Det svarta guldet
Ni har säkert noterat att ett oproportionerligt stort antal Hollywoodproduktioner numera utspelar sig på en kontinent som USA i övrigt inte brytt sig om sedan Muhammad Ali boxades mot George Foreman i Kinshasa 1974. Jepp, Afrika är platsen du jour för filmbolagen.
De har visserligen fiskat efter Oscars där förut – minns Mitt Afrika och Cry freedom – men på sistone har fixeringen varit total.
För två år sedan kom The constant gardener, en kärlekshistoria med den multinationella läkemedelsindustrins cyniska rovdrift som bakgrund. Hotel Rwanda (2005) och Shooting dogs (2004) skildrade hutuernas slakt av tutsier som FN blundade för på 1990-talet.
Leonardo DiCaprio Oscarsnominerades för politiska actionfilmen Blood diamond, om en kille som söker efter en diamant i Sierra Leone. (”Jesus, har Leo lirat in film nere i malarialand? Nominera killen!”) Statyetten tog Forest Whitaker, för rollen som Ugandas galne diktator Idi Amin i The last king of Scotland.
Bild ur The last king of Scotland.
Bild ur The constant gardener.
En sista tydlig indikation på det nymornade intresset för Afrika är att ärkeliberalen Tim Robbins snart dyker upp i Catch a fire, berättelsen om ett abrupt politiskt uppvaknande i 80-talets apartheidnedsmutsade Sydafrika.
På ytan har det här ingjutit ett litet skimmer av politiskt engagemang och trovärdighet i Hollywood. Men är svart det nya vita innerst inne? Har filmbolagen fått en lidnersk Bob Geldof-knäpp och plötsligt blivit genuint måna om att skildra orättfärdigheterna i och exploateringen av en kontinent som länge plågats av svält, sjukdomar, korruption och krig? Är det verkligen Hollywoods eget Live Aid vi ser på bioduken?
Knappast, menar kritikerna. Filmerna skildrar ju Afrikas trauman nästan undantagslöst genom amerikanska eller brittiska ögon – i själva verket värsta sortens kulturimperialism alltså. Vidare lyfter de enbart fram negativa händelser och spär därmed på bilden av Afrika som en kontinent där det bara händer genomruttna saker (en brist som även präglar västvärldens nyhetsrapportering därifrån).
Dessutom finns det egentligen inget som talar för att de här filmerna faktiskt ger en sann återspegling av Afrika och dess problem. Det är fullt möjligt att det Rwanda som skildras i Hotel Rwanda är lika falskt som Paris i Da Vinci-koden eller vårt eget Stockholm i den gamla Paul Newman-filmen The price, där hjälten trillar ner från Mariahissen och landar framför slottet. Ett imponerande fall på ungefär två kilometer i sidled.
Bild ur filmen Hotel Rwanda.
Söker man en – åtminstone relativt – mer intressant och vederhäftig bild av Afrika så bör man i stället kolla in filmer av senegalesen Ousmane Sembene, eller Idrissa Oudragou från Burkina Faso. Den som eventuellt tycker att de regissörerna känns köpta av franska produktionspengar kan alltid försöka sig på någon av de 3 000 filmer som årligen produceras i det gigantiska Nigeria.
Kort sagt: Ta Hollywoods färska afrikanska patos med en stor nypa salt. Film har sällan något med vare sig medkänsla eller realism att göra. När det kommer till kritan handlar allt om pengar. Ta bara den i början av 90-talet så omtalade svarta filmvågen, med regissörer som Spike Lee och John Singleton i spetsen.
– Hollywood har inte plötsligt blivit särskilt förtjust i svarta, sa Spike Lee till mig. Våra filmer drar folk, det är därför de bryr sig.
Det är likadant nu. Publiken har visat sig gå och se filmer som utspelar sig i Afrika. Svart är således fortfarande svart, eller möjligen – för tillfället – grönt. Grönt som dollar.
Hans Wiklund
