Annons
Annons

[nggallery id=482]

Text: Fredrik Strage. Foto: Jimmy Backius. Ur Café 6/2010.

Alla tog för givet att hon skulle bli Sveriges nästa världsartist, men karriären havererade i en dimma av festande och skivbolagsbråk. Nu tar Camela Leierth äntligen revansch: turnerar med Kent och släpper sitt första soloalbum. Fredrik Strage följer comebacken på nära håll – och får den sanna historien om de kraschade miljonkontrakten, hennes vilda modellår och vänskapen med Michael Hutchence.

Annons

* * * * *
Hon fäster papiljotter i sitt blonda hårsvall, böjer sina ögonfransar med en tång och gräver i sminkväskan efter läppstiftet. En glaskula med en liten ängel inuti rullar ut på golvet. Camela berättar att det är hennes ”’worry angel’, den tar bort oro”.

Just nu oroar sig Camela för sina stämband. Hon sitter i en loge på Tap 1, en arena i Carlsbergbryggeriets gamla lokaler i Köpenhamn, och ska snart uppträda för 6 000 Kent-fans. Camela värmer upp publiken för Sveriges största rockband men har halsbesvär. Efter gårdagens gig i Århus hostade hon blod. Nu andas hon in ånga från en tekokare, suger på halstabletter och meddelar att hon hädanefter inte ska prata utan bara vissla – en gång för ”ja”, två gånger för ”nej”. Men när hon läst en recension av gårdagens spelning måste hon fråga vad ”storladne” betyder. En dansk kritiker hyllar hennes ”storladne melankolske kompositioner”. ”Storslagna”, upplyser hennes gitarrist Johan Carlberg.

– Jag är så jävla storslagen, säger Camela och glömmer bort sitt tystnadslöfte när Kents sångare Jocke Berg kliver in i rummet.

– Såg du att ni fick fem stjärnor i tidningen? frågar hon.

– Och du fick fyra, svarar Jocke. Du var bra igår.

– Men ni var en stjärna bättre.

– Vi fick spela fler låtar. Och vi hade fler lampor.

Jocke Berg går tillbaka till den betydligt större Kent-logen där resten av bandet halvligger i en soffa och tittar på en Blur-dokumentär. Camela lärde känna Kent redan på 90-talet och sjöng duett med Jocke i låten Generation ex på Tillbaka till samtiden. Trots det oroade hon sig för turnén. Under de första konserterna var hon så nervös att hon ville ”gå av scenen, sätta mig i logen och äta chips”.

Varje kväll möts hon av ett enormt jubel när ljuset släcks, men applåderna mattas av när publiken märker att det bara är förbandet. Medveten om sitt underläge har Camela inlett en charmoffensiv mot Kent-fansen. Efter att ha spelat sex låtar ställer hon sig i souvenirståndet och småpratar med publiken.

Hon ler artigt när en dansk gubbe kommer fram och gurglar något obegripligt. ”Do you have an album?” översätter han efter en stunds obekväm tystnad. ”My album comes out soon”, svarar Camela. Hon frågar fansen vilken som är deras favoritlåt med Kent. ”Den som du är med på”, säger en kille med glasögon. ”Åh, vad snäll du är”, säger Camela. ”Ha en trevlig kväll med Kent.”

Efter att ha skakat händer, skrivit autografer, sålt en tröja och gång på gång, med vänlig flygvärdinneröst, ha upprepat orden ”ha en trevlig kväll med Kent” går Camela till logen och packar sin väska.

Sedan början av 90-talet har Camela Leierth ständigt fått höra att hon kommer att bli en stjärna. Men trots samarbeten med en lång rad skivbolag har hon bara gett ut ett album med det numera nedlagda bandet Dead Starlet. ”Vi borde ha valt ett annat namn”, säger Camela. ”En ’starlet’ är ju någon som ännu inte blivit stjärna. Och en dead starlet är någon som aldrig blev något.”

Efter konserten går Camelas kompmusiker ut i Köpenhamn. Camela åker direkt till Malmö där de ska spela nästa kväll. Hon måste vila rösten. Dessutom festar hon inte längre. När bilen åker över Öresundsbron tänker hon på förra gången hon passerade tullen i Malmö, efter en Dead Starlet-spelning i Köpenhamn. ”Säg inte att vi har uppträtt i Christiania om någon frågar”, sa turnéledaren. Men när tullinspektören frågade var de hade varit kunde Camela inte låta bli att vråla: ”Vi har varit i Christiania!” Deras väskor blev grundligt genomsökta. På 90-talet gillade Camela att vara skrikig och galen. Nu går hon och lägger sig på hotellet med sin worry angel som enda sällskap.

Camela Leierth föddes 1975 och växte upp i Askim utanför Göteborg. Som 15-åring brukade hon hänga i Femmans köpcentrum. En dag kom en kvinna fram och frågade om hon ville vara med i en modelltävling. ”Nej”, sa Camela. ”Du får en t-shirt”, sa kvinnan. ”Okej”, sa Camela och vann förstapris i tävlingen Rocky Face: ett modellkontrakt värt 150 000 dollar. Camelas mor var skeptisk men den amerikanska agenturen övertalade henne att släppa iväg dottern till New York.

– Jag var ung och visste ingenting, minns Camela. En av mina modellpolare berättade att hon dejtade John F Kennedy Jr. Jag bara: ”Who?” På en fest träffade jag Bill Clinton som var mitt uppe i sin presidentvalskampanj. Jag hade ingen aning om vem han var. Han var bara en jättecharmig och jätteflörtig gubbe. Det var fester precis hela tiden. Varje dag ringde festfixare till vår modellägenhet och berättade vilka partyn vi gärna fick dyka upp på.

Camela flög mellan visningar och fotograferingar i New York, Barcelona, Paris, London och Wien. Men hon var mer intresserad av partyn än av mode. Och jobbet fick henne att må dåligt.

– Det var vidrigt att alltid behöva tänka på vikten. Jag var 177 centimeter lång och vägde mellan 48 och 50 kilo. ”You’re too fat”, sa de när jag skickades på auditions. Ett tag lyckades jag banta ner mig till 45 kilo och fick massor av jobb. Då hade jag svåra ätstörningar. En gång klagade min franska agentur på att jag hade dålig hy. De skickade mig till en läkare för att få medicin. Doktorn sa en massa saker på franska som jag inte förstod. När jag kom hem till modellägenheten tittade en av mina kompisar på medicinen och sa: ”Det här är amfetamin.” Agenturen försökte lura i mig droger så att jag skulle gå ner i vikt.

Efter fyra år övergav Camela modellkarriären och flyttade till Stockholm där hon ägnade sig åt två saker: att skriva låtar på en akustisk gitarr och att festa järnet på klubbar. Den långbenta blondinen blev en typisk 90-tals-it-girl – våldsamt glamourös, veckans babe i Expressen Fredag, ett yrväder som drog blickar till sig oavsett om hon partajade eller uppträdde med sitt nystartade band Dead Starlet. MTV försökte värva henne som programledare men Camela trodde att det skulle vara dåligt för musikkarriären.

– Jag frågade om jag var tvungen att visa mitt ansikte. ”Det är klart att du måste visa ditt ansikte om du är programledare!” sa MTV. De gick inte heller med på att jag bara skulle spela mina egna låtar i programmet.

Camela var lika kompromisslös när skivbolaget A&M erbjöd henne ett miljonkontrakt. Hon flögs till Los Angeles och åkte limousin mellan middagar, lyxhotell och skivbolagskontor.

– De körde sitt amerikanska snack: ”You’re a star. You’re so much like Jim.” ”Vilken Jim?” frågade jag. ”Jim Morrison!” sa de. Men skivbolaget ville bara ha mig, inte hela Dead Starlet, och när jag stod i studion och sjöng klev en tjej plötsligt in och sa: ”Vi måste färga dina ögonbryn.” De gillade inte min indielook med svart smink och de gillade inte min deppiga musik. ”Dina låtar är schizofrena”, sa de. ”Du borde sjunga glada låtar.” Jag tänkte i några dagar och tackade nej. Det var inte ett svårt beslut då, men när jag haft dåligt med pengar genom åren har jag tänkt: ”Fan vad dum jag var.”

Camela försörjde sig under en tid som bartender på fetischklubben Xtrakt där gästerna piskade varandra på dansgolvet. Hon fick sparken efter att ha bjudit för många vänner på gratisdrinkar, men följde med när några av klubbens transor och sadomasochister skulle dansa bakom INXS i ett tv-program. Det australiska rockbandets sångare Michael Hutchence fattade tycke för Camela.

– Vi var aldrig ihop eller något liknande. Michael blev mer som en storebror. Han lyssnade på mina låtar och sa att han ville hjälpa mig. Jag åkte till och med till London och hälsade på honom och [hustrun] Paula Yates. Det var helt sjukt. ”Ta inte av dig kläderna i badrummet”, varnade Michael. ”Det ligger paparazzi på taket på andra sidan gatan.” Att umgås med honom och Paula var som att bo hos en kungafamilj. De var otroligt kända och otroligt kära. Och nu är de döda båda två.

Festandet som Camela hade börjat med som fotomodell eskalerade när hon blev en fixstjärna i Stockholms nattliv. Slutet av 90-talet var ett konstant regn av drinkbiljetter.

– Det hände sjuka saker när jag drack, säger Camela. Jag vaknade upp på konstiga ställen och tänkte: ”Hur fan hamnade jag här?” Ibland fick jag berättat för mig vad jag hade gjort. Som när jag åt middag med Slash från Guns N’ Roses, Sex Pistols manager Malcolm McLaren och en massa skivbolagsfolk på Gino. Jag minns bara att jag hade på mig en sjuksköterskedräkt och klev över bordet när jag skulle gå på toa, eftersom det var så trångt. Men i storyn som berättades efteråt hade jag blivit arg på att Slash fick mer uppmärksamhet än jag. Därför klev jag upp på bordet och ropade: ”Here I am, record companies! Look no further!”

Skivbolagen var intresserade av Camela men Dead Starlets karriär gick trögt. När bandet splittrades i slutet av 90-talet flyttade hon till New York och försökte slå igenom som soloartist. Trots flera lovande anbud rann allt ut i sanden. Camela flyttade hem igen, hankade sig fram som låtskrivare åt tyska ”Idol”-artister och jobbade extra i en skoaffär.

– Jag var bra på att sälja skor. Svårast var alla män som kom in och sa att de hade storlek 45, trots att jag såg att de hade 38. När skorna inte passade sa de förvånat: ”Oj, det här är extremt stora storlekar, eller hur?” ”Ja, de är väldigt stora”, ljög jag. De trodde på sambandet mellan stora fötter och storleken på du vet vad.

I Malmö lyckas Camela Leierth trollbinda den kräsna Kent-publiken. Hon sjunger lågmäld countryrock, starkt influerad favoriterna Mazzy Star, om saknad, ånger och hopplös kärlek. Camela har döpt sin första soloskiva till Time heals nothing. Hon är förtegen om exakt vilka sår som inte vill läka men säger att hon borde ha tagit det lugnare på 90-talet.

– Jag var aldrig full på några spelningar. När det gällde musiken var jag perfektionist. Men jag vägrade acceptera att partyn tog slut. Under min andra vistelse i New York vaknade jag upp en morgon, eller snarare eftermiddag, i loftet där jag bodde downtown. Det var skräp överallt och flaskor på golvet. Jag letade efter en cigg och tänkte: ”Det är inte meningen att jag ska leva det här rocklivet.” Sedan skärpte jag mig.

Arbetstiteln på Camelas skiva var Morning has been all night coming, ett citat av poeten Sylvia Plath som gasade ihjäl sig 1963. Camela var länge fixerad vid självdestruktiva, kvinnliga konstnärer – framför allt Dorothy Parker. Dead Starlets album Passion for unhappiness döptes efter en replik ur filmen Mrs Parker and the vicious circle med Jennifer Jason Leigh i rollen som dry martini-hävande författare.

– Dorothy Parker var mycket viktigare för mig än någon rockstjärna. Jag bodde till och med på Algonquin, hotellet i New York där hon brukade hänga. Jag satt vid hennes berömda runda bord, drack vin och skrev dikter på servetterna. Jag följde henne i allt. Jag tog efter hennes åldersångest och firade min 23-årsdag genom att deppa ner en fest. ”Grattis!” sa mina vänner. ”Lägg av! Det är väl ingenting att fira?” sa jag. Nu känns det konstigt att min största idol var en alkoholiserad tant.

I mitten av 00-talet spelade Camela in en skiva för den nystartade, svenska etiketten S-56. Albumet pressades men släpptes aldrig eftersom bolaget lades ner. Ett samarbete med ett irländskt skivbolag gick också i stöpet. När Camela fick göra audition för Blue Note, den anrika jazzetiketten i New York, trodde hon att genombrottet äntligen var nära. Ett chefsbyte satte stopp för det kontraktet. Trots motgångarna har Camela aldrig slutat skriva musik.

– Genom åren har jag ibland tänkt att man måste vara lite sjuk för att hålla på det här. Varför skulle man annars utsätta sig för det? Nervositeten, skrivandet, skivbolagsstrulet, oron för om rösten ska hålla… det blir som en känslomässig tortyr. Men musik är det enda som jag verkligen vill göra. Det finns inga alternativ.

När hon ibland tvivlat på sig själv har hon fått stöd av sin make. Han är amerikan och utvecklar program till mobiltelefoner. Camela tycker att det är skönt att vara gift med någon som inte jobbar i musikbranschen. Hon startade nyligen sin egen etikett för att ge ut Time heals nothing och har fått lysande kritik under Kent-turnén. Många års slit ger äntligen utdelning.

– Jag har blivit besviken så många gånger. ”Vi ska göra dig till en stjärna!” säger skivbolagen. Och så händer ingenting. Skivkontrakt är ungefär som trisslotter. Ett tag var jag beroende av dem. Jag tittade alltid på TV4 Nyhetsmorgon där folk satt och skrapade. ”Plötsligt händer det”, sa reklamen och jag trodde verkligen att det skulle hända. Men hur många lotter jag än köpte så vann jag ingenting.

Camela hoppas att hon har bättre odds som artist. Efter spelningen på Malmö Arena går hon som vanligt till souvenirståndet. Hon småpratar med fans som kommer fram och säger att hon har fin röst.

– Vad sa du att du hette? frågar ett medelålders par.

– Camela Leierth. Det är ett konstigt namn men ni kommer snart att lära er det. Ha en trevlig kväll med Kent.

Annons

Dela (3)
Tweeta

Annons


Laddar