Annons
Annons

Lederhosen, öl och enorma polisonger. Skägg-EM är lite hårigare än andra tävlingar. I Cafés januarinummer rapporterade Jonas Cramby från årets prestigetyngda upplaga i den österrikiska alpbyn Leogang. Här är texten – och bilderna. Foto av Björn Terring.

Annons

* * * * *

[nggallery id=503]
Stormästaren Jack Passion (första bilden) och en lång rad mottävlare.

Om det fanns en konferens för Tintinskurkar skulle den antagligen se ut så här. Jag befinner på mig på 2010 års upplaga av Skägg-EM – European Beard and Moustache Championships – i den lilla alpbyn Leogang i Österrike. Nästan samtliga av de cirka 150 deltagarna ser ut som om de vid något tillfälle i livet har bundit fast blonda, fiktiva belgiska journalister i ett lastutrymme.

Gilla Cafe.se på Facebook

En ungrare rockar den syldaviska säkerhetspolisens karakteristiska tvinnade mustascher samt ihopväxta ögonbryn. En annan tävlande har exakt samma praktfulla skäggväxt som diktator Plekszy-Gladz i Det hemliga vapnet. En 1.50 lång, rödskäggig trapper ser ut att ha stigit direkt ur Tintin i Amerika. Och en musketör, på pricken lik Rackham den röde, står i öltältet och beställer en stor Stiegl.

Även utanför dessa väggar är män extremt skäggiga just nu. Både filmstjärnor, it-nördar, musiker, hipsters och vanliga svennar liknar medlemmar i ett hårigt 1970-talskollektiv. Men herrarna här ser snarare ut att komma från 1870-talet – till och med 1770-talet – med sina imperialistpolisonger, Dalimustascher och Garibaldiskägg.

Jag sitter vid långborden framför tävlingspodiet, väntar på att allt ska dra igång och börjar per automatik roa mig med att leta populärkulturella referenser i omgivningen. Precis då kommer en servitris fram med den apfelstrudel jag beställt, för att kunna äta precis som överste Hans Landa i Inglourious basterds. Jag smaskar och säger tyst för mig själv: ”That’s a bingooo!”. En man klädd som en saloonägare i tv-serien Deadwood står och stirrar på mig.

– B-vitamin, säger han och pekar på min öl. Det är bra för skäggväxten!

Killen gör tummen upp. Han har ett enormt, rött skägg. Det är, inser jag, den store Jack Passion som just presenterat sig.

Som 21-åring – en ålder där de flesta fort­farande har problem att odla en anständig moppemustasch – slog amerikanen Passion igenom på den internationella skäggscenen när han kom trea i VM 2005 i Berlin. Bara två år senare tog han sin första VM-titel i den mest prestigefyllda klassen: naturligt helskägg.

I dag, endast 26 år gammal, är han tvåfaldig världsmästare och redan en legend. Passion har skrivit skäggbibeln The facial hair handbook och är centralfigur i en kommande realityserie från skaparna av Discoverys Dödlig fångst. I väntan på VM i Norge 2011 har han bestämt sig för att ställa upp i EM.

– Det är meningslöst för mig att ställa upp i amerikanska småtävlingar längre, berättar han. Många domare resonerar: ”Han har redan vunnit så mycket att vi lika gärna kan ge priset till någon annan.” Men det är precis en sån attityd som förstör sporten. Tänk om de till exempel hade gjort så i hockey?

Jack Passion visar sig göra skäl för sitt namn: han är vältalig, vänlig och entusiastisk, lite som en rödskäggig Quentin Tarantino.

– Kalifornien har USA:s bästa skägg, säger han. Och nu snackar jag inte om alla hipsters som visserligen odlar mustascher och skägg, men inte tävlar. Eller de kanske tävlar, men i så fall gör de det ironiskt. De skulle aldrig kunna vinna eftersom de inte tar skägget på allvar. Man kan inte ha ett ironiskt tävlingsskägg.

Innan jag hinner svara fortsätter han:
– En del kallar det som händer just nu – i musik, mode och annan populärkultur – för en skäggtrend. Men jag vill hävda att det var det renrakade idealet som var en trend. Rent historiskt har män rakat sig periodvis, visst, men under den största delen av människans utveckling har vi varit skäggiga. Jag är kanske ingen vetenskapsman, men jag har faktiskt ett av världshistoriens allra vackraste skägg så jag vet vad jag pratar om.

Medan vi småpratar noterar jag hur flera av servitriserna – som oförtrutet forslar ut öl och schnitzel till publiken – ler stort så fort de passerar Jack Passion. De flesta av dem ser ut att vara mellan 16 och 19. Alldeles för unga, tänker jag, för att uppskatta ett bra skägg.

– Mitt skägg har bara betytt bra saker för mitt kärleksliv, förklarar Jack.

Jag trodde inte att kvinnor gillade skägg.
– Lyssna, säger Jack och lägger handen på min axel. I 100 år har reklambranschen sagt till oss att skägg är äckliga och att det enda sättet att hålla sig fräsch är att vara renrakad. Även kvinnor har lyssnat på rakbranschens propaganda och förutsätter nu att skägg är snuskiga, vilket förstås inte är sant. Samtidigt: kvinnor vill inte ha sex med pojkar. Kvinnor vill ha sex med män som lever sitt liv och gör sin grej oavsett vad andra tycker. Som att odla skägg.

Så även om kvinnor tror att de ogillar skägg så ogillar de män som faktiskt gör som de säger ännu mindre?
– Exakt! Men självklart innebär en relation kompromisser. Så om din flickvän inte vill att du ska odla ett långt skägg, odla ett kort då.

Men hur gör du med skägget… hemma?
– Frågar du vad jag gör med skägget när jag har sex?

Ja.
– Kastar det över axeln. Eller flätar det. Brukar inte vara några problem. Det är som när en kvinna har långt hår, allt går att ordna.

Vi går en sväng. Jack Passion för­klarar hur tävlingen går till. Det finns tre huvudgrupper: mustasch, skägg och helskägg. Inom dessa ryms sedan upp till 17 kategorier som alla bedöms separat. Från prestigekategorierna naturlig mustasch och naturligt helskägg till mer fantasifulla specialklasser som Fu-Manchu (jättelånga, hängande mustascher i kinesisk stil), musketör (pipskägg och lång, smal mustasch) eller freestyle (tokig styling).

För att visa hur den sistnämnda kategorin kan se ut pekar Jack ut en man i tyrolerhatt med stora, vita mustascher. Ansiktet är fyllt av välvaxade snorbromsar, som ser ut att vara ditkastade av någon som inte siktar något vidare. Jack Passion förklarar att deltagarna får visa upp sig på ett podium och sedan ges en poäng mellan 5 och 10 av en jury, inte helt olikt hur man dömer konståkning. – Dels finns det objektiva bedömningsgrunder, berättar Jack. Som hur hälsosamt skägget är, hur långt, tjockt och välformat det är eller vilken färg det har. Men subjektiva åsikter spelar in också, till exempel hur ljuset faller på skägget eller vilka känslor det skapar.

Jag undrar om inte denna subjektiva del kan ställa till problem vid bedömningen.

– Vare sig du gillar modern eller klassisk konst så är väl alla överens om att Mona Lisa är ett mästerverk, säger han och pekar på sitt stora röda skägg.

Om en ung svensk kille med ordentlig skäggväxt läser det här och blir sugen på att börja tävla, vilket råd skulle du ge då?
– Jag skulle definitivt åka till USA. Just nu finns det inget skägglandslag, eller ens en skäggklubb, i Sverige och de flesta som tävlar i Europa är äldre män. Den unga skägg­scenen hittar du definitivt i USA.

Vilken stil skulle du rekommendera?
– Eftersom han aldrig skulle kunna vinna i naturligt helskägg så rekommenderar jag inte det. Och även om många unga börjar hålla på med styling så har de lång väg att gå för att ens kunna börja konkurrera med de gamla, europeiska mästarna. Mitt råd: odla det bästa helskägg du kan, besök ett par tävlingar och bestäm sedan vad du ska göra med det.

Det sprakar till i högtalarna. Jack Passion lyssnar uppmärksamt på den tyska speakern. När han tystnat börjar han sammanbitet gå mot scenen, vänder sig om och säger:
– Det är min kategori. Önska mig lycka till.

Lokalen sjuder av upphetsning medan de tävlande i kategorin naturligt helskägg äntrar scenen. När Jack presenteras vet jublet inga gränser, folk bankar i borden och stampar i golvet. En äldre man som jag precis sett tävla med sitt vackra, vita skägg i kategorin helskägg/Verdi sitter och dricker öl med ett par grabbar i moppeåldern. De skrattar högt och skålar och ser ut att hela tiden ge varandra insatta uttalanden om de tävlande, lite som när fåtöljexperter kommenterar allsvensk fotboll.

Brevid mig äter en gammal gubbe en weisswurst och kämpar, utan framgång, med att inte få senap på topparna på sina mustascher.

Under en banderoll med texten ”Ost­bayerischer Bart- und Schnauzerclub” står ett par i 65-årsåldern. Mannen är klädd som en sekelskiftesofficer och står helt blickstilla medan hans kvinna rättar till fransarna på hans epåletter. När hon är färdig kramar hon om sin man och kastar en blick runt lokalen som verkar säga: ”Det här är min vackra man och jag är så oändligt stolt över honom.”

Jag blir plötsligt rörd.

Alla ironiska intressen leder vid någon punkt oundvikligen till riktiga känslor. Även om du börjar gilla något på skoj – oavsett om det är country, kitschiga 70-talsmöbler eller lustiga, vaxade serietidningsmustascher – så kommer förr eller senare insikten om att du älskar det på allvar. Medan jag iakttar hur Jack Passion håller fram sitt magnifika skägg för att domarna på scen ska kunna studera det i detalj tänker jag att det måste vara ungefär vad som har hänt honom.

Trots att han förnekar allt samröre med den skäggiga hipsterrörelsen så kvar­står faktum: Han är en ung man, en rockmusiker från skäggrockens San Francisco. Han måste ha halkat in på en skäggtävling någon gång, ställt upp som ”en kul grej” och sedan gradvis upptäckt ett äkta intresse och genuin gemenskap hos de här männen.

Jag upptäcker att exakt samma sak börjar hända mig. Samtidigt som den allvarliga juryn håller upp skyltarna med Jack Passions poäng och rummet ännu en gång exploderar i applåder känner jag hur mitt perspektiv börjar skifta. Uppe på scenen och runt omkring mig i rummet ser jag nu inte längre ett gäng excentriska, anakronistiska gubbar att fnissa ironiskt åt. Jag ser bara en massa oerhört ståtliga män med fantastiska skägg och mustascher. Deltagarna är nästan samtliga gubbar i pensionsåldern som är oerhört stolta över sitt utseende, sin pondus och sin manlighet. Och jag inser hur ovanligt det faktiskt är nu för tiden.

När Jack Passion kommer tillbaka från bedömningen slår han sig ner bredvid mig och frågar, helt utpumpad, om jag hann räkna efter hur många poäng han fick.

– Det är sjukt jämnt, säger han. Men jag antar att vi inte får reda på vem som vann förrän vid prisutdelningen.

Han säger nog detta för att bevara någon slags spänning. Vi vet båda två att han redan har vunnit.

Hela tiden kommer det fram andra deltagare, legendarer inom skäggvärlden, och vill gratulera, ge respekt eller bara prata skägg en liten stund. Under en kort paus från hyllningarna frågar jag Jack varför han tycker att varje man någon gång i sitt liv borde odla ett skägg.

– Världen är full av vuxna pojkar, säger han. Pojkar som försöker bevisa att de är män genom att vara överdrivet grabbiga och maskulina. ”Kolla på mig allihop – jag är man!”, brölar de. Och så går de ut på stan och super och kanske slår ner någon eller stannar hemma och misshandlar sin fru eller bara sitter framför tv:n och blir deprimerade. Denna destruktiva form av maskulinitet har gjort att man ofta får höra att det inte är okej att vara man idag. Att vara man är något dåligt, fast det i själva verket är precis tvärtom. Därför tror jag att vi vägrar att växa upp och fortsätter vara vuxna pojkar.

Andra- och tredjepristagarna i naturligt helskägg-kategorin, Franz Pill och Ernst Schuster, kommer fram för att gratulera Jack Passion. De tre håriga männen skakar hand, kramar om varandra och pratar entusiastiskt och glatt om dagens tävlingar. När de efter en stund går där ifrån fort­sätter Jack där han slutade.

– Men när man har ett skägg så räcker det med att kolla sig själv i spegeln och tänka: ”Japp, jag är man och det är inget konstigt med det”. Man behöver inte försöka bevisa sin manlighet hela tiden. Ibland brukar jag säga till renrakade: Hur kan du veta vem du är om du inte vet hur det är meningen att du ska se ut?

* * * * *

Så odlar du vinnarskägget
Jack Passions tre steg till en ansiktsbehåring i världsklass

Lev hälsosamt
– Jag bär mitt skägg som ett tecken på sexuell hälsa. Jag ser det som mannens motsvarighet till lejonets man. Eftersom det är ditt testosteron som sätter igång skäggväxten så har skägget, rent biologiskt, utvecklats för att visa en potentiell partner att du är sexuellt mogen och vid god vigör. Så ta väl hand om dig: Rök inte, drick ganska måttligt och träna regelbundet. Ät hälsosamt och varierat, men banta absolut inte. De med bäst skäggväxt är ofta stora och starka, men också småchunky, män.

Ta tid på dig
– Grödorna måste få växa färdigt innan du kan skörda. Låt hela skägget växa ut innan du bestämmer vad du ska göra med det. Lyssna inte på folk som säger att du inte ser klok ut. Särskilt om du har ett blont nordiskt skägg så kan det dröja ganska länge innan det blir tjockt och fint. Men det kommer. Borsta skägget med en vildsvinsborste. Tvätta det regelbundet med naturlig tvål, inte schampo eller duschkräm. Och om det är torrt kan du smörja in det med lite jojobaolja.

Raka rätt
– Alla män har olika sorters skäggväxt. Gör det bästa av det du har och betänk att det just är olikheterna som är vitsen. Man rakar ju militärer för att ta bort deras individualitet, eller hur? När du väljer skäggfrisyr, tänk på vad som passar din ansiktsform och typ av behåring. Glöm ej heller de tre S:en. Var alltid:
1. Solid. Ansa regelbundet skägget för att undvika att se buskig och ovårdad ut.
2. Subtil. Galna mönster och former får dig att se galen ut.
3. Skarp. Raka dig alltid på halsen och kinderna för en skarp och prydlig hårlinje.

Annons

Dela (15)
Tweeta

Annons


Laddar