Emil Perssons bästa – nostalgiska – popkulturstips

Cafés popkulturskrönikör dämpar ångest med throwbacks.

Emil Persson  |  Publicerad 2020-05-06 11:47  |  Lästid: 5 minuter

Om man i sin enfald trodde att dropsmitta var ett EDM-ofog som drog över världen sisådär 2013 skulle den dubbel-p:ade varianten ändå visa sig långt mycket värre. Det är ju en svår tid. Framför allt en genuint svår tid för så ofantligt många människor, men en svår tid på mer triviala plan också. För popkulturkrönikörer som behöver ett kalendarium att ankra sina texter i till exempel. Den här texten springer ju alltid ur sitt publiceringsdatum. I Cafés senaste nummer har jag skrivit om Premier League-säsongen, Breaking bad-avknoppningen El Camino och nya Bondrullen No Time to Die  (nu framflyttad till hösten). Med risk för att avslöja lite affärshemligheter här: det är så man gör månadsmagasin. De är till hundra procent produkter av sina releasescheman.

Nu släpps i princip ingenting alls. Det är en helt unik tid och därför en helt unik utgåva av Café (nya numret är ute i butik 14 maj reds anm.). När jag skriver det här vet jag inget om hur det är fatt med Sverige eller världen vid publicering. Jag vet inte om ljuset i slutet av tunneln är ett faktum eller en hägring. Jag vet inte om Anders Tegnell står som icke-nässtympad staty eller om han drivits till landsflykt av en hobbyepidemiologpöbel som hytter med sina smart­phones.

Vad jag däremot vet är att den här krisen gjort märkliga saker med mig och, tror jag, många av oss. När okända, fientliga och infekterade vindar blåser gör man vad man kan för att känna sig trygg. Så jag har, om inte gått i barndom, så i ganska hög utsträckning åtminstone gått i ungdom. Jag är sannerligen inte ensam om detta, nostalgi som fenomen är helt och hållet uppbyggt kring trygghet. För vi vet ju hur de där minnena slutar. Det otrygga är i regel minnen som inte skapats än. Framtiden. Många mediehus har försökt kapitalisera på vårt plötsliga behov av throwbacks. SVT har släppt alla Sveriges matcher från det mest avrunkade fotbollsmästerskapet någonsin och Viaplay har skruvat på James Bond-kranen och lagt upp hela filmserien. Kruxet är bara att nostalgi och trygghet är extremt individuella värden. Man vet egentligen bara själv vilken popkultur som faktiskt är kvalificerad nog att skeda en i den mest krampaktiga av fosterställningar.

Detta är vad jag har missbrukat de senaste, surrealistiska veckorna. En del kanske du redan gillar, en del kanske du redan ogillar, men kanske finns det något här som lindra lite i kampen mot den dubbel-p:ade smittan från helvetet.

1. Travis – Side (låt)

Återupptäckte den här låten när jag satt och domedagsdrack på en thaikrog i Enskede och slutade sedan inte lyssna på den förrän flera dygn senare (vid det här laget hade jag emellertid lämnat thaikrogen i Enskede). Det går faktiskt att tacka Travis mer än vad jag hittills bedömer vara fallet att vi har gjort.

2. Nick Hornby – High Fidelity (roman)

Om jag säger att jag själv aldrig blivit skribent utan den här boken så är det antagligen inte helt sant, för så enkelt är det sällan. Det är lite som det trötta musikjournalistkonstaterandet ”utan bandet X hade bandet Y aldrig funnits”; det låter fint men verkligheten är mer komplex än så. Jag läste om boken med viss rädsla för hur den skulle ha åldrats men känner mig lättad av att kunna konstatera att den fortfarande är fem rungande.

3. Emmylou Harris – Boulder to Birmingham (låt)

En stegrande känslospridning ingen flock­immunitet i världen kan begränsa.

4. Carlsberg Export (öl)

Att säga att min egen ölresa började med Carlsberg Export stämmer inte riktigt, det var rakt över disk smuggelöl från Tyskland. Men inte ens i dessa tillbakablickande tider skulle jag återbesöka Slots, Hansa, Harboe eller något annan rövsvett som terroriserade min strupe när det, som man brukar säga, begav sig. Då dör jag hellre nykter. Carlsberg Export, däremot, har visat sig vara den perfekta ångestlindringen. Se hur dess gröna godhet ler mot dig. Den kommer med goda avsikter, Carlsberg Export. Antagligen de godaste avsikterna i världen.

5. Kent – Sjukhus (låt)

Det är alltid farligt att ramla ner i ett musikaliskt K hole för man vet aldrig riktigt när (eller om) man kravlar sig upp igen. Men nu låter jag Jocke Bergs melankoliska melodi­bläckfisk omsluta alla mina livsuppehållande organ inifrån och det är ett beslut jag hittills inte ens varit i närheten av att ångra.

6. Nirvana – The Man Who Sold The World (livenummer)

Nirvanas Unpluggedspelning har nästan fallit offer för sin egen briljans: man har sett den så mycket att man aldrig behöver se den igen. Man orkar inte mer. Med tiden utvecklade jag också en aversion mot Kurt Cobains kofta. Jag började tänka att den där koftan kändes lite… medveten? Och nu har jag insett att man faktiskt inte blir klokare med åren, man utvecklar bara andra typer av dumhet. Nirvanas Unpluggedspelning tåls att dammas av – och den blir ju aldrig bättre än i den här Bowiecovern. Jag gillar till och med koftan.

7. Fruxo (godis)

Ju äldre man blir, desto mer synonymt verkar ”godis” bli med ”lösviktsgodis”. Om man är sugen på godis greppar man lösviktsskopan och fyller en påse efter eget behag. Spellistesamhället. Men om man tittar bortom Karamellkungens leende tryne finns det ett hav av inplastade sockertidsresor som bara väntar på att bli huggna i farten och nerkastade i en kundkorg. Vill framför allt slå ett slag för Fruxo som en konserverad oas av vad man inom vissa kulturer skulle kalla för munknull i klungan bakom Zoo, Tutti Frutti och andra lösviktsotrogna blockbusters.

8. Spin City (tv-serie)

Seinfeld, Vänner och Frasier är vanligtvis de 90-talssitcoms som nämns när man ska romantisera gamla burkskratt. Spin City har en orättvist undanskymd roll i sammanhanget. Jag vet inte om jag här och nu kan fastslå att Spin city är bättre än någon av dem – men jag har egentligen lika svårt att peka på någon av de andra tre och tvärsäkert säga att den är bättre.

9. Khoma – The Second Wave (album)

För de kvällar man bara vill låta det masochistiska mörkret ta en och inte orkar streta emot.

10. Very Bad Things (film)

Ett gäng klappusla män som åker till Las Vegas, knarkar tills näsväggarna upphör, råkar ha ihjäl en prostituerad och gräver ner kroppen i Nevadaöknen kanske inte är det gemene man förknippar med trygghet. Men det här var en av de filmer jag såg flest gånger i mina tonår (tillsammans med Tin cup). När jag ser om Very bad things slås jag av många saker, bland annat att det är ofattbart att Christian Slaters karriär aldrig blev mer än vad den blev.

11. Finley Quaye – Dice (låt)

Det har (hittills) inte gått så långt att jag börjat se om The OC – en så pass djup regression tror jag hade kunnat orsaka mer skada på långt sikt – men jag har däremot börjat repeata vissa låtar som jag upptäckte genom den epokgörande tv-serien. Exempelvis Youth Groups Forever Young-cover, Killers Smile Like You Mean It och den här.

12. Gaslight Anthem – The ´59 Sound (album)

Albumet låter som en bilmekanikerskjorta i New Jersey luktar. Inbillar jag mig, jag har inte närstuderat skjortorna ifråga. Det var 2009, jag hade precis flyttat till Stockholm, upptäckt Gaslight Anthem hos David Letterman och börjat febra över The ’59 Sound tillsammans med min klasskamrat Markus – som elva år senare fortfarande är en av mina absolut närmaste vänner. Samma sak skulle man kunna säga om musiken på den här skivan. 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-06 11:48