David Ritschard: ”Hur högt jeansen ska sitta är en djupt ideologisk fråga”

David Ritschard i profil och fotograferad framifrån

Sveriges största countrystjärna om stilmässiga crossovers och att bli roligare med åren.

Joakim Almén | Foto: Johan Bergmark  |  Publicerad 2022-05-20 14:28  |  Lästid: 6 minuter

Du har sagt upp dig från Systembolaget på Folkunga­gatan på Södermalm och valde att träffas på 28:e våningen på Skybar Sjöstan för den här intervjun. Det går bra nu?

”Jag vill gärna få den känslan, och som boende söder om Söder så har jag varit väldigt nyfiken på det här huset samtidigt som jag varit lite kluven till estetiken. Jag kommer från rätt mycket retro- och heteromusik och vintageestetetik, men jag har på senare år börjat uppskatta lite mer Star Wars och Pyongyang, som Globenområdet egentligen varit länge. Annars är det lätt att det blir ett sorts lajvande för att jag har hållit på med 50-talsmusik. Men när jag tappade luggen kunde jag inte ha den där rockabillygrejen, så då har jag ironiskt nog börjat modernisera mig.”

Jag läste jag att du efter sju år som stammis på Blecktornskällaren blev headhuntad till Harvest Home. Hur blir man headhuntad till en bar?

”Efter att man fyllt 30 år händer det nåt med ämnes­omsättningen, och efter att ha druckit väldigt många flaskor av så kallad Dortmunder så tog det stopp med bärs – och Bleckan är väldigt halvlitersflaska. Jag började känna mig tjock och trött, nästan så jag fick en maltbeläggning på tungan. Då passade det bra att göra bytet.”

Så det var du som headhuntade dig själv till barbytet?

”Det var en förhandlingsfråga. Det var inte så att jag rev kontraktet på dagen. Men Jaap på Bondegatan har mitt fulla förtroende och jag trivs som fisken i min nuvarande klubb.”

Är du rädd för att knegarperspektivet i ditt text­författande ska försvinna nu när du är artist på heltid?

”Det är ändå 15 år av mitt liv med typ samma jobb, jag känner att jag har en ganska rik och bördig jord att gräva i. Mer än vad många andra musiker på min nivå har, och då menar jag inte det som en diss. Jag känner att jag vet hur det där funkar.”

David Ritschard har med kritikerhyllade livespelningar och sina två svenskspråkiga soloalbum ”Brobrännaren” (2019) och ”Blåbärskungen” (2021) vuxit till Sveriges största countryartist. I sommar är han aktuell med Kalasturnén tillsammans med bland andra Markus Krunegård och Bob hund.

När du fick förfrågan för den här intervjun svarade du: ”Vad ska den handla om – kläder? Håravfall?”

”Det är ett kärt tema och lite tabubelagt i vissa kretsar. Det är så mycket prestige i hår. Vad finns det mer som är tabu­belagt och lite prestige: sex och stålar? Tror det var Charles Bukowski som sa att pengar och knulla bara är viktigt för dem som inte har det. Det ligger nåt i det, och samma sak är det ­kanske med hår. Det var skitläskigt att bli flintis tidigt.”

När tappade du håret?

”Tidiga 20, och det gick snabbt. Farsan försökte lugna mig genom att säga att farfar Bertil fick vikarna tidigt och så stannade det där. Han hade hög panna och bakåtkammat, 50-talsstilen. Det tänkte jag att jag kan leva med, men sen fortsatte det och jag visste att jag inte passar i snaggat. För det känns ju som en grej som varit rådande ganska länge nu, att man snaggar sig om man tappar håret. Min huvudform har inte passat för det. Någon sa till mig att för ett par decennier sen var det bara skinheads, bögar och militärer som rakade sig. Sen blev det norm och en sportig stil – Sauk.”

Stefan Sauk-stilen! Han prickar väl för övrigt in det militära också. Åtminstone i känslan.

”Haha, ja! Det gjorde starkt intryck på mig när David Dencik frontade den här tidningen med K-G Bergström-kransen. Då kände jag att det inte är kört. Sen dröjde det ännu längre innan jag började spara ut i nacken. Innan hade jag en David Dencik-frisyr.”

På tal om den här tidningen så är du en av Sveriges 50 bäst klädda män 2022. Kommentar?

”Det är stort på riktigt! Jag och min manager Pontus pratade om det här redan för ett år sen. Han säger ibland till mig att jag har för många hattar i symbolisk bemärkelse. Jag har figurerat mycket i politiska sammanhang, med Bajen och är känd från Systembolaget. Det är lite splittrat fast samtidigt sammanhållet. Jag sa till honom att jag inte vill låsa in mig i någonting, att det exempelvis hade varit kul att göra ett modereportage för en respekterad tidning. Då tänkte jag på Café och att det skulle kännas befriande. Det blir väl ännu en hatt då.”

Lägger du värde i att inte låta dig definieras?

”Ja, hos andra artister uppskattar jag oförutsägbarhet, att de inte följer en mall helt och hållet. Jerry Williams är ett jävligt bra exempel på att få kunna vara Sveriges största raggarikon samtidigt som han är Sveriges mest profilerade kommunist. Han spelade i de sammanhangen, navigerade och kom undan med det, bara för att han var så bra på det han gjorde samtidigt som han hade charmen och glimten i ögat. Det finns något fint i det.”

Bryr du dig om stil?

”Jag tycker det är kul! Det är bara något år sen jag hade Stetsonhatten och nudie suit-inspirerade 50- och 60-talsplagg. Där är jag inte längre. Sista åren har jag mer börjat inkorporera min idrottsbakgrund och mött mitt gamla jag halvvägs. Med musik i dag är det svårt att göra något nytt, och då handlar det mycket om crossovers. Det är samma sak med stil.”

Hur högt ska egentligen jeansen sitta?

”Det är en djupt ideologisk fråga. Ska man spänna åt bältet riktigt hårt under bebismagen som kommer med åren eller ska man köra Obelix/Gérard Depardieu-tunnan?”

Vad har du kommit fram till?

”Ja, vad ser det ut som? Gérard Depardieu. Obelixen – så kanske min tredje skiva ska heta!”

Du har Hank Williams tatuerad över hela din högra underarm.

”Ja, det är ju olycksbådande.”

Vilka är dina största musikaliska förebilder?

”Hank Williams plogade vägen för många senare, inte minst som låtskrivare. Jag älskar när artister som Jerry Lee Lewis och George Jones tolkar honom. Hans låtar är väldigt tolkningsvänliga. Sen är countryns dynamik att göra miserabla historier till glada melodier som kanske inte återfinns i vissa andra genrer som jag tycker skapar dynamik och har sprängkraft.”

När började du intressera dig för contrymusik?

”I sena tonåren. Först var det mycket bluegrassmusiken, som har ett jävla driv. Det är ett jävla smatter, och det störde inte mig alls som ung punkare att man sjöng om gospelteman. Jag tyckte att det var hårdare än punk. Även om det handlar om ett religiöst tema, olycklig kärlek eller att gå och längta efter morsan i lilla stugan uppe på kullen. Där kommer det regionala in, det är väldigt närvarade med en sentimental, hemkär stämning. Det var inte ett medvetet koncept, men det blev att jag översatte det till de södra förorterna eftersom jag sjöng på svenska – och då hade det känts larvigt att sjunga om Kentucky.”

Countryn har fått ett bättre rykte i Sverige bara senaste åren. Hur har du märkt av det?

”Vi hade arrangemanget Gråtfest på Melody Box och så har jag drivit Vintervikens bluegrassfestival tillsammans med några vänner. Vi har haft 700–800 betalande mitt i sommaren. Jag minns inte en rad i Mitti Söderort eller liknande. Inte en rad på tio år. Det var helt svalt. Sen är det en generationsklyfta också, på 80-talet fanns det en stark scen. Jag sjöng faktiskt med Kikki Danielsson på Tyrol på Gröna Lund för att minnas Mats Rådberg nyligen. Men det är ju en helt annan medelålder än på min spelning på Fållan och på Countryklubben som bland andra Klara Söderberg från First Aid Kit står bakom.”

I sommar ska du ut på den återuppståndna Kalasturnén. Hur känner du inför det?

”Det är första gången som jag är ute på en sån här cirkus­turné. Det känns jättekul och lite avlastande på ett skönt sätt att inte själv vara cirkusdirektören och åka lite snålskjuts. Kanske överraska någon i publiken som främst kommit för Bob hund eller Cherrie. Det är lite kul med Cherrie, för jag dricker nästan bara torr sherry. Jag är lite andalusisk.”

Tror du hon kommer tycka att det är lika kul som du?

”Vi får se.”

Du har släppt ny singel. Hur låter pitchen i en mening?

”Det är en kryptokommunistisk lite Rolling Stones-aktig rocklåt med Lisa Ekdahl.”

Lisa Ekdahl känns överraskande.

”Ja, på tal om det där att vara lite oväntad. Det har varit roligt att lära känna henne och hennes man Blomman. Jag upptäckte på måfå att vi delade samma världsåskådning och det hade jag inte en aning om. Hon har haft en parallell karriär i Frankrike som renodlad jazzsångare och har hållit på med brasiliansk musik, det är inte bara de stora skivorna på 90-talet. Jag går i gång på när personer har fler strängar på sin lyra.”

Du är en kul jävel, både i intervjuer och i mellansnack på scen. Har du alltid ansetts som rolig? 

”Jag tror att jag har blivit roligare. Det kanske är en undermedveten effekt av att jag inte har komplex för att vara flintis längre och att jag inte behöver skrika för att höras. Jag behöver inte längre hela tiden förklara vad det är jag håller på med. Jag känner att jag är tryggare och har råd att skoja om mig själv och tillvaron över huvud taget, något jag inte kände för några år sen när tvivel var en väldigt stark kraft.”

Du är starkt förknippad med Bajen, inte minst efter din och Magnus Carlsons låt Vi ses snart igen. Vad betyder Hammarby för dig?

”Det har varit med så länge jag kan minnas att det inte är lätt att ha distans till. Det är svårt att se hur man skulle kunna plocka bort det. Men det är också lite av en färskvara. Vissa perioder har man haft örnkoll på bänknötare i truppen och hela deras historia bakåt. Men det kan jag inte ha nu, för hjärnan har en viss prestanda. Jag går på alla matcher jag kan och det är kul att åka i väg med kompisar.”

Vilket är det märkligaste ryktet du hört om dig själv?

”Att jag skulle ha ett embryo i bihålan som skulle ha upptäckts under en tandläkarundersökning där det upptäcktes en tandmassa där den inte borde varit.”

Okonventionellt rykte, vem spred det?

”Ryktet hörde jag när jag flyttade in i en lägenhet i Fittja tillsammans med två vänner. Puma, som hon heter, hade hört av en kompis om en kompis kompis som hade ett embryo i bihålan. Det var då jag.”


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2024-02-29 12:30