Det är inte mycket på Billboard-listan i dag som påminner om 50- och 60-talets hits från The Brill Building eller Hitsville USA, det ska sägas. De senaste åren har dock något hänt som rör sig i riktning mot gårdagens hitfabriker – den korta låten är tillbaka. Till skillnad från hur det länge har sett ut så är dagens hits två minuter långa, precis som för 60 år sedan. Nu senast släppte det eviga exemplet Kanye West ett album där snittlängden på låtarna var under två och en halv minut.
Anledningen till topplistornas besatthet av korta låtar handlade ursprungligen om tekniska begränsningar. Skivorna lät helt enkelt inte bra när spåren i vinylen låg för tätt. Efter hand etablerades regeln om att en radiosingel ska vara tre minuter. Traditionen var så pass tung att när Phil Spector 1964 var klar med You’ve Lost That Lovin’ Feelin’ i sin ekokammare och insåg att The Righteous Brothers låt var nästan fyra minuter lång så mörkade han för att inte radiostationerna skulle kunna neka honom hans hit. Resultatet är USA:s mest spelade låt på hela 1900-talet.
Det inledde en period där låtarna blev längre och längre. Bob Dylans vidsträckta Like a Rolling Stone klättrade upp på Billboard-listans andra plats, och bollen var i rullning. Faktum är att låtlängden har ökat för varje årtionde sedan 60-talet. Trots idoga försök från punken att såga proggen itu på 70-talet så sprang låtlängden i väg, ända fram till början av 90-talet då toppnoteringen på dryga 250 sekunder (cirka fyra minuter) i snittlängd nåddes.
Rekordet stabiliserades, och det är först de senaste åren som de korta spåren har kommit tillbaka. Chockrappare som Lil Pump och 6ix9ine har väckt uppmärksamhet för ansiktstatueringar och nihilism, men också för låtar som är lika korta i rocken som deras skapare. Många menar att det är ett bevis på genrens släktskap med just punken: Ramones och Lil Pump behandlar ungefär samma ämnen i sina texter, med samma utstuderade nonchalans, på exakt lika kort utrymme – hiphophits som klockar in på samma Usain Bolt-tider som Blitzkrieg Bop och Judy is a Punk gjorde 1976. Det går också att se det som att dagens musikscen premierar volym och kvantitet, och att de mest framgångsrika artisterna ofta är de som har anpassat sig efter streamingtidens förutsättningar – om en två minuter lång låt repeat-lyssnas så tjänar artisten dubbelt så mycket som en fyra minuter lång hitlåt.
Det är också anledningen till varför artister som Migos, Drake och Future släpper album som är längre än The Clashs gamla Sandinista!-trippel. Det monetärt lämpliga i dag är att släppa långa album (med korta låtar för att lyssnaren inte ska tappa intresset). Den ständigt lika usla Chris Browns 42 spår långa album belönades exempelvis nyligen med en guldskiva trots att inget spår nått topplistorna.
Med tanke på att streamingen är här för att stanna så börjar nog även den siste mohikanfrillan fundera på om korta låtar alltid är av godo, eller om tiden håller på att rinna ut för låtskrivare vars ambitioner inte får plats på två minuter.