EP-aktuella Isolated Youth väljer sina popkulturella favoriter

Popfavoriter Isolated Youth.

Svenska post-punkbandet Isolated Youth har rosats och uppmärksammats internationellt för sin Joy Division-liknande musik. För Café väljer bröderna William och Axel Mårdberg i bandet ett potpurri av sina popkulturella favoriter.

Joakim Almén  |  Publicerad 2020-04-14 10:35  |  Lästid: 3 minuter

Musikgenren post-punk är genren som för en perifer tillvaro långt från vad Spotify Viral Charts heter. Men oavsett kommersiell popularitetsnivå är den gamla Joy Division- och New Order-dominerade genren en musikgenre som mår väldigt bra rent kvalitetsmässigt. 2018 utsåg Café Bristol-hårdingarna i Idles låt Danny Nedelko till årets bästa låt och bandet stod för en av de bästa spelningarna under förra årets Way Out West. Bredvid Idles verkar riktigt bra band som Köpenhamns stolthet Iceage, Diiv, Protomartyr – och Sveriges svar på Joy Division 2020, Isolated Youth.

Isolated Youth.

Kritikerrosade och internationellt uppmärksammade Stockholmsbandet Isolated Youth är just nu aktuella med bandets andra EP Iris och skulle bland annat spelat på Roskildefestivalen i sommar innan festivalen blev uppskjuten på grund av corona. För Café väljer bröderna William och Axel Mårdberg sina popfavoriter genom tiderna. Häng med på en referensresa i Thom Yorke, bröderna Coen och Martin Scorseses tecken.

Bästa låten: 

William: Min mor brukade spela Månskenssonaten på piano när jag låg i hennes mage, så jag har faktiskt minnen av det verket innan födsel. Så det får väl bli den…

Bästa albumet:

William: Hela Suspiria soundtrack av Thom Yorke är lätt att drunkna i.

Bästa covern: 

William: Bird on the Wire – Stina Nordenstam. Jag önskar lite då och då att Stina började göra musik igen, men hon tycks ha gått upp i rök.

Bästa textraden:

William: ”All is well as long as we keep spinning” i Thom Yorkes låt Suspirium är en rad som jag ständigt återkommer till.

Axel: Thåströms ”Släpp aldrig in dom här”.

Bästa introt:

Axel: Boards of Canada – The Color of the Fire. Som att bli transporterad bortom den här världen…

Bästa filmscenen:

William: Businesskortscenen i American Psycho är kul, men det finns så många, så det är svårt att välja endast en…

Axel: Johnny Quid som hugger ner en bouncer i Rocknrolla. Jag såg den här när jag var liten, jag kommer ihåg den här scenen väldigt väl.

Bästa dokumentären:

William: Anselm Kiefer – Remembering the Future. En vacker dokumentär som låter en dyka i a hans konstnärskap.

Axel: Martin Scorsese: Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story. Bob Dylan med Allen Ginsberg i USA 1975 och ingen vet vilka historier som faktiskt är verkliga.

Bästa förtexterna till en film:

William: Det mest fängslande förtexterna är tveklöst i Fargo.

Bästa tv-serien: 

William: Fargo. Som på sätt och vis är bättre än filmen den är baserad på.

Axel: True Detective säsong ett. Två poliser i Louisiana som i sökandet efter saknade personer tar sig längre och längre ner i ett igenväxt rike.

Bästa tv-seriescenen:

Axel: Allas favorit Lorne Malvo. Jag kan relatera till att inte vilja svara på personliga frågor från främlingar.

Bästa regissören:

Axel: Martin Scorsese. Jag älskar gamla gangsterfilmer som Goodfellas och Mean Streets, Hans filmer gör sig bäst om natten när man inte kan sova.

Bästa Youtubeklippet:

William: Arvo Pärt som äter tomat med socker, och lite senare visar han en grej med piano som är extremt vacker.

Bästa romanen: 

William: 2666 av Roberto Bolaño, är en fängslande mörk labyrint att förvilla sig i.

Axel: Stäppvargen av Hermann Hesse. Boken följer en man med två sidor, hälften varg och hälften människa, och handlar om hur han manövrerar sig i en värld där han är en främling var han än vänder sig.

Bästa karaktären: 

William: Marla Singer i Fight Club, är en personlig favorit om man ska säga så.

Axel: Anton Chigurh i No Country For Old Men. Den mest kyliga seriemördaren någonsin, även något av en stilikon.

Bästa tv-seriefinalen:

William: True Detective säsong 1.

Snyggaste skivomslaget:

William: Not Me – Thurston Moore. Det fotot av Twiggy har jag på baksidan av min elgitarr.

Axel: Tom Waits – Bone Machine. Tom Waits i lädermössa, horn och skyddsglasögon.

Bästa reportaget: 

William: Take a Tour of a Soviet-Era Ghost Town at the Edge of the World. Skitvackert, ”roligt” reportage om en rysk turistguide vid världens ände.

Bästa konsertupplevelsen:

William: Radiokören som framförde Arvo Pärt i Engelbrektskyrkan var rörande. Senaste konserten jag och Axel, tillsammans med Andreas va på som va sevärd var dock H09909 på Debaser.

Axel: Verk av Arvo pärt i en kyrka i Stockholm, kändes som att bli född igen, eller något likartat.

Mest överskattade albumet:

William: Känn ingen sorg för mig Göteborg. Har aldrig förstått varför folk är så frälsta av Håkan Hellström.

Mest överskattade filmen:

William: Joker. Tycker i och med hypen den fick borde filmen haft en mer nyanserad psykologisk härledning till ’galenskapen’. Känns som att Jokern bara helt plötsligt torskade sitt jobb, folk var taskiga, så blev det kalabalik… Filmen är som en enda lång musikvideo som folk bestämt sig för att gilla innan de faktiskt såg den. En platt sensationsrulle… Om folk faktiskt bryr sig om galenskap borde de läsa Valery Bryusovs I spegeln.

Joaquin Phoenix som Jokern i filmen Joker.

Axel: En oväntad vänskap. Rörande.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-04-14 10:35