Erik Berg är Sveriges bäst klädda man 2019: ”Ibland kanske mina kläder till och med varit en provokation”

Erik Berg kramas. Det guldgula tyget i hans bomberjacka har blivit alldeles prickigt av det snöblandade regn som faller över Vasastan. Vi ses på Tranan i Stockholm. Samma restaurang som han cyklade till i höstas efter att fullkomligt ha dominerat Djurgårdens derby mot Hammarby. Ryktet om nyförvärvet som stack direkt från planen till krogen spred sig snabbt genom fotbolls-Stockholm. Få har varit bäst på plan i årets viktigaste match för att sedan hoppa på cykeln och åka från Tele2 Arena söder om stan, rullande nedför Skanstullsbron, Götgatan, genom City och upp mot Odenplan och Tranan, med sommarsolen och segern i ryggen.

I dag gungar fönsterbordet till inne på det klassiska haket. Jag måste snabbt omvandla impulsen att sträcka fram högerhanden. Inte för att jag inte kramas, men för att jag tänker att idrottsmän inte gör det.

Erik Berg gör ganska mycket som man inte tänker att en idrottsman gör. För drygt ett år sedan hade han precis tagit sig tillbaka från karriärens svåraste motgång. Den korsbandsskada som förstörde halva hans säsong 2017 hade äntligen läkt så pass bra att han kunde återta positionen som en av nyckelspelarna i FC Köpenhamn. Han hade tränarens fulla förtroende, ett kontrakt som löpte ända till 2020 och en lön som gjorde honom till Skandinaviens bäst betalda fotbollsproffs. När han i juni 2018 ändå presenterades som ny värvning av Djurgården gick en våg av förundran genom svensk fotboll. Vad är det för kille som byter stjärnstatus, matcher på Europas häftigaste arenor, miljoner och åter miljoner mot spel i en mittenklubb i allsvenskan?

”Att leva i en familj där ett barn har dött gjorde mig till en person som inte ville skapa några problem för mina föräldrar.”

Erik Berg föddes den 30 december 1988 i Falkenberg.
Mamma jobbade som fritidspedagog och lärare, pappa
som elektriker. Erik fick två yngre bröder. Men bara en är i livet
i dag.

– Min ena lillebror gick bort när jag var två år, berättar Erik.

– Han hade något som kallas spinal muskelatrofi, det är ungefär som ALS för barn. Hans död har påverkat mig mycket. Jag hade det väldigt tryggt och fint som liten. Men på senare år har jag förstått att upplevelsen av att leva i en familj där ett barn har dött också gjorde mig till en person som absolut inte ville skapa några problem för mina föräldrar. Jag antar att jag såg sorgen, även om de kämpade med att hålla det värsta borta från mig. Det blev nog viktigt för mig att inte vara dem till onödig last, ovanpå sorgen.

Erik blev snäll. Otroligt snäll. Han säger att han än i dag knappt kan minnas att han någon gång under uppväxten skulle ha bråkat med sina föräldrar. Familjen bodde i ett ”typiskt Svensson-område”, i en villa med gräsmatta från vilken Erik har sina tidigaste minnen av att ha sparkat boll med pappan. Han i sin tur var också duktig fotbollsspelare, i Falkenbergs FF på den tiden de låg i division 1 Södra.

– Mamma har berättat att hon ofta fått frågan hur fan hon kan leva med min pappa, säger Erik och skrattar.

– Han är världens lugnaste och snällaste person till vardags. Men på planen kunde han bli helt galen.

Ytterligheterna har gått i arv till sonen. Inför vårt möte har jag studerat Eriks beteende på planen noga på Youtube. Där kan han vara egoistisk, aggressiv, irriterad – jobbig. Han beskriver intensiteten i spelet som något som ibland får det att svartna för ögonen. Men över en halv råraka och kaffe på Tranan är han världens lugnaste. Hans eftertänksamma sätt att prata gör det nästan svårt att få ihop spelaren jag tittat på med människan jag möter.

Erik började som så många andra barn spela fotboll när han
var fem–sex år. Vid sidan av sporten var han blyg, men innanför
de vita linjerna vågade han ta för sig. Att det sociala klimatet
kring pojklagen i Falkenbergs FF var så välkomnande och
tryggt gjorde att han fortsatte, trots att han inte hade några
vidare framgångar som ung.

– Jag hade perioder då jag inte tyckte att fotboll var kul över huvud taget. I början av högstadiet, när distriktslagen började tas ut, så var jag aldrig med. Jag minns att jag blev otroligt besviken över det. Jag hade ju hela tiden en känsla av att jag var bra. Jag pratade mycket med pappa och morfar om det. De övertygade mig om att jag var tillräckligt duktig och att jag borde ge det några försök ett tag till. Det är jag väldigt glad för i dag. Om jag hade varit i en förening där man selekterat tidigt, så som jag tror att man gör i klubbarna här i Stockholm till exempel, så hade jag nog inte blivit fotbollsspelare. Det var bra för mig att vara på en plats där det inte var tvunget att bli för seriöst för tidigt.

Han beskriver sig själv som mindre blyg i takt med att han har blivit äldre. I klassen kunde han prata med alla. Han var omtyckt. Men stack inte ut, mer än möjligtvis stilmässigt då. I tidiga tonåren upptäckte han all den klassiska hårdrocken från 80-talet. Guns N ́ Roses. Aerosmith. Mötley Crüe. Inspirerade av de androgyna frontmännen i favoritbanden ingick han och en kompis ett vad om att skaffa långt hår. Den som först klippte sig skulle förlora. De båda pojkarna gick så intensivt in i sin tävling att när topparna blev alldeles för slitna insisterade de på att trimmas exakt samtidigt hos den lokala frisören. Erik hängde i ända till förra året. Kompisen är fortfarande långhårig, så han vann till slut.

”Att kolla på fotboll för nöjes skull slutade jag med för länge sedan.”

De närmaste vännerna under uppväxten höll på med musik. Där fanns ett annat sammanhang vid sidan av idrotten som Erik också var en del av. Kanske bidrog det till att han aldrig riktigt hade någon utstakad plan för fotbollen. Proffslivet, som är en dröm för så många, beskriver Erik som något han bara råkade halka in i.

– Det här känns lite konstigt att säga. Men jag förstod inte att man kunde göra en ordentlig karriär av det här förrän jag spelade i Malmö FF. När jag kom upp i A-laget i Falkenberg var det ju kul, men jag jobbade vid sidan av. Sedan när jag flyttade till Göteborg och började spela med GAIS 2011 tjänade jag lite pengar. Men det var verkligen inte sådana summor att jag hade kunnat leva på det i resten av mitt liv. Först när jag kom till MFF och fick spela Champions League började jag känna att det kanske kunde bli någonting av det här med fotbollen.

Säsongen Erik pratar om är 2014-2015. Han hade flyttat
till Malmö från GAIS året innan, och vunnit SM-guld. När
den skånska storklubben tog sig till Champions League
hade inget svenskt lag lyckats med den bedriften på 14 år.
MFF ställdes mot Juventus, Olympiakos och Atlético
Madrid. Erik rensade på mållinjen vid en av matcherna mot
grekerna. Men det var ett uttalande vid en presskonferens
inför mötet med spanjorerna som gjorde honom till en
internationell snackis.

– Alltså, jag hade ju sett dem när vi hade genomgång med tränaren innan matchen. Men nöjeskollat 90 minuter hade jag inte gjort, säger Erik i dag, på tal om den skrattfest som utlöstes i fotbollstokiga Spanien när det visade sig att mittbacken i det lilla svenska laget inte hade sett de upphöjda motståndarna spela.

Det var också ungefär här som den mediala berättelsen om Erik som ”fotbollsspelaren som inte gillar fotboll” började sätta sig. Vid sidan av hans prestationer på plan är fortfarande hans uttalade ointresse för sporten som underhållning det flest förknippar med hans namn:

– Att kolla på fotboll för nöjes skull slutade jag med för länge sedan, säger Erik själv om det egna ryktets giltighet.

– För mig räcker det med den fotboll jag ser i utbildningssyfte. Visst, i perioder där det är mycket ”intressanta” matcher kan jag känna mig utanför, eftersom det alltid snackas mycket fotboll i omklädningsrummet. Jargongen kan vara ganska grabbig. Men jag har alltid hittat personer i lagen jag spelat i som jag har kunnat prata om annat med. Kanske kan det till och med vara så att jag, eftersom jag har andra intressen, lyckas locka fram sådana sidor också hos dem jag umgås med.

Ingen sjuksköterska förväntas vara superpeppad på att
sätta dropp på fritiden. Ingen taxichaufför förutsätts älska
att köra runt med okända människor efter skiftet. Att
avbrott från arbetet krävs för återhämtning är för de allra
flesta en självklarhet. Ändå blir just idrottsmän som tänker
på annat än sin sport ofta ifrågasatta.

– En fotbollsspelare som läser någon kurs på universitetet kan ju få finna sig i att kallas ”Professorn” sedan hela sin karriär, säger Albin Tingsvall, för detta landslagsman i handboll men numera psykolog och författare, i boken Allt jag förlorade genom att vinna.

I den redogör han för inte bara sina egna erfarenheter av
elitidrotten, utan också för hur en mängd osynliga strukturer
inom den skapat ett normsystem som är otroligt dömande mot
den som på något sätt är annorlunda.

– Om man tittar på elitidrotten och framför allt lagsporten så finns där en väldigt stark anda av att värna gruppens gränser. Det påminner lite om hur man kan tänka sig att det ser ut inom polisen eller militären, en kraftfull kårkänsla. Om det finns en grupp som jättemånga vill tillhöra så väcker det väldigt starka reaktioner om någon frivilligt ställer sig utanför den genom att på något sätt sticka ut. För att kunna bevara gruppens starka kanter har vi ett behov av att märka ut den som är annorlunda.

Vi är fortfarande inte ens ett århundrade från en tid där kvinnor avråddes från fysisk aktivitet, eftersom dessa ansågs för sköra. Idrotten var länge en uteslutande manlig domän. Organiserad som den är kring tävling, hierarki och dominans bär den alla den traditionella maskulinitetens mest kraftfulla egenskaper i sin själva kärna. Idrott skapades av män för män. En man som excellerar inom idrotten excellerar alltså per definition också i manlighet.

Erik Berg berättar om hur det kan gå till i ett omklädningsrum där det finns en person som sticker ut från det klassiska manlighetsidealet.

– Jag har alltid tyckt att det är roligt att komma i lite galna kläder till träningen. Då kan man vara ganska säker på att jackan eller skjortan eller byxorna kommer att åka upp på en galge i taket, så att alla ser, berättar han.

– Jag har fått höra både det ena och det andra genom åren. Jag har ju i perioder sett hyfsat androgyn ut. Är man kille med långt hår och tajta jeans så kan man räkna med att få kommentarer. Men jag har ju alltid sett det som att får jag kritik för mina kläder i omklädningsrummet så gör jag något rätt. Då ser jag inte ut som alla andra.

När Eriks limegula jacka eller blommiga skjorta hängt och dinglat i taket har antagligen ingen av lagkamraterna trott att hans stilsinne en dag skulle kunna bli prisbelönt. Men 2019 är alltså Erik Sveriges bäst klädda man. Den klassiska sportfrågan
om hur saker och ting känns är därför kanske på sin plats.

– Det är roligt! Jag hade absolut inte förväntat mig det och blev väldigt glad när jag fick veta. Jag har alltid varit intresserad av kläder som ett sätt att uttrycka sig. Jag tror att jag, som var blyg när jag var liten, tidigt upptäckte stil som ett sätt att säga sådant man kanske annars inte riktigt vågar. Ibland kanske kläder till och med har varit en provokation.

Erik minns hur han redan som barn tyckte om att själv få välja vad han ville ha på sig. Shoppingresorna med mamma, från lilla Falkenberg till stora Helsingborg och Göteborg, var speciella, efterlängtade tillfällen. Inspirerad av tidiga tonårens
favoritartister har han heller aldrig varit rädd för att tänja på
gränserna för vad en kille förväntas bära:

– Jag har alltid dragits till en manlighet som inte kräver att man är så stereotyp. Jag tycker att det är självklart att man kan klä sig i plagg som uppfattas som mer kvinnliga. Det har nog funnits både ett och två plagg i mina garderober genom åren som jag köpt på damavdelningen. Stickat, sjalar … Kvinnors material och skärningar är ofta så mycket mer intressanta och snygga. Tyvärr är min kropp inte gjord för damkläder. Jag är alldeles för stor och för lång. Jag har varit avundsjuk många gånger på till exempel alla snygga byxor som finns för tjejer, som jag inte kan ha.

Han nämner särskilt Aerosmith-sångaren Steven Tyler som
en stilikon, och säger att musik och kläder alltid varit intimt
sammankopplat. Att först mest klä sig inspirerad av idolerna
utvecklades sedan till att Erik i tjugoårsåldern fördjupade sig i
mode:

– När jag flyttade till Göteborg lärde jag känna dem som driver butiken V19. Deras stil anammade jag under många år därefter. Det var skinnjackor, tajta, slitna jeans, fina material … De säljer mycket italienska märken. Ganska exklusivt, ganska dyrt. Under den perioden hade jag också ofta boots.

”Det är svårt att försvara ett modeintresse om man samtidigt bryr sig om miljön.”

När Erik sedan 2016 gick till Nordens största fotbollsklubb, FC Köpenhamn, blev han snabbt känd bland fansen som ”den atypiske svensken”: en långhårig kille som hellre tillbringade tid i den skandinaviska designmetropolens klädbutiker än framför fotbollsmatcher på tv:n.

– När jag kom till Köpenhamn blev jag influerad av hur streetkulturen reflekteras i modet där. Jag tyckte väl först och främst att det var väldigt skönt att komma ur bootsen och få gå i sköna sneakers. Men jag gillar också över huvud taget hur sport- och funktionsmaterial mer och mer letar sig in i high fashion. Bara så som Acne arbetat med Fjällräven nu på sistone tycker jag är jättespännande. Jag tycker om att kunna ha en avslappnad stil men ändå bära exklusiva, bra material. Fear of God är ett annat sådant märke som jag har gillat mycket de senaste åren. De gör sjukt snygga, bekväma vardagsplagg, som man lika väl kan ha på gala eller fest om man kombinerar med lite annat.

Erik säger att han hellre köper färre men dyrare plagg. Han
går också gärna i second hand-butiker. Inte bara för att där
finns större chans till unika fynd, utan också för att han börjat
tänka allt mer ur ett klimatperspektiv:

– Mitt samvete håller mig verkligen från att köpa mer kläder. Det är svårt att försvara ett modeintresse så som branschen ser ut, om man samtidigt bryr sig om miljön. De senaste två åren har min konsumtion gått ner drastiskt. Och jag uppskattar verkligen märken som tar ansvar för sin produktion och som tänker på hållbarhet. Som Asket som jag tycker har ett coolt tänk. Eller Fear of God som producerar allt i LA och på så sätt håller sin verksamhet lokal. Det kanske inte går att göra så stora kvantiteter av plaggen och det kanske blir dyrt för gemene man. Men jag tror verkligen att framtiden för modebranschen ligger i att ta hänsyn till miljön. Om inte annat växer efterfrågan på den typen av ansvar från konsumenterna.

”För mig hade det alltid varit orealistiskt att jag skulle spela i landslaget.”

Tiden i Köpenhamn var inte bara inflytelserik för Eriks
modeintresse. Den var också hans hittills bästa i karriären rent
sportsligt. Han blev given i startelvan, etablerade en speciell
relation med tränaren Ståle Solbakken. Samtidigt fanns där en
annan svensk mittback i laget. Han höll som bäst på att försöka
komma tillbaka från en knäskada när Erik dök upp, och blev
först lite småsvettig när en landsman med rejält uppåtpekande
formkurva kom in för att konkurrera om samma position:

– Att Erik kom in precis när jag höll på med min rehabilitering var väl precis när det hände lite … sådär, säger Pelle Nilsson, före detta landslagsman, i dag sportchef för ungdomar i tyska Red Bull Leipzig.

– Men vi som borde vara konkurrenter blev i stället snabbt väldigt bra och nära vänner. När vi umgicks hade vi ingen tanke på att vi tävlade om samma plats i laget, utan det var allt annat som förenade oss. Intresset för mat, för kultur. Allt är så enkelt med Erik. Jag har aldrig träffat en fotbollsspelare som han. Alla beslut han fattat har verkligen alltid kommit bara från honom själv. Han är jävligt duktig, och han har haft en väldigt fin karriär. Men fotbollen betyder inte allt för honom. På så sätt är han verkligen en annorlunda idrottsman.

Eriks framsteg i FCK gick inte den svenska landslagsledningen förbi. Efter att ha blommat sent och debuterat i blågult först på A-lagsnivå blev Erik inför EM-slutspelet i Frankrike 2016 en allt viktigare beståndsdel i Erik Hamréns uppställning.

– För mig hade det alltid varit orealistiskt att jag skulle spela i landslaget. Jag har väl inte så hög uppfattning om mig själv som fotbollsspelare, det kanske bara är så enkelt? Jag minns att Anders Björklund, som satt i styrelsen i GAIS sa att jag en dag skulle vara landslagsman. Då skrattade jag bara. Jag blev genuint överraskad när jag blev uttagen första gången.

Han talar om själva matcherna i blågult som något mycket
speciellt. Särskilt play off-mötena mot Danmark inför EM 2016
sticker ut i hans minne. Alla som såg dem framför tv:n kommer
ihåg de klassiska scenerna där hela laget kastar sig över Zlatan
under segerintervjun i Kanal 5. Erik själv kände både eufori och
lättnad när han efter slutsignalen stod i sin landslagströja på
gräsmattan i ett novembermörkt Köpenhamn. Han var glad att
få dela så starka känslor med de andra i laget. Samtidigt hade
pressen utifrån varit oerhört stor.

Till EM i Frankrike nästa sommar åkte han sedan med ett delvis åldrat landslag. Flera storspelare skulle göra sitt sista mästerskap. Zlatan, Andreas Isaksson och Kim Källström var på väg ut. Erik, då 27 år, var i sin tur på väg att verkligen etablera sig. Till arenorna i Saint-Denis, Toulouse och Nice reste tusentals semesterfirande svenskar. Läktarna var färgade i blått och gult. Någonstans där i människomyllret fanns också flera av Eriks vänner och familj. Han beskriver upplevelsen av att gå in på planen, att få befinna sig i centrum för sådana stora idrottshändelser, som absolut fantastisk:

– Men jag sa redan i bussen på väg från hotellet efter den avslutande matchen att det här var min sista landskamp.

Vad är det för kille som slutar i landslaget innan 30, när han precis är på väg att ta ännu ett kliv på idrottsmannens utstakade väg mot fler segrar, mer framgång? Jag frågar vännen och lagkamraten Pelle Nilsson hur mycket koll han hade på att Erik var på väg att fatta ett så pass oväntat beslut:

– Vi pratade självklart om det. Det var ett annorlunda val, särskilt som att Erik inte hade haft den längsta landslagskarriären. Folk ser på fotboll som ett underhållningsobjekt. Många glömmer bort att det finns andra saker i livet även för oss som har fotboll som yrke. Folk som inte själva varit där vi har varit kan omöjligt förstå hur mycket man måste försaka för att kunna ägna sig åt idrott på absolut toppnivå.

Erik hade under en längre tid vid det här laget börjat känna
en trötthet växa inom sig. Han var less på att sakna personer
som betyder mycket för honom. På att offra så stora delar av sin
tid med familj och vänner. Samtidigt älskade han ju sitt jobb,
och ville fortsätta prestera bra för en klubb. Han kom fram till
att den enda vägen ut ur situationen han befann sig i var att
lämna landslaget:

– Jag tyckte faktiskt att beslutet var ganska enkelt. Jag visste så klart att jag skulle få kritik. Folk tänker att det finns en enda väg att gå i fotbollen. Att man alltid ska sträva efter att vara på den högsta nivån. Jag strävade efter det i klubblaget. Men jag kände inte att jag behövde det i landslaget också. Och inte en enda gång sedan dess har jag ångrat mig.

”Idrotten är en machokultur där man förväntas klara allt.”

Bara den här våren har vi sett flera uppmärksammade nej till fotbollslandslaget. Först Victor Nilsson Lindelöf, vars motivering om ”personliga skäl” genast ledde till spekulation. Att han ville vara med sin fru Maja när hon födde deras första barn ansågs av vissa inte lika troligt som att valet skulle handla om lojalitet med ratade kompisen John Guidetti. När även Emil Forsberg sedan lämnade under EM-kvalet talade rubrikerna mer om hans eventuella kränkthet efter att ha blivit utbytt än om den skada han själv uppgav som skäl.

Psykologen och handbollsspelaren Albin Tingsvall lämnade
själv sin sports landslag bara 25 år gammal och menar att den
idrottsman som inte värdesätter äran att få representera sitt
land också avslöjar landslagsidrotten för vad den är: en kamp
på låtsas.

– Vi glömmer lätt hur skört det här bygget är. Idrott är ju något vi själva har hittat på, en konstruerad miljö där att vinna betyder allt. Om en idrottsman då plötsligt börjar visa intresse för andra saker, som till exempel familj eller studier, så faller hela det här systemet som vi skapat.

Vi som följer idrottsmannens prestationer hyllar eller hånar. Någon gråskala tycks ännu inte synas till. Trots att forskningen de senaste decennierna gjort stora framsteg vad gäller kunskapen om kopplingen mellan fysisk prestation och psykisk hälsa är fortfarande mycket av idrottspsykologin inriktad på det som brukar kallas ”mental träning”. Fokuset ligger på att ytterligare maximera framgången, inte på att ta hand om den som mår dåligt.

En avhandling från Gymnastik- och idrottshögskolan 2016 visade att så många som 30 procent av alla idrottare på den högsta nivån någon gång under karriären mått psykiskt dåligt. Elitidrottare lider sannolikt av psykisk ohälsa i samma eller till och med något högre grad än normalbefolkningen. Men de allra flesta håller smärtan inom sig. Den förhärdade sortens manlighet vi föreställer oss att idrottsmannen ska förkroppsliga rymmer inte svaghet, rädsla eller sorg. Den snäva bilden hämmar människor, får talanger att sluta alldeles för tidigt. Andra växer upp till män med begränsat känsloliv, eftersom trycket är så massivt.

– Idrotten är en machokultur där man förväntas klara allt, säger Erik.

– Jag uppskattar verkligen supportrarna och den stämning som byggs upp på en arena inför en viktig match. Men samtidigt vill jag inte ta med en nioåring på derby, för där finns också vuxna män som skriker könsord. Det kastas in raketer på planen, på familjeläktaren. Jag glömmer aldrig i Köpenhamn när Ludwig Augustinsson fick en död råtta på sig när han skulle slå en hörna … För oss är allt det där så normaliserat, och det är synd. Jag har pratat mycket med Carina om det här. Om hon skulle vara med om något som liknar det vi upplever i sitt jobb skulle det bli polisanmälningar och åtal. Men för oss är det vardag, något vi bara förväntas hantera.

Om någon verkligen blir ledsen pratar han nog inte om det, säger Erik. Tystnaden håller maskineriet i gång. Hatet likaså. Fotbollsindustrin är ekonomiskt beroende av att där finns kraftig rivalitet mellan vissa aktörer. I Stockholm syns detta extra tydligt, där de tre storklubbarna AIK, Hammarby och Djurgården kan få stan att stå helt stilla i samband med match. Under dessa timmar, när bussarna inte går och när poliser står uppradade längs gatorna, kan man verkligen få uppfattningen att vi låter idrottsmannen styra hela vårt samhälle.

Jag träffar Erik igen, den här gången på Djurgårdens träningsanläggning Kaknäs. Allt är mycket enkelt här. I den lilla gröna träbyggnadens matsal sitter spelarna och äter lunch efter passet. Stockholmsklubben delar utrymme med något som kallas ”Sjömansservice”. Erik berättar att på sommaren är utemöblerna fulla av Finlandsfärjepersonal som passar på att få sin återhämtning här innan det är dags att återvända till Åbo eller Helsingfors. Steget från det ultraprofessionella FC Köpenhamn, där standarden är högre och lönerna likaså, är långt. Ändå sitter Erik här i vårsolen på trädäcket och dricker kaffe i pappmugg. Det är väl nu vi ska prata om varför.

”Jag är så glad för den vardag som jag och Carina byggt upp.”

– Det är ganska svårt att vara tillsammans med en fotbollsspelare, säger han när han ska börja förklara bakgrunden till att han i juni 2018 skrev på för Djurgården.

Drygt ett år tidigare hade han blivit kär. Via en gemensam vän hade han fått kontakt med Carina Berg, en av Sveriges mest kända tv-profiler. Han hade åkt upp till Stockholm för en träff och på en enda gång, samma kväll, blivit helt säker: Det här var grejen. Han ville vara med Carina jämt. Men den impulsen gick inte alls ihop med livet som fotbollsproffs i Danmark.

– Den som blir tillsammans med en fotbollsspelare måste tyvärr ge upp sin egen identitet i viss mån. Saker kan hända så snabbt för oss. Vardagen är otrygg för en partner. Ena dagen kanske man håller på och bygger upp ett liv i Italien, och så nästa ska man flytta till Skottland. Jag har aldrig velat begära av någon att den ska utsätta sig för något sådant för min skull.

Så när Erik träffade kärleken valde han att göra tvärtom. Han blev den som lämnade. Precis tillbaka från en svår skada, i en klubb där han spelade ”den bästa fotbollen i livet” och hade en rekordhög lön, såg han till att få gå.

– Vissa tyckte så klart att det var helt galet. Det var samma sak som när jag lämnade landslaget. Det fanns personer som tyckte att jag missade chansen att visa upp mig i stora matcher, och på så sätt kanske få kontrakt med en klubb där jag skulle kunna tjäna ännu mer pengar.

– Jag tycker inte att det är en konstig reaktion alls, säger Carina om hur delar av omvärlden såg på att Erik valde kärleken före karriären.

– Erik hoppade av ett kontrakt som många bara drömmer om. Jag plågades lite av dåligt samvete i början, tyckte att hans offer var så stort. Men han var extremt tydlig med att han valde den väg i livet som han visste skulle göra honom lycklig, och då är det inget offer utan en ren jäkla vinst.

Eftersom Carina har barn, nioårige sonen Holger från sitt tidigare äktenskap med Kristian Luuk, var en utomlandsflytt inget alternativ. Och varken hon eller Erik ville ha en distansrelation. Erik är svävande kring exakt hur stor hans ekonomiska uppoffring är. Men vet man bara lite om fotboll förstår man att det handlar om miljoner.

– Men pengar betyder verkligen inte så mycket för mig. Den här tryggheten som jag har nu, där jag kan komma hem till Carina varje kväll, det är något jag verkligen uppskattar. Jag är så glad för hur livet har blivit för mig här, och för den vardag som vi byggt upp.

Hur svårt är det då egentligen att vara tillsammans med en
fotbollsspelare?

– Inte så svårt när fotbollsspelaren är Erik!, säger Carina.

Carina Berg har sluppit nomadtillvaron som många partners till proffs får uppleva, men ändå sett livet bli annorlunda sedan hon blev ihop med en elitidrottare.

– Vi köper oerhört mycket mat. Erik är lite som en hobbit och har introducerat måltider jag inte visste fanns. Sedan är det speciellt med någon som har så mycket fritid men som ändå är så styrd av sitt jobb. Han tränar sex dagar i veckan, men bara halva dagen. Vi kan oftast inte lämna stan. Men när han inte spelar in kan vi hänga på eftermiddagarna, fika, gå på bio och trängas med pensionärer på museum.

Erik, tidigare Johansson, kommer säsongen 2019 för första gången att gå ut på planen med efternamnet Berg på ryggen. Erik köpte förlovningsringen redan efter bara tre månader. När jag frågar hur man törs något sådant säger han att det är ju precis så där som ”alla säger”: När man vet så vet man. I vintras gifte sig han och Carina, i Vemdalen där de också köpt en stuga. Erik pratar mycket om hur gärna han är i naturen, och att han och Carina på sikt vill tillbringa en stor del av vardagen långt från stan. Sedan han kom till Stockholm har han börjat lägga massor av tid på fiske. Innan vi träffas har han precis börjat undersöka möjligheterna att börja plugga marinbiologi:

– Jag tänker att jag absolut kommer att försöka hitta ett jobb där jag kan vara ute i naturen, säger han när jag frågar hur han ser på framtiden, efter den aktiva karriären.

– Nu agerar jag manager åt Carina, hjälper henne med förhandlingar och så. Till det skulle man kunna lägga att arbeta med fiske- eller miljövård, så att man kommer ut några dagar i veckan. Någon direkt tanke på att fortsätta med fotbollen efter att jag slutat spela har jag aldrig haft. Men visst, jag har byggt upp en expertis som vore dum att kasta bort. Jag skulle gärna jobba med ungdomar som vill satsa på en elitidrottskarriär. Jag har ju egen erfarenhet av att man inte behöver gå den utstakade vägen, via distrikts- och juniorlandslagen. Jag kan visa att man kan blomma sent och ändå få en fin karriär på hög nivå.

Erik berättar att han köpt en sådan lådcykel som alla har i Köpenhamn. Den brukar han köra runt i Vasastan, med Carina på flaket. Jag säger att potentialen för att han ska bli byfåne är väldigt god. Han säger att han i så fall gärna bjuder på det.

Erik Bergs jobb är en lek. Men alla vi runt om honom behandlar den fortfarande som om den vore allra största allvar. När jag under våren ser Erik gå in på planen inför fullsatta derbyläktare kommer jag att tänka på det han sa, om vad driver honom – och vad som faktiskt har verkligt värde:

– Det är så himla kul att spela fotbollsmatcher. Det är den känslan jag levt på hela vägen, jag älskar det så mycket. Men fotbollen är inte allt. Det viktigaste för mig är att trivas bra i livet. Och om det krävs att jag väljer bort pengar eller framgång för att få göra det, då är det inget svårt beslut.

CREDITS:

Fotograf: Björn Terring
Stylist: Emine Sander
Grooming: Josefin Gligic
Fotoassistent: Oliver Bampfylde

Därför är Erik Berg Sveriges bäst klädda man 2019:

Erik Berg är Sveriges bäst klädda man 2019 för att han på ett inspirerande och nyfiket sätt vågar flytta fram positionerna inom manlig stil.

I en tid då man talar mycket om könsneutralt och hållbart mode är det sällan fotbollsspelare som får personifiera den progressiva rörelsen. Erik Berg är annorlunda – med en djärv och färgglad blandning av modern streetwear, skräddade designerplagg och traditionellt feminina accessoarer visar han att herrmodet mår toppen utan mossiga koder och rigida regler.

Genom sin välkurerade garderob representerar Erik Berg en ny typ av man.

Café har sedan 2003 valt ut en svensk till Årets bäst klädda man, bland tidigare pristagare finns Daniel Hallberg (2018), Leslie Tay (2017) Adam Pålsson (2015), Felix Herngren (2012), Pär Lernström (2011), Andreas Kleerup (2008) och Henrik Lundqvist (2005).

Cafés Sveriges bäst klädda man 2019 presenteras i samarbete med: LG Nordic, OP Anderson. OnePlus, Jura Whisky, Zalando man och Abarth.

Allt om Sveriges bäst klädda man hittar du här.