Du heter något annat i verkligheten förstås, men jag och de läsare som ofta kommenterar på den här bloggen har nog mest kommit att känna dig som ”Vonnie”. Och du har hängt med här ett tag, Vonnie. Minst sagt.
Några vänner till dig mejlade mig igår. De berättade att du pratar rätt mycket om bloggen. Eller ja, pratar och pratar. Ordet ”missionerar” förekom. ”För alla som vill lyssna, och alla som inte vill”, var den exakta beskrivningen, tror jag.
De säger också att du är den ”mest underbara kärleksfulla omtänksamma galna fantastiska människa” de har haft det reservationslösa nöjet att få lära känna.
Du marscherade tydligen runt och högläste ur senaste numret av Café när ni var på fest. Du gjorde för-ätar-korv till dem klockan fyra på natten innan ni skulle ut och fiska kräftor. Och en efter en har detta tydligen lett till att din omgivning nu mer eller mindre ofrivilligt gett upp och börjat läsa bloggen bara för att kunna hänga med i vad du pratar om.
Du är, kort och gott, inte bara av allt att döma en fantastiskt bra vän utan även en av de bärande anledningarna till att jag fortfarande sitter här och skriver om kritor snarare än att behöva gå till ett jobb där man måste ha byxor på sig.
Dina vänner skrev i mejlet att du hade en speciell person i ditt liv som gick bort när du var 16. Och att en del av sakerna du skrattar åt i bloggen påminner dig om honom.
Så jag ville bara säga tack, Vonnie.
Jag hoppas att du får en riktigt fin födelsedag.
