Den gudomliga komikern

För fem år sedan sprang världens roligaste man förbi rakt utanför Café­redaktionens glasfönster vid S:t Eriksplan i Stockholm.En lätt överviktig Will Ferrell var en av deltagarna i Stockholm Marathon 2002. Det var året innan hans stora internationella genombrott och nästan ingen kände igen honom. Sluttiden blev blygsamma 4 timmar, 28 minuter och 22 sekunder.

Men sedan dess har Will Ferrell spurtat sig till tätpositionen som Hollywoods just nu mest eftertraktade komiker.Det stora genombrottet för Ferrell som filmskådis kom med Elf 2003. Skälet till att han stånkade sig Odengatan fram i svettband och shorts var sannolikt att han snart skulle tränga ner sin massiva kropp i den filmens tomte­nissedräkt.

Elf är inte den sortens film som får några Oscars, men det var den film som fick Hollywood att inse att den lilla hängivna skara som köper biljett till allt med Will Ferrell vuxit från några få tusen till några miljoner.

Den sällsynt löjliga tomtenissefilmen gick upp på bio i USA parallellt med den extremt förhandshypade The Matrix revolutions. Redan andra veckan var drabbningen avgjord. I valet mellan det röda och blå pillret valde biopubliken Will Ferrell i grön jacka och gula byxor.

Lågbudgetfilmen Elf spelade till slut in 220 miljoner dollar. Sedan dess får Will Ferrell larva sig precis hur mycket han vill. Och det är också precis vad han gör.

Om det är en sådan där dag då livet bara känns som en enda lång kravlista – du vet hur det är – så går jag hem till dvd-hyllan och plockar fram Old school eller Anchorman. Ingen nu levande skådespelare eller komiker kan få mig på bättre humör lika fort som Will Ferrell.

Will Ferrel i en något udda outfit.

När man talar om komikers främsta egenskaper brukar man använda ord som utmanande eller gränsöverskridande. Will Ferrell är ingetdera. Om man ska försöka sammanfatta hans egenskaper med några adjektiv blir det snarare hans vanlighet. Eller barnslighet.

– Will Ferrells styrka är hans larvighet, säger Killinggängets Johan Rheborg. Att som komiker orka fortsätta vara barnslig är mycket svårare än vad folk tror. Fråga mig, jag vet hur svårt det är. Det är jävligt svårt att bibehålla den naiva entusiasm som Will Ferrell hela tiden utstrålar. Det är så lätt att i stället falla in i en proffsighet.

Rheborg berättar att han kan se scenen när Ferrell varit på toaletten i Anchorman hur många gånger som helst.

– Allt han gör är bara att pitcha upp repliken när han säger sitt namn: ”Ron Burgundy! Ron Burgundy!” Det kan inte bli larvigare. Och det är så vansinnigt roligt.

Henrik Schyffert, komiker och Killing­kollega med Rheborg, menar att ingen bryr sig så lite om sin egen framtoning som Will Ferrell:

– Han sätter hela tiden skämtet framför sig själv. Det är väldigt, väldigt ovanligt bland komiker. Jag läste i Saturday night live-boken att det var därför alla manusförfattare helst ville skriva för honom. Han gick med på allt. På så sätt är han totalt orädd. Andra skulle tycka det är omoraliskt att göra en sketch med en två­åring som dricker alkohol. Inte Will Ferrell.

Sketchen med tvååringen som dricker alkohol som Henrik Schyffert syftar på är The Landlord. En sketch som Will Ferrell och hans ständige manusförfattare ända sedan Saturday night live-tiden, Adam McKay, lade ut på nätet i april i år utan någon annan anledning än att de hade lust att göra det.

Tvååringen som spelar ”The Landlord” är McKays egen dotter, Pearl McKay. Huset är Will Ferrells eget hem i Holly­wood Hills. Redan efter en vecka hade tre miljoner sett sketchen på FunnyOrDie.com. Ett helt nytt sätt att göra humor och ett nytt sätt att verka som komiker.

– Genialt, säger Johan Rheborg. Will Ferrell verkar vara inne i en kreativ vibb. Han lyckas med allt just nu.

Ferrell är ingen nykomling i medievärlden. Han är inte ens ung. Han fyller 40 år den 16 juli. I usa var han ett stort namn flera år innan han blev det i Sverige och resten av världen.

Första gången jag upptäckte Ferrell var 1999 när jag köpte dvd:n med tv-showen Saturday night lives 25-års­jubileum.

De flesta dvd-filmer som man köper och ser ställer man in i bokhyllan utan att någon­sin plocka fram dem igen. Men under en period brukade jag och min fru faktiskt titta på denna jubileumsshow ett par gånger i veckan. Det är en fantastisk uppvisning i modern amerikansk humor.

Tom Hanks inleder 25-årsjubileet med ett välkomsttal. Alla som är något inom amerikansk humor är där på plats i studion. Bill Murray. Steve Martin. Dan Aykroyd. Chevy Chase. Adam Sandler. Billy Crystal. Chris Rock. Mike Myers.

De som gått bort i förtid – John Belushi, Gilda Radner, Phil Hartman och Chris Farley – är där i form av filmklipp.
Ändå märkte vi snart att det som var allra roligast på dvd:n inte var de klassiska sketcherna från förr utan – mot alla odds i jubileums­sammanhang – det allra färskaste med den aktuella ensemblen.

Och allra roligast var en lång man med kort krulligt hår som vi inte ens visste vad han hette. Ena stunden var han hyperentusiastisk cheerleader med maniskt koreograferade dansrörelser. Andra stunden satt han orörlig och flintskallig vid ett elpiano som någon sorts frireligiös entertainer.

Det finns en inledande sketch i jubileumsshowen där Jon Lovitz ber värden Tom Hanks att han ska säga vem som varit hans ”favourite cast member” under programmets 25-åriga historia. Poängen är att Jon Lovitz vill att Hanks ska säga Jon Lovitz. Men när Hanks i stället upprepar orden ”Min favorit är Will Ferrell” får man en känsla av att han samtidigt är helt allvarlig.

I sin senaste film Blades of glory driver Will med konståkningsvärlden.

Tv-programmet Saturday night live, som premiärsändes 1975, är inte samma institution i Sverige som i usa. Flera svenska kanaler har sänt Saturday night live, men alltid i form av repriser sända flera år i efterhand.

Ztv vevade länge de mest berömda säsongerna från 1970-talet med John Belushi och Dan Aykroyd. Vi har även sett många klipp från tidigt 1990-tal med Mike Myers och Dana Carvey. Långfilmer som Blues brothers och Wayne’s world har också cementerat just dessa säsonger som de definitiva.

Men fråga någon amerikan under 30 år vilken person de främst förknippar med Saturday night live. Det är mycket stor chans att de, precis som Tom Hanks, svarar Will Ferrell.

Efter att ha sett de samlings-dvd:er som finns, som Saturday night live: The best of Will Ferrell del 1 och 2, förstår man också varför. De sju säsongerna med Will Ferrell, från 1995 till 2002, är de roligaste
i programmets historia. Ja, till och med bättre än de två första säsongerna då Chevy Chase var med.

– Om man kan jämföra Will Ferrell med någon är det just Chevy Chase, säger Johan Rheborg. På många sätt är det Chases arv han förvaltar.

Att det i boken Live from New York: An uncensored history of Saturday night live framgår att Will Ferrell tycker att Chevy Chase är det största svin han träffat är en annan historia.

Men både Will Ferrell och Chevy Chase utstrålar en sorts icke-frustrerad vanlighet, ovanlig bland komiker, som inte alls finns hos till exempel John Belushi eller Jim Carrey. Du kan lätt före­ställa Will och Chevy klippa gräset i sin förort eller åka på bilsemester med familjen.

Om det någonsin görs en uppföljare till Chevys mästerliga Ett päron till farsa-­trilogi vore Will Ferrell given som ersättare.

När jag frågar Johan Rheborg och Henrik Schyffet om deras favorit­scener med Will Ferrell svarar de båda – ovetande om varandra – hans porträtt i Saturday night live av musikern Neil Diamond. Klippet brukar gå att hitta på YouTube.

Upplägget är förstås en parodi på musikkanalens vh1:s serie Storytellers, där kända artister spelas sina mest kända sånger och berättar historierna bakom dem.

Varför Will Ferrell pariodierar just Neil Diamond är, som mycket annat i Ferrells värld, väldigt oklart. Hade det inte varit mycket tacksammare om han spelat Neil Young eller Bruce Springsteen? Tio av tio andra komiker hade valt den vägen.

Men Ferrells porträtt av kända personer är inte parodier i traditionell mening. Du behöver inte ha en aning om vem Neil Diamond är för att tycka sketchen är rolig. Precis som att Will Ferrell hela tiden sätter skämtet före sig själv – för att låna Henrik Schyfferts analys – så sätter han hela tiden humorn före den han parodierar.

Poängen med Neil Diamond-­sketchen är inte att Neil Diamond är ett monster under masken eller att det ens går rykten om att han är elak. Poängen är att det blir så mycket roligare om Will Ferrell spelar honom just på det viset.

Legenden Neil Diamond, i Will Ferrells gestaltning, kokar över av återhållen aggression. När han berättar historierna bakom sina älskade låtar så visar de sig handla om hur mycket han hatar främlingar och hur inspirerad han blir av extrem porr.

Sweet Caroline, en av tidernas mest livsbejakande poplåtar, följs av berättelsen om hur han skrev den efter att ha kört över ett barn på motorvägen.

– Jag trodde inte man kunde vara så elak och komma undan med det, säger Johan Rheborg.
Men Will Ferrell kommer undan med det för att man samtidigt älskar honom vad han än säger. Alla hans karaktärer blir i slutänden sympatiska tack vare hans oskyldiga uppsyn.

Till och med george bush. Ferrells återkommande porträtt av Bush i Saturday night live är samtidshistoria. Att göra en ren parodi på presidenten hade varit alldeles för enkelt. Will Ferrell gör något mycket svårare. Han kliver innanför skinnet på den Texas-solbrända presidenten. Vad han upptäcker – och uttrycker – är att George W Bush förmodligen trivs alldeles utmärkt med att vara George W Bush.

Inför presidentvalet år 2000 bjöds George W Bush och Al Gore in till Saturday night live-studion för att möta sina fiktiva mot­parter. Lorne Michaels, programmets producent, har sagt till New York Times:

– Will fångade något viktigt hos Bush. Och eftersom Will är så älskvärd tror jag faktiskt att han bidrog till att svänga valet till Bushs fördel.

Rent privat röstade Will Ferrell ironiskt nog på Al Gore. Men Ferrell hämnades när han i fjol gjorde Talladega nights, som han skrev tillsammans med Adam McKay (som också regisserade filmen).

Racerföraren i Talla­dega nights heter visserligen Ricky Bobby, men Ferrell gestaltar honom på exakt samma sätt som han spelade George W Bush.

Filmen avslutas med att Ricky Bobby kysser sin franske antagonist, Jean Girard (Sacha Baron Cohen). Inför premiären sa Ferrell:

– Kyssen tar aldrig slut. Den bara pågår och pågår. Vi tyckte det var väldigt roligt. Jag älskar idén att Bush kysser en fransman.

Ferrell beskriver sin egen uppväxt som helt normal: ”Jag har inga intressanta demoner att tala om.” Han var aldrig någon outsider, som många andra i underhållningsbranschen, utan populär i high school och duktig i sport.

Kanske är det också därför han är så bra på att spela vanliga killar som inte är det minsta intellektuella och egentligen inte har någon lust att växa upp. Hans roll i Old school är genial. Ferrell gestaltar där rastlöshet lika övertygande som Daniel Day Lewis gestaltar sin vänstra fot i Min vänstra fot.

Nästan alla amerikanska komiker har en bakgrund i antingen ståupp eller improvisationsteater. Will Ferrell började 1991 ta kurser i Groundlings, en improvisations­grupp som är la:s motsvarighet till Chicagos berömda Second City. Bill Murray, John Belushi, Mike Myers, Stephen Colbert och Tina Fey kommer alla från Second City.

Mindre kända Groundlings har fostrat Jon Lovitz, Phil Hartman, Maya Rudolph och just Ferrell. Han provade på ståupp tidigt, men tyckte det var för ensamt. Hans nummer gick ut på att han sjöng Star trek-temat och sa: ”I’m able to sing that because I have no testicles.”

Will Ferrell är gift med svenskan Viveca Paulin, därav hans återkommande besök i Sverige och hans medverkan i Stockholm Marathon. Paret har två söner: Magnus, 3, och Mattias som föddes i december. Det var i Sverige som Ferrell lärde sig åka skridskor inför sin senaste film, Blades of glory.

Just nu filmar han basketfilmen Semi-Pro (amerikansk premiär i februari 2008). Nästa sommar kommer Step brothers, som han återigen skrivit med Adam McKay.

Vi syns på premiärerna.

Jan Gradvall