Dokument: Helvetet i Hörby

Daniel Lindström  |  Publicerad 2010-06-02 14:38  |  Lästid: 14 minuter


Ulf Olsson, 58, tog sitt liv på rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall i januari 2010. Sedan 2005 hade han suttit inlåst, dömd mot sitt nekande för de bestialiska morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad i Skåne 1989. I Café 4/2009 kunde journalisten Tobias Barkman, författare till boken Jakten på en mördare – ett reportage om spaningsgruppen som löste det omöjliga fallet, berätta historien om fallet som skakade Sverige i 16 år innan lösningen kom. Här är hela dokumentet.

* * * * *

”Det är något med magen”, säger 39-årige Ulf Olsson till sin förman. Det är första arbetsdagen efter påskhelgen 1989 och han sjukskriver sig från den lilla industrin Bilsom i Höör, en mil från Hörby, Skåne. Han är anställd som verktygsmakare och brukar stå vid svarven och arbeta. Ibland med hörselkåporna på bara för att stänga sig ute från de andra. Inte många söker hans sällskap. Inte för att han är någon buse, ingen förbrytare såvitt någon vet. Kriminalregistret är blankt och han sköter sitt jobb, inte utan viss skicklighet. Men han dricker för mycket och pratar perverst. Drar obscena skämt som gör några arbetskamrater obekväma, ska de långt senare berätta. Men det är allt. När han nu inte är på jobbet är det ingen som ägnar hans frånvaro någon närmare tanke. Det ska dröja femton år innan någon ska få en förklaring till varför han kan tänkas må dåligt just den här veckan. Och vilken fruktansvärd hemlighet han bär på.

Videkvistarna intill vägen lyses upp av en tidig vårsol. Åkerlandskapet bryts här och var av träddungar – här vid Linderödsåsen några mil norr om Österlen är det något skogigare än i södra Skåne. Det har regnat hela veckan, men nu, tidigt på morgonen den 26 mars har molnen skingrats. Det är påskdagen 1989, två dagar före Ulf Olssons sjukanmälan och två kvinnor plockar efter vitsippor i dikesrenen. De går in på en stickväg där bönder lagt upplöjda stenar i en bred gärdsgård. Trampar i hjulspåren från en bil, låter blicken svepa över lite byggskräp som dumpats intill stenröset. De ser inga vitsippor just här. I stället ser de ett svart bylte av sopsäckar, lindat med bred packtejp. En meter långt. En reva i plasten blottar ett uppskrapat barnknä.

I drygt fem dygn har tioåriga Helén Nilsson varit försvunnen från sitt hem i Hörby. Hon skulle träffa två klasskamrater vid Lågprisbutiken i centrum, tio minuters promenad hemifrån. När kvinnorna nu hittar henne drygt tre mil från Hörby är hon naken, våldtagen, strypt och slagen 19 gånger i huvudet med något som antas vara ett järnrör. Kroppen bär spår av svält och uttorkning. Polisens utredning ska bli den största efter Palmemordet och avtäcka en bisarr bild av Sverige. För området där de två kvinnorna går på morgonpromenad är inte bara en idyll. Bilden som polisen gräver fram är den där mördare, våldtäktsmän och perversa typer tycks finnas bakom varje buske. Men det är en kunskap som till största delen hållits inom polisen.

Först 2009, 20 år senare, kan utredningen rekonstrueras, genom intervjuer och hemligstämplade dokument. Området runt fyndplatsen var ingen vanlig liten svensk ort. Ett hundratal meter från flickkroppen bodde 1989 en porrfilmsproducent som även gav ut en undergroundporrtidning med incestuösa inslag.

Halvannan mil västerut, närmare Hörby, var en annan man på påskbesök hos sina föräldrar vid tiden för Helénmordet, efter ett specialtillstånd från invandrarverket. Han var egentligen utvisad på livstid från Sverige efter sex-mordet på 15-åriga Sandra Magnusson 1980. Han kidnappade henne från ett långtradarkafé utanför Kristianstad och dumpade henne sedan i en vägbrunn i när-heten av sitt föräldrahem. Knappt fem kilometer rakt söderut bodde en annan man. Han dömdes i slutet av 70-talet för våldtäkt på barn. 1993, fyra år efter mordet på Helén Nilsson, körde han förbi fyndplatsen, stannade vid ett av husen och våldtog och mördade 91-åriga Elida Vennerholm.

Men ingen av dem mördade Helén.
– Det fanns många tunga uppslag från början, säger Alf Andersson, numera pensionerad kriminalkommissarie. Han var den förste spaningsledaren i fallet och gestikulerar engagerat när han beskriver de första månadernas granskningar av tänkbara gärningsmän.

– Även om vi fick släppa någon här, så kom det en ny där. Någon där vi återigen kände: ”Wow! Nu måste vi jobba!” Sen kom det en ny och en ny och en ny.

Alf Andersson var den förste av flera poliser att misslyckas med att lösa mordet. För när han och hans kollegor granskade tiotal efter tiotal med tänkbara gärningsmän syntes aldrig en man: Ulf Olsson. Jag bär ut kartong efter kartong med spaningsuppslag och förhör ur Skånepolisens arkiv. Det är sommaren 2008 och jag gör research till två kapitel i boken Jakten på en mördare. Som första utomstående har jag fått tillåtelse att gå igenom den omkring 60 000 sidor stora utredningen om morden på Helén Nilsson och 26-åriga Jannica Ekblad. I kartongerna ligger originalfotot av Helén Nilsson, ett skolfoto som publicerats hundratals gånger. Det har nu gått några månader sedan 42-årige Anders Eklund häktades för morden på 29-åriga Pernilla Hellgren i Falun och 10-åriga Engla Juncosa-Höglund i Stjärnsund.

De liknar varandra, Engla och Helen. Åldern, håret, deras charmiga sätt. De korta turerna från hemmen. Mammorna som just lättat på tyglarna: Engla fick för första gången cykla ensam från fotbollsträningen, Helén fick för första gången gå ut till sina kompisar igen efter middagen, trots att klockan var sju. Och de slumpartade mötena med sexmördarna.

Men där Anders Eklund i sin röda Saab var ett namn för utredarna redan samma dag som Engla försvann handlar Helén Nilsson-utredningen som jag sitter med bara till de sista cirka tre procenten om Ulf Olsson. Vägen fram till honom, uppskattningsvis 58 000 sidor samlade under 15 år, berättar om mängder av män som varje förälder bävar för att deras barn ska möta.
– Det resonerade vi igenom flera gånger, hur mycket konstiga människor det bodde i Hörby med omgivning. Det kunde bara inte vara rimligt, säger nu pensionerade kommissarien Per-Åke Åkesson som började granska fallet 2001.
– Det kunde inte vara normalt. För om samhället ser ut på det sättet då blir man verkligen riktigt mörkrädd. Det var en bestämd bild vi hade, att det kan inte vara så här. Men varför det såg ut så i just Hörby kom vi aldrig fram till.

I arkivkartongerna bekräftas spaningsledarnas sållningsproblem på gulnande blanketter. Jag antecknar namn, tidpunkter och platser och lämnar polishuset. Åker till Hörby. Det lilla samhället en dryg halvtimme från Malmö. Jag kör samma väg som en man från Bromölla dagligen körde från sitt arbete i Malmö 1989, ser jag i utredningsmaterialet. Han hade som vana att stanna till på vägen och blotta sig.

I Hörby kör jag förbi skolan, svänger till höger direkt efter kyrkan och parkerar utanför Lågprisbutiken, ungefär mitt i samhället som 1989 har knappt 7 000 invånare. Det var där Helén skulle möta sina vänner Linda och Sabina. De skulle träffas klockan 19. Med lite marginal före och efter klockslaget – vilka riskerar Helén och hennes vänner
att möta där i Hörby tätort? Jag bläddrar i mina anteckningar till boken. Och börjar bakom mig, inne i butiken. Där stod, ungefär samtidigt som Helén Nilsson sökte sina vänner utanför, en 32-årig psykpatient, känd för att stå utanför Hörbys skolor och titta efter barn. Framför mig, på hotellet tvärs över ån som rinner intill parkeringsplatsen, bodde just då en 28-årig småkriminell man som nyligen hade blivit utsparkad från sin sambo. När hon sedan röjde upp bland hans saker hittade hon barnporrbilder och spermabefläckade kläder som tillhörde hennes barn.

I hotellbaren brukade en 27-årig verkstadsarbetare och flerfaldigt dömd pedofil ta sig några öl. Han bodde några hundra meter norrut i byn, förbi Gamla och Nya torg, i närheten av Lågehallarna där Helén och hennes kompisar spelat handboll helgen innan.
Jag kan inte se idrottsanläggningen från centrum, men kör förbi där för att komma in i Hörby. Där flickorna spelade handboll brukade en 44-årig man som jobbade i restaurangbranschen uppehålla sig med sin hund för att flukta på och fotografera barnen. Han bodde drygt 500 meter väster om familjen Nilsson och hade setts försöka locka in småflickor i sin bil.

Runt i byn körde en annan psykiskt sjuk man lite planlöst och, enligt egen uppgift när polisen pratade med honom, letade efter en flicka som tilltalade hans smak. Han hade tidigare gjort sig känd för att vara närgången och ibland våldsam mot kvinnor.
Ungefär 500 meter rakt västerut från Lågprisbutiken siktades strax före klockan sju en 30-årig man, dömd för otukt med barn. Han hade våldfört sig sexuellt på en liten flicka.
Jag lämnar Lågprisbutiken och går den gamla stenbron över ån, för att följa den väg som Helén tros ha vänt tillbaka på när hon inte hittade sina vänner utanför butiken. Jag viker till höger just före torget och går den svaga uppförslutningen parallellt med ån. Det tar bara cirka tio minuter att promenera till det som en gång var familjen Nilssons hus. Hela sträckan är omgärdad av bostäder. Ändå försvann Helén Nilsson här utan att någon såg.


– Det fanns många intressanta personer
på vägen från Lågprisbutiken. Oj oj, säger Alf Andersson. Det fanns de som bodde på vägen hem som kunde ha plockat in henne.
Han nämner ytterligare tre personer ut-över dem som finns i mitt anteckningsblock.
Promenaden slutar i kedjehusområdet vid familjen Nilssons hus. I området bodde en då 22-årig man som under flera år hade förgripit sig på flickor. Flickorna var alla i Heléns ålder och han lockade dem till sig med hjälp av godis och glass. Ett tiotal pedofiler knutna till Hörby centrum ungefär samtidigt som Helén försvann. Samt ytterligare lika många män med på något sätt utmärkande sexliv och som visat våldstendenser.
Om man vidgar sökområdet – vad försiggick i området kring detta vanliga svenska samhälle?

På väg 13, vägen utanför idrottshallen, passerade på påskdagen, samma dag som Helén hittades, en man från Ystad. Dömd och misstänkt för åtskilliga våldtäkter och våldtäktsförsök sedan mitten på sjuttiotalet, på flickor som han lurat in i sin bil. Han körde regelbundet genom den här delen av Skåne.

Söder om Hörby bodde en ensamstående snickare på en gård, själv sexutnyttjad som barn. 1989 var han psykiskt sjuk, alkoholist och misstänkt för att förgripa sig på sina barn. I byn Söderto, en halvmil sydväst om Hörby hade den så kallade Burlövsmannen sin lagerlokal. Dit tog han 1991 en kvinna som han kidnappat från Burlövs köpcenter. Torterade och våldtog henne. Han tänkte döda henne, men hon lyckades fly. Någon mil norrut var en 40-årig man bördig från Dalarna på uppdrag i sitt jobb som resemontör under hela påskveckan. Denne man var Lars-Börje Nerén, två gånger dömd för mord till rättspsykiatrisk vård före 1989. Därefter, efter att han släppts ut, återföll han för tredje gången och dömdes 1996 till tio års fängelse för bland annat människorov och grov våldtäkt.

En gård utanför grannorten Höör bara en mil bort utgjorde 1989 Sveriges porrfilmscentrum. Steget kan tyckas långt från vanlig porrproduktion till barnamord, men poliser hade reagerat över att en av aktörerna hade varit runt bland Malmös prostituerade och sökt aktriser till en film med ”så mycket våld som möjligt” där ”blodet skulle flyta”. Mannen nämnde också att de skulle spela in porr med griskultingar. Det fanns även tips om att en annan av aktörerna vid sidan av vuxenporren producerade barnporr.

Ulf Olsson syntes ingenstans.

Men på hans arbetsplats fanns en kvinna som inte kunde sluta fundera över Olsson och det olösta flickmordet. Hon tänkte på hans sätt att prata om kvinnor – unga kvinnor. Kanske till och med barn. Hon hade inget konkret, mindes honom bara som obehaglig. I flera år fanns han i hennes bakhuvud. Och dök upp varje gång media rapporterar om den senaste turen i mordutredningen. Några år in på 90-talet vände hon sig till
en av utredarna i spaningsledningen och berättade om sina tankar om Ulf Olsson. Tipset fördes inte in i utredningen. Spaningsledare Alf Andersson hade vid den här tiden fastnat bland alla sexförbrytare och våldsmän han skulle kontrollera. Något dna eller annan entydig teknisk bevisning som kunde bekräfta eller avfärda misstankarna mot männen hade polisen inte.

När näste spaningsledare Peter Tjäder några år senare gjorde ett försök att lösa mordet dog inspirationen snabbt. Några nyavslöjade sexförbrytare kontrollerades, utredarna försökte analysera några vittnesmål från området utanför Lågprisparkeringen igen, men sedan lades utredningen i stort sett på is igen. Det dröjde till december 2002 innan
Ulf Olsson åter aktualiserades för spaningsledningen. Även då av hans kvinnliga arbetskamrat. Men då hade helt nya poliser tagit över utredningen.

Kriminalinspektör Monica Olhed Hansson arbetade då sedan drygt ett halvår tillbaka med Helénmordet. Hennes tidigare chef, kommissarie Per-Åke Åkesson, hade efter en konflikt med polisledningen blivit av med sitt chefsjobb, hamnat i kylan i polishuset och suttit utan vettiga arbetsuppgifter i närmare tre år. I brist på annat gav han sig på egen hand på att försöka lösa Helénmordet. Och kom efter ett halvårs ensamarbete till ett häpnadsväckande genombrott: två nya misstänkta. Två kusiner. För första gången i den 13 år långa utredningen häktades någon för mordet. Åkesson samlade sin gamla spaningsstyrka och bad Monica Olhed Hansson sköta förhören med den ene av dem.
Samtidigt hade hon privat fått nya bekanta genom sin nye man. Och träffade då på kvinnan från Bilsom i Höör, Ulf Olssons arbetskamrat. Hon fick reda på att Monica Olhed Hansson arbetade med Helénmordet.

– Det var då hon berättade för mig om Ulf, säger Monica Olhed Hansson i dag när jag träffar henne. Det var sånt som är svårt att skriva ner, det var inget att peka på som man kunde säga att ”titta här, det här gör honom extra misstänkt”. Men det var en sån målande beskrivning av vad Ulf Olsson gjorde, hur han var och vad han sa.
I Kristianstads polishus berättade Monica Olhed Hansson för Per-Åke Åkesson och de andra utredarna om tipset hon fått. Mottagandet var svalt.
– Min minnesbild nu är att det inte var någon som tyckte att det var något. Ingen sa ”Det där är ingenting”, men ingen visade något särskilt engagemang heller. Fast å andra sidan – varför skulle de göra det, just i det läget? Då var fokus på kusinerna. Och man kan inte lämna ett spår halvvägs och gå på ett annat, säger Monica Olhed Hansson.
Den här gången fördes tipset ändå in i utredningen. Och Monica Olhed Hansson glömde inte bort det när spaningsgruppen ett år senare återigen började om på nytt i utredningen. Men ytterligare lyckliga omständigheter skulle krävas för att Ulf Olsson skulle åka fast. Omständigheter tätt knutna till de, som det ska visa sig, oskyldiga kusinerna.

Under utredningen mot dem ”hittade” Per-Åke Åkesson, Monica Olhed Hansson och de andra i spaningsgruppen plötsligt det som blev helt avgörande för mordets lösning – dna-spåren från mördaren. Helén var våldtagen, och sperma hade säkrats från gärningsmannen. I medierapporteringen om hur mordet löstes har det ibland påståtts att ”tekniken hann ikapp mördaren”. När jag pratar med polischefer, utan direkt insyn i utredningen, har några av dem fått uppfattningen att sperman från Heléns kropp bara låg och väntade på skl i ett och ett halvt decennium. Och plockades fram när tekniken utvecklats tillräckligt för en dna-analys. Som om polisen hela tiden visste vad den har sysslat med. Det är en alltför smickrande bild.

I ett decennium var sperman helt enkelt ”bortglömd”. Både spaningsledaren Peter Tjäder under andra hälften av 90-talet och Per-Åke Åkesson från och med 2001 hade fått besked om att det inte fanns någon sperma kvar. Den som säkrats hade använts upp och förbrukats i en misslyckad analys 1989, hette det. När kusinerna inte erkände mordet som spaningsledare Per-Åke Åkesson hoppats på började han fundera över det där med den förbrukade sperman.
– Vi synade den uppgiften och fick till slut fram att det inte stämde, säger Per-Åke Åkesson.

Spåren låg i en frys. Inte på skl, utan på ett laboratorium i Uppsala. När jag kontrollerar med skl:s interna anteckningar sommaren 2008 framgår det klart och tydligt att spåren hela tiden har förvarats i Uppsala. Ingen har i dag ett klart svar på hur ett så avgörande spår i ett av landets mest uppmärksammade mordutredningar kunde ligga bortglömt i minst åtta år. Den nyckelperson på skl som pekas ut för att ha lämnat den felaktiga uppgiften är i dag avliden. Men orsaken som nu verkar allra mest sannolik är en kombination av oprecis information från den nämnde, oinsatt skl-medarbetare och en kommunikationsmiss mellan den första och andra spaningsledningen. Fyndet av sperman sammanföll med makalösa tekniska framsteg vid ett dna-laboratorium i Birmingham, Storbritannien. Som ett av laboratoriets första fall med en ny metod arbetade forskarna i fem månader med spåren i Helénmordet. Och lyckades få fram en dna-profil. Det var augusti 2003 och kusinerna kunde avföras. Det var inte deras sperma
i flickkroppen.

Per-Åke Åkesson slår sig ner vid kortändan till konferensbordet på tekniska roteln i Kristianstads polishus. Han lägger pappersbunten framför sig och ser ut över utredarna, teknikerna, åklagaren och länskriminalchefen. Det är den 15 april 2004, åtta månader efter att britterna fått fram dna-profilen i försöken att klargöra de då misstänkta kusinernas inblandning i mordet. Nu sitter Per-Åke Åkesson med en lista över fler tänkbara gärningsmän framför sig. Med mördarens dna-profil säkrad kan de nu börja testa några av de perversa och kriminella män som rörde sig i trakten kring Hörby 1989. Henrik Malmquist, länskriminalchef sedan två veckor tillbaka, har gett sitt godkännande. För masstopsningar är vid den här tiden nästan oprövad mark.
Lagstiftningen tillåter inte som nu dna-test för att avföra personer ur en utredning utan bevis eller indicier mot personen. 2004 krävs den formella misstankegraden ”skälig misstanke”, alltså samma bevis som krävs för ett anhållande. Det är ett problem – männen som 1989 rörde sig kring Hörby må vara kriminella och perversa. Men några bevis för flickmord har polisen inte.

Men Per-Åke Åkesson, länskriminalchefen Malmquist och åklagaren Pär Andersson har resonerat sig fram till att det borde gå att be personerna på listan att frivilligt lämna ett dna-prov. Det har testats i stor skala en gång tidigare. I utredningen av det så kallade Sara-mordet i Örebro mellan 1998 och 2000. Drygt 300 personer som frivilligt gick med på att lämna dna-prov avfördes från utredningen. Men ett jo-beslut fick polisen landet över att tveka över om det verkligen var lagligt att påstå att ett dna-prov är frivilligt, när en vägran automatiskt leder till förhöjd misstanke.
– Jag hade funderat igenom detta juridiskt, säger länskriminalchef Henrik Malmquist. Detta var ett så angeläget fall så jag tyckte det fanns goda skäl att försöka igen. Jag var beredd att sticka ut hakan.

Per-Åke Åkesson börjar dra namnen för länskriminalchefen och de andra runt bordet: Två morddömda. Våldtäktsmän och pedofiler. Psyksjuka. 28 personer kommer han upp i.
– Vi pratade mycket om de här individerna, minns länskriminalchef Henrik Malmquist. Det var slående – var och en av dem var en fullt möjlig kandidat till att ha begått mordet på Helén Nilsson. På grund av sin tidigare brottslighet, sitt uppträdande eller på grund av övriga omständigheter. Det var så konstiga och knepiga eller kriminella människor. De var potentiella gärningsmän allihopa – det var alldeles uppenbart.
Men Monica Olhed Hansson är inte nöjd. Hon sitter till vänster om Per-Åke Åkesson och tänker på sin nya bekantskap, kvinnan som jobbade på Bilsom i Höör. Och mannen hon pratat om. Monica Olhed Hansson tycker att det verkar som att Per-Åke Åkesson är klar, inte tänker ta med några fler personer på listan över vilka som ska topsas.
– Han hade inte nämnt Ulf, säger Monica Olhed Hansson. Så då sa jag till honom: ”Ulf Olsson då?” ”Ja, då kan du ta honom”, sa Per-Åke Åkesson. På så sätt kom Ulf Olsson med på listan.
– Jag tror inte att det var någon annan runt bordet som riktigt märkte något. Jag satt bredvid Per-Åke Åkesson och sa det bara så kort till honom.

Per-Åke Åkesson säger i dag att han inte hade glömt bort Olsson.
– Han fanns med där. Men jag ville att vi skulle bredda utredningen om honom innan han topsades. Ifall han skulle neka till att lämna dna-prov frivilligt var vi tvungna att ringa åklagaren och så hade vi fått delge Ulf Olsson misstanke för att kunna topsa honom. I så fall behövde vi ha mer på fötterna än bara uppgifterna från en enda arbetskamrat, säger Per-Åke Åkesson.

När Ulf Olsson sätts upp på listan vet utredarna fortfarande inget mer om honom än att han 1989 beter sig lite märkligt på jobbet. Arbetskamratens uppgifter till Monica Olhed Hansson säger bara att han snackar perverst, dricker och är allmänt obehaglig. Han är mindre uppseendeväckande än de andra männen på listan. Men arbetskamratens känsla inför Ulf Olsson – hon ryser varje gång hon tänker på honom och beskriver honom som en ”dr Jekyll och mr Hyde” – har på något sätt ändå fortplantat sig till Monica Olhed Hansson.
– Det var det som gjorde att jag absolut ville att han skulle vara med, säger hon.

Vimmerbyborna känner igen paret som drar omkring längs kullerstensgatorna: Golden retriever-hunden som lystrar till namnet Attas och mannen som oftast har grå jacka med texten ”hundförare” på sig. ”Mannen med hunden” kallas han. Taskig ekonomi, arbetslös, men med i en del sysselsättningsprojekt. Han dricker, har som vana att börja dagen med en öl och har en flaska Marinella på nattygsbordet. Polisen känner också till Ulf Olsson. Inte som någon stor brottsling – han är dömd för snatteri en gång i början av 90-talet, men i Vimmerby har han ertappats med att limma fast skruvar i marken som punkterar ett stort antal bilar. Han ligger i konflikt med socialtjänsten om umgänget med sin son, född 1991. Men på det hela framstår han som en harmlös figur. En av få djupare kontakter han har är med en socialsekreterare. En dag, under ett långt samtal, säger Ulf Olsson plötsligt något konstigt.
– Han sa: ”Hon ville ha mat och vatten, men det fick hon inte. Hon skulle ju ändå dö”, vittnade socialsekreteraren senare om att Ulf Olsson sagt.

Men detta vet Monica Olhed Hansson ingenting om när hon onsdagen den 9 juni kör de 30 milen från Malmö till Vimmerby. En efter en har 25 av 29 personer på listan dna-testats – och strukits. De sista fem kandidaternas prover ska skickas samlat till skl. Ulf Olsson är sist att topsas, tillsammans med en man som lagts till listan i efterhand.
Monica Olhed Hansson har nu förhört en handfull personer kring Ulf Olsson. Fler arbetskamrater och en tidigare sambo. Och fått reda på att han har misshandlat sin sambo fysiskt och psykiskt, att han dödar djur utan pardon när han tröttnar på dem och att han pratar om att ha sex med småbarn. De nya uppgifterna har nu gjort även de andra utredarna intresserade av Ulf Olsson.När Monica Olhed Hansson sitter i bilen på väg för att dna-testa honom är hon orolig.

– Jag trodde inte att han skulle komma. Jag fick tag i honom per telefon innan jag körde. Då sa jag att ”jag har jättelångt att köra och om det är så att du inte tänker komma så måste du ringa”. Han sa att ”jodå, jag kommer”. Så jag körde. Och Ulf Olsson kommer. Han är smal och har snaggat, grånat hår när han möter henne i Vimmerby polishus.
– Han var väldigt sentimental under förhöret. Beklagade sig och var väldigt gråtmild. Han sa att han hade ett helvete.

Det beror på hans svårigheter att få ett jobb, en lägenhet i en stad han vill bo i, och på det obefintliga umgänget med sin son. Han säger att han inte minns vad han gjorde när Helén försvann. Monica Olhed Hansson frågar om han frivilligt vill lämna dna-prov och sticker fram bomullspinnen. Ulf Olsson tar emot.
– Himmel vad lätt han gick med på att lämna dna, tänkte jag. Då är det väl kanske inte han då.

Med ett styng av besvikelse kör hon hem till Skåne igen. Det är eftermiddag. Midsommarafton om två dagar och spaningsledaren Per-Åke Åkesson är ledig. Hemma i trädgården och gräver. Svaret på de sista fem dna-proverna har inte kommit än, men han har börjat misströsta. Det sista fem är riktiga högoddsare. Och nu är tiden ute. Efter midsommar ska utredarna tillbaka till sina ordinarie sysslor. Så har länskriminalchefen bestämt. Några fler hinner de inte dna-testa. Han själv fyller snart 62 år och han funderar på sin framtid i polisyrket. Då rullar en bil in på familjens framfartsväg. Det är en av kriminalteknikerna, Tonny Andersson. Han ser allvarlig ut, ser Åkesson när teknikern klivit ur bilen.
– Du, du får ta och byta om, säger Tonny Andersson.
– Vad sa du? Varför då?
– Du får byta om och åka med in. Vi har fått träff.

Klockan är 01.20 när Ulf Olsson sätter sig i förhörsrummet på andra våningen i Kristianstads polishus. Monica Olhed Hansson, som sitter mitt emot honom, är otålig. Hon vill veta vad som hände med Helén: hur hon försvann från Lågprisbutiken i Hörby, hur hon hade det fram till hon dog – och kanske till och med få ett svar på frågan ”varför”. Hittills vet polisen bara det som undersökningen av kroppen gett ledtrådar om: Helén Nilsson våldtogs samma kväll eller dagen efter hon kidnappades – det visar skadorna i underlivet. Hon fick sedan varken mat eller vatten – det syntes på de inre organen. Hon måste ha hållits fången inomhus – annars hade köldskadorna varit värre. Efter fyra eller fem dagar slogs hon till sist ihjäl – likfläckarna visade att hon varit död i bara några timmar när de blomplockande kvinnorna av en slump hittade kroppen vid vägen. Nu ställer Monica Olhed Hansson frågan direkt till Ulf Olsson:
– Berätta om mars månad 1989.
Ulf Olsson bara fnyser. Han minns inte.
– När man gör någonting sånt då kommer man ihåg det, säger Monica Olhed Hansson.
– Vad har du att säga? Ditt dna stämmer in med sperman i Helén.
Ulf Olsson menar att det måste vara fel.
– Jag har inget att säga.
Poliserna får söka svaren på andra håll.

I Ulf Olssons stuga från 1989 luktar det lik, markerar två special-tränade polishundar. Men några andra spår efter Helén hittas aldrig. Hennes kläder förblir försvunna. Det finns dock en ledtråd, som ska visa sig bli avgörande i rättegångarna. Flera gånger mellan 1989 och 2004 har någon ringt och skrivit till polisen och erkänt mordet. Hela tiden med likartade formuleringar. I Ulf Olssons jacka hittas till slut beviset: Ett sim-kort. Som använts för att ringa det senaste bekännelse-samtalet. Men när han sitter öga mot öga med mordutredarna, i förhör efter förhör, upp-repar han sig istället:
– Jag har inget att säga.

Det är 2009 och Ulf Olsson vill få besök på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Av Fredrik Reinfeldt. I ett brev till statsministern beskyller han de socialdemokratiska regeringarna för rättssamhällets förfall – och indirekt morddomarna mot honom. Efter dna-träffen i Helénfallet hittade utredarna bevis mot Olsson även i fallet med mördade 26-åriga Jannica Ekblad. Socialdemokraterna är nu den senaste i raden av alla medskyldiga till domarna mot honom, anser Ulf Olsson. Tidigare har han skisserat en avancerad konspiration mellan polis, åklagare, advokat, domare och journalister. Kanske har en moderat regeringschef större förståelse för hans sak. Stärkt av allmänhetens allt större tvivel på tillförlitligheten i domarna mot Thomas Quick hoppas även Olsson på resning. Till alla som kan tänkas vara intresserade skickar han tidningsartiklar som kan så tvivel om den dna-metod som slutligen fällde honom. Jag frågar om han vill intervjuas om morden. Han svarar i ett mail: ”Jag kan inte kommentera sådant jag inte vet något om.”

Tobias Barkmans bok Jakten på en mördare – ett reportage om spaningsgruppen som löste det omöjliga fallet, släpptes på Albert Bonniers Förlag den 7 april.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-24 14:50