Idag har min fru varit och köpt en tårtspade. Det är givetvis inget konstigt med det. Vi är vuxna människor. Vi behöver inte be om ursäkt för att vi lite som i förbigående tittar på varandra en vanlig lördagförmiddag i juli och en av oss konstaterar att ”vet du vad vi behöver älskling? Vi behöver fan en jävla tårtspade!”, varpå den andra då svarar ”men eller huuur? Det är faktiskt apstörigt att vi inte har en tårtspade!”
Jag behöver inte försvara det för er faktiskt.
Det intressanta just i det här fallet var dock att när min fru kom hem med tårtspaden så var den inslaget. I ett paket. Som en present. Jag tittade då länge på min fru. Varpå hon försökte undvika min blick.
Jag: Varför är tårtspaden inslagen som en present?
Min fru: Äh…vadå? Ingen speciell anledning liksom.
Jag: Är tårtspaden en present?
Min fru: Neeej. Det är den kanske inte.
Jag: Så varför är den då inslagen?
Min fru: För att tjejen i kassan liksom frågade om jag ville ha den inslagen. Och då sa jag ”ja”.
Jag: Varför det?
Min fru: För att jag tyckte att det verkade trevligt.
Jag: Så du bad henne slå in en present som du skulle ge dig själv?
Min fru: Neeej! Det gjorde jag faktiskt INTE! Jag… (harklar sig) …brydde mig kanske bara inte om att avbryta henne när hon började slå in den. Hon var jättebra på att slå in paket. Det hade varit… oartigt.
(Tystnad)
Jag: Du är en sjuk människa.
Min fru: Mmm. Men det kanske är för att INGEN ANNAN här hemma kommer med presenter så ofta! Har du tänkt på det? Va?
Jag: Fortfarande. Mycket sjuk människa.
(Tystnad)
Min fru: Vet du vad som är sjukt? Sjukt är att du sitter och sjunger ”tack Fredrik Backman, för att du har betalat din tv-licens” varje gång du slår på SVT och det är en finsk dokumentär!
(Tystnad)
Jag: Det är inte sjukt när alla gör det!!!
Min fru: Nu ska jag gå och öppna min present.
