May drar upp kjolen. Under den tunna svarta strumpbyxan syns en långhårig man med skägg. Hans hand är höjd i en Jesus-liknande hälsningsgest och kring fingrarna har han virat ett radband med krucifix. Ur ögonen rinner något mörkt, tårar eller blod. Mellan dem ett stort X.
– Mina andra tatueringar har inte någon betydelse. Men ska jag ha någons ansikte, så är det hans. Jag vill ha honom nära.
Med tunn stämma, som skvallrar vagt om ett västerbottniskt ursprung, berättar May att hon gjorde tatueringen, som täcker större delen av framsidan på hennes vänstra lår, för tre år sedan. Och att hon sagt till sin mamma att det är Jesus. Men det är det inte.
Det är Charles Manson. Mannen som Rolling Stone satte på omslaget med rubriken The most dangerous man alive.
Då Charles Manson greps för bilstöld i oktober 1969 bokfördes han med två alias: Jesus Kristus och Gud. När han därefter åtalades för ett av 1900-talets mest omskrivna brott förvandlades den 34-årige småbusen med rättsväsendet och medias hjälp till djävulen själv – en rasistisk, apokalyptisk sektledare vars makt förvandlade ungdomar till mordmaskiner. Vuxenvärlden fick bekräftat att 60-talets motkultur var farlig, och att hippies inte alls ville ha kärlek. De ville ha död.
Den fasan sitter kvar än i dag, och Charles Manson, självutnämnd laglös från födseln, är en av historiens mest ökända brottslingar.
Charles Miles Manson var en faderlös son till en 16-årig alkoholiserad prostituerad som rymt hemifrån. Uppfostrad på institutioner för ett liv i fängelser. En gitarrspelande gatugangster med långt hår och ett välfyllt, men simpelt, brottsregister. Han siktade på att bli en rockstjärna, hängde med Beach Boys, sålde en låt till dem. I stället blev han västvärldens antikrist. Hur gick det till?
Helter skelter. Beatles låt med samma namn förutspådde ett raskrig som skulle vinnas av de svarta, något som Manson kommit fram till efter att ha lyssnat på The White Album under ändlösa LSD-trippar.
Han och hans hippiegäng som kallades Familjen med stort F – till största delen bestående av trasiga unga kvinnor med problematiska förhållanden till sina fäder – planerade att gömma sig i öknen och vänta ut striderna. Efteråt skulle Familjen ta kontrollen, eftersom svarta inte klarar av att styra ett samhälle utan vita – med Manson som självklar ledare.
För att elda på raskriget skickade han ut sina hjärntvättade undersåtar att döda i de välbärgade kvarteren. Den 8 augusti 1969 mördades skådespelaren Sharon Tate, höggravid hustru till regissören Roman Polanski, tillsammans med fyra vänner på Cielo Drive i Los Angeles. Kvällen efter mördades LaBiancas, ett medelålders företagarpar, på andra sidan stan. Man använde pistol och kniv och skrev politiska slagord med blod för att polisen skulle tro att det var militanta afroamerikaner som utfört dåden. I Leno LaBiancas mage ristade de in ”WAR” med stora bokstäver.
Charles Manson närvarade inte när någon dog. Så för att fälla honom var åklagaren Vincent Bugliosi tvungen att bevisa att mördarna – en man, tre kvinnor – agerat på order av Familjens patriark. Och det gjorde Bugliosi med helter skelter-teorin, som han etablerade med vittnesmål från olika familjemedlemmar. Alla inblandade dömdes till döden, vilket omvandlades till livstid när Kalifornien avskaffade dödsstraffet 1972.
”Han var den mest intelligenta människa jag har träffat.”
Sju människor miste livet under tortyrliknande, bestialiska omständigheter och the summer of love dränktes i kändisblod. Manson anses skyldig till att det revolutionära decenniets miljömedvetna hippievåg ebbade ut.
När han själv slutligen dog i fängelse i Bakersfield, Kalifornien, i november 2017, vid 83 års ålder, satte New York Post honom på omslaget med krigsrubriken Evil dead: Make room Satan, Charles Manson is finally going to hell.
Samtidigt: Under fem decennier har han växt till en omsjungen posterpojke för utstötta, en vandrare som aldrig passade in någonstans förutom i sin egenskapade familj. De älskade varandra, hade ett gränslöst gruppsexliv, tog ofattbara mängder droger och dyrkade rocken under en epok då knark och rock’n’roll var synonymt med motstånd. I allt det här finner du fröet till ikoniseringen av Charles Manson.
Lana Del Rey, Ozzy Osbourne, Nine Inch Nails, Guns N’ Roses och Sonic Youth har använt sig av honom, precis som horder av obskyra punk- och metalband. Och, givetvis, Marilyn Manson. Antingen för att bara berätta en ohygglig historia, eller för att själv framstå som farlig och i krig med samhället. En popkulturell Che Guevara, stöpt i tonårsupprorens gräsrökande födelsedecennium, som gjorde motstånd mot ”the man”, sa sanningen om miljöförstöring, Vietnamkriget och onda företag. Och därför krossades av systemet.
Fram till sin död mottog han syndafloder av beundrarbrev. Hans följare och fans runt om i världen räknas i hundratusental, och antikonsumenten Manson hyllas för ett miljötänk som med dagens klimatkris blivit spöklikt aktuellt. Att han var oskyldig, på ett eller annat sätt, är givet för dem som älskar honom.
En av hans nutida följare är just May, en Stockholmskvinna strax över 30 som i sociala medier kallar sig May Ghoulina Manson. En annan är Ghost, en 36-årig man på USA:s östkust. Som sångare i hardcorepunkbandet Sadist klär han sig i svart läder, nitar och en ansiktsmask av järn. Live skär han sig med rakblad på överkroppen och piskar scenen med stora kättingar under stroboskopens obarmhärtiga blixtar. Privat är han fåordig, lågmäld och rakt på sak när han pratar om sin kärlek till Charles Manson:
– Efter att han gick bort känner jag mig mer kopplad till honom än någonsin. Hans ande ingjuter mod i alla utstötta, de som vågat desertera från samhället ser ett släktskap i honom, förklarar Ghost.
För Ghost och May, som politiskt hamnar åt vänster på en traditionell skala, är Mansons väldokumenterade rasism inte ett problem. Det är en i stort sett påhittad produkt av åklagare Bugliosis helter skelter-hopkok och av att växa upp fattig och outbildad inom det amerikanska fängelsesystemet. Och morden? Han blev ditsatt för att han sa sanningen.
Det som de båda, som inte känner varandra, vill lyfta är Charles Mansons miljöengagemang, fångat i filosofin ATWA, en term han myntade på 80-talet. Det står för Air Trees Water Animal och All The Way Alive. Den handlar om att människan ska leva i harmoni med djur och natur, och att man måste kämpa mot miljöförstöring och materialism. Jorden och universum andas, och ATWA är en filosofisk ideologi om människans plats i en kedja där allt sitter ihop. ”Du vet att jorden håller på att mördas, eller hur?” undrar Ghost sarkastiskt.
I deras dagliga liv spelar ATWA-tänket roll. Båda är strikta veganer, undviker att konsumera onödiga prylar, handlar begagnat, lagar och fixar. De vill påverka jorden och dess miljö så lite som de bara kan. Inspiration kommer från en person som resten av världen ser som en galen sektledare.
– Jag var alltid lite av ett missfoster när jag var liten, passade aldrig in. Så jag sökte mig till saker som gjorde mig ännu mer konstig i andras ögon. Då var jag tonåring, bodde i Umeå, och började titta på intervjuer med honom på internet, minns May, och pratar om hur Mansons karisma och sätt att prata skar igenom skärmen och attraherade henne:
– Han är vis.
Internet är nedlusat med klipp där Charles Manson blir intervjuad. Han kan vara lugn och resonlig, prata om att värna miljön och applicera ett primitivt klassperspektiv på hur det var att växa upp på samhällets absoluta botten. Han kan svänga till att påstå att det var han som stoppade Vietnamkriget eller säga att han ska döda varenda människa. Konsekvent genom alla år har han förnekat ansvar för Tate/LaBianca-morden och att Familjen skulle ha varit en sekt: ”Jag var ingen ledare, jag ville bara knulla. Jag ville få min beskärda del av sexrevolutionen.” I nästa klipp säger han att han är Jesus som fått betala för mänsklighetens synder i 2 000 år.
Utplockade ur sina sammanhang låter många av hans citat som visdomsord på en ljus och fräsch svenssonvägg, eller något från ett meningslöst Instagram-konto som pumpar ut intetsägande floskler för lajks. Eller kanske en pubertal punktext: ”Min far är fängelset, min far är hela ert system. Jag är bara det ni gjort mig till, en reflektion av er själva.”
Men levererat av en manisk och skäggig man, där x:et mellan de stint stirrande ögonen skurits om till ett hakkors, blir det något som både kan skrämma och attrahera. När mördaren och mästermanipulatören säger att våra barn tillhör honom, och att han nu lärt dem använda knivar, skakar den välordnade kärnfamiljen i den fina förorten.
”Jag var ingen ledare, jag ville bara knulla.”
Fast det kan lika gärna mötas av ett right on, man! från den som dissekerar etablissemangets dubbelmoral och förljugenhet. Han ses då som en produkt av ett sjukt samhälle som skördar som det sått.
– Vanliga människor ser och hör bara det som visas och berättas för dem. De försöker aldrig gå bortom det, säger Ghost, och fortsätter:
– Varför han blivit en subkulturell hjälte när de flesta ser honom som en galning? Tja, vi är väl alla lite galna, eller hur?
Att Manson var medveten om sin egen betydelse i världen råder det ingen tvekan om: ”Jag är den mest berömda människan någonsin. Och jag är inte ens död än, ha! Vad tror ni kommer att hända när jag dör?!”
– Jag har vuxit ifrån att vilja provocera och självmant söka utanförskap. Allt han sa är inte bra. Men i psyket på en person som är lite galen är det också mycket som stämmer. Det är utanför de ramar som vi vanligtvis lever i. Charles Manson har alltid följt med mig, och det kommer ut mer information om honom hela tiden, trots att han är död. Han har blivit en gammal vän som jag alltid försvarar, säger May, som tycker att det är uppenbart att Manson var schizofren.
En som fortfarande försvarar honom är Lynette ”Squeaky” Fromme. Hon mötte honom av en slump första gången när hon var 18 år, i Venice Beach i Los Angeles, samma kväll i maj 1967 som hon blivit utkastad av en typisk 60-talspappa som inte förstod sin upproriska tonårsdotter. En av tiotusentals anonyma tonåringar på drift i en tid när värderingar kastades omkull. USA:s tonåringar gjorde uppror med droger, rock, kläder, sex och radikal vänsterpolitik, något som den traditionella kärnfamiljen led stort av.
Varje splittrad familj födde chansen att bilda en ny, okonventionell sammanslutning. För Fromme blev den nya familjen Manson, som hon valde att slå följe med där och då. Hon har aldrig ångrat det en sekund.
– Det var ett magiskt möte på många sätt. Jag var hemlös och visste inte alls vad jag skulle göra. Jag antar att han såg det på mig och han sa att jag kunde haka på honom. Jag tvekade. Då bara log han och sa ”Jag kan inte bestämma åt dig” och försvann. Då kände jag mig trygg nog att följa honom, eftersom han inte pressade.
Fromme tecknas alltid som näst högst i Familjens befälskedja, direkt under patriarken själv. I Quentin Tarantinos originalsynopsis för Natural Born Killers (1994) finns en monolog då polisen Scagnetti psykar seriemördaren Mallory, som fångar hur man brukar se på Frommes historiska betydelse: ”Vem ska du föreställa? Squeaky Fromme? Är det så det är, att Mickey är din Charles Manson?” Repliken kom tyvärr inte med i filmen. Däremot fick Tarantino med när Mickey, Mallorys blodbesudlade prins, kallar Manson för ”alla seriemördares kung”.
Det var Lynette ”Squeaky” Fromme som höll koll på de andra kvinnorna. Och det var hon som såg till att George Spahn, mannen som ägde filminspelningsranchen i öknen där Familjen bodde när de slutligen greps, var tillräckligt sexuellt tillfreds för att låta dem bo gratis. Kort sagt: Inom Manson-mytologin är hon tung. Något hon inte alls vill kännas vid själv.
– Du, jag brukar beskrivas som en löjtnant! Man har delat in oss i militära grader! Vi skrattar åt sådant, det är fånigt. Alla som var där hade ett unikt förhållande med Charlie. Vi var inte en sekt, Charlie visste inte ens vad det ordet innebar innan media stämplade oss som det. Vi var en familj, inte Familjen. Jag kanske stack ut i pressen, och därför blev jag beskriven som hans närmaste. Men jag såg mig aldrig som det.
I Tarantinos kommande storrulle Once Upon a Time in Hollywood spelas hon av Dakota Fanning:
– En fantastisk skådespelare, jag har sett hennes filmer. Men i slutändan har inte den filmen så mycket med mig att göra, då varken hon eller Tarantino träffat mig, säger Fromme om det.
Under rättegången hörde hon till den grupp Mansonkvinnor som dagligen satt utanför domstolen i Los Angeles, protesterade och skapade tumult. När han rakade skallen gjorde hon det. När han skar in sitt x i pannan gjorde hon likadant. En åklagare som jobbade med fallet har i efterhand sagt att Fromme hotade honom, och sa att hon ”skulle göra en Sharon Tate” om inte Manson frigavs.
Fromme var inte inblandad i Tate/LaBianca-morden. Dock drog hon en laddad Colt 45 mot president Gerald Ford 1975, i ett förvirrat försök att dels få honom att rädda skog undan avverkning, dels för att få presidenten att ge de dömda Familjemedlemmarna en ny chans i rättssalen. För det fick Fromme själv en livstidsdom och omslaget på Time Magazine med rubriken The girl who almost killed Ford. Om hon verkligen hade tänkt döda presidenten vill hon än i dag varken svara ja eller nej på. Fromme säger bara att hon inte hade bestämt sig.
Hon frigavs 2009 efter 34 år – ”fängelse är tufft för vegetarianer” – och bor i dag i Marcy, en stad med cirka 10 000 invånare i staten New York. Hennes memoarer släpptes förra året på ett litet förlag som släpper Manson-försvarande litteratur, men det uppmärksammades av få förutom de mest inbitna fanatikerna. Själv skyr 70-åringen pressen och ger inte intervjuer. Förrän nu.
Hon säger att hon hört att Sverige är framstående när det gäller återvinning och hållbarhet, och hon vill snacka om ”That 16 year old kid you got in Sweden” – Greta Thunberg.
– Hon har slagit igenom här i USA också. Det gör mig så lycklig. Det är samma tåga som vi hade på 60-talet, likadana känslor. Greta säger samma saker som Charlie, jag och de andra gjorde då. Många var arga och förskräckta över att de vuxna förstörde planeten. Vi brydde oss om plast i haven redan för 50 år sedan!
Fromme fick sitt smeknamn Squeaky, ”pipig”, av ranchägaren Spahn då han tyckte hon pep när han rörde henne. I gamla filmklipp sitter hon med ett gevär och säger att hon är redo att dö och döda för Charlie, mannen hon älskar. Nu vill hon bara prata om jorden. Inte morden. Hon drar hela tiden paralleller mellan Mansonfamiljen och den nya tidens unga miljörörelse:
— Oavsett om du är man, kvinna eller trans, eller vilken hudfärg du än har, så har vi bara en enda jord. Vi vet konsekvenserna av global uppvärmning, vi ser allting dö!
– Jag är glad att kidsen, som Greta, står upp för sig själva. Ingen annan kommer att göra det. De vuxna har misslyckats, de har sålt ut till makten och pengarna och håller käften så att företagen ska tjäna mer. Folk måste hållas ansvariga för sina handlingar!
Tre av dem som hölls ansvariga för dödsnätterna 1969 lever ännu bakom galler. De är i 70-årsåldern: Leslie Van Houten, Patricia Krenwinkel och Charles ”Tex” Watson, mannen som yttrade orden ”I’m the devil, and I’m here to do the devil’s business” när han klev över Sharon Tates tröskel.
Susan Atkins dog i hjärncancer 2009. Redan på 70-talet i fängelset vände hon sig till Gud, blev en hårt troende kristen, och förklarade sin inblandning med en kombination av Mansons manipulerande och att hon tog ofattbara mängder droger. Under sina två år som en av hans många kvinnor tog hon över 300 LSD-tripper. Hon har berättat att en ondskefull kraft kontrollerade dem alla och att hon inte kände något inom sig när människor slaktades inför hennes ögon, eller när hon själv högg ihjäl Sharon Tate. När Tate bad för sitt och sitt ofödda barns liv svarade Atkins: ”Bitch, jag skiter i dig och ditt barn, du kommer att dö i kväll och det rör mig inte det minsta.” Atkins nekades frigivning ända fram till sin egen dödsbädd.
Lynette Fromme underkänner åklagarens raskrigsteori som rent båg. Hon vill inte säga varför sju människor plågades till döds och hennes vänner dömdes för det. Att de alla, utom Charles Manson, var på plats är bevisat. Men det finns mängder av alternativa teorier till motivet. Alla är snåriga. Som att allt från början var en knarkaffär som spårade ur, eller att Manson blivit blåst på tusentals dollar av Beach Boys för låten han skrivit åt dem och ville hämnas på den musikproducent han ansåg skyldig. En musikproducent som fram till alldeles nyligen bott i Sharon Tates hus. Varför LaBiancas strök med kan ha berott på att de varit otrevliga mot Manson och hans gäng när de festat hos parets grannar.
En av dem som stod Manson närmast under de sista 20 åren av hans liv, och som än i dag sköter den officiella hemsidan, är en pensionär som kallar sig Gray Wolf. Han säger att man måste läsa vartenda ord i utskrifterna från den nio månader långa rättegången för att få reda på varför morden utfördes: ”Där finns sanningen. De bröt mot alla regler för att hålla honom inne. De ville inte att Charlie skulle snacka om militärens korruption, bankerna och att Vietnamkriget utkämpades för företagens skull. Folk måste vakna. Läs utskrifterna!”
Lynette Fromme, som Manson kallade Red efter hennes hårfärg, är inne på samma spår: Vietnam, kriget som slet sönder USA, är kärnan i all den tidens motkultur. Sharon Tates pappa var överste inom militärens underrättelsetjänst, och troligtvis har det med saken att göra, säger hon svävande och ger sig in i en svårföljd monolog.
– Vi ville inte döda. Media sa att vi var blodtörstiga och ville döda kändisar, men det är inte sant. Jag var inte inblandad i morden, utan fick reda på dem efteråt. Varför identifierade jag mig inte med offren, varför mådde jag inte dåligt över att de var döda? Det var krig, polisen dödade Black Panthers, döden fanns överallt. Det var drogmord, mord här, mord där. Tog sig det amerikanska folket tid att sörja varje pojke som skickades till Vietnam? Omöjligt. Vi förde också ett krig, mot alla som sålde luften och vattnet i utbyte mot guld och olja.
– LSD förändrade världen˝, förklarar hon.
Tillgången var fri och man trippade regelbundet, jämt, ständigt. I dag har hon slutat trippa.
– Jag upptäckte att det inte är bra att ta för mycket. LSD kan göra dig upplyst, men det kan också vara dåligt för dig eftersom det är en så dramatisk drog.
Att Familjens ledare skulle använt LSD för att hjärntvätta och programmera henne och de andra familjemedlemmarna, som åklagaren Bugliosi hävdade, är lögn.
– Alla vi som var unga letade efter ett syfte, tillhörighet, en familj. En stor missuppfattning är att vi var smutsiga, åt sopor, att vi var råttor som krälade och förnedrade oss själva och tog order av Charlie. Att vi var en sekt. Jag ville känna att jag hörde hemma i en kultur, något som de flesta letar efter. På den tiden kallade man kollektiv med tätt sammanflätade människor för familjer, det fanns massor av hippiefamiljer, inget ovanligt! Men Charlie varken rekryterade oss eller kallade oss för Familjen.
”Ande. Tro. Kärlek. Han är vid liv.” Det är Frommes förklaring till att Charles Manson än i dag attraherar följare.
– Han var den mest intelligenta människa jag någonsin träffat. Att vara med honom var en upptäcktsfärd genom den naturliga världen och jag älskade det. Vi kom till Charlie för att vi ville vara med honom. Han var intressant, hade talang, sjöng, dansade, han hade ett ungt hjärta och livet i sig, trots att han var mycket äldre än vi andra. Charlie var eldig och hans spontanitet tog fram det spontana i oss andra. Och rolig, så rolig var han! Det glömmer folk.
Charles Manson hade bara två dåliga sidor, enligt hans före detta kvinna. Han rökte för mycket och åt för mycket onyttigt godis. Pay Day, en chokladkaka med karamell och salta jordnötter, var hans favorit.
Huvudvittne för att sätta dit Manson som ansvarig sektledare var 20-åriga Linda Kasabian, en kvinna som han själv avfärdade som en ytlig bekant han knappt pratat med. I utbyte mot straffrihet vittnade hon om helter skelter som motiv och berättade om de fruktansvärda skrik hon hört inifrån Sharon Tates husmedan hon hållit vakt utanför. Hennes advokat Gary Fleischman lyckades utmanövrera Susan Atkins som huvudvittne – Kasabian sa vad åklagare Bugliosi ville höra och gick helt fri trots att hon i högsta grad var medskyldig till morden. ”Jag visste vad som krävdes för att fälla Manson. Och om det var sant eller inte, det var inte upp till mig att avgöra, utan det fick åklagaren göra”, säger Fleischman i dokumentären The Final Words från 2017. Han fortsätter:
”Om jag tycker att Charles Manson behandlades orättvist? Nej, inte särskilt. Juridiskt, ja, där utsattes han för en orättvisa. Men moraliskt? Nej.”
Rättegången gjorde åklagare Vincent Bugliosi världsberömd – och rik. Hans tegelsten Helter Skelter från 1974 är den bäst säljande true crime-boken någonsin. I december 1969 sattes Manson på omslaget till Life Magazine, ett ikoniskt porträtt med rubriken The love and terror cult: the dark edge of hippie life. Det oändligt reproducerade och oförglömliga fotografiet, med hans galet stirrande blick, utgör tillsammans med boken om de hänsynslösa morden fundamentet till att Manson inte lämnat västvärldens kollektiva medvetande på fem decennier.
Förutom Tarantinos film kommer i år även den mindre indierullen Charlie Says, av American Psycho-regissören Mary Harron. Den bygger på Ed Sanders, medlem i amerikanska psykedeliabandet The Fugs, bok om Familjen och rättegången från 1971. Huvudrollen spelas av The Crown-skådisen Matt Smith. På soundtracket finns svenska International Harvester med en improviserad låt inspelad live i Vitabergsparken i Stockholm 1968.
Thomas Tidholm, i dag känd kulturarbetare och författare, var med i bandet och väldigt aktiv inom vår inhemska motkultur. När nyheten om hippiesekten i USA exploderade över hela världen reagerade alla i Sverige med chock och fasa. Manson avfärdades som en tokstolle.
– Ja, han var ju galen, någon som fått en knäpp. En karismatisk ledare som drog till sig en massa tjejer, misslyckades som artist och började hata allt och allt. Han såg etablissemanget som grisar, parasiter. Löje framför hat har alltid varit mer min grej. Det känns löjligt att vår musik är med i en film om Charles Manson, lite absurt. Låten är väldigt stillsam och lycklig. Men de ville ha den.
En som inte tvivlar på att Bugliosis berättelse om helter skelter är sann är kriminologiprofessorn och Manson-experten Bryanna Fox. Hon är före detta FBI-agent och professor på University of South Florida, och arbetar med att ta fram mer ”vanliga” gärningsmannaprofiler åt FBI, inte bara extrema seriemördare. Hon säger att den fällande domen blev prejudicerande i USA, då den slog fast att man inte behöver vara fysiskt närvarande för att vara medskyldig till ett brott, även om det saknas skrivna order. Ansvaret bevisades genom vittnesmål.
– Jag tror knappast att polisen skrev ”helter skelter” med Sharon Tates blod på väggarna. Folk som stöttar honom och andra konspirationsteoretiker säger att han inte fick en rättvis process, och att han fälldes för brott han inte begått själv. Men åtskilliga Familjemedlemmar har vittnat om att han ville starta ett raskrig. Helter skelter var hans skapelse.
För henne är frågan snarare hur mycket Manson själv trodde på planen att överleva ett stundande krig mellan vita och svarta. Skräck är en oerhört mäktig kraft och ett motiveringsverktyg om man vill kontrollera människor. Han behövde inte tro på det så länge hans följare gjorde det.
Hennes FBI-kollega John Douglas, som karaktären Holden Ford i Netflix-serien Mindhunter bygger på, intervjuade Manson i fängelset. När Douglas sa rakt ut ”Kom igen nu, Charlie, du tror ju inte på det här skitsnacket, du gillar bara sex, droger och rock’n’roll” så skrattade Manson. Utan att säga något.
– Ja, varför skulle han avslöja det? Vi kommer ändå att prata om honom för evigt så länge det finns ett mysterium. Där har han verkligen lyckats. Jag fick en gång frågan om han skulle ha passat som gärningsmannaprofilerare. Det vet jag inte, men uppenbarligen förstod han hur man läser människor. Han var extremt bra på att förstå vad som fångar oss. Manson tyckte nog att han blåste världen och ville ta det med sig i graven, säger Fox.
Hon ser det som extraordinärt hur han övertygade andra, utan hot om våld, att mörda främlingar som de själva inte hade någonting emot. Bara för att uppfylla hans önskan.
– Att döda en kvinna som är i åttonde månaden, som skriker och ber för sitt ofödda barns liv … Det krävs mycket. Det vore fantastiskt om det inte var så fruktansvärt.
– Han siktade in sig på vilsna människor som letade ett syfte med livet, och profilerade unga tjejer. Sårbara, sökande människor blev hans byte. Han gav dem identitet, familj, allt det som de letade efter, och på så sätt övertygade han dem att göra hemska saker.
Genom droger, främst LSD, fick han dem att avslöja saker om sig själva. Han såg till att inte bli lika hög som sina följare och använde sedan det de sa emot dem. Professor Fox tvekar inte att kalla Charles Manson för ond. Hon tycker att om man inte ens kan kalla honom för det så definierar man begreppet alldeles för snävt, och menar att det är olyckligt att han blivit en popkulturell symbol.
Om hans ondska sedan var medfödd eller en skapelse av det amerikanska klassamhället och fängelsesystemet låter hon vara osagt. Manson fick aldrig en diagnos av någon sort.
– Psykopati finns inte med i diagnosmanualen, men han får höga poäng på checklistan för just psykopat: egocentrisk, narcissist, extremt impulsiv, svårt med empati, slug och manipulativ och en notorisk lögnare. Det är sådant som kan ha funnits i hans biologiska natur. Fast hade han vuxit upp i en bra miljö hade det inte behövt spela någon roll. Manson hade kanske aldrig blivit en mönstermedborgare. Men hade han skapat en familj som mördade i hans namn om han haft bättre förutsättningar? Kanske inte.
En annan kalifornisk sekt med vänsterprägel är Peoples Temple där ledaren Jim Jones 1978 tog livet av sig tillsammans med över 900 av sina följare i sin egen stad Jonestown i sydamerikanska Guyana. Näst efter 9/11 är det den högsta civila amerikanska dödssiffran för något som inte är en naturkatastrof.
Ändå har Jim Jones inte en bråkdel av det nutida kändisskap som Charles Manson besitter. Enligt sociologen Håkan Thörn, författare till 1968: Revolutionens rytmer – En berättelse om hur musik och uppror skakade världsordningen, beror det på att den misslyckade musikern med perfekt tajming i tiden skar sig in mitt i popkulturens hjärta, hårt förankrad i korsningen mellan motkultur och musik.
– Han lånade symboliskt kapital av hippierörelsen och popen, drog in Dennis Wilson från Beach Boys i ”Familjens” krets, och ett av offren var Roman Polanskis fru. Det är klart att den historien kan man inte undvika att dyka in i. Sex, droger, rock’n’roll – det saknade Jim Jones helt.
Thörn beskriver hur det i det sena 60-talets USA uppstod en skiljelinje rakt genom samhället. En skarp och våldsam gräns. Om du började lyssna på rock och röka gräs hamnade du på motkulturens sida. Då kunde du räkna med att få stryk av polisen. De stormade fester och konserter som urartade i bataljer och upplopp. Många ungdomar politiserades bara av att ha varit kulturellt nyfikna.
I USA var 60-talet en unik historisk situation, då kulturella normer ställdes på ända.
– Något man ofta glömmer är att kärnfamiljens kris var en viktig förutsättning för flower power-rörelsen. Tonåringar rymde hemifrån i mängder och drev runt i San Francisco och Los Angeles, horder av dem. I den kulturen fanns det framför allt äldre män som utnyttjade sårbarheten hos unga tjejer, inte minst sexuellt. Där var Manson, i motkulturens utkanter i en storstad fylld med unga vilsna människor som bara väntade på någon som han. Som hade den psykiska kraften att fylla dem med någon sorts mening.
Rent strikt tycker Thörn att Manson inte var en hippie, och om han var det så var han en högerhippie som lånade de attribut som passade honom. Han tog sex, droger och musik men inga av de värderingar som genomsyrade flower power. Han var rasist och hade en ärkekonservativ kvinnosyn.
Thörn säger att Manson tillskrivs för mycket inflytande när det handlar om vad som dödade 60-talet. Samtidigt går det inte att avskriva honom som obetydlig.
– När du har ett historiskt förlopp som är komplext så finns händelser och personer som får bära ett helt skeende. Så på ett plan har han fått för stor betydelse. Men ”Familjen” bidrog till att hippierörelsen inte längre sågs som fredsälskande av allmänheten. Det fanns en mörk sida. Han fick en otroligt stark symbolisk tyngd. När en man som Manson blir omskriven som en hjälte, bara för att han är en figur som går emot etablissemanget, är det en indikation på att rörelsen spårar ur.
Lynette ”Squeaky” Fromme skrattar ett äkta pensionärsskratt. Hon, som var där, då, med Charlie själv, mitt i stormen när vår moderna historia skrevs, ger inte mycket för idén att mannen hon älskar är ansvarig för hippiens död.
– Åh nej, 60-talet dödade sig självt! Det var vad det var. Förbrukat. Livet reagerar på sig självt. Människor reagerar på det som händer. Alla som tror att det gick till så sväljer en kliché. Det är tråkigt! Ta oss tillbaka till livet! Lev! Vi måste komma på något att använda i stället för plast. För plast kväver haven.