Annons
Annons



Tips! Se alla Cafés bilder på Carolina Gynning här.


Tips! Se filmen från Cafés fotografering med Carolina Gynning här.

Byxorna hänger så långt nere att man ser halva arslet när folk böjer sig framåt. Strumporna sitter utanpå jeansen, så som mamma tvingade en att bära dem på mellanstadiet.

Annons

Så ser den vanligaste arten ut i medie­branschen. Just den här onsdagsmorgonen häckar många av dem i Europa Studios, nära Sundbyberg i norra Stockholm. Den hangarliknande lokalen är fylld av sladdar, kameror, frukostmackor, datorer, frukt, mp3-spelare och personer vars funktion är oklar.

Mitt i röran finns Carolina Gynning, 29.

Den forna Big brother-vinnaren som nu ska ta ett ännu ett steg i sin tv-karriär med
serien I huvudet på Gynning, den allra första programledarinsatsen hos hennes nygamla arbetsgivare Kanal 5. Produktionen är redan i full gång, Gynning reser kors och tvärs över världen för inspelningar, veckan innan har hon varit i Los Angeles och jobbat som nanny för åtta barn.

I dag ska programmets vinjett snickras ihop. I praktiken innebär det att Carolina ska posera och se cool ut i åtta olika utstyrslar framför en grön skärm. De olika klädstilarna ska symbolisera hennes olika sidor.
– ”Carolajna”, säger huvudpersonen artigt med en nästan amerikansk brytning när vi träffas första gången.

Schemat för dagen är pressat, så det blir inte mycket mer snack än så. Gynning verkar koncentrerad och slänger ofta in ett ”förstår du vad jag menar?” efter sina åsikter. Eller en mening på engelska.

Varje gång det är dags för tagning gnäller hon på att volymen på bakgrundsmusiken är för låg. Eller att det är fel låt. Alphaville verkar hon gilla. Och A-ha. Hon vill inte höra nåt deppigt. Producenten John Lundberg snappar upp läget och tar direkt över uppgiften att klaga på musiken.

Mellan tagningarna och klädbytena sitter Carolina Gynning utanför hangaren tillsammans med sminkösen och röker. I studion intill gör rockgruppen Kent de sista repetitionerna inför sin turné. Det mullrar så att byggnaden skakar. Sångaren Jocke Berg springer på muggen och går ett par gånger förbi den rökande Gynning på ett par meters håll.

Hon suger drömskt på sin cigg och tar ingen notis om honom.

Producent Lundberg kommer ut från Kanal 5:s studio och poängterar hur viktigt det är att tidsschemat inte spricker. Gynning låter som en skoltrött högstadietjej när hon lamt försöker förklara varför hon skolkar:
– Jomen, jag var faktiskt precis på väg!

Jag småsnackar med Jonas Lagerström som producerar själva programmet. Tanken är att Gynning ska ”uppleva ämnet” i varje program.
– Jag tycker att Carolina är jävligt kreativ och gränslös på ett bra sätt. Sedan har hon en star quality som går utanpå det mesta. Folk visslar efter henne på gatan i Los Angeles, utan att veta vem hon är, förklarar Lagerström.

Det är lunch och jag tar på mig uppgiften att skjutsa Gynning till banken. Hon säger
sig vara helt pank och ska till New York morgonen efter – och hon har faktiskt aldrig tid att ta ut pengar.

Det hela går inte särskilt bra. Kvällen före har någon idiot slagit in rutan på min bil. Man ser ut, men inte så mycket mer. Av någon outgrundlig anledning börjar alla varningslampor blinka. Vi är rätt nära att krocka flera gånger när rattlåset plötsligt låser sig i farten.


Carolina Gynning
har fällt tillbaka sätet så långt som det går och ligger ner när hon pratar/skriker i mobilen.
– Det är tur för dig att det här inte är en dejt, skrattar hon när jag efter en kvarts ovärdigt virrande i Sundbybergs centrum släpper av henne vid banken.

Nästa gång vi ska ses så ses vi inte. Tanken är att vi ska träffas i Gynnings tvåa i Stockholm för hämtmiddag och intervju. Men Gynning har – efter en långhelg i New York – ”sett fel på biljetten”. Hon kommer hem fem på morgonen. Inte på kvällen.

Veckan därpå är planen densamma: middag och intervju. Den här gången ringer Gynning och beordrar mig att komma till den frisör­salong hon sitter i. Det går väl lika bra att göra intervjun där? Det tycker inte jag. Gynning blir sur.
– Kom hit nu för fan, beordrar hon, fast med lite fler ord.

Att hon är van att bestämma är ingen vågad gissning.

På salongen håller två frisörer på med en hårförlängning, grovjobbet är gjort. Men det återstår ändå ett par timmars jobb. Redan efter några minuter är Carolina
Gynning
nära att be mig dra åt helvete.

Anledningen: Jag har ställt frågor om lik­heterna mellan henne och Linda Rosing.
– Det var ju en jävligt trevlig fråga att börja med, fräser hon. Jag tycker att det finns en ganska självklar skillnad mellan oss. Vi kommer från helt olika bakgrund. Vi har vuxit upp i olika typer av familjer, våra föräldrar har haft olika typer av jobb. Sedan tror jag att vi är intresserade av helt olika saker, faktiskt. Fan vilken töntig fråga, to be honest with you!

Gynning
fortsätter att skälla på mig:
– Jag flyttade hemifrån när jag var 16 och har bott utomlands sen dess. Jag vet inte så mycket om Linda Rosing, men hon har väl mest bott i Sverige? Jag har inga barn. Jag förstår över huvud taget inte hur du kan jämföra oss!


Det är inte bara jag som ser likheterna. Även författaren Åsa Linderborg har skrivit en rätt omtalad kulturartikel i ämnet. Läste du den?

– Jag kommer bara ihåg att jag tyckte att hon var en jävla fitta. Mer minns jag inte. Men jag hade lust att skriva ett mejl till henne och förklara hur saker låg till egentligen. Hennes beskrivning av mig var full av fel. Jag tycker att man som journalist ska kolla upp sina källor. Eller hur?


Fast du och Åsa Linderborg verkar vara inne på samma spår. Att det som skiljer dig och Rosing åt är självförtroendet. Och att ni kommer från olika klasser.

– Olika klasser?


Ja. Du är från medelklass eller övre medelklass, Rosing är arbetarklass.

– Okej. Ska den här intervjun handla om Linda Rosing? Jag vill inte prata om den där jävla artikeln. Den är fullkomligt ointressant!


Är du feminist?

– Alla kvinnor är väl feminister? Annars är de ju sjuka i huvudet. Självklart är jag för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Men jag orkar inte tjata om det… Jag tycker att det är skithäftigt att vara kvinna. Jag är absolut inte underlägsen mannen, jag gör vad fan jag vill. Jag skiter i konsekvenserna, det har jag alltid gjort. Vill man kalla det feminism så får man väl göra det. Jag tycker inte att man behöver sortera in människor i olika fack.


Du verkar leva den sortens liv som flera yngre feminister förespråkar i boken Könskrig. Du tar för dig av livet, du skiljer på sex och kärlek.

– Jag är så trött på alla idéer om hur kvinnor ska leva. Vill du ha slöja och sitta instängd, gör det. Jag själv var sexuell ganska tidigt och tyckte att det var kul! Andra vill vara oskulder tills de är 25 år. Så länge man inte skadar någon annan människa får man leva sitt liv som man vill.

Carolina Gynning
betonar flera gånger att hennes eget sexliv inte alls är särskilt vilt för tillfället. Och att hon kanske överdrev lite i sin bok vad gäller sina grupp­sexerfarenheter. Det är absolut inte något  hon håller på med längre, säger hon.
– När jag var yngre var jag en rebell inom allt. Jag ville ta allt till sin yttersta gräns, vare sig det gällde party eller sex. Nu är jag en vuxen kvinna och är inte lika lättimponerad.


Hur går det med sexboken Gynnykologi?

– Det blir inget, jag skulle hellre bli en nunna än att skriva en sexbok. Jag blev fed up på sex, sex, sex. Sedan tyckte min mamma att boken hade ett jävla vidrigt namn. Och jag lyssnar alltid på min mamma.

Du verkar mycket ambitiös med tv-jobbet.

– Absolut! Du vet hur det är när du hittar något som du verkligen brinner för och tycker är kul? Har man fått en chans att göra coola grejer måste man ta den. Jag har så mycket unga fans, jag vill göra nåt för dem. Fast jag vill absolut inte vara en moralkärring, det har jag hatat ända sedan jag var liten. Det ska inte vara en massa pekpinnar. De som är smarta fattar ändå.


Är det viktigt att vara en förebild?

– Det är klart jag vill vara det! Därför har jag inte så stor lust att vara svinpackad
Stureplan och dra stora kokainlinor på toaletten. Det skulle se lite bad ut.

Bli inte arg nu: Men det finns de som inte tror på att du har slutat med droger.

– Okej. Det där har jag hört tusen gånger. Att en anledning till att jag var så stirrig
i Förkväll var att jag skulle ha tagit kokain innan varje sändning. Har du en gång gått ut med att du använt droger så får du skylla dig själv, typ. Men det rör mig inte i ryggen – jag vet att jag inte håller på.


När använde du droger senast?

– Det var länge sedan, före Big brother. Jag dricker knappt ens längre. Det är väl typiskt att det slår om helt, i stället för hysteriskt partyliv vill man bara träna och äta sallad, haha!

Har du tagit ett principbeslut på att aldrig knarka igen?

– Jag tar aldrig såna beslut. Jag ser vad som händer, liksom. Men nog skulle jag bli grymt besviken på mig själv om jag råkade stoppa i mig ecstasy igen.


Robbie Williams har sagt att han aldrig haft så kul som med droger och sprit. Du har sagt att du håller med.

– Det ligger absolut något i det. Men den ångest som kommer med att knarka kan vara fruktansvärd. Hade det bara varit positivt med droger hade alla gått runt och varit höga jämt. Den ångest man kan få är så jobbig att det inte är sant. Jag kan få tillbaka knarkångesten bara jag dricker sprit, det kan räcka med ett glas vin. Hade jag aldrig knarkat hade jag sluppit det…

Hur ofta händer det?

– Kanske var tionde gång jag dricker. Jag blir en sån otrolig pain in the ass och sitter bara och stirrar in i en vägg. Man drabbas av ett mörker som är så oerhört destruktivt. Men visst, jag har haft roligt och the times of my life med droger också. Nu kan jag få ångest resten av mitt liv av ett glas vin.


Var det värt det?

– Nej, det var det väl inte. Men hade jag inte gjort det där hade jag väl gjort något annat dumt. Jag överlevde ju. Det är det viktigaste.


Vad fick dig att sluta?

– Man blir så jävla ful av knark! Man blir risig och gammal i förtid. Man ser en massa tjejer som tror de kan hålla sig smala och snygga med kokain… Det tar några år, sedan ser de ut som skator. Det gäller att sluta i tid. Annars finns det inget hopp.


Du verkar så orädd. Vad är du rädd för?

– Det hände något i mellanstadiet. Jag gick från att vara den här väldigt försiktiga lilla flickan till att bli den här rebellen. Jag är inte rädd för så mycket, faktiskt. Att bli inlåst i en burk. Eller i en kista.


Ett slags klaustrofobi?

– Ja, lite så. Och jag tycker ju inte att det är skitkul att bli gammal och att rumpan hänger. Jag är lite rädd för döden. Det verkar jävligt trist att man ska behöva dö.


En del misstänker att du lider av något slags bokstavskombination. Adhd eller dylikt.

Dominika Peczynski tror att jag är en sån där ”borderline”.


Hur är man då?

– Inte en jävla aning! Som jag?! Det är väl att humöret går upp och ner. Att man har ångest, kanske. Det där kan du kolla upp på datorn sen!

Har du någon förebild?

– Ja, flera. Courtney Love är en. Nu är ju hon hur trashig som helst, men jag tycker att det är jävligt kul att läsa om henne. Sedan gillar jag Pete Doherty. Jag tycker att trashiga människor är jättehärliga, haha! Sedan är det ju så jävla romantiskt att leva på gränsen, att man inte bryr sig ifall man lever eller dör. Jag kan bli sur på mig själv för att jag blivit så jävla tråkig. Jag var så där också! Det var coolt på något sätt. Men nu har jag väl blivit mer vuxen, som sagt. Herregud! Det låter ju så tråkigt att man vill ta livet av sig. Om jag hade mött mig själv som jag är nu för tio år sedan hade jag nog blivit grymt besviken.

Eller stolt?

– Hmm. Jo, kanske.


Ett gulligt parti i din bok var när du träffade Kate Moss och inte vill erkänna för henne att du också var modell.

– Ja, jag vet. Det var för att jag var en så dålig modell jämfört med henne.


Pratade ni något?

– Ja, såklart. Hon malde ju på om att hon hade fått sitt första barn, jag var där till­sammans med min före detta pojkvän, (musikproducenten) Nellee Hooper. Man fick verkligen en känsla för varför Kate är så omtyckt, hon har en otrolig utstrålning. Hon utstrålar glädje och att hon är en fri själ på något sätt.

Gillar du Kent?

– Vem då? Popgruppen?


De repade i studion intill när du spelade in vinjetten till ditt program.

– Just det! Jo, de gör bra musik.


Du var nog den sista i teamet som märkte att de var där. Sångaren Jocke Berg gick förbi dig på en meters håll.

– Jo, men jag vet väl inte hur han ser ut? Det kunde ju ha varit vem som helst.


Han är ganska känd.

– Men måste man veta vem han är? Han vet säkert inte vem jag är.

Det tror jag. Jag har talat med tv-branschkällor som säger att du tjänar runt en miljon kronor per år. Vad gör du med pengarna?

– Shoppar, äter, går till frisören… Jag sparar ingenting! Varför ska man göra det? Man vet aldrig när man dör. Det är lika bra att köra på. Jo, jag köper designmöbler också! Jag har blivit helt jävla hooked. Det är en helt ny värld som öppnat sig. Från att bara ha brytt mig om kläder måste jag bara ha speciella möbler.


Vad gillar du? Arne Jacobsen?

– Ja. Och jag har den där Arco-lampan med marmorfot, den älskar jag. Och ett marmorbord från Eero Saarinen. Jag mår så bra av det där bordet. Det liksom suger upp min ångest när jag äter middag!


Du köpte aktier för Big brother-vinsten. Bland annat Ericsson och Alfa Laval…

– … och Millicom! Jag vaknade skittidigt för ett tag sedan och hade ångest för att kände på mig att aktierna skulle rasa i värde. Så jag sålde allt jag hade i Millicom, då hade de gått upp i värde från kanske 30 000 till 150 000 kronor. Sedan föll de skitmycket! Jag har ett sinne för det där med aktier alltså, haha!


Har du några aktietips?

– Nej, nu har jag sålt allt. Det mesta verkar rasa. Absolut inte Ericsson! Fast det kanske är köpläge när de gått ner så mycket? Jag skulle nog behöva en ekonomisk rådgivare.


För att du tjänar så himla bra.

– Nej, det gör jag inte.


Det gör du väl?

– Nja, jo – men jag vill tjäna ännu mer! Vad är bra, liksom? Jag vill ju tjäna hur mycket pengar som helst. Det är bra för tillfället, men det räcker inte på långa vägar till den livsstil som jag vill leva. Jag vill leva som en prinsessa, det kostar pengar! Jag är verkligen mån om att klara mig själv också, jag känner inte att jag skulle palla att gifta mig med någon rik gammal gubbe. Även om det säkert skulle gå.

Helt säkert.

– Tror du det? Men jag pallar fan inte det! Så jag får hoppas att min karriär går bra. Tänk om allt går åt skogen! Jag får måla lite tavlor, flytta till en etta i, jag vet inte… Småland.


Har du ångest för det?

– Jag brukar tänka att om allt går åt helvete så kan jag flytta ner till Österlen i Skåne. Min mamma bor där, hon är konstnär och jätte­flummig. Om jag sålde allt skulle jag kunna få ett ganska schyst hus därnere. Man kan umgås med en massa galna konstnärer… Om jag kände att det inte funkade i karriären länge skulle jag inte desperat försöka klänga mig kvar. Jag skulle nog förstå när det var dags att dra.


Du verkar leva i en tuff värld?

– Jo. Jag har liksom två personer i mig, en positiv och en negativ. Men jag är oftast positiv! Och det är ju inte så att jag tänker hoppa från en bro om det går dåligt. Att bli flummig konstnär på Österlen är en helt okej way out liksom…

Förkväll i TV4 fick tuff kritik från början.

– Ja. Och jag fick den allra tuffaste kritiken. Till viss del var det väl befogat. Jag hade ju aldrig jobbat med tv eller stått i en studio i hela mitt liv, jag kastades in som ett yrväder. Det är lustigt att det som folk störde sig mest på i början, typ min hesa skånska röst, är det som jag får mest komplimanger för nu.


Ser du dig själv som journalist?

– Absolut inte. Jag ställer frågor lite hipp som happ!


Fast du rör dig väl mot journalistiken?

– Jag hoppas bli bättre med åren. Men jag har inte tid att gå någon journalistskola just nu. Skulle jag göra det så skulle jag säkert bli rädd för att säga fel saker. Nu kör jag bara på och folk tycker att det är kul. Om jag gjorde något annat skulle folk kanske säga: ”Fan vad tråkig hon har blivit, den där Gynning.”

Vilka programledare gillar du?

David Hellenius är varm och härlig att kolla på. Sedan gillar jag han på Kobra.

Kristofer Lundström? Är det ögonbrynen du gillar?

– Bara ögonbrynen! Haha! Nä, han är så jävla säker. Han intervjuar alltid så jävla stora personer men han är alltid så lugn ändå. Man fattar aldrig vad han själv tycker. Det är en begåvning, jag skulle aldrig klara det.


Hur är du som flickvän?

– Rolig! Galen! Alla de där sidorna som folk vet om. Sedan är jag nog en jävla skata också, haha! Jag jobbar så mycket att jag blir lättirriterad.


Vad retar du dig på?

– På vad som helst. Minsta lilla grej.


Frågor om feminism?

– Haha! En fråga om Linda Rosing kan få mig att gå bananas!

Jag tror att många män är livrädda för dig.

– Verkar jag inte snäll? Jag gör inte det, va?


Du är så stark att män inte ens vågar närma sig dig. Känner du inte igen det?

– Jag är stark, annars hade jag inte kommit dit jag är i dag. Men samtidigt är jag ”lilla Carolina” också, det tror jag killar märker ganska fort i en relation. Annars hade jag väl inte haft så många relationer där killar kört över mig… Men jag har nog blivit tuffare och tuffare. Bättre på att respektera mig själv.


Du har slutat dras till ”farliga män”?

– Jo, förr tyckte jag det var häftigt med Ferraris och gangstrar. Nu rycker jag på axlarna åt sånt.


Vad imponerar på dig nu?

– Genuina människor som är snälla på riktigt. Folk som inte bara armbågar sig fram till varje pris. Allt handlar bara om pengar, pengar, pengar…

Du är 29 år. Då tänker många kvinnor på när de ska skaffa barn.

– För ett år sedan var jag jätteinne på det. Nu är jag inte alls så sugen, vi gjorde precis ett tv-program om barn, det var så jävla jobbigt! Jag var nanny till åtta barn. Just nu jobbar jag så himla mycket, det är verkligen crazy. Ett barn skulle svimma om det hängde med mig!


Du skulle få ändra livsstil med en unge.

– Ja, självklart. Även om jag ibland hatar det här livet och är helt jävla utarbetad, så älskar jag det på samma gång. Ju mer jag jobbar, desto mer pallar jag också, man blir van. Jag gillar den här pulsen som fan! Det blir som en drog. En jobbdrog, haha!


Så när vill du ha barn då?

– Någon gång, absolut! Jag skulle nog bli en ganska rolig mamma. Lite crazy, men skön. Problemet är att jag egentligen velat vara en ung morsa. Och den tiden är redan förbi. Så då måste jag ha barn nu, egentligen. Senast då jag är 35 år. Annars får jag skita i det!


Har du någon barnuppfostringsfilosofi?

– Ganska öppen, tror jag. Men det är kanske bara som jag tror själv – jag kanske blir värsta satmorsan. Jag är väldigt noggrann med att barn inte ska ta på och kleta ner saker. Sånt kan jag bli vansinnig på. ”Kladda inte på mammas fina stolar”, haha!

Hur kom du på att du ville ha mindre bröst?

– Det var väl en process… jag kom fram till det i den terapi som jag gick i då. Jag tjatade ju en massa i Svenska Dagbladet om att jag gjorde det som en ritual och så. Att jag ville rena min kropp. Jag vet inte, jag gjorde det för min egen skull. Det är inte modernt med stora bröst längre, då känner jag att jag inte vill ha det längre.


Du skulle sälja implantaten och skänka pengarna till offren i Rwanda. Hur gick det?

– Det gick åt helvete. Implantaten ligger hemma i en burk, jag har inte sålt dem än. Men jag har en ny bra utställningsidé! Som är hemlig.


Förhoppningen var att implantaten skulle vara värda flera hundra tusen kronor.

– Ja, det är klart. Offren i Rwanda hoppades nog det också. Men jag har ingen aning om vad jag skulle kunna få. Det vore kul om det var mycket pengar.


Vad läser du för tidningar?

Expressen och Aftonbladet. Jag börjar bakifrån för att se om det står något om mig.

Sparar du det som skrivs?

– Nej, precis när man blivit känd sparade man allt. Nu orkar man inte. Men om man hyllas till skyarna så sparar man väl det. Är det dåligt slänger man tidningen. Förnekelse!

Du har ju fått bra kritik på slutet. Pärmen måste vara full.

– Jag slänger in alla klipp i ett skåp. Det är en jävla röra.


Du har haft en roll i en fransk film. Är skådespeleri en möjlig framtida karriär?

– Nej, jag tror inte det. Men visst, det är en dröm jag haft.


Det är flera stjärnor med i filmen.

– Visst! Johnny Depp, Emmanuelle Seigner och Charlotte Gainsbourg.


Men du tror inte på någon skådespelar­karriär?

– Jo, men visst hoppas jag på det. Av någon jävla konstig anledning tror jag ändå på det. Man får aldrig sluta hoppas, liksom.


Du får ta lektioner.

– Det vill jag inte! Men man måste väl göra det…


…eller också inte. Johnny Depp har aldrig tagit några lektioner.

– Inte? Det var som fan. Då är ju han en otrolig naturbegåvning. Men jag har så svårt att tänka på det där nu. Jag är så inne i den här tv-grejen!

Carolina tittar upp mot frisören och måttar med ena handen:

– Klipp en sån bit till!

Beskriv en vanlig dag i ditt liv.

– Jag vaknar i ett hotellrum någonstans. Sju kanske, tidigt. Sedan är det full fart, massa jobb. Jag blir oftast jävligt arg på en inslagsproducent och skriker ”jävla fitta” eller så. Jag kan bli helt rabiat! Men sedan övertalar de mig att fortsätta, haha. Sedan efter klockan fem inträder verkligen min damp, jag spårar ur totalt. Om jag funderat lite på vad jag säger innan så försvinner det totalt.

Och kvällen?

– Åtta blir jag så jävla trött, då går jag och lägger mig. Det är hemskt. Först bäddar jag ner mig med en bunt magasin. Jag är en total tidningsnarkoman! Jag är så tråkig när vi är ute på reportageresor, jag vill oftast inte ens gå ut och äta middag med resten av gänget. Men det krävs mycket energi för att vara den jag är, då måste man ladda batterierna för att orka. Jag bränner ut mig ganska mycket framför kameran. Lite kortare, vill jag nog ha ändå… Eller vad tycker du?


Ja, klipp lite till. Efter Big brother skippade du den barturné som Michael Brinkenstjärna anordnade. Var det ett medvetet taktiskt val?

– Ja, såklart! Vem vill vara med om det?


Uppenbarligen ganska många.

– Det har jag ingen förståelse för. Det känns ju så jävla sunkigt liksom. I min drömvärld vill jag vara en prinsessa. Tror du att prinsessor åker runt på en risig barturné? Har du sett prinsessan Madeleine stå på en krog i Karlstad för 5 000 spänn? I don’t think so!


Du går inte ut så mycket på krogen längre?

– Nä. Jag går ut och äter på Teatergrillen ibland, that’s it! Nattklubbar ger mig ingenting längre. Jag får bara ångest av det. Jag brukar beställa hem mat från krogen Tarantino, där jag bor. Annars går jag mest promenader, äter sallad och frukt. Kött ibland. Och så röker jag en jävla massa cigg.


Ja, du röker rätt mycket.

– Ja… som fan! Jag fattar det inte. Men på slutet har det varit lite mindre. Sista veckan, alltså.


Sista veckan? Bra perspektiv. Men det är lätt att överdosera nikotinintaget när man jobbar mycket.

– Jo… Jag är torsk. Men Kate Moss röker ju, tänker jag. Så då måste det vara tufft! Då kan väl jag också röka. Det är faktiskt många tuffa stjärnor som röker!

Johnny Depp!

– Johnny Depp!

Tystnad.


Någon mer?

– Eh… Pete Doherty! Fan, det känns som att alla röker. Britney Spears. Lindsay Lohan röker. Hon kanske inte är så fräck, men kul att läsa om.

Jag är med i din fanclub på Facebook. Jag är nästan den enda mannen. Tjejerna älskar verkligen dig.

– Det är så jävla kul! Det finns två saker som jag är stolt över. Det ena är att så många tjejer gillar mina program. Det andra är att jag fick hoppa i Stina Dabrowkis program.


Varför är du så stolt över det?

– Jag vet inte!


För att då har man nått toppen?

– Haha, ja! Du kan väl ringa mig när texten är klar? Jag känner mig lite weird i huvudet och har inte järnkoll på vad vi pratat om.

Och därmed återstår väl bara en fråga.

Har Carolinas väninna Dominika Peczynski rätt i sin amatörpsykologiska analys? Lider Carolina Gynning av personlighetsstörningen borderline? En störning som ”utmärks av svårigheter att hantera känslor” och ”extremt svartvitt tänkande och turbulenta mellanmänskliga förhållanden”.

Ingen aning.
Men om det stämmer får vi hoppas att det är smittsamt.

Johan Såthe

Tips! Se alla Cafés bilder på Carolina Gynning här.

Tips! Se filmen från Cafés fotografering med Carolina Gynning här.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar