Sylt efter att ha gått vilse i en norsk skog
När jag var 13 år var jag på scoutläger i Norge. Under någon slags orienteringshajk gick vi lite väl vilse och jag blev, kanske för första gången, akut hungrig. När vi väl hittade tillbaka till civilisationen fick jag en typisk norsk kritvit macka med sylt. Det var det godaste jag ätit i hela mitt liv.
Misopasta i Japan
Jag blev upphämtad med bil och vi åkte så länge att Tokyo började kännas allt glesare. Som att någon stod och vispade i mer och mer skog för att spä ut den intensiva staden. Vi skulle tydligen besöka en specifik liten restaurang på landsbygden där allt var friterat och kom på en liten pinne. Till och med den avslutande glasskulan var panerad och friterad. All mat var såklart otrolig. Men – på det lilla bordet där vi slog oss ner stod det två anspråkslösa små skålar. En med morotsstavar och en med något gojs. Jag dippade en morotsstav och förde den till munnen. Explosion. Fanfarer. Vad pågår i min mun?
Exalterat bad jag min japanske vän att fråga vad i hela friden det var vi åt. Frun i huset kom fram och sa som det var. ”Miso …? Miso … pasta?” Det var mitt första möte med vad som förmodligen var helt vanlig miso, även om den säkert hade samma höga klass som den övriga maten. När vi lämnade restaurangen fick jag av den äldre damen en liten plastbytta med mison inslagen i en påse. Jag förflyttades omedelbart till förskolan Rubinen och tillbaka igen. Jag förvarade mison i minibaren på mitt hotellrum och räknade ut att jag skulle kunna ta två fingrar varje kväll tills jag åkte hem. Det godaste jag någonsin ätit i hela mitt liv.
Lingonsyltpaj
Min svärmor gjorde en paj på lingonsylt en gång. Där och då var det det godaste jag ätit. Hon har inte gjort den igen och jag har heller inte bett om den, då den omöjligen kan vara lika god en gång till och jag vill liksom inte ha sönder det där första minnet – jag hoppas att du förstår.
Nobus misomarinerade black cod
Stjärnkocken Nobu Matsuhisas signaturrätt är en av mina absoluta favoriträtter och jag har ätit den i Las Vegas, London och Miami – minst. Om du inte litar på mig när jag säger att den är god så kan jag informera om att det även är Robert De Niros favoriträtt.
Crème brulée på restaurang Solen
Man tror att det är en vanlig sittning på en restaurang men så får man dessertmenyn och så säger man ”jamen, man kan ju få kolla lite i alla fall, höhö” och så står det crème brûlée och man tänker att ja, jo, det är ju gott men det är väl inget måste kanske. Och sen står det ibericoskinka. Och dadlar. Och hasselnötter. Alltså som i att det är en och samma rätt. Och då är man så illa tvungen att beställa det och oj halloj.
Quenell på Aira
Tommy Myllymäkis magiska restaurang Aira har, eller hade, beroende på när du läser det här, en rätt på sin meny som är så här: quenelle with scallop, raw shrimp, caviar and king crab. Och smaken, texturen och kanske framförallt såsen – 10/10.
Friterade Macadamianötter
Vissa butiker säljer det här över disk till vem som helst, vilket är helt sjukt. Det borde vara olagligt så lätt som det är att hamna i ett tungt missbruk.
Ren på Lux
En liten bit renkött på restaurang Lux som de snabbt lagt rakt på en spishäll. Det var väl något litet tillbehör, men det minns jag inget av. ”Allt bra här?” frågade servitören. ”Nej, jag är faktiskt arg”, svarade jag. Servitören såg förvånad ut. Det är ju tyvärr så att riktigt god mat blir man glad av men när det är RIKTIGT god mat, alltså utomjordiskt gott, då är min första känsla ilska. Ilskan av att veta att man inte kommer att kunna äta det varje dag. Ilskan av att inte veta exakt vilken häxkonst de använt för att få till det så här. Ilskan över att man inte har tid att stå i köket en hel dag. Man bara skakar på huvudet, suckar uppgivet och knyter näven i fickan.
Tonfisk med trädspade
Atelier Morimoto XEX i Tokyo har en signaturrätt där de radar upp lite olika ingredienser på en planka. En av ingredienserna är tonfisk och en av ingredienserna är grön, så mycket vet jag. Sen liksom drar du en liten träspade genom ingredienserna och på så sätt får du lite av varje och det är så gott.
…Och tre jättekonstiga grejer jag ätit med flit
Myror
På Noma i Köpenhamn valde man att strössla en liten bit kött med myror för att addera lite syra. Vi får utgå från att René Redzepi kände till citronen, så varför han valde myror är lite oklart om nu resultatet var ungefär detsamma. Eller jag vet ju varför. För att man skulle ha något att prata om och sen, långt senare, skriva i böcker om. Och för att det kittlar dödsskönt i kistan?
Havets oläckerheter
På en affärsmiddag i Japan tyckte vår värd att det vore lite lustigt om vi fick beställa själva från menyn (som var en lång pappersrulle med uteslutande japanska tecken). Detta resulterade ibland annat någon slags mollusk (?!) som såg ut som om den kom från en bryggstolpe samt valbacon.
Kycklingsashimi
Rå kyckling. Det är väl inget man rekommenderar till vardags, men det gick och går såklart att äta, och någonstans är det lustigt att vi helt gått med på att kyckling och fläsk måste vara överkokt/stekt för att vi inte ska dö en lång och plågsam död. Eller så är det precis så det är och jag hade tur. Snälla, lyssna inte på mig, jag vet inte vad jag pratar om.
David Sundin är komiker, programledare och författare, aktuell med boken Kokböckerns kokbok, utgiven av Natur och Kultur. Texten är ett utdrag ur boken, som bland annat finns att köpa här.
