Den ofrivillige stilikonen

Årets soulsensation ser lika cool ut som han låter – trots att killen går omkring i kläder han ärvt av sin brorsa och inte har köpt ett nytt plagg på flera år. Cafés Konrad Olsson möter Salem Al Fakir.

Det är få människor förunnat att se cool ut utan att anstränga sig det minsta. Salem Al Fakir är en sådan människa.
Rätt utan stil.

I en tid då svenska och utländska artister är mer stylade och putsade än fotomodeller på en catwalk i Milano är det ganska befriande att möta Salem Al Fakir. Hans icke-stil, byggd på second hand-fynd, storebrorsans ärvda plagg och smart streetwear från Södermalm, är höstens mest inspirerande.

Tweedcape, 3 495 kr, från Bernhard Wilhelm/Beneath.
Hockeytröja, 1 095 kr, från Patrik Söderstam/Beneath.
Skjorta, 1 100 kr, och fluga, 500 kr, från Acne Jeans.
Byxor, 995 kr, från Umbro by Kim Jones.
Lackskor, 2 195 kr, från Buddhahood/Beneath.

Efter att ha spelat bakom Robyn, Snook och Wille Crawford har multibegåvningen Salem Al Fakir välförtjänt tagit steget ut i rampljuset. I augusti släpptes ep:n Dream Girl – på vilken han spelar alla instrument själv, från gitarr och trummor till piano och fiol.

Med ett knippe skönt souliga kärleks­ballader i bagaget och musik-Sveriges tuffaste frisyr är han redo att axla solorollen.

Hur skulle du beskriva din stil?
– Väldigt schizofren. Jag tar på mig det som är rent. Tidigare har jag inte behövt se bra ut, jag har varit den sunkiga pianisten. Som soloartist är det viktigare, jag börjar bli intresserad.

Har du inte varit klädintresserad tidigare?
– Nej, inte riktigt. Men jag har alltid gillat finkläder. Jag har ett par kostymer hemma. Fast jag har inte köpt kläder på flera år. Jag brukar få av mina kompisar. Och senast köpte min bror kläder åt mig. Det var… eh, på en utförsäljning på Street tror jag. Vad hette den nu igen… Alltså, jag är så dålig på sånt här.

Men när du vaknar på morgonen, vad tar du på dig?
– Något bekvämt. En t-shirt och mina håliga jeans. När jag jobbar kör jag artisternas stilar. Med Snook har jag baggybyxor och trivs skit-
­bra i det. Men dagen efter kan jag göra ett fiolgig iförd kostym.

T-shirt, 650 kr, från Patrik Söderstam/Beneath.
WCT-jacka, 900 kr, från Adidas Originals.

Har du fått mycket kläder i jobbet?
– Ja, när jag gjorde Grammisgalan med Wille Crawford var vi uppe på Day. Det var ett skönt ställe. Men det var två år sedan. Och jag har kvar ett par svarta Adidas-skor från tiden med Robyn. De flesta artister jag jobbat med har haft en tydlig idé om kläderna. Förutom i jazzkretsar, där man ska sitta med sin sunkiga ylletröja och absolut inte prata om kläder.

Har du några musikaliska stilikoner?
– Eftersom jag jobbat med så olika typer av musik har jag aldrig hittat en specifik inspirationskälla. Jag lyssnar knappt på musik, jag måste ju hinna göra något själv! Men 60-talets jazzpianister hade skön klädstil, propra och snygga. Å andra sidan kan jag digga Kurt Cobains skjortor.

Vilka kostymer har du?
– Jag har en Tiger-kostym. Den är brun… nej, beige. Sen har jag en gammal lärarkostym i brun manchester, det fattas bara lapparna på arm­bågarna! Den fick jag av min storebror när han växte ur den.

Hela du är som en second hand-docka.
– Jag vet! Men jag är uppvuxen med fem syskon och vi köpte kläder när det var rea på Obs, liksom. Det var modet vi fick. Men det funkade för oss, vi hade inte råd att köpa jeans för 500 spänn. Det där sitter i och jag har svårt att köpa nya saker. Det är ett problem jag verkligen måste jobba på.

Du tycker ändå att imagen är viktig?
– Absolut, jätteviktig! Jag blir själv glad när en artist har snygga kläder. Men jag vill inte stressa fram en image. Jag vill hitta min egen stil.

Ullrock, 3 199 kr, från Velour.
Nylonjacka, 995 kr, från Ben Drury for Nike Air U Breathe/Beneath.
flanellskjorta, 799 kr, från Velour.
Byxa, 2 500 kr (helt set), från Adidas.
Sneakers, 1 195 kr, från Hitomi Yokohama for Nike/Beneath.
Smycke, 450 kr, från Dada’s Diamonds/Le Shop.

Vad har du haft på dig under dina solospelningar?
– Jag har alltid gillat slips och skjorta och jag kommer nog fortsätta köra på det. Scenkläder är viktiga på det sättet. När man turnérar är det så jobbiga förhållanden att kläderna hjälper en att kunna kliva in i scenrollen.

Ditt hår är rätt framträdande.
– Jag vet. Men jag får passa mig. Min brorsa som jobbar på Bolibompa har samma frisyr. Men min är lite yvigare. Jag funderar på att skaffa mig bakåtslickat maffiastuk, lite 20-tal.

Jag tror vi stryker frågan om dina favoritdesigners.
– Ja, det får vi nog dessvärre göra. Jag har ingen koll.