Det finns enormt många superhjältar där ute, men en håller jag högre än alla andra. Om dagarna är han advokat Matt Murdock, om nätterna drar han på sig sin röda dräkt och bekämpar brottslighet i New York-stadsdelen Hell’s Kitchen.
Daredevil, som i Sverige en kort period kallades Våghalsen, brukar ibland refereras till som Marvels Batman. En helt okej liknelse, om Batman hade varit ganska fattig och blind men haft riktigt god hörsel.
Karaktären som skapades av Stan Lee och Bill Everett dök för första gången upp 1964 och har under åren arbetat sig upp till det absoluta toppskiktet av seriehjältar. Här är några av hans starkaste stunder.
Fem av Daredevils absoluta höjdpunkter
Brian Michael Bendis
För den som är obekant med superhjältar i serietidningar kan man säga att det fungerar lite som med regissörer i större filmserier. Författare och tecknare byts efterhand ut vilket resulterar i en rad olika versioner av samma rollfigurer.
För kanske femton år sedan sprang jag på en stor bok som samlade Brian Michael Bendis tolkning av Daredevil och det var en av de mäktigaste läsupplevelserna jag varit med om. Skitigt, realistiskt och oavbrutet spännande.
Bendis fick vara kvar med Daredevil i fem år och låg bakom ett femtiotal nummer av serietidningen. Många menar att denna period tillhör den blinda hjältens guldålder och jag är böjd att hålla med. Det är svårt att lyfta ut ett enskilt album från den här eran, men börja från början och du kommer garanterat vara fast hela vägen till sista numret.
Ed Brubaker
Brubaker hade den svåra uppgiften att följa upp Bendis hyllade tolkning av Våghalsen, men gjorde det med den äran. Bendis grundade, jordnära stämning fanns med som en subtil fond, men Brubaker valde att ta ut svängarna mer och gjorde en äventyrligare fortsättning som även den är nästan felfri.
Utan att överdriva kan man säga att Ed Brubaker här håller samma höga nivå som hans mer omtalade tid med Captain America-tidningen. Och det vill inte säga lite.
Frank Miller
En del gamla rävar föredrar Frank Millers period från sent sjuttiotal och den är också enormt välskriven. Framförallt lyckades den med konststycket att ta Daredevil från c-listefigur till att bli en av Marvels mest populära hjältar.
Miller återvände även några år senare till Hell’s Kitchen för den hyllade miniserien Daredevil: Born Again. En rolig detalj är att Miller sägs ha baserat Matt Murdocks utseende på skådespelaren Robert Redford. När man vet det kan man inte sluta tänka på det.
Under den här perioden etablerades flera element av Daredevilmytologin som numera ses som självklara. Exempel på det är att Murdocks katolska tro med tillhörande skuldkänslor lyftes fram och Spindelmannenskurken Kingpin tog plats som Daredevils ärkefiende. Dessutom – en ljuvlig noirstämning som kommit att prägla karaktären än idag.
Shadowland
2010 släpptes denna crossoverserie som tog avstamp i Daredevils värld, men involverade en rad andra superhjältar. Premissen är att Daredevil blir en ondskefull ledare över ninjaklanen The Hand och upprättar ett slutet samhälle i Hell’s Kitchen med egna (brutala) lagar. Något kontroversiell serie, men författaren Andy Diggle håller det spännande och intressant hela vägen.
TV-serien
Matt Murdock blir i Charlie Cox gestaltning en engagerande, nyanserad antihjälte med starkt patos. Cox som Daredevil och Vincent D’Onofrio som Kingpin är förstås de tydliga motpolerna och huvudspelarna, men såväl säsong 1-3 som uppföljaren Born Again är fulla av fantastiska bifigurer.
Manusförfattarna har plockat godbitar från framförallt Bendis och Millers era och sämre källmaterial kan man absolut ha. Man måste älska att serien till största del utspelar sig i samma kvarter och ändå (eller kanske just därför) lyckas kännas mer intressant än sina mer spektakulära genresyskon. Den höga nivå som tv-serien håller i jämförelse med de flesta långfilmerna inom Marvel Cinematic Universe är väldigt imponerande. Det här är en extremt lyckad Daredeviltolkning.
