Annons

Olof Lundh om ångesten över sitt livs misstag

Landets mest hårdkokta sportjournalist har bevakat svensk fotboll i över två decennier. Cafés Emil Persson punktmarkerar Olof Lundh, som avslöjar allt från konflikterna med Zlatan 
till krisen som var nära att rasera karriären.

Emil Persson
Foto: Fredrik Skogkvist
Olof Lundh om ångesten över sitt livs misstag

De har det inte bra, de där bak i flyget. Rad 21 och ner-
åt är journalistter
ritorium, framför dem följer några tomma stolsraders buffertzon medan rad 15–1 tillhör det mörkblått mjukisdressade landslaget. Det är den 5 oktober 2016 och Janne Anderssons nya landslag ska göra sin första VM-kvalmatch på bortaplan mot Luxemburg. Den nya eran har visserligen fått en klart godkänd start med 1–1 hemma mot Holland, men det är inte bara startelvan och ledarstaben som ska restaureras: relationen mellan landslag och medier behöver också mjukas upp efter att under ett par år ha stramat som en mirakulöst hårt knuten halsduk.

Annons

Ett led i den nya strategin är att journalisterna erbjudits köpa flygstolar och resa ner tillsammans med landslaget. Presschef Niklas Bodell kommer bak till rad 21 för att förklara läget för det tiotal journalister som nappat.

– Vi har sagt att vi försöker avstå från att plåta i planet. Spelarna är inte tillgängliga för intervjuer under resan, detta är inte att betrakta som en medieaktivitet. Kort sagt: inget får dokumenteras. Hoppas ni får en trevlig flygtur med denna SK4010!

– Vadå ”inget får dokumenteras”? frågar Olof. Har ni monterat bort svarta lådan också?

Patrick Ekwall bryter in:

– Vi har också pratat ihop oss och vi ser gärna att spelarna inte på några villkor kommer ner till oss här bakom rad 21 för att använda vår toalett.

Den humoristiska jargongen mellan jour
nalistkår och kommunikationsavdelning har förädlats genom decennier och är nu på en nivå där den nästan känns manusskriven. Bodell ler snett.

– Jag gör bara mitt jobb.

– Det sa de tyska lägervakterna också, hugger Olof blixtsnabbt.

Bodell stirrar menande på mig, utbölingen i gänget.

– Får du med alla de här trakasserierna av förbundet?

– Det är ju för fan vi som blir trakasserade, gormar Olof. Jag frågade tjejen i incheckningen om jag kunde få byta till en fönsterplats men hon såg ut som att hon sett döden i vitögat. ”Jag har fått order om att inget får ändras”, stammade hon.

Bodell skrattar och går därifrån.

Planet kommer att landa sent på eftermiddagen för att tre dygn senare vända hemåt igen, dagen efter matchen.

– Landslaget ska alltså sova totalt tre nätter i Luxemburg, konstaterar Olof. Det hade aldrig hänt på Zlatans tid. Han hade inte accepterat det.

Det är inte bara Zlatans frånvaro som märks. Känslan är att ganska många runt svensk fotboll andas ut lite när Erik Hamrén slutat som förbundskapten.

– För min del kan jag känna att det är skönt. Det spelade liksom ingen roll vilken fråga jag ställde så trodde han att jag var ute efter honom. Jag hade lika gärna kunnat fråga om vädret.

Jag hade lika gärna kunnat 
vara pianist på en porrklubb

Olof Lundh, här fotograferad för Café på stammiskrogen Teatergrillen i Stockholm, är aktuell med boken Allsvenskan enligt Lundh (Albert Bonniers förlag). Rock, Hope. Skjorta, 
ADNYM. Byxor, The Cords. Strumpor, Happy Socks. Skor, Eytys.

Den 22 februari 2018. Olof Lundh sitter på Teatergrillen i Stockholm, systerrestaurang till Riche, den krog som Olof besöker så ofta att Patrick Ekwall i flera års tid kallat den för ”Lundhs vardagsrum”.

Han har precis skrivit färdigt sin andra bok, Allsvenskan enligt Lundh, och sitter just nu och mejlar med sin förläggare om sista korrekturvändan.

– Jag tvivlar fortfarande på min förmåga att skriva. Till och med Simon Bank skrev ju att jag inte kan skriva. Näst intill i alla fall.

När då?

– När han recenserade min förra bok. Men jag har sagt samma sak själv. Jag är ju inte särskilt bra på att skriva. Däremot är jag nog jävligt nyfiken och har en förmåga att nysta fram saker folk inte vill ha frågor om.

Servitören rullar in silvervagnen, ett begrepp många stockholmare sätter patetiskt stor stolthet i att betrakta som självförklarande, men det är det givetvis inte, utan vad vi har att göra med är en vagn där entrecote trancheras för att sedan serveras med pommes frites och bearnaisesås.

– Min pappa var däremot en oerhört skicklig skribent, fortsätter Olof. Han skrev läkemedelsböcker och var chefredak-
tör för Bra Böckers läkarlexikon. Pappa hade respekt för journalister men inte för dem som jobbade på kvällstidning – och definitivt inte dem som jobbade med sport på kvällstidning. Han var ofta på mig om att jag skulle skriva om politik eller ”riktiga saker”. Det kändes som att jag lika gärna hade kunnat vara pianist på en porrklubb.

Jag jobbade varje dag i två 
år. Jag slet som ett djur

Sommaren 2006 flyttade Bengt Lundh från sin våning i centrala Helsingborg, där han bott ensam sedan frun Ingers död tre år tidigare, till ett vårdhem. Han hade allra helst bott kvar, men parkinsonsjukdomen började bli oregerlig. Vid 74 års ålder kunde han till sist acceptera att det var dags.

Ett par månader senare hittade Olof Lundh och hans två systrar äntligen en helg då de kunde tömma föräldrarnas lägenhet på allt det som utgör ett bohag: möbler, textilier, böcker, porslin, fotografier, konst, livsmedel. Det var valsöndagen den 17 september, om några timmar skulle Göran Persson göra sin sista grymtning som statsminister och en ny isblå era ta vid. Utanför fönstret solregnade det på ett sätt som gjorde att man inte kunde veta om det var sensommar eller tidig höst. Medan Anna och Eva stökade i köket gick Olof igenom bokhyllan bakom skrivbordet.

Bengt var, som många äldre män, svag för överdriven arkivering. Han hade därför sparat mycket av den brevkorrespondens han haft med sina vänner och läkarkolleger genom livet, ibland så långt bak som till 70-talet. Att rensa ut gammalt bråte är en syssla som effektiviseras ju mer ointresserad man är av materialet, men Olof kunde inte låta bli att smygläsa lite i några av pärmarna. Han hajade till när han ögnade igenom ett brev som skickats till Ulf Zätterström, en läkare som bodde en gata bort från familjen Lundh när Olof var liten. Det var daterat 2002:

”Olof är just nu med sin lilla familj och jobbar åt Expressen på Manhattan, men jag utgår från att ni inte heller läser Expressen. Som du vet skulle vi aldrig läsa en kvällstidning i det här huset.”

I nästa pärm hittade Olof något annat som Bengt bedömt värt att spara, trots att det kom från just en kvällstidning: tre utskrivna exemplar av en Aftonbladetartikel från den 23 mars 2006 med rubriken ”Agent betalade reporter – med svarta pengar”. Olof tog båda pärmarna och la dem i den flyttkartong han skulle ha med sig upp till Stockholm igen. Sedan åkte han tillsammans med sina systrar och hämtade upp pappa Bengt på vårdhemmet för att gå och rösta.

Olof Lundh har gjort sig känd som den ihärdiga granskaren, fotbollsmurveln som aldrig slår in öppna dörrar. Rock, Hope. Skjorta, ADNYM. Byxor, The Cords.

Sällskapet, som består av en svårseparerad och Bonnieransluten gegga av människor från TV4, Fotbollskanalen och Expressen, har precis checkat in på Park Inn i Luxemburg. Flaskor med det lokala ölet Bofferding ställs ner på ett bord i lobbyn.

Patrick Ekwall stirrar tomt framför sig.

– Jag säger ingenting.

Sedan säger han något ändå.

– Galonklädsel i receptionen – det är ett tecken på att det är Lundh som har bokat hotell.

– Var finns den? undrar Olof.

– Du sitter på den. Lundh är en sådan fruktansvärd hotellbokningsloser. Det finns ingen som bokat så många usla hotell.

Olof ler smalt och tar en klunk öl.

– Patrick gillar inte att någon annan råddar med hotellbokningen, men eftersom han precis fått beskedet att han inte får fortsätta på fyran hade han annat att tänka på. Bara det finns ett gym är jag nöjd. Patrick jagar däremot gärna det lilla extra.

Ekwalls muttrande tilltar i volym.

– Jag måste ju följa reglerna, Ekwall! Du vet att vi har ett nytt budgettak. Jag har inte råd att bli av med kneget som du. Det fanns ett annat bra hotell i vettig prisklass, men där bor landslaget.

Ni får inte bo där landslaget bor, eller hur?

– Nej, säger Ekwall. Det finns en klassisk story från VM i Tyskland 2006. Sverige skulle spela i Köln men Rolf Porseryd hade bokat hotell i Bochum strax utanför, ingen jävel kunde veta att det var samma hotell som FIFA lagt Sverige på inför matchen. När landslagschefen Lasse Richt fick syn på Porseryd i receptionen sa han: ”Vi uppskattar inte att journalister bor på vårt hotell.” Då sa Porseryd: ”Det var jävligt tråkigt, då måste ni ju flytta.”

Ekwall skrattar.

– Det är grovt av Richt att säga det till en man som burit på sin döda fotograf i en kista över en afghansk öken.

– Jag kommer också ihåg när de checkade ut Åke Stolt i Zagreb 2005, säger Olof. Han tog in på landslagets hotell av misstag och när han kom upp till rummet igen efter lunch funkade plötsligt inte nyckelkortet. Han gick ner till receptionisten som sa: ”Sorry, sir, you’ve checked out.” Då hade Richt checkat ut honom! Helvete vad förbannad Åke Stolt var då, han hade kunnat slå Richt på käften.

När Olof Lundh inte frossar 
i obekväma sanningar syns 
han ofta på stammiskrogen 
Teatergrillen vid Nybroplan 
i centrala Stockholm.

Olof Lundh har penetrerat människors liv på olika sätt, vid olika tidpunkter, beroende på vem man är och hur stort fotbollsintresse man har. Den fotbollsnördige har kanske följt honom sedan han slog sig fram på Expressens sportavdelning runt millennieskiftet, den branschorienterade nåddes möjligen av hans existens under de år då han var New York-korrespondent, den målsvepssugne soffliggaren såg honom dyka upp i märkliga stolar på märkliga sändningstider i TV4. Men majoriteten identifierade honom antagligen som en smalt leende sidekick till Patrick Ekwall när duon stod och missionerade om Fotbollskanalen i tid och otid; ingen begrep exakt hur TV4-sporten och Fotbollskanalen hängde ihop, bara att de på något sätt bedrev otukt tillsammans.

Olof Lundh och Patrik Ekwall på Fotbollsgalan 2012.

Likt en smalt leende orkan har Olof Lundh successivt tilltagit i styrka och i dag är han en bärande del av Bonnierkoncernens sportsatsning: det är svårt att tänka sig en kvalitativ fotbollssändning på TV4 eller C More utan honom. Han bloggar, poddar, rapporterar och krönikerar, framför allt om allsvensk fotboll och svenska landslaget.

Likt de andra stora svenska fotbollsjournalisterna på 2000-talet kännetecknas han av en tydlig karakteristik: Erik Niva har det pampiga dramaturgiska berättandet, Patrick Ekwall har karisman och den vita kostymen (imaginär eller reell), Simon Bank har den stilistiska elegansen (det känns som att han skriver sina texter med gåsfjäder, i gåslever). Olof Lundh har … något annat. Han jobbar nu inte på The Boston Globes rökiga 70-talsredaktion med visitkort inkilat under hattbandet och möter källor över brunsprit på skumma syltor – men det känns så. Han framstår ibland som den siste riktige journalisten, åtminstone inom sitt gebit. Finns det en kritisk fråga att ställa, ett problematiserande att utföra, så är Olof Lundh ofta din man. 
 Nya boken Allsvenskan enligt Lundh är mer eller mindre en beställning från förlaget Bonnier, eftersom debuten Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll (2016) sålde så bra. Och på beställning har han levererat ett gäng nya avslöjanden om allt från Malmö FF:s svarta affärer i Brasilien till den egentliga övergångssumman för Alexander Isak.

– Det ska bli spännande att se vad det blir för reaktioner: jag har grävt riktigt djupt för att få fram vissa av de historier som är med i boken.

Olof Lundh växte upp i Lund, som son till en läkare som i sin tur var son till en läkare, på en gata med åtta hus varav sex beboddes av läkare. Kvarteret ångade av högskolepoäng, studentikosa spexsynder och, för all del, läkare. Bengt Lundh jobbade ofta på lasarettet och med böcker sju dagar i veckan, Inger var anställd på en revisionsbyrå, vid sidan om hjälpte hon privatpersoner med deklarationer och skötte hemmet. Båda levde efter devisen att man jobbar först och vilar om det finns tid. När Olof var 13 år förklarade hans föräldrar att de skulle flytta till Helsingborg. I stället för att flytta med tvingade Olof dem att skriva på ett kontrakt som gav honom rätten att bo kvar i Lund, hos ett av grannparen.

– Jag gillade ju Lund och var jävligt envis redan då.

Och dina föräldrar bara accepterade detta?

– Det finns en story från 1950, när mamma var 18, bodde i Stockholm och hade gått på Riche – så jävla lustigt – och gjort av med alla pengar. Hon frågade morfar om de kunde betala hennes resa ner till Skåne över jul. ”Nej, då får du stanna”, sa han. Jag tror mamma där och då bestämde sig för att inte bli så där hård mot sina egna barn. Pappa var nog mer ledsen. Vi tappade varandra lite där och hittade egentligen aldrig tillbaka. Jag kan tycka synd om honom i det, att hans liv bara bestod av jobb. Han njöt alldeles för lite, nästan inte alls.

Olof Lundh, 51, är sport
journalist på TV4, C More, 
DI och Fotbollskanalen. Rock, Hope. Skjorta, ADNYM. Byxor, The Cords.

Fler Bofferdingflaskor landar på bordet i hotellobbyn. Samtalet handlar nu om huruvida gängets ständige fotograf Johan Tarland fortfarande hänger med en tjej han träffat på klubben Trädgården i Stockholm för några veckor sedan. Det förefaller han göra.

– Du då? säger Tarland till Olof. Träffar du fortfarande Åsa?

– Ja.

Ekwall rycks plötsligt upp ur sin galonklädseldepression:

– Är det sant?! Går ni hand i hand på stan?

– Inte på stan, men det kan väl hända att vi går hand i hand, svarar Olof lugnt.

– Det är precis vad jag sagt hela tiden, säger Ekwall. Att han skulle åka dit snabbt igen.

Efter gymnasiet pluggade Olof olika strökurser inom statsvetenskap och nationalekonomi, men hittade inte riktigt sin väg framåt. I stället absorberades han av krognäringen, först som bartender, sedan som arrangör och delägare.

– Jag och en kompis hade olika rockklubbar och bokade allt från Sven-Ingvars till Stonefunkers. Samtidigt körde vi lite svartklubbar i källaren på ett stort kårhus. Man kunde tjäna 10 000 per person och kväll.

Det var först när han fyllt 25 som han på riktigt började fundera på en karriär inom journalistik.

– Det var antingen journalistik eller att söka till Handels och bli jävligt rik. Vi hade alltid två morgontidningar hemma, mycket magasin och böcker, men aldrig kvällstidningarna. Pappa gillade inte det. Från det att jag var tio använde jag min veckopeng till att dagligen köpa Expressen och sedermera även Aftonbladet. Jag har alltid älskat att läsa nyheter, men att själv bli journalist kändes nästan oöverstigligt. Jag hade ingen ingång i den världen – dessutom var jag usel på svenska och fick alltid lågt betyg när jag skrev uppsats.

Trots det sökte han så småningom till Skurups ansedda folkhögskola med utbildning i journalistik, men kom inte in. Några högskoleprov senare var situationen en annan.

– Plötsligt kunde jag välja om jag ville gå Handels eller vad som helst.

Vad skrev du?

– Bra.

2.0?

– Det blir förmätet att prata om det.

Hur kan det vara förmätet att i en intervjusituation svara på en rak fråga?


– Ja, jag skrev 2.0. Men det var på tredje försöket. Och det sas alltid att provet på något sätt var mer riktat till män då, så det var säkert därför.

Hösten 2002 flyttade Olof med sin familj till New York för att bli USA-korrespondent, i dag bor han i Stockholm igen. Rock, Hope. Skjorta, ADNYM.

Dag två i Luxemburg, tillika dagen före landskamp. TV4-gänget har tagit sig ner till matcharenan Josy Barthel för att bevittna Sveriges träning. Oktobervinden är frän och får journalisternas inspelade diktafonintervjuer att brusa paranormalt. På väg mot presstältet springer våra protagonister in i de konkurrerande styrkorna från Aftonbladet, med bland andra Erik Niva, Petra Thorén och Johan Flinck i spetsen. De har landat tidigare på morgonen och är nyfikna på hur flygresan med landslaget gått. Olof berättar ivrigt om restriktionerna och buffertzonen.

– Fan, går det på något sätt att lasta Lasse Richt för det här? skrattar Niva. Jag känner att vi måste göra det.

– Han försökte gjuta på olja på vågorna när vi landat för då hade han fixat fyra taxibilar som – visade det sig när vi kom fram till hotellet – han också pröjsat för, säger Olof. Så han försöker köpa oss.

– Det är fan moraliskt tvivelaktigt. Men ni flyger inte hem i morgon efter matchen utan stannar en natt till?

– Precis. Som jag fått det förklarat för mig är det så jävla dyrt för landslaget att flyga så sent, att hålla flygplatsen i Sverige öppen mitt i natten. Förr var det en spelare som alltid ville hem, men han är ju inte kvar. Han hade aldrig gått med på att bo tre dagar i Luxemburg.

– Jävla Isaksson alltså, säger Johan Flinck. Vilka divalater.

Många av klasskamraterna hop
pade av journalisthögskolan i Stockholm, men Olof hade bestämt sig för att ta sin examen till varje pris. Efter att ha staplat strökurser på hög ville han ha något konkret att visa upp. Dessutom var han ganska mycket äldre än de andra och kände att han inte hade råd att spilla mer tid.

– Johar Bendjelloul var kurskamrat med mig, 19 år och direkt från gymnasiet med 5.0-betyg, ett underbarn. Jag var 28 när jag kom in och kände mig som skadat gods. Tyckte inte utbildningen passade mig. Jag minns att jag sökte till Handels trots allt efter första året, tänkte: ”Fan, jag kanske ska byta spår ändå.”

Det var när han fick praktik och så småningom vikariat på Expressen som karriären började ta fart. Efter ett treårigt gästspel på Göteborgs-Posten i slutet av 90-talet och ett par intensiva år på Expressens sportredaktion sökte Olof tjänsten som ny New York-korrespondent. När han var i Japan för att bevaka fotbolls-VM 2002 ringde de och sa att jobbet var hans. Tillsammans med sin sambo Lott Hildebrand och de små barnen Buster och Ragnhild flyttade han till Manhattan hösten därpå.

USA-korrespondent känns som ett något riskabelt jobb för en person med – får man ändå säga – arbetsnarkomaniska drag?

– Det var en rätt bra tid, förutom att jag jobbade 53 dagar i sträck när jag kom dit. Så mycket att jag klämde en nerv i benet och fick klumpfot. Jag minns att jag var tvungen att åka ner till Washington DC, för det var någon galning där som sköt människor ur bakluckan på en bil, och bara hasade mig runt på gatorna.

Lundh var också stationerad i USA när mamma Inger dog 2003. Hon hade klagat på feber och att hon inte kände sig hundra ett tag, men cancerdomen var chockartad.

– Min syster ringde den 20 mars, morgonen efter att USA gått in i Irak och jag bara sovit två timmar, och berättade. Jag skrek och la på, kunde liksom inte ta in det. Sedan ringde jag upp mamma och fick höra att det var pankreascancer. Bukspottkörteln.

Han åkte hem till Sverige vid två olika tillfällen under våren 2003, men det fanns ingen räddning för Inger.

– Andra gången åkte jag en fredag, landade på Kastrup på lördagen och bodde med mamma i hennes rum på hospice till måndag morgon. När jag tog farväl då visste både jag och mamma att det var sista gången. En vecka senare hörde de av sig från sjukhuset när jag bevakade Annika Sörenstam på en golftävling i Wilmington, Delaware. Då fick jag ringa och säga till mamma: ”Du kan somna nu.” Jag lutade mig mot att det var vad hon ville, att jag skulle vara kvar och jobba, göra min plikt. Det var den arbetsmoral hon installerat i mig. Det kanske var fegt.

Fegt på vilket sätt?

– Jag hade kunnat tänka: ”Jag tar ledigt hela våren, min mamma kommer att dö i juni, jag vill hem.” I stället valde jag att respektera hennes vilja. Jag var inte hemma när pappa dog heller, då var jag också på jobb i Milano Marittima, när Hamrén gjorde sin första träningslandskamp.

Får det dig att känna dig som en dålig människa?

– Jag kan åtminstone ta upp det och titta på om jag är en dålig människa eller ej. Sedan gömmer jag mig bakom det där, att jag gör som mina föräldrar gjorde och som jag blivit uppfostrad att göra. Nej, jag kan inte känna att jag är en dålig människa för det.

Läkarsonen Olof Lundh växte upp i Lund. Själv startade han sin yrkeskarriär inom krognäringen.

Aftonbladets patrull sitter på den skuggbelagda betongläktaren på Josy Barthel-stadion medan Olof Lundh och Patrick Ekwall sökt sig till solen vid sidlinjen på andra sidan planen. Framför dem tränar Janne Anderssons nya landslag. Anders Lindblad från Svenska Dagbladet ansluter till sällskapet och blir förtjust när han får höra att jag är där för att skriva om Lundh snarare än om någon fotbollsspelare.

– Det går bra nu.

– Det vet man inte, säger Olof. Det svänger snabbt.

– Ja, det vet ju han, säger Anders och nickar åt Ekwall.

Lars Lagerbäck, sprillans nygammal i ledarstaben, går förbi och placerar ut koner (vilket låter fabricerat eftersom det är världens mest lagerbäckska aktivitet någonsin att placera ut koner men han placerar de facto ut koner).

Ekwall har stått tyst ett tag och betraktat träningen, men nu tar han ton.

– Vet du att Lundh har flickvän nu, Anders?

– Jaså? Har det stått i Hänt Extra?

– Blanda inte ihop mig med Ekwall nu, säger Olof. Jag pratar aldrig med dem.

– Det gör inte jag heller, man bara hamnar där.

– Du har ställt upp på intervjuer med Hänt Extra. Och Se & Hör. Ljug inte. Anders, jag tycker du ska googla …

– Nej, nej, nej, stönar Ekwall.

– … googla den 23 januari 2007. Artikeln med rubriken: ”Därför kan jag inte vara trogen.” Det är Ekwall som talar ut.

– 2007, det är länge sedan, säger Anders.

– Ja, men den är alltid aktuell, skrattar Olof. Och veckan efter kom Expressen med löpsedeln: ”Här är Ekwalls hemliga skönhetsingrepp.” Det var när Ekwall talade ut om hur han opererat om munnen och rättat till gaddarna för 80 000. Det var bara löpsedel på löpsedel på löpsedel. Han har dem inramade i sin walk-in-closet i Bromma nu.

En gastkramande trötthet uppstår i Ekwalls ögon.

– Det finns inga inramade löpsedlar någonstans, suckar han. Jag har hört detta en miljon gånger. Det är som att sätta på en raspig gammal stenkaka.

– Ja, men Anders har ju inte hört det!

I sin nya bok serverar Olof Lundh ett gäng nya avslöjanden. Skjorta, Schnayderman’s.

Inför EM i Grekland 2004 flyttade Olof Lundh hem till Sverige igen för att bli en mer profilerad fotbollsreporter på Expressen. Till en början gick det planenligt: tillsammans med Mats Olsson och Hans Linné utgjorde han den prioriterade kärntrupp som bevakade alla landslagssamlingar. Men det var en era som skulle bli kortare än vad han hade tänkt och som innefattade det största traumat i hans liv. Det började i juni 2005 när Olof avslöjade en skatterazzia mot IFK Göteborg gällande värvningen av Peter Ijeh. Man upptäckte även oegentligheter kring Stefan Selakovics övergång – hans konto i Luxemburg hade använts för att slussa pengar – vilket föranledde en ny razzia hos Selakovic och hans agent Kent Carlzon, vars bokföring togs i beslag i november 2005.

Vad ingen visste var att Olof Lundh i hemlighet fått betalt för att skriva kortare texter till Kent Carlzons hemsida, om Kent Carlzons spelare, på svenska och engelska. En uppenbar jävssituation för en reporter som jobbar med att granska och recensera svenska landslagsaktuella spelare. När razzian i november var ett faktum gick Olof bara och väntade på att någon journalist skulle gå igenom böckerna, hitta kopplingen och avslöja honom. Efter fem månader utan en enda natt med vettig sömn valde han att föregå snarare än att föregås. Han gick till sin arbetsgivare Expressen och berättade vad han gjort. När allt blev offentligt några veckor senare publicerade Aftonbladet en artikel med rubriken: ”Agent betalade reporter – med svarta pengar.” Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell citerades: ”Det här är helt oacceptabelt.”

– Expressen gav mig – något som är väldigt populärt numera – en timeout.

Han ler smalt.

– Jag har funderat väldigt mycket på varför jag gjorde så, men det är svårt. Jag hade fått en väldigt nära relation med Kent och ville nog inte äventyra den, det gav många nyheter. Det var inga stora pengar, jag tror jag tjänade 60 000 på fyra, fem år, utan drivkraften var information.

Hur mådde du när det avslöjades?

– Det var en jävligt jobbig tid och det har fortfarande inte släppt mig. Jag kan än i dag få stark ångest för jag vet att jag gjort så fruktansvärt fel.

Han dippar en pommes i bearnaise.

– Återigen var jag nära att börja läsa på Handels och bara lägga ner. En Expressenchef sa: ”Det här kommer att sitta på dig på samma sätt som det där eldsmärket sitter på Gorbatjov.” Och han hade rätt i det: även om det bleknat lite så finns det ju där.

Gorbatjov (t v) och eldsmärket.

Expressen hade problem med att hantera situationen på sitt håll. När Olof togs till nåder ett halvår senare erbjöd de honom en tjänst som så kallad ”13-reporter”, långt från fotbollsjournalistikens fin-
rum: man får börja tidigt på eftermiddagen och jobba till någon gång efter midnatt med det som dyker upp.

– I samma veva ringde TV4 och frågade om jag ville vara med och starta en sajt om fotboll. Jag kände: ”Fan, kan jag ens jobba med detta?” Jag ringde lite mediechefer för att bolla och alla tyckte olika. Till slut bestämde jag mig ändå för att testa. Om TV4 bedömde att jag kunde jobba vidare med fotboll fick det vara upp till tittare och läsare att avgöra själva.

Kvällen före kvalmatchen äter 
TV4-gänget middag ihop på en sämre 

luxemburgsk krog. Startelvan har just publicerats – dessvärre på aftonbladet.se – utan några stora överraskningar i laget. Fotbollskanalens Andreas Sundberg har sedan några år övertagit ansvaret att avslöja startelvan från Olof Lundh och är lite nedslagen.

– Man mår tyvärr mycket sämre när man får stryk än vad man mår bra när man är först och har rätt, säger Olof.

Har du någonsin avslöjat ”fel” startelva?

– Jag har haft fel två gånger: ena gången i en match som inte betydde något där jag medvetet publicerade fel för att skydda en källa, andra gången i Moldavien när de ändrade startelvan eftersom det snöade på matchdagen. Annars har jag aldrig haft fel.

Han spricker upp i ett smalt leende.

– Däremot har man kommit till Råsunda när Robert Laul gjort tre sidor i Aftonbladet på fel startelva och jag haft rätt.

– Eller Danmark borta, säger Ekwall.

– Ja, också en klassiker. Och så hade han fel i EM-kvartsfinalen 2004 när jag var ensam om att Alexander Östlund skulle starta. Vi körde till och med lokallöp i Södermalm.

De börjar spekulera i vad Johan Flinck – som fick loss elvan för Sportbladet – skulle kunna ha för källa.

– Jag vet att han är tajt med en specifik spelare, men jag har extremt svårt att se honom läcka en startelva. Nej, det tror jag inte. Flinck är svårläst eftersom han mest är aktiv inom handbollen.

Ja, någon sa till mig att han suttit mitt i inspelningen av en handbollspodd, tagit en paus, avslöjat startelvan och sedan fortsatt podda.

– Det är så det går till, man vet aldrig när man får den. Själv har jag legat nyopererad för blindtarmen och fått loss den från sjuksängen, bokstavligen. Det var hösten 2007, Sverige–Danmark, 0–0. När jag var New York-korre brukade det också vara jag som drog loss den från New York.

Det stora brejket var när jag, med hjälp av Ekwall, drog loss storyn om Henrik Larsson till Manchester United

Han gick ner från 45 000 i månaden på Expressen till 40 000 på Fotbollskanalen och fick ett halvårs provanställning. Utmaningen var tydlig: ”Om du får den här sajten att funka på ett halvår får du fast anställning.”

– Jag sa upp mig på en fredag och redan på söndagen satt jag i tv-programmet Fotbollskanalen, innan det blev Fotbollskanalen Europa, med Ola Wenström och Magnus Hedman. Övrig tid satt jag i källaren och skissade på hur man skulle bygga sajten. Jag kan utan tvekan säga att jag jobbade varje dag i två år från det att jag tog anställning. Jag slet som ett djur.

Allt eftersom Fotbollskanalen växte fick Olof Lundh parallellt mer tv-tid.

– Vi pumpade också in en jävla massa nyheter, det ska man inte glömma bort. Det stora brejket var när jag, med hjälp av Ekwall, drog loss storyn om Henrik Larsson till Manchester United. Sedan har det bara accelererat. Jag släppte redaktörsansvaret för Fotbollskanalen 2013, det blev för stort att driva sajten. I dag är jag bara journalist.

När man tänker på Fotbollskanalens tidiga dagar så ser man framför sig hur du står smalt leende bredvid Ekwall. Vad har han betytt för dig?

– Mycket. Vi har haft jävligt kul ihop och det är oerhört viktigt om man ska orka jobba tillsammans. Men han är prestigelös och kan glädjas om det går bra för en, det är inte jättevanligt. Han har helt felaktigt en stämpel på sig av att vara en diva – vilket han verkligen inte är, det är mest jargong. Jag har oerhört stor respekt för honom, det är en väldigt vänlig 
människa.

Olof Lundh, här fotograferad för Café på stammiskrogen Teatergrillen i Stockholm, är aktuell med boken Allsvenskan enligt Lundh (Albert Bonniers förlag). Rock, Hope. Skjorta, 
ADNYM. Byxor, The Cords. Strumpor, Happy Socks. Skor, Eytys.

Taxin rullar slutligen mot Josy Barthel-stadion och kvällens kvalmatch. Nyheten om att den alltmer osannolika presidentkandidaten Donald Trump sagt om kvinnor att det är okej att ”grab them by the pussy” dominerar flödet. Radion spelar Sveriges Eurovisionbidrag If I were sorry med Frans samtidigt som gårdagskvällen avhandlas. Efter middagen på den sämre luxemburgska krogen blev det ytterligare några Bofferding med den övriga influgna journalistkåren. För Olof Lundh slutade kvällen som den så ofta gör: på Erik Nivas Instagram.

– Åsa ringde innan i dag. Hon sa lite frågande: ”Är ni ute och festar? Jag såg att du bar omkring på en pojke i går.”

Upprinnelsen till det något besynnerliga samtalet är att Erik Niva – i ett patenterat försök att skapa buskisbetonat Instagramcontent under jobbresa – hoppade upp på Lundhs axlar och red honom genom en luxemburgsk gränd för likes.

#jagärluxemburg

A post shared by Erik Niva (@erik.niva) on

Andreas Sundberg och Patrick Ekwall brister ut i ett gapskratt.

– Åsa är ju noll sportintresserad, och vet inget om Niva, men det här har tydligen nått henne.

2012 separerade Olof Lundh från sin sambo Lott, som han träffade i Lund och levde med i 25 år. Det är inte hans mest bekväma samtalsämne, men enligt något slags journalistkodex försöker han alltid ge vettiga svar på samtliga frågor.

– Jag kan bara prata för mig, men jag blev nog en annan person under resans gång. Jag upptäckte att jag kanske inte var så social som jag i en period hade varit.

Du blev mer av en ensamvarg?

– Ja. Eller, jag återvände till att vara en ensamvarg. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är sånt jag brottats med hos alla dessa terapeuter jag gått till.

Han tar en klunk öl.

– Jag har väldigt svårt för andra män-
niskor som ska berätta för mig hur jag ska leva mitt liv. Om jag träffat någon ny så ifrågasätter folk exempelvis varför hon inte har träffat mina barn. Ja, det ska väl du skita i? Det finns en så stark normbild av hur man ska göra: är man separerad ska man bilda ny bonusfamilj och flytta ihop – jag är inte intresserad av det.

Är du besvärlig att leva med?

– Jag var nog jävligt besvärlig att leva med efter Kent Carlzon. Jag är trygghetsnarkoman och såg plötsligt hur hela min familjs försörjning hotades. Den skammen … Sedan fick jag giget på Fotbollskanalen och slet nästan ihjäl mig för att kunna fortsätta ha ett jobb. Det måste ha varit ett rent helvete för mitt ex och mina barn att ha någon som ständigt var utarbetad. Det jobbar jag också med i terapin: jag har något slags grundläggande ångest som gör att jag jobbar så hårt som jag gör. Jag kan bara spåra det från mina föräldrar, att det fanns en luthersk tradition: man gör sin plikt, man betalar sina räkningar i tid. Det finns något som är jävligt starkt där och som hängt med hela mitt liv.

När träffade du Åsa?

– Sommaren 2016. Hon arbetar med psykologi. Vi har något slags relation som begränsas av livet, men vi är rätt överens, som jag uppfattar det, om att bonusfamilj och sånt inte är aktuellt, i alla fall inte för mig. Jag tror verkligen att jag är en bättre män-
niska om jag får lite eget utrymme också.

Jag kan än i dag få stark 
ångest för jag vet att jag 
gjort så fruktansvärt fel

Två timmar till matchstart. Olof går runt och filmar i presstältet till sin Instagramstory, särskilt den i sammanhanget oortodoxa alkoholserveringen roar honom.

– Man måste hålla igång alla plattformar, säger han. Annars kommer någon ikapp en. Sundberg ligger och blinkar för omkörning, det är det man vet. Samtidigt som man själv bara svagt, svagt kan ana baklyktorna från Niva där framför en.

– Att du ”bar runt på den lille pojken” i går, skrattar Sundberg

– Ja, det var speciellt sagt av Åsa: ”Är du ute och festar? Du bar runt på en pojke i går.”

Samtidigt ska du ha med dig att du handplockades av Niva som den mest like-
bringande kollegan i gänget. För fem år sedan hade det varit Ekwall.

– Ja. Näringskedjan, den kan han. Det är bara att spela med och hoppas på att lite av Nivas kredd gnider av sig på mig.

På Teatergrillen beställer Olof in den kanske mesta ”what’s not to like?”-
desserten av dem alla, gino: banan, kiwi, och jordgubbar med ett vitt chokladtäcke ovanpå och vaniljglass vid sidan. Mycket har förändrats sedan resan till Luxemburg för 17 månader sedan. Sverige har tagit sig till VM efter en sensationell playoffvinst i Italien.

Patrick Ekwall är nyligen hemkommen efter att ha gjort vinter-OS för Discovery. Niklas Bodell har slutat som presschef, Lasse Richt ska sluta efter VM. Lars Lagerbäck är förbundskapten i Norge. Zlatan har inte bara gläntat på dörren till landslaget igen, utan spänt fast ett padelracket i springan. Donald Trump är misogyn president i USA. Metoo har fått män över hela världen att rannsaka sig själva och sin jargong. För Olof Lundh har saker och ting, på ganska många sätt, förändrats till det bättre.

– Efter hösten 2015 var jag rätt trött, för det hade varit så jävla mycket konflikter med Zlatan och Hamrén. Alla bara hatade mig. Då hade jag ändå tankar i stil med: ”Vad fan, ska jag göra något annat?”

Läs också: Olof Lundh: Vi måste sluta ta allt Zlatan gör med en klackspark

Handels?

– Nej, skrattar han. Det tåget har passerat nu.

Att din pappa skrev ut tre exemplar av Kent Carlzon-artikeln, handlade det om att han gottade sig i din misär?

– Jag vet inte.

Du frågade aldrig?

– Nej. Det var ju jag som gjorde fel, så i så fall kan jag inte klandra honom. Jag tyckte Johan Croneman hade fel när han apropå det skrev i sin bokrecension i DN: ”Gjort är gjort, de flesta har nog glömt ändå, du måste släppa det där nu.” Jag känner tvärtom – att jag ständigt måste ta upp det för att visa att jag inte har något att dölja. Samtidigt är det ju ett försvar: om inte jag spelar det kortet själv kommer någon annan att göra det.

Han petar lite i sin gino men lägger ifrån sig skeden igen.

– Det låter så jävla banalt när man säger det, men jag önskar att mina föräldrar levde nu. När förra boken kom ut önskade jag att pappa hade sett det: ett uppslag i DN Kultur med en jävligt positiv recension. Det är sånt som verkligen hade gått hem i hans värld.

Han kanske hade skrivit ut och arkiverat tre exemplar av Banks påstående att du inte kan skriva i stället.

– Ja, kanske.

Han skrattar.

– Det är lite fascinerande. Varför känner jag en revanschlust? Jag kommer från en borgerlig miljö, relativt välbärgad, det var tryggt och ombonat. Varför känner jag ändå en revanschlust? Jag kan inte riktigt hitta svaret på det.

Tror du dina barn kommer att känna en revanschlust gentemot dig?

– Säkert. Det var aldrig så att min pappa sa: ”Fan vad dålig du är.” Eller: ”Varför fick du inte femma i det ämnet?” Mer bara att det fanns något i syret som skvallrade om vad som förväntades av en. Oavsett vad jag sagt till mina barn eller inte har jag säkert fortplantat något i dem som de kommer att förbanna.

Jag har väldigt svårt för 
andra människor som ska 
berätta för mig hur jag ska leva mitt liv

Sverige besegrar Luxemburg med 1–0 efter ett sent segermål av Mikael Lustig. Den orealistiska drömmen om VM-
avancemang lever vidare, åtminstone till hemmamatchen mot Bulgarien om några dagar. Flyget är på väg tillbaka till Stockholm för fortsatt landslagssamling, men först och främst behöver Olof Lundh ett ämne till sin söndagskrönika på Fotbollskanalen. Han tänker högt.

– Kanske på temat att Allbäck – läste jag nu – ska bli agent. Det är ändå speciellt att Allbäck så sent som i juni hade kontakt med spelarna i sitt yrke som players manager för svenska landslaget. Nu kan han ta hela den telefonkatalogen och bli agent.

En Olof Lundh-krönika man redan kan se framför sig.

– Jag vet att jag ofta hamnar i den typen av vinklar, men det är det första jag tänker när jag ser nyheten. Allbäck var ju Hamréns förtrogne med spelarna. För mig är det jävligt konstigt. Han bryter inte mot några regler, men det är som när en minister blir lobbyist en vecka efter avgången. Alla agenter måste vara vansinniga nu. Han har jobbat med spelarna sen 2009, haft alla nummer, känt till alla privata grejer. Det finns säkert spelare som sagt: ”Jag är inte helt nöjd med min agent.” Och så plötsligt tar han klivet över och blir agent själv.

Olof Lundh slår upp sin laptop och släpper ner sina långa girlangarmar över tan
gentbordet likt en klickjagande slender man och ler smalt.

– Det väcker ändå lite frågor.

Hela intervjun – och mycket mer – hittar du i magasinet som finns ute nu!

I Allsvenskan enligt Lundh (Albert Bonniers förlag, april 2018) granskar Olof Lundh återigen svensk elitfotboll.

Du har väl inte missat Olof Lundh i Cafés podcast Fördomspodden?

 

Gilla Cafe.se på Facebook

Annons

Dela (12)
Tweeta

Annons


Laddar