och brister. Jag vill ha varenda typ av kvinna.
Man har glömt att vara individer idag.
Kitty från kvällen innan fyller i.
– Visst, Burlesque är trendigt just nu, men jag hoppas att det inte reduceras till bara en Britney Spears-video. Jag har hållit på i åtta år nu och tänker hålla på mycket längre. Dixie har lärt mig att ens dagar inte direkt är räknade i det här yrket. Hehe.