På fest en bit utanför stan. I det som min fru gärna refererar till som ”naturen”, med ett högst skeptiskt tonfall.
Min fru: (Ojämförligt nöjd med sig själv) Kolla! Och du sa att jag inte skulle tycka om livet på landet!
Jag: Mmm. Vi är visserligen i en villaträdgård, några mil utanför stan. Vi korsar inte direkt Nordpolen med hundsläde.
Min fru: (Helt uppenbart utan att ha hört ett ord) Du som alltid tjatar på mig att jag är en sån ”betongtjej” och att jag inte kan befinna mig (härmar mig på ett sätt som om jag pratade som en nazistskurk i en James Bond-film) ”mer än två kilometer från en galleria utan att behöva syrgas”! Men jag gillar VISST landet! Jag har inte ens gnällt på leran eller myggen eller på att det luktar gödsel eller någonting!
Jag: Mmm. Du är praktiskt taget amish. Verkligen.
Min fru: (Med synnerligen ofalsk blygsamhet) Jag har till och med GUMMISTÖVLAR på mig! Har du sett det? Va? För det har man när man är ute i NATUREN!
(Jag tittar på stövlarna. Tittar på min fru.)
Jag: Okej, jag måste faktiskt ge dig det. Jag tror aldrig att jag har sett dig i ett par gummistövlar så länge jag har känt dig. Det ska du faktiskt ha beröm för.
(En av kvinnorna på festen går förbi min fru, får syn på hennes stövlar, tvärstannar och slår händerna för munnen)
Kvinna: Förlåt…men är det där Marc Jacobs-gummistövlar?
Min fru: (Nickar lyckligt)
Kvinna: Men GUUUD vad snygga!
Min fru: Tack!
(Jag tittar på stövlarna. Tittar på min fru.)
Min fru: (Slår surt ut med armarna) Vad??? Jag sa att det var okej att vi åkte ut i naturen och hade gummistövlar på oss. Jag sa inte att det var okej att vi blev barbarer.
