Annons
Annons

Calle Stoltz

De driver reklambyrån Saturday i London, gör världskampanjer för H&M med Kylie Minogue, designar loggor åt Stella McCartney, bor i Naomi Campbells lyxvåning i Notting Hill och ger ut sitt eget modemagasin – Man About Town. Och de har inte ens fyllt 30. I nya numret av Café träffar Jan Gradvall modemogulerna Erik och Jens. Vi bjuder på ett utdrag. Läs mer om innehållet i nya Café här!

Erik Torstensson, 28, och Jens Grede, 29, läser varje nummer av Café. En statistisk undersökning skulle förmodligen också visa att de är ganska typiska Caféläsare. De är båda uppväxta på landet men har alltid längtat till storstäder. De gillar kläder, tidningar, resor, tjejer, öl, god mat och tv-serien Vita huset.
Men det finns en väsentlig skillnad. Det som för de flesta av oss är en ouppnåelig drömvärld är Eriks och Jens högst verkliga arbetsplats. Bläddra igenom tidningen du håller i handen och titta på modeannonserna. Med stor sannolikhet är några av dem gjorda av Erik och Jens.
Det är de som valt ut fotomodeller och fotograf och sedan bestämt på vilken beach i Miami plåtningen ska göras. Eller om det nu råkar vara en öken utanför LA. Eller en bro i New York. Eller en gata i deras hemstad London.
– Nu har jag varit hemma i London i nästan tre veckor i sträck. Det var åratal sedan det hände senast, säger Erik Torstensson som hyr Naomi Campbells lägenhet i Notting Hill.
– Förra sommaren slog vi något slags rekord i resande då vi var i la fem gånger på en och en halv månad, säger Jens Grede.
– En gång var jag i LA i bara fyra timmar, fortsätter Erik. Jag åkte dit för ett enda möte, ett möte som visade sig vara helt värdelöst, och var sedan tvungen att direkt sticka till flygplatsen för att åka någon annanstans.
Erik Torstensson och Jens Grede är fortfarande okända i Sverige, men i den internationella modevärlden är de på god väg att bli kända som två av vår tids ledande imageskapare. Trots att de ännu inte fyllt 30 har de i dag egen byrå i London, Saturday, där de basar över 16 anställda. Eller egentligen 27 anställda om man räknar in den pr-byrå och det produktionsbolag som de just inhandlat. Lägg därtill ett helt nyöppnat Saturday-kontor i New York. 
Bland företagen de jobbar med finns H&M, Cos, Kurt Geiger, Bally, Nike och Zara. Att Saturday har fokus enbart på mode är den ena skillnaden mot svenska reklambyåer och designbyråer. Den andra är att de i stället för att ha årskontrakt med sina kunder jobbar på projektbasis. Den mest exakta beskrivningen av vad de gör finns på deras hemsida: ”Saturday is a creative agency offering branding and adver­tising from concept through to execution.”
Det skulle förstås kunna gå att översätta alla dessa engelska uttryck, men det är ingen som gör det i den här branschen. Även i Sverige skulle Erik och Jens kallas creative directors. Egentligen har de olika bakgrund och gör olika saker – Erik är formgivare, Jens är projektledare och vd – men de tar alla estetiska och ekonomiska beslut tillsammans.
Som till exempel vilket mötesbord de ska ha på byrån.
Erik och Jens visar mig runt i Saturdays lokaler. I ett mötesrum som de delar med
byrån Mother står det största och mest respektingivande mötesbord jag någonsin sett. En 20 meter lång dröm i mahogny. Det ser nästan ut som ett sådant där mötesbord i tv-serien Vita huset där presidenten har krismöte med generaler om de ska bomba eller inte.
– Det är ett Vita huset-bord, säger Jens. En exakt kopia. Mother hittade det på eBay. Det har tidigare stått i mötesrummet hos Kraft (livsmedelsjätte) i USA.
Får man fråga vad det kostade?
– 40 000 dollar, säger Jens.
Efter ett par sekunders tystnad kommer tillägget:
– Vi kunde inte låta bli.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Och varför skulle de låta bli? Av alla de 30 000 svenskar som just nu jobbar i London är det förmodligen ingen – jo, möjligen Fredrik Ljungberg – som tjänar lika bra på att förverkliga sina pojkdrömmar som Erik och Jens.
Vi befinner oss i Shoreditch i östra London. Mörka gator där Jack The Ripper en gång härjade har i dag blivit ett centrum för klubbar, gallerier och människor som jobbar med media. Saturday är en av flera byråer som är inhysta i Biscuit Building, en gammal fabrik som förr användes till att röka bacon och senare var platsen för illegala ravepartyn.
Runt hörnet från Eriks och Jens kontor ligger Shoreditch House, en filial till Soho House, en av världens mest eftertraktade medlemsklubbar. Vid receptionen sitter en skylt som visar ett förbud mot att bära slips. Skylten är på skämt men också en markering.
Shoreditch är granndistrikt med City of London, ett av världens finansiella centrum, fullt av människor som kammar hem så mycket pund att de skulle kunna köpa hela det riktiga Vita huset om de ville. Men ”bankers” och börsmäklare släpps inte in här eller på någon av Soho House-kedjans andra filialer i världen, hur mycket de än är beredda att betala.
Tom Wolfe har skrivit en artikel i magasinet Portfolio om desperata amerikanska miljardärer som försökt bli medlemmar i New York-filialen av Soho House men blivit avvisade.
– Jag har lärt mig att i den här världen handlar det inte om hur mycket man tjänar, utan vad man har access till, säger Jens när vi kliver in på Shoreditch House för att äta middag.
Jens Grede och Erik Torstensson behöver inte visa vilka de är i receptionen. Förutom att de är medlemmar har entreprenören Nick Jones, som driver Soho House-kedjan, även anlitat dem till att göra profileringen av kedjans senaste filial i Miami.
I och med att vi också åt lunch på Shoreditch House är det andra gången vi är här i dag.
– Eller till och med tredje gången, inser Jens när vi väntar på hissen. Vi hade ju frukostmöte här i morse också.

JAN GRADVALL

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar