Annons

johantlindwall

Ur Café 6/2010: Vi följer Expressens kungareporter Johan T Lindwall på jakt. Text av Christofer Brask.

* * * * *

Plötsligt vänder sig Johan T Lindwall om: ”Nu kommer hon!”

Borta vid fönstret smattrar en kamera och nere på gatan har en svart Volvo parkerat. Efter ett par minuter kommer kronprinsessan med följe uppför rulltrappan där reportern står och väntar. Victoria ropar:

– Hej Johan!

Sedan försvinner hon och livvakterna från Säkerhetspolisen in genom en VIP-ingång bakom scenen.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Johan T Lindwall sätter sig längst ut på andra raden i kongressalen och fäller upp sin Macbook.

– Herr ordförande!

Medan Victoria inviger ”Hjärnans dag” i Uppsala skriver han in hennes tal i datorn, ord för ord. Sedan väntar två rätt sega föreläsningar om hjärnforskning innan det är kaffepaus.

Det är en vanlig tisdag på jobbet för Johan Tore Lindwall, hovreporter på Expressen. Han vet att han inte kommer att få ställa några frågor till kronprinsessan, men det är inte heller huvudsyftet med resan till Uppsala. Han vill visa att han respekterar hennes arbete, att han faktiskt inte jagar löpsedlar varje dag.

Dessutom har han redan en stort uppslagen story i dagens tidning. Artikeln – som handlar om kungaparets tvivel på Daniel Westling – illustreras med en bild av de nyförlovade tagen på Copacabana i Rio de Janeiro våren 2009.

– Det var deras första resa efter förlovningen, vi visste att Daniel var med i hemlighet. Vi åkte dit och väntade ut dem på hotellet i tre dagar. Till slut kom Victoria ner och sa: ”OK, Johan. Jag gör det här för din skull. Ni får tio minuter, sen vill vi vara i fred.” Det blev helt fantastiska bilder! Victoria och Daniel var hur bra som helst. Lindwall fortsätter:

– Victoria respekterar mig och förstår att jag måste göra min granskning. Kungen är inte på samma linje, han kan vara väldigt tvär och kantig.

Under pausen fikar Victoria i VIP-rummet, tillsammans med förre finansministern Kjell-Olof Feldt och ett gäng professorer. Ute i foajén kindpussas Johan T Lindwall och Catarina Hurtig, frilans som tidigare var reporter på Svensk Damtidning.

– Jag har varit dålig på att läsa dina grejer, säger Lindwall.

– Åh, jag förstår det raring, svarar Hurtig.

De senaste årens mediala intresse för kungahuset har skapat ett sug efter reportrar som kan ta fram nyheter om pojkvänner, flickvänner, förlovningar, gräl och sjukdomar. Johan T Lindwall och Catarina Hurtig är två av de mer kända. Daniel Nyhlén på Svensk Damtidning är en annan, medan Aftonbladet har värvat Jenny Alexandersson. Även de stora tv-kanalerna har rustat upp inför bröllopet i Storkyrkan mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling; TV4 med Elisabeth Tarras-Wahlberg, SVT med Ebba von Sydow.

Stora pengar står på spel, inte minst för tidningen där Johan T Lindwall är anställd och konkurrenten Aftonbladet. Kvällstidningarna når en mycket stor del av Sveriges befolkning varje dag – problemet är bara att så stor andel är gratisläsare på nätet. En stor, folklig händelse som ett kungligt bröllop är ett tillfälle då de tryckta upplagorna återigen kan nå 80-talets eller åtminstone 90-talets nivåer.

Svensk Damtidning noterade tidigt en kraftig ökning av andelen prenumeranter. Men även Bonnier tidskrifter vill vara med och dela på kakan, med nya kändistidningen S.

Mellan hovreportrarna pågår en ständig tävlan – främst mellan dem som arbetar på kvälls- och kändistidningarna – om vem som egentligen har bäst koll på kungafamiljen.

Det sägs att Johan T Lindwall en gång höll på en nyhet om Daniel Westling – bara för att kunna ha den i tidningen samma dag som Daniel Nyhlén började på Aftonbladet 2002. Aftonbladets dåvarande chefredaktör Anders Gerdin ska ha gått förbi nyförvärvets skrivbord, hållit upp Expressens löpsedel och sagt: ”Dags att börja jobba nu, Nyhlén.”

– Det är väl vi som har bäst koll, säger Catarina Hurtig.

Hon talar om sig själv och Lindwall.

– Det finns ingen annan, fortsätter hon. Det är ingen slump att Expressen och TV4 hade koll på förlovningen, inte Aftonbladet och SVT. Kungens favorittidning har förresten alltid varit Expressen.

– Jo, det vet jag, säger Lindwall. Kungen har alltid varit en Expressenvän.

Tillbaka i Stockholm kör han mot Nybrogatan. Där, på en liten gatstump med lastkaj och parkeringsplatser, ligger Master Training. Ingången till Daniel Westlings gym är så diskret att den nästan är omöjlig att upptäcka om man inte vet var den ligger. När Johan T Lindwall snurrat runt sin Volvo XC90 på vändzonen längst in stannar han.

– Här brukar Madeleine parkera sin Lexus. Det är parkeringsförbud, men hon stannar bara här och går ur. Sedan är hon där inne och tränar i två timmar. Jag har aldrig sett henne få böter. Daniel Westling brukade också parkera här, men sedan jag skrev en liten grej om det har han slutat.

Han fortsätter den guidade turen genom sitt Östermalm. Svänger ut på Nybrogatan igen, svänger vänster i riktning mot Karlavägen och passerar trendfiket Mocco.

– Här sitter alla. Madeleine, Victoria, Daniel. Zlatan också. En kollega ringde i onsdags och sa att Zlatan var här. ”Det visste jag redan”, sa jag. ”Han är där med sin bästa polare Nenne, dörrvakt på Café Opera.” En bit längre fram: Ica Esplanad.

– Här brukade Daniel och Victoria handla. Det här är deras gamla hoods, innan de flyttade till Drottningholm. Först bodde Daniel på Birger Jarlsgatan vid Roslagstull, på bottenvåningen. En mardröm för Säpo. Där konfronterade jag honom för första gången. Jag presenterade mig: ”Johan Lindwall, Expressen.” Då började han gå. Och så hoppade han in i en liten röd Alfa Romeo och körde iväg.

Han passerar Karlaplan och Karlavägen 90 – ”här har Micael Bindefeld en takvåning” – innan han svänger höger. Efter 50 meter: Banérgatan 19.

– Victoria fixade den här lägenheten till Daniel via vänner till kungafamiljen. Här utanför parkerade Daniel sin Lexus. Jag brukade springa förbi på morgnarna och kolla läget.

Johan T Lindwall pekar mot kontorshuset snett mitt emot – ”där låg tidigare Se & Hörs redaktion” – och svänger sedan ner mot Berwaldhallen.

– Här går min löprunda. Det händer att jag möter Madeleine, hon bor i Hovstallet precis här bakom. Carl Philip bor där också. Lite längre bort ligger Källhagen, där brukar kungabarnen käka brunch på söndagarna. Man slås av hur lättöverskådliga Lindwalls jaktmarker är – de ryms inom ungefär samma yta som en golfbana. Han krypkör förbi Strandvägen 59.

– Här ska Zlatan komma i dag. Men var fan är Suvad…?

Suvad Mrkonjic är inte bara en av Johan T Lindwalls bästa vänner och gudfar till en av hans döttrar. Sedan 1998, då de täckte inspelningarna av Expedition: Robinson för Se & Hör, är han också Lindwalls ständige följeslagare i jobbet. Han beskriver dem ”som ett anfallspar”:

– Vi behöver inte ens titta på varandra. Den ene vet hela tiden vad den andre ska göra.

Suvad skulle egentligen ha följt med till Uppsala och plåtat Victoria, men Zlatan kom emellan.

– Jag har fått tips om att han ska titta på en supervåning i dag. Och då sa de på tidningen: ”Suvad är den ende som löser det.”

Den här typen av jobb – ett ”steak-out” som antingen inte ger något alls eller hamnar på Expressens löpsedel nästa dag – är Suvads specialitet. Om det krävs har han tålamod att vänta i bilen med sitt teleobjektiv i dagar. Deras största stund tillsammans kom en solig majdag 2004, när Britney Spears var i Stockholm. Det ryktades att hon dejtade en dansare. När en svart Mercedes med popstjärnan i baksätet körde ut ur garaget vid Hotel Rival försökte flera reportageteam haka på. Men vid Slussen var limousinen försvunnen.

Johan T Lindwall drog sig till minnes att producenten Max Martin tidigare tagit med Britney till Djurgården och att hon tyckt om att promenera där.

Första stoppet, Ulla Winbladh: ingen Merdedes.

Andra stoppet, parkeringen vid Manillaskolan: bingo.

– Chauffören sitter med öppen dörr och röker, i övrigt är bilen tom. Jag säger till Suvad: ”Nu är hon antagligen ute på långpromenad med sina livvakter. Det kan bli fantastiska bilder.” Till saken hör att Suvad samma dag hade hämtat ut ett värstingobjektiv som kan ta bilder på i princip en kilometers avstånd. En bit bort ser vi en klippa. ”Titta där”, säger jag. ”Det ser ut som Justin Timberlake.” Jag ser hur Suvad höjer kameran och hur den går igång. Sedan säger Suvad: ”Du kommer inte tro att det här är sant.” Jag kollar i sökaren och ser Britney som ligger där och hånglar med en kille.

– Plötsligt ser chauffören oss – vi står helt öppet på en grässlänt – och kommer fram. ”Det är helt OK att ni står här”, säger han. ”Men närma er inte, för då måste jag kalla på livvakterna.” Vi står kvar och fotograferar i tio minuter – tills de upptäcker oss. Då börjar de gå mot oss, mot bilen. Det är extra genant för Kevin Federline eftersom han ska bli tvillingpappa samma vecka med en tv-kvinna som heter Shar Jackson. Så jag går fram till honom och säger: ”Hi Kevin. So, how are you going to explain this to your wife home in the States?”

Hångelbilderna fick en extra twist genom att Britney Spears – som hade ett mångmiljonkontrakt med Pepsi – syntes dricka ur en Coca-Colaflaska. Dagen därpå publicerades de i Expressen, under rubriken: ”Oops, Britney – han är inte din”. Sedan såldes de vidare till tidningar över hela världen, bland andra US Weekley och The Sun, och bör enligt branschkännare ha dragit in miljonbelopp.

Johan T Lindwall och Suvad Mrkonjic träffades för första gången i september 1991. Suvad arbetade då som fotograf på Expressens redaktion i Jönköping. På valnatten blev han skickad till Vetlanda, där Moderata ungdomsförbundet ställt upp med en egen lista och erövrat flera mandat i kommunfullmäktige.

– Vem är det vi ska träffa? frågade Suvad i bilen.

– Det kommer du att märka, svarade reportern.

Den första de mötte var en kille i tweedkavaj och bakåtslickat hår som firade valframgången med att spruta champagne. Johan T Lindwall hade hyrt hela första våningen på Stadt i Vetlanda och använt det som argument i kampanjen: ”Alla som röstar på oss är välkomna att fira segern med oss på söndag natt.”

Men i stället för att ta plats i kommunfullmäktige flyttade Lindwall till Stockholm för att göra lumpen på Värnpliktsnytt, skola för generationer av svenska tabloidjournalister. Redan som 13-åring hade han tjatat sig till att få skriva dataspelsrecensioner i Expressen. Som 14-åring fick han sitt första vikariat på en lokaltidning i Småland. Under en kort period drömde han om att bli brottsmålsadvokat – ”men jag höll på att förgås av tristess under två veckors prao på tingsrätten i Västervik”.

Båda föräldrarna har jobbat som journalister. Pappa Bengt Lindwall bytte sedan bana och blev en av landets mest karismatiska och kontroversiella präster. Mest känd är han för att han en gång kom inridande i kyrkan på en åsna.

– Jag tror att vi båda gillar att vara bäst på det vi gör. Pappa gillar att vara bäst på att vara präst, säger Johan T Lindwall.

Sommaren 1995 arbetade han på tidningen Idag, en sammanslagning av de lokala kvällstidningarna GT och Kvällsposten. En sen eftermiddag, någonstans på E6:an mellan Göteborg och Malmö, ringde hans telefon. En tipsare påstod att han sett skådespelaren Richard Gere i Båstad. Gere var gift med supermodellen Cindy Crawford och tillsammans var de den tidens motsvarighet till Brad Pitt och Angelina Jolie.

Det var kväll när Johan T Lindwall kom fram till Båstad. Personen hade ringt mötte honom och visade vägen till huset i Kattvik där Richard Gere eventuellt befann sig.

– Det var tända ljus överallt, minns han. Och så ser vi någon med grått hår som skymtar förbi i ett fönster. Vi inser: Det är verkligen Richard Gere. Enligt tipset är han där med en tjej som är servitris i Båstad. Jag stannar kvar på natten och väntar. I bästa, bästa fall kan vi få en bild när de går ut ur huset på morgonen.

I gryningen fick han sällskap av Bertil Haskel, fotograf på Kvällsposten. Vid sextiden öppnades plötsligt dörren till huset.

– De kommer ut nakna och går ner för att bada. De står i vattnet och kysser varandra, medan vi ligger bakom en klippa. Jag minns känslan, att vi hade ett världsscoop.

Men historien är inte slut där. Nästa morgon var Johan T Lindwall återigen på plats vid badviken i Kattvik och enligt vad han minns blev replikväxlingen kort.

Lindwall: ”Hello, mr Gere!”

Gere: ”Please, go away. I’m on vacation.”

Lindwall (med en gest mot Bertil Haskel, vars huvud stack fram bakom en klippa): ”By the way, you and your young Swedish girlfriend are in the the papers today.”

Återbesöket på stranden hade bara ett syfte. Att skrämma iväg Richard Gere, så att inga andra fotografer kunde komma dit under förmiddagen och stjäla scoopet.

De smygtagna bilderna på Gere och Stina Norbye såldes vidare till tidningar i 43 länder. För Gere blev konsekvensen att Cindy Crawford ett par dagar senare begärde skilsmässa. För Johan T Lindwall innebar bilderna dels en rejäl summa pengar – enligt en artikel i Journalisten 1999 tillräckligt för att köpa en lägenhet – och att han själv blev tv-kändis.

Han bjöds in till såväl lättsamma lekprogram som direktsända debatter med uppskruvat tonläge. Genom bilderna på Gere tog sig ordet paparazzi på allvar in i svenska språket, vilket många såg som ett tecken på journalistikens förfall.

– Jag var med i hur många debattprogram som helst, det var där bilden av mig formades. Jag uttalade mig lite väl öppet och ärligt, säger Lindwall nu.

Speciellt ångrar han ett svar när han tillsammans med sin far medverkade i Tomas Tengbys talkshow i SVT, 90-talets motsvarighet till Skavlan.

Tengby: ”Det var en fin klocka du har, den lär du ha köpt efter att de där bilderna togs. Hur mycket kostade den?” Lindwall: ”Lite mer än en Swatch, lite mindre än en Volvo.”

Femton år senare konstaterar han:

– Folk blev ju galna. Jag var ung och omogen, men den kommentaren har jag fått betala för ända sen dess. Efter att ha blivit värvad av Se & Hör fortsatte han på den inslagna vägen. Johan T Lindwall blev nu en symbol för den nya, säljande kändisjournalistiken – på gott och ont. Själv var han stolt varje gång han fick loss en bra nyhet, som att Björn Borg hade köpt en paradvåning på Strandvägen eller att Kjell Bergqvist och Yvonne Ryding låg i skilsmässa. Han jobbade dag och natt, reste över hela världen i jakt på nya scoop. Men från journalister på mer seriösa medier fick han inget erkännande, tvärt om.

När Lindwall intervjuades i fackförbundstidningen Journalisten 1999 löd rubriken: ”Jag står för det jag gör”. I artikeln sa han:

– Ibland får jag höra att kollegor skrattat åt nåt jag skrivit. De får gärna betrakta sig som finare, men hur många gånger har inte kvällstidningarna gjort löp av mina nyheter i Se & Hör?

Vintern 2000 kallade Expressens chefredaktör redaktionen till stormöte.

– Jag har en god och en dålig nyhet, inledde Staffan Thorsell. Först vill jag berätta att vi har lyckats värva Johan T Lindwall från Se & Hör.

Någon sa:

– Och den goda nyheten är…?

Redan några år tidigare hade tidigare stjärnreportern Ulf Nilson gett ut en bok med titeln Expressens nedgång och förfall. Under 90-talet hade chefredaktörer hade kommit och gått, Aftonbladet tagit över positionen som Sveriges största dagstidning och nu… en 29-åring i kotlettfrisyr från skvallertidningen Se & Hör. Det var kanske de stormigaste åren i Expressens historia, med vikande upplaga och allt värre identitetskris. En av journalisterna gick hem och arbetsvägrade i en vecka i protest mot rekryteringen av Johan T Lindwall.

Första meningen i hans första artikel löd: ”Nu är schlagerbråket i full gång mellan Charlotte Nilsson och Sveriges Television.” Sedan dess har ”schlagerbråk” blivit en kvällstidningskliché i nivå med ”rasar” och ”hela listan” men i maj 2000 var det ännu inte utslitet.

– Det var en konstruktion från min sida, säger Lindwall när bråket mellan Charlotte Nilsson och SVT kommer på tal.

– Jag satt på min kammare och tänkte. Det var lite av min styrka från början, jag kom från veckotidningsbranschen där jag hade konstruerat idéer och uppslag som sedan blev väldigt bra artiklar. Den här gången satt jag och funderade: ”Vänta nu, Charlotte Nilsson vann ju i Jerusalem men hon ska inte vara med på scenen i Eurovisionfinalen i Globen, när Sverige arrangerar.” Så jag ringde upp Charlotte Nilsson och behövde inte ens ställa frågan – hon var ju galen, naturligtvis. Hon sa: ”Jag har suttit och väntat på att någon ska ringa. Det här är skandal.” Sen var det bara att ringa Svante Stockselius – och så hade jag löpsedeln klar.

Vid den här tiden mötte jag Johan T Lindwall för första gången. TV3 hade bjudit in journalister till kickoff för nya säsongen av såpan Vita lögner i Göteborg. Det var ett sällskap med ganska hög svansföring som klev på tåget i Stockholm. Jag minns de raljerande kommentarerna när konduktören tittade in i vår kupé och meddelade att den var ”mobilfri avdelning”. Jag minns Johan T Lindwall och Staffan Erfors, då programchef på TV3, i identiska rosa skjortor.

Sedan blev vi kollegor. För åtta år sen var vi båda utsända av Expressen för att bevaka vinter-OS. En av dagarna innan tävlingarna drog igång satt jag och försökte få ordning på min 327:e artikel om Per Elofsson. Vinklarna var slut.

– Har han flickvän? frågade Lindwall.

– Nä, det finns ingen tjej att skriva om, sa jag.

– OK, lyssna nu, fortsatte han. Skriv ingressen så här: ”Per Elofsson är en av Sveriges populäraste 24-åringar. Ändå väljer han singellivet.” Och sen låter du honom säga nåt om hur svårt det är att hinna med tjejer. Där har du tio spalt!

Jag tackade för tipset och fortsatte skriva om Per Elofssons OS-uppladdning. I mina ögon var Johan T Lindwall en duktig nyhetsjägare, men samtidigt en stöddig person som gärna pikade andra och skröt om sina egna bedrifter. Hovreportern jag möter nu, åtta år senare, känns som en annan person. Lite varmare, lite snällare. Det är som om en del av de vassa kanterna slipats ner.

Han är numera 38 år och trebarnsfar, men det är inte hela förklaringen. För sex år sedan förlorade hans flickvän Åsa kampen mot cancern – en kamp och en förlust som även höll på att ta knäcken på Johan T Lindwall.

– För den som inte varit med om det går det inte att förklara – att ena dagen leva och ha tusen planer för framtiden och nästa dag få veta att en person som står en så nära har en dödlig sjukdom. Och sedan kastas mellan hopp och förtvivlan för att till slut inse att det aldrig kommer att fixa sig. Det är klart att det har format mig som människa.

– Samtidigt blev nog jobbet min räddning under den tiden, det blev en sorts terapi. Expressen ställde upp och gav mig det spelutrymme jag behövde. Jag försökte hålla masken utåt sett, för jag ville inte att folk skulle veta. Att folk som tidigare inte visat sympati för mig plötsligt skulle komma fram och visa empati, det var det sista jag ville. Inte bara Lindwall själv har förändrats sedan åren runt millennieskiftet. Efter sin omstridda entré har han gradvis vunnit allt högre status på Expressen.

Johan T Lindwall behövde aldrig anpassa sig till idealen som rådde på Expressen kring millennieskiftet – i stället har Expressen sakta men säkert närmat sig Johan T Lindwall. Numera domineras nöjessidorna av den typ av material som väckte sådan debatt för tio år sedan.

Egentligen skedde den stora förändringen när Otto Sjöberg blev chefredaktör 2002 och bytte fokus för redaktionens arbete. I stället för att stärka tidningens anseende bland välutbildade storstadsbor, vilket var den tidigare chefredaktören Joachim Berners ambition, lade Sjöberg allt krut på att dag för dag sälja fler tidningar med tuff nyhetsjakt och kreativ rubriksättning. Precis som Lindwall har han varit hyllad internt för sin energi och kommersiella fingertoppskänsla, men samtidigt kritiserad utanför redaktionen för svaga publicistiska ambitioner och etiska dikeskörningar.

Det är uppenbart att Otto Sjöberg var en chefredaktör i Johan T Lindwalls smak.

– I maj 2002 satte jag personligt rekord, konstaterar han. Jag hade 24 löpsedlar på en månad. Jag menar, det kommer ju aldrig mer att hända.

Sedan blir han allvarlig:

– Jag vill vara bäst, det är det som driver mig. Jag tror inte att folk förstår riktigt vad som krävs. Om man har ringt 30 samtal utan att få loss grejen – ja, då får man ringa 30 samtal till.

Vi slår oss ner i en hotellbar med utsikt över Humlegården. Johan T Lindwall bor i närheten, på bekvämt avstånd från Stureplan.

– Jag går till Anglais på två minuter, jag har klockat.

En stund tidigare tittade han in på Divino. Ägaren Nicola Ingrosso satt vid ett bord och flinade:

– Jävla glidare. Hälsa Victoria!

Lindwall ler.

– Du, hälsa Pernilla. Du var jättebra när du dansade bakom henne. Picadilly Circus, va?

En sömnig hotellbar fungerar ofta lika bra som arbetsplats som ett skrivbord på Expressens redaktion. En stor del av hans jobb handlar om att bygga upp och underhålla ett nätverk av människor som kan ge honom information.

– Ett socialt nätverk bygger man inte upp enbart genom telefonsamtal, utan genom ett antal middagar, ett antal kaffe med bulle någonstans. Eller bara sitta och vara social, så att de känner sig utvalda och viktiga. Så att när dagen kommer då jag måste ringa och fråga någonting – för att den här personen har en relation till den eller den – ska jag kunna göra det. Det har hänt vid flera tillfällen, att jag kunnat ringa sådana samtal och få nyheter bekräftade.

Han nickar mot fönstret:

– Titta där!

En svart Audikombi kör förbi.

– Daniels Säpobil. De är på väg till gymmet.

Han har en lugn men inte helt ledig eftermiddag. Det har han sällan. Nu ringer telefonen, Lindwall reser sig upp.

– Jättebra, jättebra. Precis de bilder jag ville ha. Nejnej, det räcker! Tack! Hej!

Som vanligt är han klädd i kostym och slips, en beige rock ligger vikt över en fåtölj. Kanske uppfattas detta som ytterligare som en provokation i en yrkeskår där ett par rena jeans och manchesterkavaj ses som högtidsklädsel.

– Jag bestämde mig 1994, när jag jobbade med Sahlinaffären. Jag blev hastigt skickad till Rosenbad för att bevaka en presskonferens – och när jag kom dit kände jag att jag var helt fel klädd. Alla politiska reportrar hade kostym och slips, medan jag såg ut som en pajas i jeans, Timberlandkängor, stickad tröja och seglarväst. Då bestämde jag mig för att jag aldrig någonsin mer skulle vara fel klädd för mitt jobb. Därför går jag alltid i kostym.

Under sina tio år på Expressen har han haft ett antal kungascoop. Exempelvis att kronprinsessans nya pojkvän var en gymägare från Ockelbo och – förra våren – att Daniel Westling hade genomgått en akut njurtransplantation. Därför väckte det förvåning när Tommy Schönstedt, en annan Expressenreporter, var först med förlovningen mellan Victoria och Daniel.

– Handen på hjärtat, säger Johan T Lindwall. Expressen hade nyheten och det är det viktiga för mig. Jag frågar vad som hänt om i stället Aftonbladet varit först med nyheten.

– Fullständig katastrof! Jag hade nog fått veta att jag levde. Det är mitt jobb att ha den sortens nyheter. I somras, när jag skulle vara ledig, gick Madeleine och förlovade sig. Det hade jag ingen aning om. Jag var på semester i Roslagen med familjen, men det var bara att avbryta och flyga ner till Öland. Sen var det jobb dygnet runt i en vecka.

Sedan berättar han om ett samtal med sin parhäst Suvad Mrkonjic, som undrade hur det skulle bli med jobb när både Victoria och Madeleine har gift sig.

– Inga problem, sa jag, för då blir det barn. Och första resorna med barnen. Och sen är det Carl Philips tur att gifta sig och skaffa barn! Det här kommer att hålla på i minst tio år till.

Under två år i mitten av förra decenniet var han Expressens korrespondent i New York. Sedan hemkomsten har han koncentrerat sig nästan helt på att jaga nyheter om kungafamiljen och samtidigt fått allt större bylinefoton, den ultimata belöningen till en kvällstidningsreporter. Det råder ingen tvekan om att Johan T Lindwall numera är en av Expressens viktigaste – och bäst betalda – reportrar.

Men allt är inte perfekt.

– Jag googlade mitt eget namn nyligen, säger han. Det gör jag aldrig om – aldrig, aldrig någonsin.

Det handlar dels om näthat. Men också hur han emellanåt beskrivs i konkurrerande medier. När Kjell Bergqvist angrep en journalist i Stjärnorna på slottet berättade Aftonbladet nästa dag att det handlade om Johan T Lindwall – med rubriken: ”Han är en jävla skvallerkärring”. Och redaktionen bakom DN:s fredagsbilaga På Stan slog en gång fast: ”När Johan T Lindwall sitter i baren vet man att ett ställe är på väg utför.”

– Jag kan bara skratta åt det, säger han utan att se det minsta road ut.

– Senast på en middag i helgen sa kvinnan jag hade till bordet: ”Du var ju riktigt trevlig. Det hade jag aldrig trott.” Jag undrade vad hon menade. ”Jo, men jag hade en helt annan bild av dig.” Folk dömer så lätt. De har aldrig träffat mig, men har ändå bilden att jag är dryg, kaxig och allmänt störig. Jaha, då får väl folk tycka det. Jag försöker bara vara en rak, schyst kille som står för min journalistik.

CHRISTOFER BRASK

Annons

Dela (2)
Tweeta

Annons


Laddar