Jag tror många som växte upp under 90-talet minns introt till Batman: the Animated Series. Jag gör det i alla fall. Intresset för serietidningar är något jag har kvar än i dag i mitt liv.
Ett intresse som nådde sin spets, bokstavligen, när jag för drygt två år sedan täckte halva min underarm med en tatuering föreställande Harley Quinn. Quinn var en karaktär som gjorde sin entré in i DC Comics universum i just Batman: the Animated Series 1992. Senast porträtterad av Margot Robbie, i filmen jag inte vågat se än, Suicide Squad.
Med detta sagt kan det nog konstateras att jag bär på en viss kärlek till konceptet superhjältar. Men hur mycket jag än jublat det senaste decenniet över mängden filmer från DC och konkurrenten Marvel har det ändå saknats något.
Serietidningar har, i sin grundform, en ganska rå och ärlig framtoning som inte riktigt nått bioduken förrän Marvel till slut vågade satsa på Deadpool. När den kom blev jublet sant. För det blev världens första ”riktiga” serietidningsfilm.
Inte en film baserad på en serietidning, utan en filmatisering av en serietidning. Det är den skillnaden vi ska prata om en stund. Det är ett faktum att under tiden som Marvel har tagit över världens biografer – har DC kämpat med en genomgående ojämn filmkvalité .
Vad som kanske är mindre känt är att DC även fortsatt parallellt med deras animerade filmer. Huvudsakligen runt karaktärerna i Batman.
Där har DC sedan länge gjort vad Marvels Deadpool bevisade 2016. Att direktimporterat eller i varje fall innehåll troget till dess serietidningsförlaga också kan bli världens mest inkomstbringade film, i sin kategori.
Värt att minnas är att Deadpool som karaktär nästan blev totalförstörd i filmen Wolverine: X-men Origins.
DC har som sagt ofta i tecknad form varit ärliga mot grundmaterialet – i deras nya animerade filmer har vi även börjat få se normkritiska teman. Vilket är ett väldigt direkt steg i motsatt riktning från (återigen med undantag för Deadpool) Marvels kommersiella profil.
När vi ser på Iron man väntar vi såklart ivrigt på att få se dräkten. I DC:s nya animerade filmer får vi i stället återigen uppskatta de gånger karaktärerna inte bär en dräkt – utan konverserar och känner saker. Batman: Bad Blood från 2016 är till exempel en film där normer till stor del utmanas.
Batman: Bad Blood från 2015 handlar om Katherine Kane, även känd som Batwoman. Hon reintroducerades som karaktär 2005 i serietidningarna. I hennes moderna tappning är hon lesbisk och har judiskt ursprung. Filmen talar vid flera tillfällen om Katherine som person snarare än hennes alter ego. Filmen visar även en förstående pappa och är en av få i genren som tar upp sex på ett odramatiskt sätt.
Både DC och Marvel har gott om material i deras serietidningar som faller in under normbrytande. Men att DC är de som valt att visa detta även på film. I Son of Batman, The Dark Knight Returns del ett och två, Batman: Under the Red Hood och Batman vs. Robin ser vi psykisk ohälsa som posttraumatisk stressyndrom och trauman, blandat med våld och skuld i relation till familj.
Där Marvel skapar popcornrullar vågar DC återigen bli ärliga med sina rötter genom att visa vad serietidningar egentligen är. Det är en utveckling som ger hopp om en framtid där majoriteten av filmerna är som Deadpool, eller Bad Blood. Att branschen kanske någon dag kommer låta serietidningar vara, vad de redan är, även på film.
Mycket på jobbet, Spela bort stressen 2017 – 6 efterlängtade spel med story.