Trots att gänget i Diskopunk spelat musik tillsammans sen de lärde sig gå, eller åtminstone sen högstadiet, har det tagit lång tid för gänget som tidigare kallade sig sveriges bästa osignade band att släppa ett album. Nu är de inte osignade längre och inte heller albumlösa.
I fredags kom debutalbumet Filthy Boogie ut, ett album som svängigt sammanfattar allt vad Diskopunk är. Det är också ett album som sprudlar av den energi som gör stockholmsbandet till en så explosiv liveakt, en energi som även lett till en del vilda upptåg genom åren.
Café träffade medlemmarna Antonio America, Disco Volante, Dynamite Harry, Olof Palma och Hercules Boogie i replokalen för att ta reda på mer om låtarna, skadorna och hästarna som lett fram till debutalbumet. Det blir en resa från Jordanien till brutna revben i en wrestlingring i en stockholmsförort.
1. (Miss)lyckat sökande efter bandnamn
Innan ni blev signade av Sony hade ni ett rykte om er som Sveriges bästa osignade liveband. Vad är det som gör er så bra live?
Dynamite Harry: För att vi repar så mycket och inte spelar så mycket som vi hoppats.
Disco Volante: Därför blir man så jäkla laddad när man står på scen.
DH: Vi har hög lägstanivå och Sveriges bästa frontman.
Vad betyder personan Antonio America där?
Antonio America: När vi startade bandet ville jag gärna ha ett artistnamn så det inte skulle vara jag, speciellt i början. Nu tänker jag inte så mycket på det men det är nice att ha en annan persona där man kan vara mer än man är annars.
Det är svängiga namn, var kommer de ifrån?
AA: Vi var egentligen på jakt efter ett bandnamn när vårt gamla band En poppel skulle bli Diskopunk. Så innan vi kom på Diskopunk satt vi och letade. Då sa någon att det är på travhästar man hittar bra namn. Vi hittade så jäkla mycket roliga grejer. Inget blev bandnamn men Antonio America norpade jag direkt.
HD: Disco Volante kom därifrån också. Travhästsnamn, hett tips till andra band.
2. När Oasis producent sprängde bandets öron i Jordanien
AA: Vi spelade på en kulturutbyteskonsert i en två tusen år gammal amfiteater i Jordanien. Det var otroligt, men de hade inte riktigt kollat upp oss innan.
DV: Amfiteatern var två tusen år gammal så det var staten som hade fixat det där. Så Jordaniens säkerhetstjänst var där och kollade att allt gick rätt till.
AA: De stod med automatvapen runt om i teatern så jag kände att nu får jag fan inte säga något sjukt i mellansnacket. Inför spelningen kom också hon som var vår representant på plats och sa ”hörrni, vi måste snacka”.
Om?
AA: När de började få koll på oss så hängde de upp sig på smågrejer. ”Nagellack? Glöm det. Smink? Glöm det. Nät och genomskinliga kläder? Det går inte.” Så vi fick köra i Hawaiiskjortor.
DH: Hon som bokade oss berätta att en annan bokare några veckor tidigare bokat nåt satanistiskt dödsmetallband och den bokaren hade hamnat i fängelset, så hon var lite orolig.
DV: Man blev lite nervös när de visade oss Svenska ambassaden ”om något skulle hända”.
DH: Men det var såå lugnt…fast de skrämde upp oss. Jordanien är ett fantastiskt land.
Hur gick spelningen?
DV: Första låten satt alla i amfiteatern och jag var rädd för Antonios mellansnack, men han körde något bra och snällt. Inför andra låten sa han att alla som vill får jättegärna komma ner och dansa, då sprang alla fem hundra i publiken ner och då blev det party resten av spelningen.
Olof Palma: Det var Oasis gamla producent David Scott som styrde upp ljudet. Han hade fastnat där i Amman och var nån slags lokalkändis i på musikscenen.
DH: I Amman kan man kröka också och han är ju britt, så det var ju trevligt för honom. Han spelade svår i början men efter att ha sett oss var det ”Oi! Nu ska vi festa!”. Han var en storyteller av guds nåde men sa man själv något höggs det av direkt.
OP: Han berättade om när de spelade in Supersonic, eller det var ju mest att han ville berätta att han var med.
AA: De skrev tydligen texten i studion, vilket hörs. Det är hans hund Elsa de sjunger om.
AA: Efter amfiteatern åkte vi taxi med honom till nåt ölställe han valt ut och det var så låten kom in. Den här låten var på på radion och han drog upp volymen nåt sinnessjukt och vi tyckte det var det fetaste vi hört. Sen har den fastnat till minnet av Jordanien.
DH: Ayna, ayna, ayna!
OP: Den har väl aldrig varit lika kul som då.
3. När Dr. Bills huvud sprängdes
DV: Jag var lite sen till att möta upp bandet för att jag fastnat framför Dr. Phil och på vägen började jag på ett manus. Sen ville skivbolaget ha teaserfilmer som skulle hänga ihop med singlarna och då körde vi på den idén.
OP: I slutet när Dr. Bill blir beroende av Diskopunk sprängs hans huvud till slut. Just den idén med att lyssna på något till huvudet sprängs har hängt med länge.
DV: Manuset var verkligen minimalt. Skådespelarna fick rätt fria tyglar och körde bara på. Det var som att de var musiker och bara jammade medan vi låg och skrattade så vid dog. All respekt till Jean-Paul som spelade Dr. Bill.
4. Brutna ben i wrestlingringen
Precis som videon till ”Take It All Out” har denna fighting-tema. Hur kom detta sig?
AA: Vi skulle på wrestling på kvällen men frågade om vi inte kunde komma lite innan med en kameraman och åtminstone få pressbilder. Då var de här två snubbarna där och vi frågade ”fan kan vi inte bara filma så kör ni på?”. Vi filmade låten två gånger, det tog inte längre än fem minuter. De var så jävla bra och jag spelade en slags domare i mitten.
OP: Venom America!
Venom America: Exakt min darkside.
DH: Du bröt ett revben också!
VA: Ja det är med i videon, precis i slutet. Jag skickas ned i mattan och då gick det av. Det gjorde ont då men jag kunde sjunga.
OP: du hade ju skitont i turnebussen efter det.
VA: Jo men det gick ganska bra, vi drack en del bärs på den resan. Dynamite Harry bröt nyckelbenet samma turné.
DH: Men det var ju en skidolycka.
5. Cringe:iga amerikanska körer
DV: Det här är från något amerikanskt universitet, typ MIT fast sämre.
OP: Det är lite cringe.
DV: Jag tycker det är kul. Speciellt med Fire eftersom den är grammatiskt konstig.
”Fire” är ju er första singel och blev en enorm hit via Spotifys listor, vad har det betytt?
OP: Sjukt mycket, det var det som gjorde att vi flög från början. Det var precis innan man fattade vilken kraft det fanns i spellistor. Nu är det det enda musikbranschen tänker på. Vi fick dunderhybris av det. Det har hjälpt oss att satsa och vi tjänar ju fortfarande pengar på den låten. Eller det är den låten vi tjänar pengar på.
Vad har ni gjort för pengarna?
OP: Rephyra, så jävla tråkigt. Vi bodde onödigt lyxigt i London en gång när vi skulle spela på en riktigt risig spelning. Vi köpte även bärs för 6 200 kronor på vår releasefest på Zinkens krog i fredags.
DH: Off the record…
(Dynamite Harry mumlar något ohörbart)
Trots en musikbransch dominerad av spellistor har ni släppt ett album?
DV: Ja men det är mest viktigt för oss själva. Varje gång man pratar med någon så frågar de vad man ska lyssna på så är det jävligt skönt att bara säga lyssna på senaste albumet där har du hela kakan.
OP: Det är genom album man konsumerat musik när man var liten, under de viktiga åren när musik var det sjukaste som fanns. En platta var ju en resa med en röd tråd och dramaturgi. Man har alltid velat göra en själv, hellre än att släppa 10 låtar spritt.
AA: Man kan ju också göra lugnare låtar som inte är rena singlar som kan komma efter en galnare.
DV: Man bygger upp det som ett bra set när man spelar live och det är ju det vi älskar att göra.
Diskopunks nya album ”Filthy Boogie” finns ute nu. Ikväll (fredag) spelar de i Göteborg, nästa vecka i Stockholm och senare i sommar kan du se dem på annat på Storsjöyran och By: Larm.