Chefredaktören: Dags att börja prata om mäns ensamhet

Kristofer Steneberg om en bekymmersam samhällelig utveckling.

Kristofer Steneberg  |  Publicerad 2018-12-20 14:56  |  Lästid: 2 minuter

Jag är fascinerad av Gunilla Persson. Hennes vredesutbrott i Hollywoodfruar, relationen till dottern Erika, hur hon pratar med servicepersonal, hennes sjuka mamma. Jag minns en intervju med Göteborgs-Posten för några år sedan. Där hon sa att fattiga män är avtändande, att en relation med en man som inte har pengar är utesluten. Jag minns hur många svenskar reagerade på uttalandet. Att som kvinna vara beroende av mannens pengar, att inte välja kärlek framför inkomst. Kanske skulle uttalandet inte vara lika kontroversiellt i dag.

Nyligen kom en intressant studie om mansrollen. Lågutbildade, fattiga män har svårare att bilda familj, var slutsatsen. Ett par nationalekonomer från Stockholms universitet beskrev stora skillnader mellan barnlösa män och kvinnor. Omkring 22 procent av 45-åriga män i Sverige har inte blivit föräldrar. Bland kvinnor är andelen ungefär 13 procent. Inkomst verkar dessutom öka i betydelse för att (få) skaffa barn eller ej. Som forskarna uttrycker det: ”Det finns en påtaglig inkomstgradient i mäns barnlöshet”.

Forskningsrapporten har varit som en riktigt bra bok för mig – jag har tänkt på den i duschen, pratat om den på middagar. Kurvan för outbildade män jämfört med utbildade kvinnor är slående: högutbildade kvinnor blir mammor i allt högre utsträckning. Outbildade män får barn i allt lägre utsträckning. Klyftan växer och trenden fortsätter. Tror att vi behöver fundera över vad som händer med dessa män, hur de mår och vem de pratar med om hur de mår.

Ett annat diagram på samma spår dök upp i The Economists instaflöde. Det handlade om hur högutbildade kvinnor respektive outbildade män röstat i amerikanska val. På 1950-talet röstade de ungefär likadant: Republikanskt men hyfsat nära mitten. Sedan dess har de glidit isär – mer än några andra kategorier röstberättigade. I dag röstar högutbildade kvinnor i mycket stor utsträckning på demokraterna. Outbildade män å andra sidan är en stor framgångsfaktor för Donald Trump. De har sedan 1950-talet glidit allt längre ut till höger och röstar i mycket högre grad på republikanerna.

Vi sitter just nu och planerar ett panelsamtal om mansrollen som Café arrangerar. Det ska handla om mäns psykiska hälsa och jag tänker att det här kan vara två av pusselbitarna. Barnlösheten hos den grupp män som de svenska forskarna kartlade är inte fritt vald. De hade oftast velat träffa någon. Och få barn. I stället är det inte helt ovanligt med ensamhet, utanförskap och ett tappat egenvärde.

Movemberrörelsen är intressant här. Den har som vision att färre pappor, partner och bröder dör i förtid. Mental ohälsa är en prioriterad del. I Sverige är till exempel äldre män kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken. Kvinnor har oftast ett större socialt nätverk utanför familjen. Män som slutar jobba blir ensammare, har svårare att hantera psykisk ohälsa, har ingen att prata med. Att slå ifrån sig känslor har funkat fint hela livet men mindre bra nu.

Jag vet att jag borde komma med en slutkläm som tittar framåt. Ha några svar. Men vet ärligt talat inte riktigt var vi ska börja. Jag vill gärna fortsätta diskussionen. Mejla mig på ks@cafe.se om era tankar!

Dela på Facebook
Tweeta