Intervju med Doreen Månsson

Christoffer Brask  |  Publicerad 2008-10-27 16:57  |  Lästid: 8 minuter

Framför sig på skrivbordet har Doreen Månsson tre olika almanackor och en lång rad post it-lappar med prydligt nedtecknade namn och telefonnummer. Hon säger att hon har ett ”nästan fascistiskt” ordningssinne.

Med en tv-karriär som går på högvarv, en ständigt ringande mobil och två stora barn – Yasmine, 12, och Hayat, 17 – att ta hand om är det nödvändigt.

Vi befinner oss på produktionsbolaget Atmo Media, där en tajt grupp just börjat jobba med en serie samhällsprogram som ska sändas på SVT nästa höst.

Formmässigt är det tänkt att bli en roadmovie, där Doreen reser genom Sverige och tar tempen på demokratin inför nästa riksdagsval. På projektledaren Lisa Belrages skrivbord ligger en kvällstidning uppslagen, med rubriken ”Sverigedemokraterna lyckas – utan att ens sitta i riksdagen”.

Då och då tittar redaktören Ann-Linn Guillou fram bakom en gigantisk bildskärm. Hennes pappa Jan kommer troligen att medverka i serien, ”i någon form”, men just den här veckan är han i Afrika och jagar lejon.

Att vi träffas på Atmo Media är ingen slump. En av produktionsbolagets del­ägare är Tarik Saleh, känd som producent av en rad uppmärksammade tv-program och prisbelönta dokumentärfilmer. Han är en av Doreens närmaste vänner och gudfar till hennes yngsta dotter Yasmine. Han är sannolikt också den viktigaste personen i hennes tv-liv.

Tarik låg bakom samhällsprogrammet Fläsk, som gjordes inför valet 2002 med de helt oprövade Doreen Månsson och Fredrik ”Big Fred” Eddari som reportrar.

Delar av gänget fortsatte sedan tillsammans med dramaproduktionen Dreamteam – varpå Doreen handplockades till Bolibompa där hon snabbt blev en av de mest profilerade programledarna. Det senaste året har karriären gått in i en ny fas, med Idol: eftersnack i TV 400 och Doreen 21:30 i SVT.

– Jag är en person som inte är älskad av alla, säger hon.
– De som gillar mig, gillar mig skitmycket. Och så finns det såna som inte förstår mig alls.

Att hon sticker ut från mängden kan delvis ha med hennes bakgrund att göra. Doreens biologiska pappa är assyrier från Irak, men föräldrarna separerade innan hon hade fyllt ett och han flyttade till USA. Tomrummet fylldes av mammans nya man Per, som adopterade henne. Han doktorerade i ekonomi, fick jobb inom FN och tog med sig familjen till Afrika.

Sex år blev det på den främmande kontinenten, i Nigeria och Zambia. Doreen säger att hon kom hem med sociala erfarenheter som ingen kan förstå, utom den som själv varit där.

För snart två år sedan dog Per.
– Det är väldigt vuxet när ens föräldrar dör, det är mer vuxenpoäng än när man får barn. Det är som om en del av ens historia upphör att existera, säger Doreen.
– Jag har gått mycket i terapi, men jag är inte över det än. Det har varit tufft. Jag har haft en lång sorgeperiod och jag har behövt ha den.

Den Doreen som barnen älskade i Bolibompa – den glada, lite utflippade storasystern i munkjacka – har mycket gemensamt med den svartklädda 34-åring som snabbt och högljutt rör sig mellan rummen och människorna på produktionsbolagets kontor.

Mellan varven hinner hon dessutom diskutera intervjuteknik och förhöra mig om vilka andra tidningar jag skriver i. Hon recenserar dem med allt från huvudskakningar till ett uppskattande ”åh!”.

Man blir inte förvånad när hon berättar att en kompis tyckte att hon var ”så pinsam” som prutade när de skulle köpa cyklar.
– Men vadå? Priset man ser i affären är alltid ett blåsningspris, man är dum om man går med på det. Min polare nöp mig hårt i armen, men jag körde på och vi fick allt vi bad om: gratis lås, korgar och de fick gå ner i pris. Och de fick sälja sina cyklar. Everybody’s happy!

Du är absolutist, du är troende kristen, du har uppfostrat två barn och Mona Sahlin har sagt att du är en av hennes tv-favoriter. Finns du på riktigt?
– Skämtar du? Om man läser om mig kanske man kan få en sån bild, men de reaktioner jag får är nästan tvärtom. Folk tror att jag är en sån här wild and crazy rock’n’roll-person. Folk som jag känt jättelänge kan plötsligt fråga: ”Har du tändare och cigg? Du röker väl?” Det verkar som om jag kommer att uppfattas som en människa som super, röker och röjer vad jag än gör.

Hur fattade du beslutet att inte röra alkohol?

– Det bara blev så. Tarik säger att det beror på att jag är ett kontrollfreak, men det tror inte jag. Jag tyckte helt enkelt inte att det smakade gott. Folk har jättesvårt att acceptera det. De vill få det till att jag är med i en sekt eller att jag kommer från en alkoholistfamilj. Inget av detta stämmer. Jag önskar att det fanns en helt fascinerande historia bakom, men tyvärr. Jag tycker att sprit smakar fönsterputs och om jag lär mig dricka kommer jag att bli aspackad och göra bort mig.

Om du har några dåliga sidor – vilka är de?
– Jag har extremt dåligt tålamod och jag kan väldigt lätt bli arg. Inte lika lätt som tidigare, men jag kan reagera extremt omoget inför orättvisor. Då kan jag brusa upp nåt så djävulskt – speciellt om det gäller någon annan än mig själv.

I Idol: eftersnack jobbade du ihop med Hannah Graaf. Vad har ni gemensamt?
– Vi är båda kristna, så jag tror vi hittade varandra där. Vi klickade som bara den. Vi blev ett stort stöd för varandra.

Hur har ditt liv förändrats sen du blev ”känd från tv”?
– Jag vet inte om jag är så känd. Man hajpas inte lika mycket som programledare på SVT som på andra kanaler. Det är helt oglamoröst på SVT. Jag tyckte att mitt liv förändrades när jag började med Bolibompa, för då kände plötsligt alla barn igen en. Och de barnen är helt ohämmade i sitt sätt att bemöta en, de går ju bananas. Att gå på Ikea en lördagsförmiddag var helt omöjligt på den tiden. Jag tycker att det är roligt att jobba med tv, men att bli en superkändis är inte något av mina mål.

Det krävs ändå ett visst kändisskap för att någon ska vilja parodiera en. Vilket betyg ger du Katrin Schulmans Katreen 21:30 på 1000apor?
– Hm, jag såg bara en bit av det första programmet. Min första reaktion var: Men Gud! En parodi på mig, hur ska folk veta vem det handlar om? Jag tyckte att det var smickrande på ett sjukt sätt, men en del sa att det var taskigt. Jag hörde att hon framställde mig som dum. Visst, en del av mina frågor är… inte dumma, men tanken var att ställa frågor som en del tittare kan ha.

Är du rädd för att uppfattas som dum?
– Nä, för jag tycker att jag är ganska smart. Jag är nog mer rädd att uppfattas som att jag pratar över huvudet på folk. Det är en sån där barnprogramsgrej som sitter i: man utgår hela tiden från att det är några som inte vet vad en kotte är och därför droppar man i förbifarten att det är något som kommer från träd.

Katreen påannonserade sitt program med att säga att hon enbart har gäster ”som inte är vita”. Är det kul?
– Att det ens kan vara humor säger en hel del om vårt samhälle.

Det är känt att rasister blir provocerade av dig. Vilken typ av reaktioner har du fått?

– Jag har fått mejl där det stått saker som ”jävla invandrare” och ”blattehora”. ”Mångfaldsglorifierande” är också ett ord jag fått höra. Grejen är att jag är ju inte särskilt utländsk över huvud taget, men bara att jag har en mångfaldsambition är tydligen otroligt provo­cerande. Under en period var det så mycket hot att SVT anlitade ett företag som gav mig personskydd.

Många som drabbats av hot vill inte prata om det över huvud taget. Fyller det någon funktion att du berättar?
– Ja, för att folk ska förstå hur stort problem detta fortfarande är. Jag berättar inte för att visa att jag lever ett skitspännande liv. Det är inte synd om mig, det här är inte spännande och jag lägger inte särskilt stor vikt vid de här mejlen. Även om det varit uttalade hot har jag aldrig känt mig rädd. Att det sen blir så extremt att man får skydd – det är en åtgärd som SVT väljer att vidta, vare sig man vill eller inte.

Har du någon uppfattning om vilka människor det är som hotar?
– Man kan tro att det är dumma hillbillymänniskor som mejlar, men så är det inte alltid. Det kan vara extremt välformulerade mejl. Många tror att det här bara förekommer ute på vischan, men det tror jag inte alls. Jag märkte av det redan när jag kom hem efter att ha bott i Afrika som liten. I Afrika var jag spännande för att jag var annorlunda. I Sverige var jag också annorlunda – men här var annorlunda dåligt.

Hur var det i skolan?
– Vissa kallade mig ”neger”. Jag undrade ofta varför de som var adopterade kom undan, de var mörkare än jag. Men jag var annorlunda. Jag hade levt ett annat liv, kom med historier de knappt trodde var sanna. Och så hade jag en lärare som nästan supportade deras reak­tioner, som också tyckte att det var konstigt. Han var dissig. Jag hade gärna sökt upp honom nu och frågat: ”Vad var det som var så jobbigt”?

Musse Hasselvall, Doreens programledarkollega, stormar in på kontoret med en träningsbag i handen. Han är mitt i förberedelserna inför en kampsportsmatch och förklarar att han behöver ha tillgång till ”en slagsmålsring” på de orter där teamet ska filma under hösten.

Vid lunch hamnar Musse och Doreen på moskérestaurangen vid Björns Trädgård, där båda beställer dagens special: ”köttbullargryta.” De har en del att gå igenom om den kommande tv-produktionen, men samtalet kretsar mest kring kampsport.

Doreen har i egenskap av journalist bevakat samtliga fightinggalor i Stockholm. Hon poängterar att hennes ”engagemang är äkta” och att hon inte är ”någon freakig ringbrud”.

– Jag kan gå upp mitt i natten för att se boxning på Eurosport. Det är lite stört, men det är min passion.

Tillbaka på redaktionen fortsätter mobilen ringa unge­fär var femte minut. Samtal från kollegor, journalister och döttrarna:
– Hej, lilla Yasmine! Hur gick det på spanskalektionen? Var det svårt? Får jag ringa dig om en stund?

Åtminstone tre saker skiljer Doreen från andra framgångsrika programledare i hennes egen generation: Hon blev mamma redan som 16-åring, hon läste in gymnasiet på komvux och hon bor varken i Bromma eller i Stockholms innerstad. I stället hyr hon en lägenhet i ett miljonprogramsområde i Sollentuna.

– Ibland tänker jag: Varför bor jag här? Det ser inte särskilt bra ut. Jo, jag tror det speglar den miljö jag växte upp i. I grunden är det samma sak: solidaritet, gemenskap, man bryr sig om varandra. När jag går mellan gårdarna hinner jag bli hembjuden till folk på både kaffe och middag flera gånger innan jag kommer fram till min port. Jag kommer aldrig att flytta därifrån.


Möter du mycket fördomar kring att du väljer att bo där du bor?

– Ja, folk tycker: ”Du borde ha råd att flytta, varför gör du inte det?” Men det har inte med pengar att göra. Det finns nåt slags konstigt elittänk bara för att man jobbar med tv. Jag vet inte om jag tjänar extremt mycket mer pengar än vad du gör. Men så fort man blir igenkänd… då är man lyckad. Jag håller inte med om det. Jag har en granne som är tandsköterska och ensamstående mamma till fem barn. Hon har värsta karriären – tycker jag – och är alltid så positiv och orkar laga middag varje kväll till de här 90 000 ungarna. Det är the shit! Folk försöker göra det jag gör till något exceptionellt svårt, men det är det ju inte. Jag har det faktiskt ganska lätt.


Har du missat något genom att du fick barn så tidigt?

– Jag kan inte relatera till någonting annat, det här är ju min verklighet. Men jag tycker inte att jag har missat något. Och jag är inte bunden till små barn i dag. Jag är 34 år – och kan åka till London i morgon om jag vill. Mina barn lider inte någon nöd om min mamma flyttar hem till mig och är med dem medan jag är bortrest. Så jag tycker att det är… alldeles utmärkt.


Hur lever du annars?

– Jag är singel. Och jag letar inte efter en man. Jag har redan jättedåligt samvete för att jag inte har den tid jag skulle vilja ha med mina barn. Om jag skulle träffa någon – med allt vad en ny relation kräver – så ska man plötsligt dela denna i det närmaste obefintliga tid med ytterligare en person. Det är svårt. Jag ska inte vara ensam resten av livet, men det är svårt att hitta tid.


Finns det något mönster i dina tidigare relationer, någon särskild typ av killar?

– Det har varit väldigt brokigt. Men jag är ganska konservativ. Alltså, jag kan inte ragga upp en kille. Jag är alldeles för blyg för det. Det krävs verkligen att det är en flitig, ihärdig person.

Mobilen fortsätter ringa, alla rycker i Doreen. Hon fortsätter tala om SVT, sina ambitioner som samhällsjournalist och det nya programmet som hon precis börjat jobba med.
– I allt jag har jobbat med, utom möjligtvis Idol, har jag försökt lägga in samhällsfrågor och acceptans för det som är ovanligt. Jag har försökt fuska in de bitarna i programmen. Men här är det en hel redaktion som har det målet, inte bara jag.

Lite trött är hon efter Polarprisutdelningen föregående kväll, med tillhörande efterfest till tre på morgonen. Där avslöjade ”en av våra största popstjärnor” att han redan har dragit in så mycket pengar på sin karriär att han aldrig mer behöver jobba.


Doreen
undrar hur sånt går till. Själv tjänar hon inte som en popstjärna och lär aldrig göra det – åtminstone inte så länge hon väljer att jobba med public service-tv.
– Kommersiella tv-programledare har väldigt högt hår och fina kläder, konstaterar Doreen.

Vi har säkert 20 lax mindre i månaden än de. Att jobba inom public service är mer än ett vanligt karriärval. Vi är inte glammiga, men vi vill verkligen göra skillnad.

På anslagstavlan bredvid Doreens skrivbord tittar sverigedemokraten Jimmie Åkesson ner från ett fotografi.

Han ser lite orolig ut.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 23:16