Charlotte Perrelli

Segern i Melodifestivalen var bara början på det miljonmaskineri som nu rullar igång. Och glöm Eurovision Song Contest – årets verkliga mål är att etablera sig på hitlistorna på allvar. Café pratar med Charlotte Perrelli – och hennes skivbolag – för att ta reda på hur man förvandlar en småländsk schlagersångerska till internationell popstjärna.

Det är strax efter lunch och i en stor villa i Djursholm utanför Stockholm går en småfebrig Charlotte Perrelli omkring med sin son Alessio, som är sjuk även han. Alessios storebror Angelo kör runt, runt i en stor batteridriven leksaksbil.
– Barnen har redan lärt sig fickparkera. Det är nästan sjukt, säger Charlotte och ger Cafés utsände svår prestationsångest.

Det har bara gått en dryg vecka sedan vinsten i Melodifestivalen, där hon vann överlägset med sin låt Hero, och om det inte vore för att mamman i huset dominerar kvällstidningarna på grund av att hon hjälpt till vid en bilolycka kvällen innan så hade det kanske gått att säga att det mesta har återgått till det normala för småbarns­familjen som bor här.
– Det är ju lite pinsamt det där, säger Charlotte Perrelli och nickar mot bilderna från kraschen där en veteranbil och en mindre bil krockade. För några korta sekunder undrar jag om det beror på att hon räddat en man som i tidningen utmålar sig som ”schlagerhatare”, men förstår snabbt att det inte är det som väckt ogillandet utan snarare att det alls blev något i tidningen.

– Nu var det ju tur att det gick bra, men två minuter efter att det hade hänt ringde en massa tidningar. Men vad skulle jag göra? Stanna i bilen för att jag är kändis? Det går inte. Det är bara lite synd att det kan framstå som att jag passat på att söka uppmärksamhet. Så var det inte, men det går inte riktigt att styra hur saker och ting framställs. Jag försöker bara svara så gott det går när tidningarna frågar.

Hon tar det med det upphöjda lugn som man antagligen endast kan uppvisa efter att ha läst rubriker om sig som den odiskutabla klassikern ”Charlotte Perrellis bröst växte under direktsändning”.

Är det å andra sidan något som utmärker hennes karriär – vid sidan av en förmåga att vinna melodifestivaler och eventu­ellt titeln som ”svensk underhållnings­industris hårdast arbetande kvinna” – så är det just förmågan att anpassa sig till märkliga omständigheter och att ta saker med ro.

Det är en förmåga som kommer väl till pass nu när Charlotte Perrellis artistskap återigen fått en ny boost.
– Jag vill inte riktigt spekulera, för även jag tycker förstås att det verkar otroligt att jag ska kunna vinna Eurovision Song Contest en gång till. Det verkar nästan omöjligt. Johnny Logan vann visserligen två gånger själv och en tredje som låtskrivare, men ingen kvinna har varit i närheten.

Men oavsett resultatet i Eurovision Song Contest, som när du läser det här troligen redan har avgjorts, så finns det stora planer för Charlotte Perrelli.

Det är verkligen nya tider. När artisten som då hette Charlotte Nilsson vann Eurovisions­schlagern med Take me to your heaven 1999 var saker och ting inte riktigt lika komplicerade som nu.

Det räckte, för att citera henne själv ”med att komma dit och sjunga lite”. Då avgjordes den svenska Melodifestivalen under en enda kväll. I dag är det en process som pågår över en dryg månad och som blivit livsviktig för den inhemska skivindustrin.

För program som Idol i all ära: schlager­såpans final hade en bra bit över fyra miljoner tittare – och de flesta av dem tittade inte bara en enda kväll. Den mediala uppmärksamheten och de höga tittarsiffrorna ställer förstås helt andra krav på artisterna.

Så när Charlotte Perrelli tackade ja till att framföra Fredrik Kempes och Bobby Ljunggrens Hero var det inte bara en låt – utan en miljonsatsning i form av ny skiva, ny image och ett framförande som var tvunget att få tittarna att stanna upp framför tv:n. Går det vägen går det inte att bara stå där med en enda låt.

Anders Johansson är A&R – artistansvarig – på skivbolaget Universal och har nyligen börjat arbeta med Charlotte. Han var en av hjärnorna bakom succékonceptet A-Teens på den tiden det begav sig, och det är han som ligger bakom Martin Stenmarcks metamorfos från musikalartist till topplistekung de senaste åren.

Det var också Johansson som tillsammans med Charlotte Perrelli slogs hårdast för idén att filma hela första versen av tv-framförandet av Hero i svartvitt under Melodifestivalen – en idé som skivbolaget befarade skulle vara ”för o-folklig”.

Tanken var att folk skulle börja tro att det blivit något fel på deras tv-apparater.
– Eftersom vi hade startnummer 32 av 32 låtar så var vi tvungna att göra något som folk skulle haja till inför, säger Anders Johansson över en kaffe på Götgatan i Stockholm.

När vi ses hoppas han förstås på en vinst i Eurovision Song Contest, men egentligen ser han snarare Hero som ett sätt för Charlotte att göra comeback på hitlistorna.
– Målet är att cementera en stadig artistisk karriär med en stor skandinavisk bas. Och om det går bra i Belgrad kanske även ta det till en europeisk nivå. Charlotte är bra för att hon är så bred. Hon kan i princip göra vad som helst, allt från barn- och musikal- till julskivor skulle kunna funka.

Var ser du henne nu?
– Jag tror att Charlotte befinner sig på ungefär samma ställe som Cher gjorde när hon släppte sin hitsingel Believe. Här finns redan en stark artist med lång karriär, nu kommer en låt och ett album som känns helt rätt i tiden och som påminner folk om vilken stor sångerska hon faktiskt är. För att vara så känd tycker jag faktiskt att Charlotte är ganska underskattad. Även jag hade glömt bort att hon sjunger så bra som hon gör.

Det var just möjligheten att få visa vad hon går för sångmässigt som gjorde Charlotte Perrelli intresserad av att ta sig an Hero. Även hennes man, Nicola Perrelli, tände till direkt när hon spelade upp den för honom.
– Vi snackar förstås alltid igenom våra karriärer med varandra, och jag hörde ju direkt vad hon skulle kunna göra med den här låten. Det kändes som en vinnare, säger Nicola.

Han har precis kommit hem med några portioner lasagne från sin restaurang, Divino. Nu bläddrar han förstrött i kvällstidningarna vid köksbordet. Efter en stund hajar han till. Aftonbladet har ägnat ytterligare ett uppslag åt något som fått rubriken ”Bantad Perrelli fruktade skräll”.
– Vad är det här? frågar han lätt roat.

Charlotte svarar inte utan vrider sig mest demonstrativt på sin stol och himlar med ögonen innan hon tar ytterligare en liten bit av kakan. Artikeln är en del i ett stort schlagerrelaterat dokument – och rubriken syftar på att Charlotte vägrade visa sin garderob för tv-tittarna.

De fnissar lite med den där sortens gemensamma distans som par får först efter många år tillsammans. Charlotte och Nicola träffades första gången 1996 genom en gemensam bekant.
– Hon fick verkligen ligga i, säger Nicola och går och hämtar mer kaffe.
– Jag tror inte det du, säger Charlotte. Nicola ringde vår kompis och frågade efter mig hela tiden. Det var inte så kul för henne, för hon var intresserad av honom själv.
– Hon var det, va? säger Nicola.
– Ja, svarar Charlotte.

I början av deras relation ljög Charlotte en del om sin identitet. Hon trodde inte riktigt att ett yrke som dansbandssångerska skulle imponera på en ”superstockholmare”.
– Jag sade att jag var säljare, eller en resande. Jag minns inte riktigt, men lögnen var att jag på något sätt sålde dammsugare. Och det gick han förstås på. Men en dag satt vi på Stureplan och Nicola hade med sig en Hänt Extra med hans kusin Emilio och Pernilla (Wahlgren) på omslaget. Jag var ju inte direkt känd, men tidningen hade skrivit lite om mig, så jag var sjukt nervös. Han tog god tid på sig, men till slut hittade han artikeln i alla fall.

Det var på sätt och vis i samma veva som saker och ting verkligen började röra på sig karriärmässigt för Charlotte Perrelli. 23 år gammal hade hon redan tio års erfarenhet som dansbandssångerska bakom sig. När de träffades sjöng hon fortfarande med Anders Engbergs orkester. Strax därefter värvades hon till Wizex, fick en lön som ryktades ligga kring 50 000 kronor i månaden och blev en dansbandsstjärna på allvar. Med skivinspelningar och ett närmast extremt hektiskt schema.

– Det var väldigt slitsamt för rösten. På helgerna sjöng jag 50 låtar per kväll, sedan var jag så hes att det lät normalt först på onsdagen – och på torsdagen bar det av ut på vägarna igen. Men det var kul, bandet var mina bästa vänner på den tiden.
Är det inte lite märkligt att ett gäng farbröder var dina bästa vänner?

– De var bara lite drygt tio år äldre, så de var inte så farligt gamla faktiskt. Och jag var ju van. Men visst, dansbandsvärlden i sig är ju ganska märklig. Det var lite chockande när det morgonen efter en spelning kom in tjejer och skulle pussa vissa killar adjö trots att man visste att de hade fru och barn därhemma.

Hur liberal var du själv?
– För mig var det som om jag arbetat på Ica. Ett jobb. Och det var det förstås för de flesta av mina kollegor.

Kände du dig någonsin utsatt på scenen?
– Nej. Killarna hade det mycket värre. Det var alltid en massa fulla damer och ryckte i dem. Jag förstår inte hur de där tanterna kunde tycka att lönnfeta dansbandsmusiker som vickar lite på höfterna var så sexiga, men så var det.

Efter att du vann Eurovision Song Contest 1999 hamnade du i en väldigt omskriven konflikt med Wizex, hur var det egentligen med den?
– Så här i efterhand borde förstås den sommaren ha varit den bästa i mitt liv, men jag minns bara hur jag grät hela tiden och tyckte att allt var fruktansvärt. Jag ville verkligen kunna driva solokarriären och vara med i bandet samtidigt, men sedan hamnade Bert (Karlsson) och jag i konflikt och då ställde de sig på hans sida och då blev det otäckt med en massa stämningar och annat. Och det kändes förstås väldigt märkligt för en vanlig tjej från lilla Småland. Men jag fick å andra sidan min solokarriär,  och det är jag tacksam för. De månaderna när jag försökte kombinera båda jobben var rätt knäckande. Mitt dåvarande skivbolag, BMG Arista, tyckte att jag var dum i huvudet. Ena dagen var jag i England, samma eftermiddag flög jag hem för att kunna sjunga i fem timmar och morgonen där­efter återvände jag för att vara med i BBC:s morgonshow… Men har man inga barn kan man ju arbeta ihjäl sig utan problem.

I slutet av april släpptes Charlotte Perrellis nya album. Skivomslaget fotograferades för övrigt om efter Cafés plåtning, sedan skivbolaget plötsligt valde att anlita vår fotograf.

Detta efter att Anders Johansson plötsligt fått en ”gut feeling” om att det förra förslaget, som var helt klart, inte kändes som ”en 500 000-säljare”.
– Jag tror på skivan, helt enkelt, säger Johansson. Jag hade valt ut ett antal låtar som jag trodde på och skickade över dem till Charlotte. Men jag hade också, som ett test, smugit med några låtar som bara var kanonmat. Det är ett sätt jag har för att testa artister lite i början av ett samarbete. Charlotte kunde direkt plocka hitsen, och det är en väldigt viktig egenskap för en artist av hennes kaliber.

I sommar åker Charlotte Perrelli på turné med Robert Wells och hans Rhapsody in Rock. Dels för att hon gillar känslan av en turnerande storfamilj, dels för att showerna drar en enorm publik som är betydligt större än vad de enskilda akterna skulle kunna dra var för sig.
– I dag krävs det en hit för att sälja ut en sommarturné, samtidigt är musiken snarare att betrakta som promotion för turnéerna. Det är en lite knepig situation. Men jag föredrar faktiskt de stora paketturnéerna för Robban (Wells) är så proffsig. Man får gå upp på scen och sedan låter det för en gångs skull lika bra som på skiva. Det är en fantastisk känsla.

Dessutom ser hon det som en rolig semesterresa med barnen.
– Jag har alltid med mig en barnflicka för de stunder när jag är på scen, men annars badar vi och äter glass.

Hur funkar det annars att vara två hårt arbetande småbarnsföräldrar i restaurang- och underhållningsbranschen, det låter inte direkt som yrken som är superlätta att kombinera med öppettiderna på dagis?
– Jag brukar hämta barnen, Nicola brukar lämna dem. Men det går utmärkt. Nicola har en fantastisk personal på restaurangen så han kan vara hemma vid niotiden. Och jag kan ofta ha dem med mig. Totalt sett tror jag faktiskt att vi träffar våra barn mer än många andra familjer med vanligare jobb.

Jag har hört att du dessutom är rätt händig, stämmer det?
– Jag är ju tvungen! Nicola är lite slö, kan jag tycka. Själv tröttnar jag på att vänta på att saker ska göras och tvekar inte att rycka in med slagborren. Dessutom är jag mer naturligt intresserad av saker som bärväggar eller vilka rör som är bäst om man ska sätta in en massagedusch. Jag älskar att snacka med hantverkare om sådana saker.

Hur orkar du, ärligt talat?
– Det handlar kanske om attityd – jag tycker inte att jag har så mycket att deppa över, så jag gör sällan det. Jag ser väldigt få uppgifter som jobbiga. Men det handlar kanske lite om uppfostran. Min mamma var likadan.

Vad har du för stora mål kvar i livet?
– Berättar man om såna saker blir det lättare för andra att tycka att man har misslyckats. Just nu är jag nöjd med att ha gjort ett riktigt bra album.

Vad gör du egentligen när det är tyst om dig i medierna?
– Jag är faktiskt oftast ute och sjunger ändå.

Många företagsgig, alltså?
– Det beror på, men det är ofta väldigt kul. Sedan beror det förstås på pengarna och vad som begärs av mig, men personligen tycker jag att det är ett roligt sätt att möta en publik. Dessutom kan det vara ett skönt sätt att tjäna ihop till hyran utan att märkas för mycket i medierna, för ibland vill jag ha en liten paus från just den delen… samtidigt som jag vill fortsätta att sjunga och musicera. Det är ju det jag älskar! Och jag vill arbeta! Jag har aldrig förstått det där med att anpassa sig till turnéer och att hålla sig undan ett år eller två medan man filar på nya idéer. Det låter bara konstigt i mina öron.

Klas Ericson