Cafés stora modepris 2010: Årets designer

Årets designer 2010 heter Christopher Bastin och ligger bakom Gants hyllade Rugger-linje. Cafés Johan Wirfält intervjuar honom här om stilförebilder, inspirationskällor – och hans egen “hafsiga” stil. Foto av Calle Stoltz.

Se alla vinnare av Cafés stora modepris 2010 här.

* * * * *

Sensommaren 2010 är vintagevurmen mer utbredd än någonsin på herrmodescenen. En psykolog skulle kanske förklara det såhär: I tider av global finanskris och allmän uppluckring av den traditionella mansrollen fungerar tillbakakblickande mode som en trygghetsfaktor. Hantverksmässigheten, historierna som bokstavligen sytts in i plaggen, blir något att luta sig emot när det blåser snålt för västvärldens karlar.

Man behöver inte vara psykolog för att se sådana kvaliteter i den Ruggerlinje som Christopher Bastin, 37, sedan något år tillbaka designar för Gant. Samtidigt har Gant Rugger under Christopher Bastin en otvetydigt modern inramning ifråga om färgställningar, skärningar och material, och när hans första Ruggerkollektion nådde butikerna i våras gjorde vintagefetischister både i och utanför Sverige kollektivt vågen. Här var en svensk designer som med utgångspunkt i den multinationella företagskonstruktion som är dagens Gant – ett östkustamerikanskt varumärke, baserat i Sverige och ägt från Schweiz – skapat en kollektion som kändes, tja, självklar.

Gant Rugger är klassisk och oklanderligt maskulin, med tydliga rötter i både amerikansk collegekultur och europeiska alpinistläger. Jag gillar särskilt friluftssplaggen som minner om farfars tid, ett 50- och 60-tal när naturen lockade och det mesta verkade möjligt. Att lyckas återskapa sådana känslor i en brett säljande modekollektion 2010 är värt en eloge.

Hej Christopher, du är i New York just nu. Vilka ställen ser du alltid till att besöka när du är där?
– Jag missar inte gärna Bergdorf Goodman, annars är Darr och Smith & Butler i Williamsburg är två nya galet bra ställen. Och hallå, vi har ju öppnat en Gant Rugger-butik på Bleecker Street också!

Hur gör du research? Är det mycket grävande i vintagemodebutiker och antikvariat på jakt efter gamla plagg och fotoböcker?
– Svar ja på det. Jag har liksom hittat hem på Gant, mitt intresse för historia och detaljnörderi i det jag gör har fått blomma ut i Gant Rugger. Det är lika delar arkelogi, forskning och design.

Hur ser designprocessen ut?
– Ibland springer man in i nånting och tänker ”ja jävlar, det där kan man bygga en hel kollektion på”, och sedan får man ju vrida runt det så det passar inom vårt varumärkes ramar. Senast var det en bok jag hittade på kontoret hos vår reklambyrå MD70 som drog igång hela processen för vår/sommarkollektionen 2011. Jag är i mångt och mycket en ”Gant Rugger-kille” själv, så om jag gillar det vi gör är chansen rätt stor att kunden gör det också. Hoppas jag.

Vilket är nyckelplagget i höstens kollektion?
– Jag älskar vår ”Dickie”, en stickad fuskpolo, den där som man blev tokmobbad för i skolan. Förutom att den är sjukt cool under kavaj är den väldigt praktisk. Och våra kavajer, de är grymma.

Rugger handlar mycket om vintage. Finns det inte en riska att det blir för tillbakablickande?
– Jo, det finns definitivt en risk, och det är nåt jag pular mycket med. Det kan bli ”maskerad” om man nördar ner sig för mycket i replikor av vintage-styles. Jag försöker ta vårt arv och göra något modernt av det. Ibland är det bara en fråga om passform, men mönster och material blir lätt daterade. Bäst är när man hittar grejer som är totalt omöjliga att bära i sitt orginalskick, men som med några små tweaks blir något helt nytt som känns supermodernt!

– Det är också det som är det coola med Gant: Vi har funnits sedan 1949, jag kan blicka tillbaka på olika tidsperioder i vårt arkiv och där finns ett enormt brett spektrum av stilar. Istället för att bygga kollektionen på bara en viss tidsepok eller känsla så finns det utrymme att få in dynamik utan att det blir hittepå.

Gant Rugger är på många sätt en del av en större våg inom herrmodet, där man söker sig tillbaka till klassiska plagg med en ingången, lite använd känsla – bort från det massproducerade och mer mot det hantverksmässiga. Vad tror du bakgrunden till detta är?
– Jag har själv alltid gillat plagg som känns som om man haft dem i 10 år, det har inget med trender att göra. Vad gäller Gant och Gant Rugger så har det alltid handlat om casual sportswear och kommer alltid göra det. Sedan kan kollektionerna bölja fram och tillbaka. Just nu är Gant Rugger väldigt avslappnat och ”använt”, men jag börjar luta åt att jag vill ha det mera krispigt.

I Sverige säljs Gant Rugger på vintagebutiken Herr Judit på Hornsgatan. Rent estetiskt är ju kopplingen uppenbar, men kan det inte samtidigt kännas lite sökt – som om det stora varumärket försöker kapitalisera på den lilla finsmakarbutikens renommé?
– Att det skulle kännas sökt har jag, ärligt talat, inte tänkt på. Christian som driver Herr Judit är den mest passionerade killen i stan, det kändes som han var den enda som riktigt fattade grejen med vad jag ville göra, så för mig var det nog mer Herr Judit eller inget alls. Och vad gäller att kapitalisera så är Christian en slipad businesskille, så vi får väl se vem som kapitaliserar på vem, he he.

Om vi går över till din egen stil, har du alltid klätt dig som du gör nu eller är du en av dem som slänger ut garderoben någon gång vartannat år?
– Jag har alltid sett ut så här, och då menar jag verkligen alltid. Fast jag har fler skjortor nu än innan jag började på Gant, då var det bara urtvättade t-shirts. Min fru tycker jag är väldigt tjusig nuförtiden. Jag klär mig ju rätt hafsigt över lag och har alltid på mig samma saker. Om jag varit en decimeter längre och pinnsmal hade jag kört på smal svart kostym och sett ut som en fransk studentrevolt, varje dag.

Ditt skägg är väldigt tjusigt. Hur länge har du haft det?
– Jag trimmar det lite då och då men har inte kört en hyvel över ansiktet på 5 år. Någon sorts musche eller skägg har jag nog haft i 10 år. Nu är det en del av mig – eller som min yngsta dotter sa: ”Pappa, det är toppen, du har ett eget husdjur i ansiktet”.

Vilka plagg har du använt mest i år?
– Ett par gamla 501:or och ett gäng grejer från säljkollektionen. Vår vaxade four pocket-jacka har också fått slita hårt.

Har du mycket accessoarer?
– Jag har ett armband av tunt rep och en klocka från 1973, samma år som jag är född. Det är en Rolex Airking, jag tjackade den på eBay av en snubbe jag köpt mycket av tidigare, fick den till värsta vrakpriset för han hade skilt sig och behövde stålar. Nu, tio år senare, har jag inte ens råd med servicen på den. Så mycket för att flasha. I övrigt är jag inte så mycket av en accessoarskille. Men jag älskar väskor.

Aha. Några särskilda modeller som du gillar?
– Vad gäller väskor är jag bisarrt petig. Jag hatar "manbags", det gäller att hitta rätt balans mellan det praktiska och design. Jag köper alldeles för mycket gamla amerikanska militärväskor på eBay, de är så galet fina! Senaste köpet var en "Duluth bag", men när jag fick den visade det sig att [kanadensiska mansmodebibeln] Inventory magazine redan gjort en grej av den så det var lite old news i min lilla värld. Den är dock så stor att bara en idiot skulle bära den på stan, den rymmer typ ett kylskåp.

– Mitt bästa vintageköp någonsin är en handgjord weekendväska i skinn från 50-talet, fick den på eBay för 30 dollar. Jag är ett stort fan av Mad Men och när Betty Draper var i stallet och hade med sina ridattiraljer i exakt samma väska som jag köpt på eBay för fyra år sen så satt jag bara och garvade åt hur nördig jag var. Tips alltså: Köp en weekendväska i skinn av bra kvalitet, då blir det bra.

Vilka är dina stilförebilder?
– Klyschigt svar men det får bli Steve McQueen, han såg stenhård ut mest hela tiden. Och min farfar, han körde konstnärslooken rakt av. Grymt snygg.

Vilka designer och varumärken inspireras du själv av?
– Jag blir helt knäckt av folk som Londondesignern Nigel Cabourn och Hitoshi Tsujimoto, killen bakom japanska The Real McCoy’s. De har koll på vintage på ett sätt som jag bara kan drömma om.

– Bland mer kända designers är Ann-Sofie Back grym, hon gör sin egen grej och är galen på ett bra sätt. Christopher Bailey för vad han gjort med Burberry, Thom Browne för att han fick en hel generation amerikaner att ändra siluett, Michael Bastian för att han är kul att bolla idéer med. Och, såklart, Cheap Monday för att de gav hela världen fingret och blev snuskigt rika på köpet. Det är så man ändrar saker. Skit i vad folk säger. Om du har en magkänsla, kör på. Ibland funkar det, ibland inte.

JOHAN WIRFÄLT