Annons

En glidare går till val

Daniel Lindström

bodstrom

Han har en handfull olika jobb och drar in ett par miljoner i lön, men tar ändå tre månaders semester per år. Är Thomas Bodström Sveriges lataste politiker – eller bara den mest effektiva? Cafés Christofer Brask följer honom mellan väljarmöten och rättssalar för en uttömmande intervju om de kritiserade sidouppdragen, hans storsäljande deckare, hatobjektet Jan Guillou och den ”smutsiga” kampen om regeringsmakten. Foto Tomas Falmer. Tidigare publicerad i Café 8/2010.

Annons

Klockan är strax efter nio på morgonen och Thomas Bodström befinner sig utanför en gymnasieskola i Södertälje. Det är hans politiska stab som satt ihop dagens program och vad han ska göra här vet han inte.

– Ingen aning, konstaterar Bodström.

– Ibland är det fem personer man ska träffa, ibland 500.

Efter att ha frågat några elever om vägen till cafeterian älgar han iväg längs en korridor. Han pratar lika snabbt som han går.

– Har du mineralvatten? Och så en macka. Med ost, men utan smör. Nä, jag kör inte GI, har hört att man blir sinnessjuk av det.

När jag påpekar att både Jan Björklund och Göran Hägglund gått över till GI-kost garvar han.

– Ja, du ser!

En lärare dyker upp och erbjuder kaffe i lärarrummet. Han är påtagligt nöjd med att ha besök av en före detta justitieminister och försöker inleda ett samtal:

– Jaha, du har en sån här drive mellan skolorna? Hur många skolor har du hunnit med?

– Ja du, säger Bodström, det vågar jag inte svara på.

Läraren fortsätter:

– Vad vet du om den här skolan?

– Inte mycket, svarar Bodström.

Sedan kliver han in i ett klassrum och det är som när en skådespelare går upp på en scen och en osynlig strömbrytare slås på. Om han tidigare verkade ointresserad och dåligt förberedd är han nu intensivt närvarande.

Han håller inget valtal, utan slänger mest ut spontana frågor till eleverna. Varför är det val just den 19 september 2010? Har vi i Sverige för korta straff för grova brott? Borde fildelning vara lagligt?

Efter knappt en timme tackar han för sig och drar vidare. En av Thomas Bodströms tumregler är att ingen – varken åhörarna eller han själv – gillar en långrandig politiker.

– Jag blir sömnig om det är för långsamt och långtråkigt, säger han. Jag är väldigt rastlös, det har jag varit i hela mitt liv. Patologiskt rastlös.

Han klev upp kvart i sex och började som vanligt dagen med ett bad. Familjen sov fortfarande när han lämnade hemmet i Saltsjö-Boo och for till en ishall i Bredäng för att spela hockey mellan sju och åtta.

Före dagens första möte har Thomas Bodström haft telefonkontakt med advokatbyrån, riksdagskansliet och familjen. Det handlade om kommande rättegångar, politiska utspel och after work hemma i villan med frun Helén.

– Hej, det är Thomas. Jag bad om ett möte med åklagaren klockan 11. Jag får rapporter under dagen, vi får se vad det blir.

Så kunde det låta.

Eller:

– Jag menar allvar, jag kommer inte att gå på det där. Jag har så mycket annat just nu. Nä, fy fan. Nej, nej, nej!

Han bläddrade också igenom dagens tidningsskörd. Snabbt – tills han fastnade framför Aftonbladets ledarsida. Den här dagen får hans senaste hjärtefråga, kontaktpoliser knutna till skolorna, hård kritik i en krönika av Eva Franchell.

Skribenten har tidigare varit pressekreterare hos Anna Lindh och var med på NK den 10 september 2003, då utrikesministern blev överfallen av mördaren Mijailo Mijailovic. Eva Franchell är också författare till den uppmärksammade boken Väninnan där Thomas Bodström omnämns i mindre smickrande ordalag.

– Det är hon som låtsas att hon var kompis med Anna Lindh. Ganska pinsamt. Jag hörde aldrig att Anna Lindh pratade om henne, sa Thomas Bodström som aldrig varit rädd att säga vad han tycker.

Han fortsatte:

– Jag tycker nog att Aftonbladet har den sämsta ledarsidan. Både Expressens och Dagens Nyheters är bättre. Aftonbladet har kommit helt fel när det handlar om det brottsförebyggande arbetet.

Hur ser din mediekonsumtion ut? Vilket är ditt viktigaste nyhetsmedium?
– Hemma tittar jag mest på text-tv. Jag sitter inte och ser långa nyhetssändningar.

bodstrom2

Han är advokat, ordförande i riksdagens justitieutskott och far till fyra barn. Utöver detta hinner Thomas Bodström skriva böcker, blogga, besöka filmpremiärer samt spela hockey och fotboll. Alltsammans har bidragit till att han är en av Sveriges mest omskrivna politiker. Men samtidigt en av dem som får ta emot mest kritik.

Ofta målar hans meningsmotståndare bilden av en populist som sätter fingret i luften och drar från höften. Som Eva Franchell skriver den här dagen i Aftonbladet: ”Ibland verkar det som om Thomas Bodström tar vad han har för ögonen och gör det till sin politik.”

Hans fördelaktiga yttre verkar inte göra saken bättre. Den borgerliga debattören Marie Söderqvist kommenterade i Expressen hans roll som socialdemokratiskt vallokomotiv: ”Ett dreamteam måste ju ha en bimbo eller, som man säger om män, en mimbo. Något snyggt att titta på.”

– Det är ganska lattjo, säger Bodström. Det där skulle du aldrig få skriva om en tjej. Men är man politiker får man faktiskt tåla lite. Jag tycker att man ska ägna sig åt en annan bransch om man är känslig för vad som skrivs i tidningarna.

Thomas Bodström är en politiker som väcker känslor, för eller emot. Och han gillar det.

– Absolut, säger han. Det har jag inget emot. Det beror kanske på att jag inte är stöpt i samma form som mina kollegor. Jag har respekt för laget och allting, men om jag ska vara politiker måste jag kunna utnyttja den här tiden och vara frispråkig. Det väcker känslor. Ta utspelet om kontaktpoliser – jag vill få igång en debatt och ta initiativet. Men när man gör det ingår det att man också får kritik. Och det är väldigt bra, för om man säger något och ingen reagerar, då glöms det bort till kvällen. Om det däremot blir omskrivet på ledarsidor är det ett väldigt bra betyg.

Är det även ett gott betyg att Piratpartiets anhängare ser dig som ondskan personifierad?
– Nja, jag gillar Piratpartiet mycket mer än vad de gillar mig. De har naturligtvis stora brister, bland annat en snedvriden syn när det gäller barnpornografi. De är ultraliberala, står för den här totala friheten. Då får man räkna med att färre brott blir lösta och barnpornografi på nätet. De tycker att yttrandefriheten är viktigare, jag tycker inte det. Det är mer de som har mig som symbol och jag fattar den strategin. Jag tycker att de måste få vara retoriska. När jag träffar dem har vi jättetrevligt.

Värre är kanske att Thomas Bodström anklagats för att ta allt för lätt på uppdraget som folkvald politiker.

Förra våren granskade Kalla fakta i TV4 hur aktiv han var i riksdagen. Reportrarnas slutsats: inte särskilt, men i stället desto mer aktiv som advokat.

Men Bodström verkar snarast upplivad när tv-reportaget kommer på tal.

– Kalla fakta trodde att jag skulle lägga mig platt, göra en pudel, be om ursäkt. Men det gjorde jag inte, jag slog tillbaka. Jag är inte det minsta rädd för journalister. Slutsatsen att jag inte är aktiv i riksdagen… den kommer jag aldrig att acceptera. Man kan kanske plocka ut en del av en period och få fram ett visst resultat. Men sett till helheten – då går det aldrig att säga att jag inte varit aktiv.

I Kalla fakta fick du också kritik för att du spelade in en reklamfilm för en av dina böcker i riksdagens plenisal. Hur tänkte du där egentligen?
– Det var en stundens ingivelse. Det var fel. Men jag kan inte säga att jag tycker att det var så farligt. Vem har jag kränkt? Om riksdagen får uppmärksamhet är väl det bra? Jag ligger inte sömnlös och tänker ”ojojoj, vad har jag gjort för dumt nu”. Jag har gjort betydligt värre grejer än det.

Vad är i så fall det dummaste du gjort?
– Det tänker jag inte tala om. Men jag har ångrat saker jag sagt i debatter, när jag gått till personangrepp. Det slår alltid tillbaka mot en själv. Ibland är den politiska miljön onödigt hård. Men jag vill inte klaga på det politiska livet, jag jobbar här för att det är roligt och spännande. Det är skitkul att vara med i debatten.

Var det ”skitkul” när TV4-chefen Jan Scherman blev förbannad på ditt förslag om kortare reklamavbrott under tv-sända långfilmer?
– Ja, det var roligt! Han blev arg och kallade mig korkad i en radiodebatt. Det var jättekul. En timme efter debatten fick jag ett sms om att han ville träffas. Jag har fått tre förslag på tider. Vi ska ha möte, det blir roligt.

 

Han tar upp tråden om riksdagsuppdraget. Det som kritikerna hävdar att han missköter – eller helt enkelt måste missköta, eftersom han ju klarar av att jobba som advokat samtidigt.

– Att vara riksdagsledamot är ett uppdrag, inget yrke. Det är inte så att man sitter i riksdagen och sedan har lite extraknäck vid sidan om. Det är en grov missuppfattning. Man har ett yrke och i vissa fall kan man fortsätta med det, i vissa fall inte. Riksdagsuppdraget är som vilket uppdrag som helst, man har det så länge man har förtroende. Har man inte förtroende, då… (visslande ljud) …ryker man!

Ändå undrar man: Hur får du tiden att räcka till?
– Alltså, jag går på det väsentliga. Jag går inte på seminarier och jag läser inte en massa långa utredningar. Jag förbereder inte några tal när jag ska besöka en skola eller ett universitet. En sån här dag har jag noll förberedelser.

Händer det att folk tycker att ditt sätt att arbeta inte är riktigt seriöst?
– Det kanske det visst finns. Men så länge jag klarar av mötena är det inga problem.

Hur många timmar jobbar du en normal vecka?
– 50 kanske. Det är inte så farligt, absolut inte. Jag jobbade mer när jag var biträdande jurist och mindre när jag var justitieminister. Men då var jag alltid tillgänglig. Det kunde ringa en lördag och då kunde man inte säga: ”Du, det där får vi ta på måndag. Nu är jag ledig.” Nu, när jag inte är minister, ser jag till att ta ordentligt ledigt. Det blir alltid åtta veckor på Fårö på sommaren. Och så sportlov, påsklov och ledigt runt jul. Jag är ingen arbetsnarkoman.

Lika arga som kritikerna kan verka, lika positiva är Thomas Bodströms fans.

Vid entrén till arbetsförmedlingen i Södertälje möts han av ett av dem. En kvinna i 30-årsåldern med strålande leende och decimeterhöga klackar visar vägen till ett sammanträdesrum.

– Jag är en stor beundrare av ditt arbete, säger hon. Jag är mycket inspirerad av dig. Fotbollsspelare, justitieminister, advokat… Det är en ära för mig att få välkomna dig.

Det här är vad Thomas Bodström kallar ”partidag”, en dag som han ägnar helt åt partiet. Eftersom han är toppnamn på riksdagslistan för Socialdemokraterna i Stockholms län är det viktigt att besöka verksamheter inom olika delar av distriktet.

Ibland handlar det om att få inspiration till nya politiska förslag, ibland om att ragga röster. Oftast både och.

– Det jag har svårast för är klassiska arbetsplatsbesök, säger han, alltså när man ska gå runt på en fabrik. Det känns så fånigt att gå runt med hjälm och titta när de skruvar. Som om jag aldrig haft ett jobb. Jag har ju jobb nu! Det blir ungefär: ”Jaha, nu ska vi besöka verkligheten. Det är alltså så här det ser ut när ni jobbar. Och så fikar ni och äter lunch. Falukorv, jaha.”

Inte heller här, på arbetsförmedlingen, vet Thomas Bodström vad som väntar.

– Ingen aning, konstaterar han. Det här känns väldigt likt ett arbetsplatsbesök, egentligen. Men i det här fallet är det svårt att undvika eftersom arbetslösheten är en så stor valfråga.

Han hälsar på några tjänstemän – en chef, en arbetsförmedlare, ett par jobbcoacher – och blir serverad kaffe och wienerbröd. Bengt Harju, politisk sekreterare från Socialdemokraternas länskansli i Stockholm, har anslutit och sitter med vid bordet. Han tar anteckningar, medan Bodström sitter lätt bakåtlutad på sin stol och ställer frågor om situationen för arbetssökande ungdomar.

Jobbcoacherna är kritiska till regeringens regel om att ungdomar måste vara inskrivna på arbetsförmedlingen i 90 dagar innan de får rätt till praktikplats.

Efteråt föreslår Bengt Harju att de ska skriva en debattartikel om det. Thomas Bodström nickar.

– Det är så här jag arbetar, säger han. Jag går rakt på, frågar vad de upplever som problem. Jag söker bara det konkreta, det andra är jag ointresserad av.

Som populärt före detta statsråd och en av Mona Sahlins närmast förtrogna har han en nyckelroll i Socialdemokraternas kampanj.

Det blir Thomas Bodströms tredje valrörelse, så han vet vad som väntar.

– Problemet med att vara ute i sex veckor i rad är att man missköter sig. Mycket hamburgare. Öl i hotellbaren på kvällen. Ingen motion. Man går upp flera kilo.

Kan du inte kräva egen kock?
– Det kanske man kan ha om man heter Obama. Men inte om man är en sketen ordförande i justitieutskottet.

När du och Claes Borgström startade er advokatbyrå sa du att du hade slutat som justitieminister även om ni hade vunnit valet 2006. Du förklarade att du var ”färdig med det jobbet”.
– Så var det. Jag var väldigt trött på att vara justitieminister. Jag var trött på att behöva stå till svars för varenda jävla brott som begicks i det här landet. Jag hade också genomfört det som jag ville genomföra, jag hade inte så mycket mer att ge. Jag kände så i över ett år: Gud, vad skönt att slippa det!

Vad är i så fall skillnaden nu, knappt fyra år senare?
– Skillnaden är just att det gått fyra år. Och att jag bara kommer ihåg allt det roliga. Jag har sagt att jag vill sitta i en regering och jag har pratat med Mona Sahlin om det.

Vad saknar du mest från tiden som minister?
– Två saker. Dels var det fantastiskt att jobba i ett lag som skulle ta hand om Sverige. Varje dag var som ett flipperspel, det var så mycket action att det är svårt att beskriva. Dels utlandsresorna – jag passade på att åka till Colombia och Nepal, länder man aldrig annars får chansen att besöka.

Följde du tv-serien Vita huset?
– Nej, jag såg några avsnitt och fick sådan ångest över alla kriserna. Det var så likt. Först gick man igenom det i verkligheten, sedan skulle man se samma sak i tv på kvällen. Det fungerade inte.

 

Kandidaturen till en ministerpost kompliceras av att familjen Bodström sedan länge planerat att flytta till USA i höst.

Där – i ett hyrt hus i New England – ska herr och fru Bodström skriva en bok tillsammans. Troligen om politik.

Våren 2011 kommer Thomas Bodström hem igen. Kanske till en väntande ministerportfölj.

– Bland mina kompisar och folk jag träffar får jag bara positiva omdömen: ”Äntligen någon som gör det, det är sånt här man bara snackar om.” De som gnällt är journalister och politiker.

Är det värt det, även om det kostar dig en plats i regeringen?
– Om det här gör att jag inte blir minister – ja, då får det väl bli så. Jag står inte och faller med det. När jag ser tillbaka på mitt liv är det inte det här jag kommer att ångra. Däremot vet jag till hundra procent att jag kommer att ångra om vi inte åker.

För tio år sedan hade familjen Bodström bokat in ett liknande äventyr. På annandagen 2000 var de bokade på ett plan till Malaysia, för att tillbringa större delen av våren i Asien. Helén Bodström hade fått tjänstledigt från sitt lärarjobb, äldste sonen hade fått ledigt från sin skola och Thomas Bodström hade varit delägare i en advokatbyrå ett tag, så han hade lyckats knega ihop en generös reskassa.

Men så kallade Göran Persson i oktober 2000.

– Det var lite Hassan-varning när Pär Nuder ringde. Jag tänkte att när som helst kommer han börja garva och säga: ”Vad fan trodde du? Hur kunde du tro att du skulle bli justitieminister?” Sedan träffade jag Göran Persson och det gick inte bra. Jag var för mesig. Det är lite svårt att föreställa sig hur man ska vara på en anställningsintervju för att bli justitieminister. Ska man vara sådär som folk är på vanliga jobbintervjuer och säga: ”Ja, jag är bra på att samarbeta i grupp men jag tar gärna egna initiativ också…” Det blir lite larvigt i det här sammanhanget. Göran Persson frågade: ”Hur skulle det kännas att bli ansvarig för 40 000 människor inom rättsväsendet?” Jag sa ”kul”, eller nåt sånt. Det kände jag efteråt, att det var nog fel svar.

I Erik Fichtelius dokumentär påstår Göran Persson att han inte hade en aaaaaning om att du var son till en före detta utrikesminister. Det kan väl inte vara sant?
– Det kan man verkligen ifrågasätta. Det är lite Göranstil, alltså. Det är typiskt Göran att skoja på det sättet.

Hade du blivit bedömd på ett annat sätt som politiker om du hetat Thomas Svensson?
– Du menar om jag inte varit son till Lennart Bodström? Om du skulle fråga ungdomarna vi mötte i Södertälje så har de ingen aning om vem han är.

Nej, men Eva Franchell, Marie Söderqvist och alla andra som kommenterar politik i tidningar, radio och tv vet.
– Jovisst. Å ena sidan får jag ibland höra: Du har ingen politisk bakgrund, du kom in helt utan erfarenhet. Å andra sidan får jag höra: Du är född in i politiken, med en pappa som var minister. Det är två helt olika påståenden, det kan till och med vara samma person som säger båda sakerna. Det intressanta är att när min pappa blev minister var jag 20 år och hade flyttat hemifrån. Jag är dessutom uppvuxen i ett ganska borgerligt hem. Min mamma var borgerlig i alla år, min syster var aktiv i folkpartiets ungdomsförbund och min pappa var aldrig hemma. Han var ordförande i TCO och sa inte vad han röstade på.

Men ni tillbringade somrarna på Fårö, inte sant?
– På Fårö var vi. Medierna har varit skickliga på att framställa det som en politikerö. Men det är ju framför allt en journalistö! Det är hur mycket etablerade och skickliga journalister som helst där på somrarna. Och så några politiker.

Men grejen är väl att det är en socialdemokratisk politikerö?
– Jo, visst. Men det påverkade mig ingenting. Jag var visserligen kompis med Mårten Palme men jag pratade aldrig politik när jag var liten. Det var fotboll och tjejer.

Vad minns du av Olof Palme från den tiden?
– Jag kommer ihåg några gånger när han var hos oss på middag. Han hade ett sånt otroligt minne, han mindes allt och kunde allt. Sa man någonting om Nya Guinea, så kunde han berätta en historia om Nya Guinea. Sa man någonting om rodel, så berättade han en historia om rodel. Han var ingen besserwisser, utan gjorde det på ett väldigt ödmjukt sätt.

Palme, en vän till din familj, mördades 1986. Anna Lindh, en av dina kollegor i regeringen, mördades 2003. Hur påverkar dessa händelser ditt liv som politiker i dag?
– Säkerheten har helt förändrats, man tänker i helt andra banor. Tidigare fick man skydd bara om man var utsatt för ett konkret hot. Nu får man skydd ändå. Det som är bra är att det här inte bara varat i ett par, tre år. Utan fortfarande, snart sju år efter mordet på Anna Lindh, är det på samma nivå. Vi ska värna om det öppna demokratiska samhället, men vi ska inte blunda för att det finns risker. Jag har aldrig varit riktigt rädd, men det är klart – som förälder är man alltid orolig.

Hur har det påverkat dig att vara en offentlig person?
– Jag har levt större delen av mitt liv som icke-offentlig. Det är inte så stor skillnad som man kan tro. Den viktigaste skillnaden är att det är mycket lättare att boka bord. Ibland kan man se kända personer gå med mörka solglasögon på premiärer, för de tycker det är så jobbigt. Det är patetiskt.

Händer det att du googlerunkar?
– Nja, inte direkt. Jag googlade på mig själv i USA för att se om det var annorlunda när det var på engelska, men det var samma träffar som hemma. Annars gör jag det inte.

Sprids det några lögner om dig på nätet?
– Säkert. Men jag är helt ointresserad av det. Jag förstår inte att en del offentliga personer blir så upprörda. Däremot är jag upprörd över det som sker med mobbning på nätet. Det tycker jag är mycket värre. Det kommer inte att dröja länge innan någon tar lagen i egna händer, som i Landskrona.

Viggo Cavlings romandebut Rörmokaren börjar med att en socialdemokratisk justitieminister, tillika advokat, är otrogen i sin Säpobil, vilket leder till svåra förvecklingar och ond, bråd död. Varför just en socialdemokratisk justitieminister, tror du? Känner du dig träffad?
– De flesta justitieministrar har ju varit socialdemokrater. I övrigt har jag inga som helst synpunkter. Jag har inte läst boken än, men hört att den är ganska skruvad.

Du har uppenbarligen rykte om dig att vara en kvinnokarl. Ligger det någon sanning i detta?
– Jag ska inte ens kommentera något sådant. Det går så oerhört mycket rykten om alla offentliga personer: den ene är homosexuell, den andre har gjort något olagligt… Som offentlig person kan man inte ge sig in i att kommentera olika rykten. Det vore ett stort misstag.

Det sägs att nästan alla toppolitiker tar hjälp med styling men att få vill erkänna det. Vem väljer dina kläder?
– Jo, jag tar hjälp. Men inte av proffstylist, utan det är lite mer komplicerat än så. Det är en trojka bestående av min fru, min pressekreterare Linda Romanus och en tjej som heter Katarina som jag har jobbat mycket med. De tre har väldigt starka åsikter – särskilt om kläder jag inte ska köpa.

Hur stor är din klädbudget?
– Jag handlar ganska dyra kostymer av skälet att de håller mycket bättre. När jag var biträdande jurist hade jag billiga kostymer, men de höll ju inte. De var helt säckiga efter tre månader. Fördelen med dyra kostymer är att man kan slänga kavajen på en stol och den håller stilen. När jag säger dyr menar jag inte kostymer som kostar 40 000 kronor, men det är stor skillnad mellan en kostym som kostar 2 000 och en som kostar 6 000.

Vad ger du för råd till en ung man som vill göra politisk karriär?
– Jag säger samma sak som när jag ger allmänna karriärråd: Var dig själv. Det är bara löjligt att försöka vara någon annan. När jag blev advokat var det många som sa till mig: ”Du måste vara mer advokatmässig.” De menade antagligen att jag skulle gå omkring och se bister ut, men det hade jag ingen lust med. Och när jag blev minister var det en del äldre som sa: ”Du måste bli mer ministeraktig.” Jag tror ingenting på det där. Jag tror att man ska vara den man är – oavsett om man är minister, advokat eller fotbollsspelare.

Vad är politikens motsvarigheter till pungnyp och armbågstacklingar?
– Jag känner ingen mycket från fotbollen. Det är en del armbågar och stämplingar på hälsenorna men rätt OK ändå. Jag avskyr när vi gnäller över att borgarna kör tjuvknep, det brukar jag säga också: Sluta gnäll, sparka tillbaka i stället! Är det någon som kör tjuvknep, så kör tillbaka. Det har jag lärt mig i fotbollen.

Hur ser ett typiskt tjuvknep ut?
– Att man först drar ner 50 000 platser i vuxenutbildningen. Sedan, under valåret, lägger man till 10 000 och kallar det för satsning.

En av dina partikamrater kände sig kränkt när Kristdemokraternas partiledare räckte ut tungan under en riksdagsdebatt. Gick Göran Hägglund över gränsen?
– Jag har ingen aning om ifall Göran Hägglund räckte ut tungan eller inte, men sådant tycker jag att man får tåla. Det är en rolig grej. Niklas Svensson på Expressen är expert på att hitta sådana grejer. Politik vore mycket tråkigare om det inte blev lite småaffärer och anklagelser om att någon räckt ut tungan.

Din gamle chef Göran Persson var en mästare på den här typen av diskreta psykningar, eller hur?
– Han har ibland en jargong som jag tycker är ganska rolig, men som folk kan missuppfatta ibland. Som när han kommenterade Maud Olofssons vikt. Han har kommenterat allas vikt, framför allt sin egen vikt, i en massa år. Eftersom han själv tyckt att han väger för mycket har han skojat om det. Men hon gjorde en grej av det, sa att det är trakasserier eftersom hon är kvinna. Det är bara larvigt, för alla vet att Göran Persson driver med sig själv och sin vikt.

En annan gång sa han till Janne Josefsson, som gjorde sin första arbetsdag efter semestern: ”Du ser sliten ut, Janne.”
– Det är typiskt Göran! Han börjar alltid med något sådant: ”Du har gått upp, ser jag…” Ofta vet man inte om han skojar eller menar allvar. Skitkul, tycker jag. En gång när vi stod i lunchrummet sa han: ”Jag tycker det är så jävla fel att vi får äta så billigt.” Det var inte så billigt, det kostade 80 spänn, men Göran fortsatte: ”I fortsättningen tycker jag att vi ska lägga två kuponger varje dag. Jag börjar nu.” Och så lade han fram två kuponger. Han var gravallvarlig och för en stund var en del osäkra på om de själva skulle göra likadant. Men sedan skrattade han och då kunde de slappna av.

– Ett annat tillfälle var när Laila Freivalds kom tillbaka till regeringen som utrikesminister. Hon hade ju tidigare varit justitieminister och det är alltid känsligt med föregångare och efterträdare, särskilt inom egna partiet. Som Göran sa: ”Det är lite som när man träffar sin förra frus nya man.” Han visste om att det fanns en inbyggd spänning mellan mig och Laila. Vid lunchen sa han: ”Nu kommer Laila i morgon. Thomas, du kan väl visa Laila runt lite här i Regeringskansliet, så hon känner sig hemma.” Han var givetvis gravallvarlig när han sa det.

Vågade någon säga emot Persson?
– Absolut. Var det något han gillade så var det när man sa ifrån. Men det var en del som inte fattade det.

När det gäller Mona Sahlin är bilden den motsatta, att hon bestämmer för lite.
– Ingen av bilderna stämmer. Göran är känsligare än man tror och Mona är mycket mera chef än man tror. Hon driver partiet som ett modernt företag. Svartmålningen av henne är obehaglig, men framför allt är det en felaktig bild. Att vara partiledare är som att vara vd på ett företag, du ska få de andra att arbeta. Mona är en rak och hård chef.

Under samma dag i våras använde både Mats Odell och Sven-Otto Littorin ordet ”Tobleronepolitik” när de kritiserade den rödgröna politiken. Förväntar du dig en smutsig valkampanj mot Mona Sahlin?
– Absolut, den är redan smutsig. Att vara socialdemokratisk partiordförande är i och för sig alltid en utsatt position, och det ska det kanske vara. Tidigare fick vi höra att allt var Göran Perssons fel, nu är allt Mona Sahlins fel. Olof Palme var utsatta för oerhörda hatkampanjer. Ingvar Carlsson blev utbuad. Det är väldigt speciellt att sitta som ordförande för det största partiet. Det finns en logik i det eftersom vi suttit vid makten länge men det pågår en väldigt otrevlig och hätsk kampanj mot Mona. Den är dessutom djupt orättvis. Det finns ingen som har den erfarenhet som hon har på så många olika områden. Reinfeldt var ett blåbär i jämförelse innan han blev statsminister.

Tror du att angreppen på Mona Sahlin är sanktionerade av Reinfeldt?
– Ja, det där med ”Tobleronepolitik” var organiserat. Och sådant sker inte utan att Fredrik Reinfeldt själv är inblandad. Han kan inte själv säga något sådant, men han kan låta andra säga det.

Politiska reportern Anita Kratz, som skrivit boken Ensamvargen, hävdar att statsministern saknar ”socialt smörjmedel” och är omöjlig att föra ett avspänt samtal med. Fredrik Reinfeldt var ordförande i justitieutskottet 2001-2002, så du har haft mycket med honom att göra – är han lika opersonlig mot dig?
– Det finns två personer som jag inte får riktigt grepp om, Fredrik Reinfeldt och Gudrun Schyman. När det gäller Reinfeldt förvånar det mig lite, för vi har delvis samma bakgrund: samma ålder, uppvuxna i Sollentuna respektive Täby, gillar sport… Men det är någonting som gör att man inte får riktig kontakt med honom. Han är trevlig, vänlig men… ingen kontakt. Med Beatrice Ask och Johan Pehrsson kan jag känna: vi tycker olika, men vi kan sitta ner och prata. Det har jag aldrig känt med Reinfeldt.

Vad är Fredrik Reinfeldts styrka som politiker?
– Han är politiskt smart. Fräckt smart, skulle jag vilja säga. För Reinfeldt är allt strategi, känns det som. Och när han genomskådas byter han fot. Han kör ett spår tills han fått tillräckligt mycket kritik – och då byter han. Det har han gjort med FRA, det har han gjort med sjukförsäkringarna. Han får kritik för det, kallas ”Flip-flop” och sådana saker, men det är smart. Strategin är hans styrka.

Du skrev i din blogg att Jan Guillou är helt hopplös att debattera med. Vad gör honom så svår?
– Inget. Han är väldigt lätt att debattera med. Hans styrka är att sitta och skriva själv, men han är urusel på debatter. Hans styrka ligger inte i kvickhet. Det gör det väldigt tacksamt, om debatten rör ens eget ämnesområde. Jan Guillou är min absoluta önskemotståndare, även om kanske inte så många tror det. Han blir arg, han pustar, han stönar och han ljuger. Första gången jag debatterade med honom tänkte jag: ”Har han tagit fel? Nej, han ljuger ju!” Det är trots allt ganska vanligt. Beatrice Ask ljuger inte. Fredrik Reinfeldt ljuger inte. De vinklar och vrider men det är väldigt få personer som ljuger. Guillou är ett av undantagen.

Menar du att han ljuger medvetet?
– Ja, absolut. Jag vet att han gör det. Den här KGB-historien är hur rolig som helst. Han som varit journalist och granskat folk som ljuger försöker inbilla svenskarna att det var något slags journalistiskt arbete som pågick i fem år – utan att han någonsin publicerade något. Det finns ju inte en människa som tror det.

Guillou svarade i Expressen på din kritik genom att slå tillbaka: ”Bodström är en fara för rättssäkerheten, en opportunist som ständigt går omkring med ett vått finger i luften och saknar ideologi. Det är tveksamt om han ens är socialdemokrat.” Vad av allt detta upplever du som mest förolämpande?
– Ingenting. Inte när det kommer från honom. Guillou har varit fixerad vid mig och helt ärligt, jag ser det som en stor komplimang. Det måste innebära att jag har betydelse, så mycket som han bryr sig. På samma sätt tycker jag det är fint att vara på DN:s och Svenskans ledarsidor, för om man får vara med där måste man vara viktig. Jag märker att massor av riksdagspolitiker blir helt förskräckta om det står något negativt på en ledarsida, men det är ju själva poängen. Det är hur bra som helst när ens förslag diskuteras.

Både Jan Guillou och Leif GW Persson har fällt hånfulla omdömen om dina böcker. Hur tycker du att de själva står sig som författare?
– Jag har faktiskt inte läst så mycket av dem. Jag har läst en halv GW och den var alldeles för lång, så jag orkade inte läsa klart den. Av Guillou har jag läst Ondskan som var okej första halvan. Sedan var den pinsam, för han skrev ju hur han ville att det skulle vara på den där internatskolan. Det var lite rörande, vi känner alla igen oss i den där pojkdrömmen där vi kommer fäktande med svärdet på den vita hästen. Skillnaden är att Guillou skrev om det. Det var pinsamt men roligt.

Hade dina böcker blivit utgivna om inte just du hade skrivit dem, tror du?
– Ibland hör man: Om man är en känd person så är det bara att ge ut en bok. Men så enkelt är det inte. De är väldigt försiktiga. Det är kanske lite lättare när man är känd, men det är inte så att man säljer böckerna på sitt namn. Jag har till exempel skrivit en fotbollsbok som floppade helt.

Med tanke på att du med jämna mellanrum beskylls för att vara en bimbo: Har du någonsin gjort ett IQ-test?
– Ja, det har jag faktiskt gjort. Men jag vågar knappt prata om det, man vill ju inte göra en Lars Ohly (som hittade på att han spelat fotboll mot Lennart ”Nacka” Skoglund, Cafés anmärkning). Jag fick höga poäng när jag mönstrade inför lumpen. Mårten Palme gjorde det samtidigt, han hamnade strax under mitt resultat. Sedan fick jag ett papper hem om att jag kunde få söka till tolkskolan och lära mig ryska. Men då skulle det bli tolv månader i stället för tio så jag hade ingen lust. Det hade ju blivit två månader mer. Det är enda gången min pappa blivit riktigt förbannad på mig. Han var så jävla arg, men jag stod på mig. I stället för att lära mig ryska blev jag chef för städpatrullen. Jag hade inga ambitioner över huvud taget. Jag fick sämre betyg än en kille som snodde dynamit och dömdes till fängelse.

Var du lat?
– Ja, jag var lat, obstinat och tekniskt helt ointresserad. Dessutom var jag duktig på att skjuta, vilket retade alla befälen eftersom de var tvungna att skicka iväg mig på tävlingar. Det var väldigt provocerande för dem. När vi skulle ut och skjuta sa jag alltid: ”Jag vilar mig i form.”

 

En vecka senare, i Nacka tingsrätt. Fem minuter innan advokat Thomas Bodström ska in i rättssalen sitter han på en thailändsk lunchrestaurang och pratar om Facebook och tråkiga pojklagsmatcher i fotboll. Men när rättegången väl startat är han – precis som på gymnasieskolan i Södertälje – intensivt närvarande.

Bodström är målsägarbiträde för en tjej som i samband med en fest skadat sig när hon blev släpad efter en bil.

Den åtalade, en kille i 20-årsåldern som körde bilen, har erkänt i förhör med polisen. Men i rätten tar han tillbaka alltihop. Och eftersom varken hans eller tjejens berättelser känns helt trovärdiga verkar utgången vara en öppen fråga.

Tills det är dags för Thomas Bodström att hålla korsförhör.

– Har du fått frågan om skadestånd tidigare?

– Ja.

– Och du var beredd att betala?

– Ja.

– Varför har du ändrat dig?

– Det hon kräver är för mycket.

– Men du var beredd att betala något?

– Ja.

No further questions. En kille som är beredd att betala skadestånd är knappast oskyldig – det vet både Bodström, domaren och nämndemännen. Sedan, under förhör med ett vittne, handlar det om att få fram dramatiken och allvaret från den där festnatten i en Stockholmsförort.

– Var du rädd att hon hade skadat sig illa?

– Ja, absolut.

– Vilken sorts skada?

– Brutit nacken.

– Var det så illa?

– Ja, det var det.

Inget märkvärdigt, egentligen. Men i den småsömniga svenska domstolsmiljön – där både åklagare och försvarare påfallande ofta läser innantill från papper – framstår han som hämtad ur en amerikansk tv-serie.

– Som advokat slåss man ensam mot alla väderkvarnarna, säger han. Det var det som fick mig att välja det här yrket en gång i tiden. Man kämpar mot allt och alla. Det är otroligt inspirerande om man någon gång lyckas.

Vad händer med din och Claes Borgströms byrå om ni vinner valet? Borgström är ju också möjlig minister i en rödgrön regering.
– Det enda vi vet är att den 20 september har vi möte med revisorerna för att tala om ifall vi ska driva byrån vidare, avveckla den eller om våra anställda ska ta över den. Det är ingen optimal situation för att driva ett företag, kan jag säga. Jag kan ta mål av typen ”erkänt snatteri” men måste säga nej till allt som är bra. Som helikoptermålet, där hade det naturligtvis varit spännande att vara med. Men det fick jag tacka nej till.

Ditt brejk som advokat var brandrättegången i Göteborg. Vad krävs för att nå nivån där du blir erbjuden mål som helikopterrånet?
– Det är en förtroendebransch, så vi kan inte säga: ”Kom till vår advokatbyrå, vi har så snygga lokaler!” Det enda vi kan sälja är oss själva. Det tar tid att bygga upp det, vilket jag gjorde under 90-talet. Senare har jag naturligtvis fått draghjälp av att folk vet vem jag är.

Om du stod åtalad för ett allvarligt brott, vem skulle du vilja ha som försvarsadvokat?
– Jag skulle inte ta någon jag känner riktigt väl. Om det gällde ekonomisk brottslighet skulle jag nog ta Bengt K Nilsson. Bankrån? Då skulle jag ta Anders Malmsten, som är väldigt noggrann. Jag skulle ta någon som inte är bland de allra mest kända. De jobbar lika mycket men är hungrigare.

Finns det kändisadvokater som är överskattade?
– Absolut, jag märker en mättnad hos vissa. De gör inte ett dåligt jobb, men inte heller mer än de behöver. Det ska jag vara väldigt vaksam på hos mig själv. Man måste känna den där killer-instinkten för det kan vara det där lilla, lilla som fäller avgörandet: att lägga krut på ett korsförhör, förbereda sig lite extra, ta in en läkare som sakkunnig… Det står ofta och väger i brottsmål. När någon blir frikänd är det ofta väldigt nära att personen i stället blivit dömd.

Den här intervjun har varat i ungefär tre timmar. Hur mycket skulle du fakturera om det här i stället hade varit en juridisk konsultation?
– 1 500 kronor i timmen enligt rättshjälpstaxan. När jag arbetar för företag blir det mer, upp till 3 000 kronor i timmen.

Vid två tillfällen har du tankat din dieselbil med bensin. Är du tankspridd eller bara väldigt opraktisk?
– Både och. Det är en farlig kombination. Problemet är att vi ofta lånar mina föräldrars bil och den går på bensin. Båda gångerna har jag pratat i mobiltelefon, så nu har jag bestämt mig för att aldrig göra det medan jag tankar. Det blev väldigt dyrt.

Du har sagt att du är trött på ”helyllebilden” av Thomas Bodström. Vad är det för fel på den?
– Jag kände att det här med helylle och framgång… det är inte äkta. Det säger de som känner mig också. Det är inte så livet ser ut, man hoppar inte bara mellan olika framgångar. Nu tycker jag att det har förändrats lite, men tidigare kunde jag störa mig på det där. Bilden av att jag är så lyckad, den stämmer inte.

Vad motsäger den bilden?
– Att jag är lat. Att jag blir arg. Att jag misslyckas.

Vilka stora motgångar har du haft i livet?
– Privata sorger pratar jag inte om, men det har jag haft som alla andra. Och jag kan inte säga att jag var speciellt framgångsrik i skolan, det tog mig sju år att gå ut gymnasiet. Jag var den enda i klassen som hoppade av skolan. Men jag tyckte att livet var kul då också. Det här som man kallar framgångar har inget samband med lycka.

Kan du utesluta att du någonsin kommer att bli partiledare?
– Ja, för jag har jobbat nära Göran och Mona länge och det är hundra procent jobb. Visst, det händer att Mona och jag går på fotboll men för henne är jobbet hela tiden närvarande. Det är alltid saker på gång, särskilt om man är statsminister. Om man är minister kan det vara en halvkris i månaden och en rejäl kris om året. Men är man statsminister är det kriser varje dag. Nä, det där lockar inte mig. Jag är lite för mycket livsnjutare.

CHRISTOFER BRASK

 

 

Annons

Dela (29)
Tweeta

Annons


Laddar