Alex Schulman i stor intervju – här är han naken på Gotland

Cafés Andrev Walden övernattar i Alex Schulmans sommarhus på Gotland och kommer hem med en berättelse om livet, döden och ett hål i himlen.

Andrev Walden | Foto: Andreas Kock  |  Publicerad 2016-08-28 05:00  |  Lästid: 17 minuter
schulman-gotland-cafe

Intervjun med Alex Schulman finns i Cafés nya nummer som du kan köpa i butik från och med tisdag 16 augusti.

Torsdag morgon.

Frukost. Rute Stenugnsbageri.

Alex Schulman blir ett med en äggsmörgås.

– Om en stor meteorit träffar jorden, typ den som utrotade dinosaurierna för 65
miljoner år sen, kommer den som har turen att befinna sig i närheten att få se någonting fantastiskt: ett hål i himlen.

Ett hål i himlen?

– Exakt. När den här enorma stenen plöjer igenom atmosfären tränger den liksom undan allt i sin väg, även själva atmosfären, och bakom den finns för ett ögonblick ingenting som skymmer sikten mot universum. Bara vakuum. Så även om det är dag och himlen är alldeles klarblå kommer den som tittar upp just då att se ett nattsvart hål öppnas i himlen, som ett fönster mot en ofattbart stjärnklar natt.

Herregud vad vackert.

– Men kort. Man får inte blinka för meteoriten kommer i ungefär 70 000 kilometer i timmen. Och sen är allt förlorat.

Nu fick jag sån jävla ångest.

– Förlåt. Och nu är det ju mest jag som pratar igen. Café var väldigt tydliga med att det är du som ska intervjuas. Av mig. Kan vi vända på det igen?

– Det kan vi göra. Vad var frågan?

Alex, om du fick välja ett sätt som mänskligheten ska gå under på, vilket tycker du är vackrast?

– Då väljer jag väl meteoriten då. Det finns ju ingenting vackert i en pandemi, bara äckel och sorg. Man vill inte se andra dö. Och klimatförändringarna, att långsamt kvävas av vår egen framåtrörelse, det har en poetisk kvalitet men jag vet inte.

Jag vill inte lägga orden i mun på dig men meteoriten...

– Du har övertygat mig.

Det är en vacker morgon på Gotland men det är något fel på verkligheten. Som ett finkornigt obehag i luften. Det är nästan omöjligt att tänka korta tankar. Eller prata om små saker. Det har kanske med tillståndet i världen att göra. De brittiska vallokalerna har precis öppnat och när de stänger i kväll ska Europa kantra. Det vet vi inte än men luften vet. Tydligen. Kanske även Alex, som är bekymrad över att britterna lagt folkomröstningen under ett EM-slutspel, när den nationella yran är som störst.

Och för bara nio timmar sedan spelade Zlatan sin sista match i den svenska landslagströjan. Det gjorde Kim och Andreas också. Men mest Zlatan. Vi såg matchen tillsammans och sen somnade vi och nu sitter vi i den bräckta förvirringen mellan epoker och äter frukost.

Jag famlar efter något litet och uppfriskande att säga, vad som helst som kan få Alex att slita sin oroliga blick från himlen.

Det här är första dagen på resten av ditt liv utan Hamrén som förbundskapten!

– Otroligt.

Jag vet att det betyder någonting för dig.

– Ja, det är bra. Det är mycket bra. Jag har fortfarande inte skakat av mig chocken jag fick när han blev förbundskapten.

Chocken?

– För att han är så dålig. Ängsligheten. Det sköra egot. Jag har ju kontakt med några spelare i landslaget, vi kanske inte ska nämna deras namn här men vi träffas ibland och då frågar man ju en del. Mest om Zlatan förstås, och mitt ego är väl också lite skört för jag kollapsade nästan av bekräftelse när jag fick höra att Zlatan frågat om mig i omklädningsrummet: ”Den här Schooolman, hur är han egentligen?”

Du är anmärkningsvärt dålig på att imitera Zlatan.

– Haha! Men bara detta att mitt namn funnits i hans medvetande. Att jag varit inne där, i Zlatans huvud.

Han bekräftade din existens.

– Exakt. Det är det största jag upplevt!

Det är inte det största du upplevt.

– Naturligtvis inte. Men du förstår.

Vi pratade om Hamrén.

– Just det, Hamrén. Jag har ju fått det bekräftat från insidan, från landslagets omklädningsrum, att Hamrén håller precis den där sortens patetiska brandtal som man tror att han gör. ”Tillsammans är vi starka!” Såna grejer.

Fruktansvärt.

– Verkligen. Jag minns särskilt en episod som kapslar hans sköra ego. Det här var vid en tid när landslaget var hårt pressat i media och Hamrén höll ett litet brandtal för spelarna: ”Ta inte till er, läs inte tidningarna, det är bara dålig energi, vi ställer upp på presskonferenser men det är allt…” Dagen efter matchen kommer spelaren som berättade det här för mig ner till frukosten på spelarhotellet och där sitter Hamrén krökt över ett lapptäcke av dagstidningar. Hela bordet är fullt. DN, Svenskan, Aftonbladet, Expressen. Och han läser allt. Betygen, kommentarerna, analyserna. Bank, Niva. Han är som förlorad i en timme. Omöjlig att nå.

Jag har inga problem att tro på den här historien.

– Eller hur.

Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör, brukade prata om Hamrén som ett slags förkroppsligande av Nya Moderaterna, alltså innan de blev gamla igen. Att det fanns en parallellhandling där, uppgången och fallet, partiet som lär svenskarna att sluta tänka kollektivt och mannen som lär deras landslag samma sak.

– Det där har något. Men liknelsen haltar, Nya Moderaterna fick ju betalt för sitt tänkande. De var oerhört framgångsrika. Hamrén har ju aldrig fungerat. Inte som landslagstränare i alla fall.

Rimlig invändning.

– Järngänget i moderatbunkern, de som satt uppe hela nätterna och pratade och rökte och förlöste hela konceptet, de var ju smarta människor.

Du menar att Hamrén aldrig suttit uppe och rökt med smarta människor?

– Haha! Föreställ dig nätterna med Hamrén och Allbäck.

Haha!

– Hahaha!

Hahahaha!

– Nu räcker det. Kommer du ihåg Zlatans första reaktion när han fick veta att Allbäck skulle vara assisterande: ”Det är inte seriöst”.

Haha!

– Hahaha!

Du kan verkligen inte imitera Zlatan.

– Jaja.

cafe-intervju-alex-schulman
Foto: Andreas Kock/CameraLink. Stylist: Emine Sander. Grooming: Pari Damani/Hall & Lundgren. Fotoassistent: Christian Saldert.

Onsdag kväll. Bastun. Första sittningen.

Herregud.

– Njuter du, Andrev?

Nej, det här är verkligen vidrigt.

Det är onödigt sagt. Bastun är ett kapell. Varje vecka badade den finlandssvenska tv-legendaren Allan Schulman bastu med sönerna, lärde dem ritualerna och reglerna. De som gått i arv. Man får inte dricka alkohol i Alex Schulmans bastu av den enkla anledningen att man inte fick dricka alkohol i Allan Schulmans bastu.

Och nu har jag kränkt den.

Alex sätter sig upp och vecklar ut kroppen. Ogenerat. Könet har jäst i värmen och faller ner på övre laven som en nyförlöst hundvalp. Jag tänker att han kommer jaga ut mig ur kapellet nu.

– Titta inte på mig, Andrev. Titta ut genom fönstret. Ser du lammen som går där. Känner du det inte? Hur rofyllt det är?

Det är vädjan. Han vill bara att jag ska känna vad det nu är han känner här.

– Jag kommer hit för att få vara ensam. Jag behöver tystnaden. Det här tjattret som uppstår mellan Amanda och Hanna, du kommer att höra det sen när vi äter middag, det är oerhört.

Får de inte följa med hit?

– Nej. Eller de får gärna gå hit men inte när jag är här.

Så du stänger egentligen in dig här, är det bara ett ovanligt varmt pojkrum?

– På sätt och vis. Jag går till ett rum där det är lite svårare att andas för att få andas. För att få sluta mig. Och för tystnaden. Tystnaden är imperativ i bastun.

Och jag bara pratar.

– Det är okej. Men nu kommer riset och den doften ska avnjutas under tystnad.

Han sträcker sig efter björkriset vi knipsade ner i bonden Klas hage, doppar det i spannen och några rituella rörelser senare försvinner Alex i ett ångmoln. Som en naken illusionist.

Rummet förvandlas till ett slags helvete.

– Doften, Andrev. Doften. Andas med näsan! Dra in den. Det är inte klokt att det är lagligt.

När dimman lyfter är han blank i ögonen. Orörlig. Ansiktet förvridet till en besynnerligt lycklig mask.

alex-schulman-intervju
Foto: Andreas Kock/CameraLink. Stylist: Emine Sander. Grooming: Pari Damani/Hall & Lundgren. Fotoassistent: Christian Saldert.

Torsdag morgon. Andra påtåren.

När jag tittar på fotboll händer det att jag för ett ögonblick ser den absoluta poänglösheten i vår tillvaro och får som en kallsup.

– Det kan jag ofta få. Men lika ofta händer motsatsen, att jag ser hur otroligt allting är. Det här samtalet. Allt. Den stora meningslösheten i att existera, det är en vidrig tanke, men den där fotbollsmatchen är ju också otrolig, det är en bild av civilisationen och evolutionen. Det är rörande.

Att det finns en livsform här som kan göra allt det där?

– Exakt.

Men landslaget är ju en utmärkt apparat för dödsångest. Man ser spelare debutera, dominera och försvinna. Tidens gång blir så tydlig där. Särskilt en morgon som den här.

– Verkligen. Men även cyklerna plågar mig. Varje EM och VM tänker jag: hur många mästerskap till hinner jag se innan jag dör? Och så räknar jag på fingrarna, fyra år plus fyra år plus fyra… ja, du fattar. Det blir inte så många. Vi är ju lika gamla, du och jag, hur länge lever vi? 90? Ska vi unna oss den prognosen? Då har vi… tolv. Med lite tur har du och jag tolv mästerskap kvar innan vi dör. Det är fan inte mycket.

Alex kurar ihop sig. Som om det börjat regna. Fast det har det inte. Det finns inte ett moln på himlen. Inga hål heller.

–Har du dödsångest ibland?

– Ja. Eller det är inte döden som skrämmer mig, det är tanken på att alla andra ska leva vidare. Utan mig.

– Du är lite självupptagen?

Det är väl en förutsättning för dödsångest?

– Naturligtvis. Vi är väl lika på det sättet. Brukar du göra dig själv synlig i texten när du intervjuar någon?

Det händer att jag kikar fram lite mellan raderna.

– Det ska man göra. Man är ju ofta mer intressant än den man intervjuar.

Exakt.

– Vilka pennor tycker du är bäst just nu?

Nu är det lite oklart vem som intervjuar vem igen.

– Låt det bara hända.

Jag avundas mest hantverkarna, de som har stilistiken men kan gömma sig själva för att de har gjort sitt fältarbete, som Niklas Orrenius. Matilda Gustavsson. Björn af Kleen.

– Herregud vad pretentiös du är. Björn af Kleen är väldigt överskattad. Han saknar ju humor.

I ditt recenserande av andra människor verkar humor vara en viktig egenskap. Vad handlar det om?

– Det är svårt att ha självdistans om man inte har humor. Och människor utan själv­distans är besvärliga. Du hyllar Ronnie Sandahl för att han ”vågar sakna självdistans”, det låter som en 15 år gammal sägning av Marcus Birro.

Birrokortet alltså. Är det nya Goodwins lag?

– Humor är viktigast av allt, jag fattar inte att du inte fattar!

Du strävar ju själv efter att bli tagen på allvar emellanåt. Det är lite som att djup är en kvalitet när det passar dig?

– Jag är kanske inte helt konsekvent där men djup behöver inte vara otillgängligt. Jag är uppvuxen med en pappa som alltid predikade den breda underhållningen. Alla ska med! Alla ska skratta! Därför hatar jag innehåll som är exkluderande. Min avsky mot allt från Andres Lokko till Ebba Witt-Brattström, den är intensiv.

Intensiv?

– Intensiv, Andrev.

Men vi lever ju i en tid med antiintellektuella strömningar. Måste vi inte vårda de som vågar vara pretentiösa nu?

– Hur menar du?

Föraktet mot ”kultureliten”. Det odlas inte i ett vakuum. De här strömningarna är förstås starkare i de öststater där demokratin är på väg att avvecklas och där man gör skällsord av akademiker men det rör på sig här också.

– Du har rätt förstås, det är ju en del av en obehaglig trend.

I en tid när tolerans är på väg att bli radikalt måste du…

– Jag ger mig, sa jag. Du har rätt. Verkligen. Alltså verkligen.

Det här replikskiftet kommer jag att återge ord för ord på ett väldigt ogenerat sätt.

– Det är klart att du kommer att göra.

Vi reser oss och börjar gå tillbaka mot huset där familjen Schulman bor ett par månader om året. Eller det har vi egentligen redan gjort. Jag glömde bara bort att berätta det.

Vi står på gårdsplanen och trampar, framför ladan som byggts om till familjens nya sommarhus. Det gamla har blivit gästhus och det är där jag har sovit, mätt och nerbäddad efter en oerhörd köttmiddag i trädgården och 90 minuter ödesstämd fotboll. Ompysslad som en karibisk FIFA-
delegat. Alex och Amanda Schulman kan det här med att ha gäster. Det är tydligt. Det känns nästan besynnerligt att det inte finns någonstans att betala när man checkar ut. Att jag bara kan åka härifrån.

På vägen tillbaka gick vi förbi sommarhuset där Amandas syster Hannah Widell bor med sin familj. Och innan dess ladan där systrarnas far, den snart regidebuterande hipstern ”Bengan”, bor i en husvagn. Inuti en lada. Det vilar någonting väldigt Loranga, Masarin och Dartanjangskt över hela hans väsen.

Och några vägkrökar bort har Alex Schulmans vän och podpartner Sigge Eklund precis köpt hus. De bygger en media­stockholmsk mumindal här.

Vi står på gårdsplanen, bredvid min väldiga hyrbil (jag blev uppgraderad!) och i skuggan av den står Alex Schulmans klenod ”Sabis”, en Saab Turbo 900 Cabriolet från tidigt 1990-tal, modellen som Jerry Seindfeld körde i sin tv-serie och som en ung Alex odlade en livslång förälskelse i och slutligen köpte begagnad sommaren 2015.

Det är knappt 20 timmar sedan jag fick förtroendet att köra ”Sabis” till stranden. Strax efter att jag förödmjukat hans relation till bilen.

intervju-alex-schulman
Foto: Andreas Kock/CameraLink. Stylist: Emine Sander. Grooming: Pari Damani/Hall & Lundgren. Fotoassistent: Christian Saldert.

Onsdag förmiddag. Gårdsplanen.

– Hur kan du kalla den kitsch?

Jag undrade bara om din kärlek till den här bilen är helt genuin eller om du ser ett slags kitschvärde i att…

– Nu sa du kitsch igen!

Men retro då. Jag tänker att det är normcore att köra runt i en cabbad Saab från 90-talet? Alltså lite töntigt på ett beräknande sätt, ett slags hipster…

– Nej, nu räcker det. Normcore? Vad är det ens? Det här är en cool bil. Punkt. Kanske den coolaste bil som har byggts. Om du inte ser det så vet du bara inte tillräckligt mycket om bilar.

Jag vet ingenting om bilar.

– Sätt dig bakom ratten.

Vad händer nu?

– Det här är min gåva till dig.

Ska jag få bilen?

– Skärp dig.

schulman-cafe
Foto: Andreas Kock/CameraLink. Stylist: Emine Sander. Grooming: Pari Damani/Hall & Lundgren. Fotoassistent: Christian Saldert.

Onsdag kväll. Bastun. Andra sittningen.

Jag tänker att bastun är lite som ett drivhus för känslor. Händer det att du sitter här och gråter?

– Det händer. Några gånger varje sommar.

Vad är det för känslor som stiger i dig då?

– Det är lite som när man hämtar barnen på dagis första veckorna och de börjar gråta i samma ögonblick som de ser dig. För att de gjort sig själva modiga och starka för att kunna driva utan förtöjningar hela dagen och sen kommer du där som en…

...brygga till fastlandet?

– Precis. Jag tycker att det är så jävla fint. Och så kan bastun också vara. För mig. När jag äntligen får vara själv, eller på sätt och vis med pappa för han finns ju här i någon mening, att alla spänningar släpper och då kan gråten komma. Det här är min brygga.

Jag märkte att det gjorde ont när du berättade om Frances stamning tidigare idag. Det kanske är lättare här, när du så att säga är förtöjd i din brygga?

– Kanske. Hon stammar men de vet inte säkert om det kommer att försvinna eller inte. Det kan ju försvinna.

Det skrämmer dig.

– Verkligen.

Frances, 3, är Alex och Amandas yngsta barn, lillasyster till dottern Charlie, 6.

– Hela barndomen var ju besvärlig för mig, för att jag stammade så mycket och… de här jävla människorna som retades alltså.

Det blir tyst en stund och jag hinner ångra att jag frågade. Att Alex ofta gör sig själv till en öppen bok ger mig kanske inte rätten att bläddra i den hur som helst.

– Det var ju viktigt som fan när man var ung, att ingen skulle fylla i orden. Man ska ju ge stammaren tid. Och du ser ju hur jag och Amanda håller på, vi sitter ju bara och väntar på Frances, det kan ta någon minut ibland, men det kommer ingenting. Jag har ju varit med om en mamma och lärare och fröknar som sa: ”Kom igen nu, Alex!” Jag vill inte hamna där, men det är svårt för man vill ju hjälpa till. Man vill vara bryggan.

schulman-intervju-cafe
Foto: Andreas Kock/CameraLink. Stylist: Emine Sander. Grooming: Pari Damani/Hall & Lundgren. Fotoassistent: Christian Saldert.

Onsdag eftermiddag. På väg tillbaka från stranden.

– Kitsch…

Alex har spänt ögonen i mig. Igen. Och det är lite olyckligt för nu är det han som kör bilen.

Ska du inte titta på vägen?

– Jag kan den utantill.

Onsdag lunch. Stranden. Barnen springer i cirklar runt filten där Amanda sitter med blicken förtöjd i horisonten. Det vilar något Kennedyklanskt över henne. Alex i fosterställning; söker hennes smala skugga som en varm hund.

När jag hämtade hyrbilen på flygplatsen så nämnde jag att jag skulle hem till Alex Schulman och killen bakom disken sken upp och berättade att han läser allt du skriver.

– Vad roligt!

Men det vilade också något kosmopolitiskt över honom.

– Han var på väg?

Kanske. Han hade en normbrytande aura. Och då började jag fundera: vad tycker egentligen gotlänningarna om Alex Schulman?

– De som inte är på väg?

Precis. Är du en tillgång, liksom varumärkesstärkande för ön, eller mer ett virus från Stockholm. Så jag ringde Kristofer Ahlström på vägen hit.

– Författaren.

Han kommer ju ändå härifrån. Och han engagerade sig i frågan och ringde en normativ gotlänning och sen ringde han tillbaka till mig med ett utlåtande.

– Men fan vad intressant. Jag befarar att jag är ett virus?

”Virus de luxe.”

– Nä.

Svagt statistiskt underlag förstås men märker du av det där någonting?

– Absolut. Relationen har ju blivit ansträngd efter vissa krönikor jag skrivit i Gotlands Tidningar.

Du blev mordhotad. Vad var det som hände?

– Jag fick ett brev där de hade klippt ut bokstäver, så där som seriemördare gör på film.

De?

– Det fanns ett ”vi” där. ”Vi vill inte se dig, om du tänker på din hälsa borde du aldrig mer visa dig på ön.” Ungefär. Det som gör gotlänningarna arga är ju att jag pekar på hur gotlänningar särbehandlas på den här ön. Jag hatar det. På riktigt. De har ju egna priser på Gotlandsbåten, typ en tredjedel av priset som vi andra betalar. Men varför är det så? Jag begriper det inte. De bästa platserna i förlig får man bara boka om man är skriven på Gotland.

Parkeringen på östcentrum är alltid helt full på sommaren, förutom raden där man inte får stå på om man inte är gotlänning. Man får böter direkt. Det handlar om rasismen mot oss som inte är gotlänningar. Det är min plikt att skriva om det i deras tidning när jag får chansen.

Du är Gotlandsbåtens Rosa Parks?

– Ha! Du skojar men det finns ett allvar här också.

Hatet, är det bara anonymt?

– Nej. Jag har ju gått in på Statoil och fått höra ”dig betjänar inte jag”. Och så har jag fått gå igen. Sen har ju andra sagt: ”Det är kul, du rör till det!” Alla är inte så där. Förstås.

Kan man tala om en gutefascism?

– Ja, verkligen. Den är jättestark. Jag kommer aldrig bli accepterad som en del av ön.

Det är lite olustigt att vi är så förlåtande mot lokala kapitel av det nationalistiska narrativet. Det betraktas nästan som något charmigt, lite allmoge. Vi skulle ju aldrig acceptera den strukturen i ett bredare ramverk, säg om svenskar födda i Sverige hade särskilda priser eller sittplatser?

– Drar man det dit blir det ju bisarrt. Infödda i vagn 1, utlandsfödda i vagn 2 och 3. Det vore speciellt. Det är det som är så sjukt med den här ön, den är bedövande vacker – se dig
omkring, Andrev! – men det finns ett primitivt mörker här också.

Gutefascismen.

– Något sådant. Äsch, det är inte som att jag går runt och tänker på det men när jag fick det där brevet var det inte så kul. Jag blev skakad. Jag har ju två barn.

(Note to self: undvik trötta skildringar av Amanda som vacker och moderlig trofé i bakgrunden. Hon är en framgångsrik entreprenör och författare. Om hon ska citeras, låt henne prata om något annat än sin man.)

alex-schulman-cafe
Foto: Andreas Kock/CameraLink. Stylist: Emine Sander. Grooming: Pari Damani/Hall & Lundgren. Fotoassistent: Christian Saldert.

Onsdag kväll. Bastun. Tredje sittningen.

Som ung odlar man ju en del föreställningar om kärleken som ett slags vidunderlig naturkraft.

– Ja.

Och det leder ju oundvikligen in oss på vägen mot en livskris eftersom vi förr eller senare ska begripa att kärleken inte är magisk.

– Jag är med dig.

Men man måste igenom den där krisen och acceptera förälskelsens flyktiga natur om man ska kunna leva i ett längre förhållande och bilda familj och hålla ihop den.

– Ja.

Det här är lite som den där Bob Dylan-intervjun på Landvetter en gång?

– Yes.

Du får gärna komma med input här.

– Du verkar ha allt under kontroll.

Själv befann jag mig på botten av den där krisen för ungefär sex år sen, strax innan jag blev pappa, och där på botten fann jag din förälskelse i Amanda oerhört provocerande.

– Haha!

Du var överallt med din lycka och du älskade livet och bar dig åt och sprang uppför sommarängar utan att bli trött och jag vet inte vad. Det var olidligt helt enkelt.

– Haha, förlåt!

Hur som helst. Du kan ju inte fortfarande vara där?

– Nej, herregud.

Du måste ju bli trött när du springer på ängen nu?

– Det är klart. Vi har ju ändå varit tillsammans i sju år. Åtta år? Sju år. Nä, vad fan, det har verkligen inte alltid varit lätt att springa. Vi hade en superkris i höstas, alltså verkligen kris, vars orsak jag fortfarande inte riktigt förstår. Det var ju mitt i någon typ av karriärsrusch för Amanda och för mig också kanske. Vi slutade att prata med varandra den hösten. Och till sist kom vi till en punkt där vi faktiskt slutade prata på riktigt, alltså inte bara som man säger. Vi pratade över huvud taget inte med varandra på tre dagar. Som var fruktansvärda. Det var verkligen inte att springa uppför en sommaräng utan att bli trött. Sommarängen var mörklagd. Det var mycket mörka tankar då.

Men ni kom ju uppenbarligen ut på andra sidan för jag är helt säker på att jag såg Amanda uppe i huset för en stund sen.

– Vi tog oss igenom det. Först hade vi ett krismöte när vi sågs igen, hon hade varit ute på resa. Det gick inte alls bra. Sen sågs vi igen dagen efter och då hade jag ju tänkt på det här att hur jag än vrider och vänder på det så ser jag inte en framtid utan Amanda, och det gör inte hon heller. Utan mig alltså. Sa hon i alla fall. Det är inte jag som hittar på!

Naturligtvis inte.

– Och känslan av att inte se en framtid utan den andra är ju läskig när det är på väg att brista, men underbar när man begriper att den är ömsesidig. Vi blev starkare av det där men det var jävligt läskiga dagar. Fruktansvärt. Jag är kär i Amanda och min största rädsla är att hon ska lämna mig. Hon är den viktigaste personen i mitt liv och den person som haft störst betydelse för mig. Jag älskar allt med henne.

Jag skäms över att jag finner det här så uppfriskande, det måste varit hemskt förstås. Men jag gillar att det finns ett hål i himlen här.

– Ett hål i himlen?

En annan sida än den där Instagramkompatibla och kritiskt romantiska där du går upp med barnen varje lördag och söndag och ger Amanda frukost på sängen. Det där orkar man ju inte höra.

– Jag går nog faktiskt upp med barnen varje dag. Sju dagar i veckan.

För helvete.

– Det kanske är orimligt. Men för mig handlar hela kärlekssamvaron om att lyfta varandra, att ge varandra möjligheten att växa som människa. Eller bara sova lite längre på morgonen.

För många är ju småbarnsåren ett lågintensivt krig med ständiga misstankar om egentidsförskingring. Är det inte så för er?

– Nej, jag vet att de flesta har det så under småbarnsåren men det där har vi aldrig haft.

Ska ni ha ett barn till?

– Ja, vi ska ha ett barn till.

– Inte riktigt än, inflikar Amanda när vi återvänder från bastun.

Men de ska ha ett barn till. Det är de överens om. Och kanske helst en son även om Alex inte säger det rakt ut. Amanda säger det. Att Alex nog gärna vill ha en son. Hon berättar om den där kvällen när de väntade sitt första barn och satt på en restaurang med ett kuvert. I kuvertet hade barnmorskan skrivit upp barnets kön.

– När vi sprättade upp det där kuvertet och såg att det skulle bli en dotter blev Alex helt förstörd. Okontaktbar. Han bara stirrade rakt ut. Vi fick gå hem till sist.

Vi gjorde faktiskt precis samma sak, inspirerade av er! Fast då den första, mer romantiskt kalibrerade versionen av kuvertmodellen. Där man sitter kvar. Det låg en pojke i kuvertet. Det gör det alltid när vi skaffar barn.

Alex säger ingenting. Han ligger under en hög av döttrar och skrattar.

Man hämtar sig.

alex-schulman-intervju
Foto: Andreas Kock/CameraLink. Stylist: Emine Sander. Grooming: Pari Damani/Hall & Lundgren. Fotoassistent: Christian Saldert.

Onsdag efterförmiddag. Skogsbrynet.

Vi klipper blåeld med sax. Buketten ska monteras på middagsbordet.

– Stranden där vi låg för en timme sedan. Det var där jag låg 2013 när jag fick ett samtal om att hon var på torpet i Värmland och på väg att supa ihjäl sig. Jag kastade mig i en bil och mötte upp Calle på flygplatsen och åkte dit.

Det är där Alex Schulmans nya roman börjar. Den om mamma. Lisette Schulman dog i februari 2015. Glöm mig handlar om saknaden efter en mamma som försvann långt innan dess. Och jakten på försoning.

– Jag hade en mamma en gång, i en barndom som var väldigt ljus. Jag minns att jag väljer min mamma före min pappa. Min riktiga mamma. Det är ett sökande efter den tidens mamma, hon som på sätt och vis bara fanns i fem–sex år.

Det är en mörkare bok än Skynda att älska?

– Ja. Boken om pappa är väldigt syrerik, boken om mamma är syrefattig. Det blir väl så när man ska försöka förlåta det oförlåtliga.

När förlorade du henne, din riktiga mamma?

– Kanske när jag börjar känna att hon när som helst kan lämna oss. Det finns en händelse i barndomen som jag kunde skratta åt men nu ser det olustiga i. Vi ska göra fondue och mamma spiller tändvätska på bordet och så fattar den eld. Bordet brinner. Och mamma springer ner för trappan och det enda jag hinner tänka är ”nu sticker hon”. Så jag springer efter henne. Jag skiter i elden och mina bröder, jag skiter i allt, jag tänker bara att jag måste följa med nu när hon sticker. Men hon ska bara hämta en filt att släcka elden med, och jag blir ställd när hon springer tillbaka upp. ”Jaha, vi ska inte sticka?” Och sen kastar hon filten på bordet. Att jag hade en bild av att min mamma kunde göra så. Det säger någonting. Det är en väldigt osäker barndom, eller hur? När som helst kan hon bara sticka.

För den som följt Alex Schulmans episodiska uppgörelser med barndomen finns det en annan ögonblicksbild som dröjt sig kvar, den där en ursinnig pappa släpar ut honom ur bilen och lämnar honom på en åker.

Men det som aldrig nämndes i föreställningen Älska mig! var det tysta vittnet i passagerarsätet.

– Mamma var ju där också. I bilen. Varför sa hon ingenting? Min pappa var ju kolerisk men hon var bara tyst. Hon var alltid bara tyst. Och hon tittade bara på när jag fick smisk. Tyst. Hon sanktionerade smisket. Det var det värsta. Hon stod där tyst och bara lät det hända.

schulman-intervju-cafe
Foto: Andreas Kock/CameraLink. Stylist: Emine Sander. Grooming: Pari Damani/Hall & Lundgren. Fotoassistent: Christian Saldert.

Onsdag kväll. Trädäcket utanför bastun. Nyduschade och bleka som två döende alver i sommarvinden.

Är du en social varelse eller inte? Jag får inte riktigt grepp om den biten av dig.

– Nej det är den största ångesten för mig. Att umgås med andra. Säg att du och din fru bjöd över mig och Amanda på middag. Det skulle jag gilla. Jag skulle vilja gå, eller det är gränsfall men ändå. Intresset är i alla fall starkare än motståndet i det läget. Men om du ringer dagen innan och säger att du bjudit in PM Nilsson också. Då avbokar jag direkt.

PM Nilsson är en så ofattbart osannolik gäst vid vårt middagsbord.

– Okej, men säg… Leo Lagecrantz?

Försöker du ens?

– Men säg någon då.

Ronnie Sandahl?

– Men det är en annan sak, nu förorenar du förklaringsmodellen!

Fredrik Lindström?

– Okej, det här handlar inte om vem som kommer, det handlar om mig. Det händer ofta att människor vi ska äta middag hos berättar att de bokat på fler och då ringer jag bara och säger att jag är sjuk.

Vad är det som händer i dig då?

– Jag vet inte. När jag går på större middagar med Amanda, bröllop och sånt, då måste jag gå in på toaletten någon gång i kvarten och hämta lugn. Jag står som på film framför spegeln och tittar på mig själv.

Men när man lyssnar på din och Sigges podcast får man intryck av att du är en social varelse, du tycks luncha med kändisar hela tiden? 

– Vet du hur jag lunchar? Fyra av fem dagar lunchar jag på exakt samma sätt. På Taverna Brillo. Ensam.

Händer det att du gör saker bara för att få material till podden?

– Ja. Verkligen. Vi fick en inbjudan till Handelskammaren i New York. Någon 115-års-fest med middag. 6 000 kronor per kuvert. Att åka till New York och betala 6 000 kronor för att äta middag med en massa gubbar, det är så långt man kan komma ifrån något jag gör. Så det gjorde vi! Amanda och jag. ”Fan vi drar! Till New York! Till middagen!” Det var ju fasansfullt.

Vilka var där?

– Jan Eliasson. Det var det enda som var kul. ”Paggan” var ju där också. Som hatar mig för att jag har berättat om den här grejen som tv-producenten Pelle Porseryd gjorde mot honom på Ellegalan.

Det har jag missat.

– Porseryd står på Ellegalan, och så ser han Leif Pagrotsy. Och så säger han ”jag ska röva bort honom”. Och jag säger ”va” och han säger ”jag ska ta honom härifrån” och så springer han fram bakifrån och trär in huvudet mellan Pagrotskys ben och liksom stångar upp honom på axlarna i en enda rörelse. Och sen springer han med Pagrotsky på axlarna, tvärs över spegelsalen och Pagrotsky blir ju rädd och börjar slå mot Porseryds huvud och…

Så vedervärdigt gjort.

– Verkligen. Men det där berättade jag ju i podden och sedan dess hatar han mig. Vi brukade alltid prata med varandra men nu tar han omvägar runt mig.

Begripligt ändå. Stackars Pagrotsky. Jag tänker ibland att det kanske finns fler än en.

– Hur då?

Han är ju överallt hela tiden på ett omöjligt sätt, tänk om de är flera som ser exakt likadana ut och gör det i skift?

– Det skulle vara en bra nyhet! Hur känner du förresten för det här med bastun nu?

Jag tvingas medge att det inte var alldeles vidrigt.

– Jag visste det.

Men det här att vi är nakna när vi pratar, det känns inte alls lika naturligt utanför bastun.

– Nej, nu klär vi på oss och går upp. Vi måste få i oss middag innan matchen. Vi har ett lamm att steka. Och nu känner jag plötsligt att Sverige kan fixa det här!

[socializer-facebooklikeshare href="https://www.facebook.com/tidningencafe/" layout="standard" action="like" showfaces="false" share="false" width="320"]

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-02 22:53