Café väljer 100 bästa låtarna 2018 – enda spellistan du behöver

Café väljer årets 100 bästa låtar 2018.

Vi har lyssnat, funderat och argumenterat. Nu är det färdigdiskuterat: Caféredaktionen väljer årets 100 bästa låtar 2018.

Joakim Almén  |  Publicerad 2018-12-17 22:36  |  Lästid: 13 minuter

Jury: Joakim Almén, Tom Cehlin Magnusson, Emil Persson, Markus Thörnhammar, David Johansson och Kristofer Steneberg.

Spellistan med alla låtar hittar du längst ned i artikeln (utom Pusha T).

100. INVSN – Valentine’s Day

Det mesta Dennis Lyxzén och Sara Almgren rör vid blir över tre plus. (Joakim Almén)

99. Ros feat. Ivory – DM - Remix

Med ett snarlikt anslag som den släpiga Yemi och den på hennes debutskiva omnämnde Lorentz har autotune-croonern Ros tillsammans med producenten Isak von Haartman liksom smugit sig in i folks medvetna medvetanden under 2018. Hennes tidiga DM blev snäppet vassare när self-made-rapparen Ivory lade sin vers på låten, och som artist kommer Ros bli en av 2019 års stora genombrott – särskilt nu när debutalbumet visade sig vara genialt. (David Johansson)

98. Noname – no name

Sista spåret på Nonames Room 25 är att bli matad med grädde, nedbäddad i siden, kramad av en röd panda. Du har inte känt mjukhet innan du hört refrängen veckla ut sig på no name. (Tom Cehlin Magnusson)

97. Swae Lee feat. Young Thug – Offshore

Young Thug var världens bästa människa även 2018. Förutom att annonsera att han skulle ”go deaf” under året så hann rapparen med att skicka ut levande ormar till olika mediahus som promotion för mixtapet Slime Language – och göra en hisnande omtolkning av Elton Johns Rocket Man. Bäst då? På sin slingrande vers på Swae Lees Offshore är han Atlantas Chattahoochee River, en ostoppbart fritt flödande flod. (Tom Cehlin Magnusson)

96. Emir feat. Charlie Skien – Hvis Vi Må

Även om Unge Ferrari och Arif är de två kanske mest kända norska rapparna för svenskar finns det en uppsjö av talang i vårt grannland. När Hvis Vi Må ljöd i en av mina favoritserier från det gångna året, norska Blank, gick den rakt in på min dagliga rotation och har stannat där. (David Johansson)

95. Spice Boys – Breathe in Breathe Out

Sveriges svar på Ty Segall var bättre än självaste Ty Segall 2018. (Joakim Almén)

94. Bad Bunny – Estamos Bien

2018 var året då Bad Bunny på allvar gjorde sig ett namn på världsscenen. Och trots en uppsjö högprofilerade samarbeten var det låten med det tilltalande budskapet att den flamboyante rapparen från Puerto Rico mår ... ja, bra, som gjorde det starkaste intrycket. (Markus Thörnhammar)

93. The Tallest Man on Earth – An Ocean

Ingen artist håller sig så stadigt till sin genre som The Tallest Man On Earth utan att bli tråkig. Ensamhet och natur - det är så rotat i skogarna kring Siljan att man känner doften av gran. Disclaimer: TTMOE är min kusin. (Kristofer Steneberg)

92. Deerhunter – Death in Midsummer

Deerhunter hade ett tufft år när bandet i höstas fick beskedet att deras gamla basist Josh Fauver gått bort, bara 39 år gammal. Fauver som för övrigt också skrivit en av bandets bästa låtar Nothing Ever HappenedDeath in Midsummer bär på alla kännetecken som gjort Deerhunters dreampop så tilltalande. (Joakim Almén)

91. Ikhana – Nära mig

Göteborgsrapparen, sångaren, låtskrivaren och producenten Ikhana har varit på åtminstone mitt medvetande sedan jag först hörde den transförsättande Pussycat 2015. Hennes röst och produktioner låter som ingenting annat där ute just nu, och hon blir bara bättre och bättre. Årets Nära mig är peak-Ikhana. (David Johansson)

90. Tokyo Police Club – New Blues

Det kanadensiska indieundret: alltjämt intakt. (Joakim Almén)

89. Unknown Mortal Orchestra – Everyone Acts Crazy Nowadays

Ruban Nielsons senaste album Sex & Food bevisar att han inte behöver ett polyamoröst förhållande för att göra strävsamt mjuksträv disco. (Tom Cehlin Magnusson)

88. Interpol – Number 10

Lyssna för all del på albumversion för att få det långa gitarrintrot i sin helhet. Det långa gitarrintrot GÖR låten. (Joakim Almén)

87. DJ Snake, Niniola – Maradona Riddim

För 15 år sen besökte jag Lagos i Nigeria. Hatade den oberäkneliga, smutsiga och farliga staden. Men när jag har strecklyssnat på Nigerias nya stjärna Niniola och Maradona Riddim började det gro en längtan efter att åka dit igen. Det finns nåt där. (Kristofer Steneberg)

86. Teksti-TV 666 – Aidattu Tulevaisuus

SVT:s text-tv la ner Stryktipset-sidan. Fint då att det i öst finns ett band som för text-tv-arvet vidare, om än bara namnligt. Bandet, med fem gitarrister(!), gav Jocke Åhlunds Les Big Byrd en match om årets bästa krautrockpop. (Joakim Almén)

85. Editors – Hallelujah (So Low)

I mitten av 2000-talet var det besvärligt att Editors och Interpol lät så lika. 2018 var det lättare att skilja på banden då Editors gick mot ett synthtungare sound. Hi-Fi klubben borde börja spela Hallelujah (So Low) som referenslåt för sina högtalareanläggningar. (Joakim Almén)

84. George Fitzgerald – Burns

Hypnotisk låt som i början mest är en entonig psykedelisk pulserande munksång. Pulsen håller i sig och blir som en nattsvart gå-genom-regnet-dänga. Fascinerad av denna låt. Skrämmande mörk munk-edm borde vara en egen genre. (Kristofer Steneberg)

83. Stilla Havet – Dansar i kedjor

Postpunk på svenska må knappast fylla klubbar över landet. Men som fotbollskommentatorn Glenn Strömberg skulle sagt om han tvingades kommentera genren: ”De é så mycket kvalité”. (Joakim Almén)

82. Hästpojken – Där vi möts

Hästpojken fortsätter att vara mästare på välsvarvad pop på svenska. (Joakim Almén)

81. Crewel Intentions – Youth in Overload

Som om Nick Cave plötsligt fått för sig att skriva en hit. Gamla Palma Violets-mannen Chilli Jessons soloprojekt var en årets större överraskningar. (Joakim Almén)

80. Stephen Malkmus & The Jicks – Shiggy

Den gamla Pavement-filuren Stephen Malkmus gav oss årets snyggaste leadgitarr-hooks i Shiggy. (Joakim Almén)

79. Janelle Monae – Make Me Feel

Make Me Feel är lika delar 80-talsdoftande popdänga som lekfullt producerad kontemporär funk-smocka, vilken för tankarna till Michael Jackson och Prince. Janelle Monae, som de senaste åren även rönt framgångar som skådespelare i exempelvis Oscarsvinnande Moonlight visar här att den musikaliska kompassen är intakt. (Markus Thörnhammar)

78. Honungsvägen – Kalla mig för satan

Supergruppen från Umeå (var annars) gör honungsdraperad indiepop med bästa Säkert-svärta. (Joakim Almén)

77. Everything is Recorded – Bloodshot Red Eyes

XL Recordings-mannen Richard Russells egna sidoprojekt släppte eventuellt årets mest underskattade skiva, sprängfyllt av lyxiga melodier, samplingar och röster. Finast är den här slicka r’n’b-balladen med ett möte man inte visste att man behövde: Ghostface Killahs son som wailar ihop med Scritti Politti-mannen Green Gartside. (Tom Cehlin Magnusson)

76. Smashing Pumpkins – Silvery Sometimes (Ghosts)

Wrestling-galningen Billy Corgan återförenade rövarbandet från 90-talet (sånär på basisten D’Arcy Wretzky) till överraskande kvalitativ framgång. Silvery Sometimes (Ghosts) är en något sämre kopia av 1979. Men en något sämre kopia av 1979 räcker emellertid oerhört långt.  (Joakim Almén)

75. Against All Logic – I Never Dream

Nicolas Jaar smög ut en samplingstung samling låtar där I Never Dream var höjdpunkten: en wobblande funkpärla spelad på fel hastighet, om och om igen. (Tom Cehlin Magnusson)

74. Junior Brielle – VM 94

De sarkastiska Brunflo-bröderna tog sig rätt in i det kulturella finrummet (nåja) när Fredrik Strage hyllade deras fulhaksromantiserande låt Dovas från debut-EP:n Rött blod. Uppföljaren VM 94, där bröderna citerar rader ur Karin Boyes I rörelse (som förbundskapten Tommy Svensson populariserade genom att läsa upp i omklädningsrummet inför åttondelsfinalen mot Saudiarabien DEN DÄR VM-sommaren 94), höll minst samma klass. (Joakim Almén)

73. Wild Nothing – Letting Go

Ibland känner man bara att man vill bädda in sig i drömska gitarrer med choruseffekt och Love Will Tear Us Apart-synthmattor. (Joakim Almén)

72. Lizzo – Boys

Liksom legenden Prince är Lizzo baserad i Minneapolis – och det är inte den enda parallellen mellan Lizzo och det förvisso oefterhärmlige geniet. För i Boys ger Lizzo uttryck för samma upplyftande skabrösa sexualitet som utmärkte Prince under sina tidiga år. Den funkiga gitarren är blott en bonus, om än en väldigt välkommen sådan. (Markus Thörnhammar)

71. Terra – Tack och förlåt

Med Svarta lådan gjorde Terra en av årets bästa låtar 2016. Men utöver sporadiskt livespelande har det varit tyst sen dess. Tills i år. Terra ÄR Sveriges mest underskattade rockband. (Joakim Almén)

70. How To Dress Well – Hunger

Oavsett om Tom Krells soulmusik är glansig eller knastrande så är han alltjämt en av musikvärldens mest underskattade. Årets syntslinga. (Tom Cehlin Magnusson)

69. Lana Del Rey – Venice Bitch

Lana Del Reys smarta noir-pop har tidigare haft svårt att beröra mig, även när hon har varit som allra bäst. Jag vet inte varför Venice Bitch drabbar så hårt som den gör. Kanske är det den perfekta sucken till refräng, den dimmiga produktionen – eller så är det bara så att titeln på det kommande albumet Norman Fucking Rockwell är, ja, utsökt. (Tom Cehlin Magnusson)

68. The Distillers – Man vs. Magnet

Svincoola Brody Dalles The Distillers gjorde comeback efter 12 år – och det lät precis lika bra som senast. Mycket gott så. (Joakim Almén)

67. Broken Social Scene – Old Dead Young

Det kanadensiska indieundret: alltjämt intakt. Indiekollektivet Broken Social Scene har alltid stått i Arcade Fires skugga och förtjänar ett större erkännande utanför en Primaverafestivalen-krets. 2018 släppte man bonusspåret Old Dead Young  från 2017 års album Hug of Thunder. En drivig indiekäftsmäll som visade sig vara bättre än precis alla andra låtar på albumet. (Joakim Almén)

66. Kamasi Washington – Fists of Fury

Kamasi Washingtons ursinnigt funkiga magma till jazz är musik som får berg att sprängas.  (Tom Cehlin Magnusson)

65. Ross from Friends – The Knife

Genom att sudda bort det brusiga ironi-filtret tog Felix Weatherall sin lo-fi-house in i värmen 2018 där färgerna inte längre var moderiktigt grumliga utan lyste lika starkt som hos sina förebilder. (Tom Cehlin Magnusson)

64. Ashley McBryde – A Little Dive Bar in Dahlonega

Jag vet vad du tänker: en låt om en sunkbar i Dahlonega kan inte vara dålig. Det är den inte heller. (Emil Persson)

63. The Vaccines – Surfing in the Sky

Du trodde att Vaccines var slut. Du trodde fel. Förra albumet var ett sällan skådat indiehaveri som bandet också erkänt själva. Med Surfing in the Sky från albumet Combat Sports gjorde man årets bästa partyindie. (Joakim Almén)

62. Chaka Khan – Like Sugar

Numera 65-åriga The Queen of Funk visar att gammal är äldst i och med detta släpp som är hennes första på över ett decennium. Like Sugar är producerad av Major Lazer-grundaren Switch och som klätt den föredömligt avskalade kompositionen i en fingertoppskänsligt avvägd blandning av nytt och gammalt. (Markus Thörnhammar)

61. Ought – Disgraced in America

Ought låter som om Pavement skulle slagit igenom idag och kommit från Montreal. (Joakim Almén)

60. Octavian – Party Here

Spänn fast dig: refrängen till hajpade Octavians största hit är en nedförsbacke som kränger hit och dit utan att du fattar hur du tog dig hela vägen ned. Mixtapet Spaceman är årets debut. (Tom Cehlin Magnusson)

59. Lil Baby & Gunna – Drip Too Hard

Georgia on my mind. (Tom Cehlin Magnusson)

58. Shame – Concrete

Årets mest attitydstinna postpunk. (Joakim Almén)

57. Kaah – Gud Har Med Sig Så Många Namn

Förtjänar vi Kaah? Jag tror verkligen inte det. I väntan på det uppskjutna albumet levererade funkkungen dundersingel efter dundersingel, men ingen var i närheten av den monumentala Gud Har Med Sig Så Många Namn: en hymn som skingrar moln och gör det lättare att andas. (Tom Cehlin Magnusson)

56. Empress of – When I’m With Him

Bakom artistnamnet Empress of döljer sig Honduras-ättade amerikanen Lorely Rodriguez som gått från klarhet till klarhet sedan debutsingeln Champagne 2012. Den luftiga och eteriskt eleganta ljudbilden i When I´m With Him får nästan den dysfunktionella relation som är låtens tema att passera obemärkt förbi. (Markus Thörnhammar)

55. Kali Uchis feat. Tyler, The Creator & Bootsy Collins – After The Storm

Ingen – ingen – är tuffare än Kali Uchis. (Tom Cehlin Magnusson)

54. Interpol – The Rover

Mörkt, melodiskt och dramatiskt. Distade och gnisslande gitarrer. Textrader som stirrar på personkult och sneglar på religion. The Rover var först ut från nya albumet Marauder. Fyra år sen sist och en comeback, enligt många. (Kristofer Steneberg)

53. Yves Tumor – Noid

Solig disco som kör raka vägen ned i ett psykotiskt dike. (Tom Cehlin Magnusson)

52. Agent Blå – Another Reason To Cut Off An Ear

Sveriges bästa dödspopband (Göteborgsslang för popig postpunk) just nu heter Agent Blå. Dog både en och två gånger under året för breaket i Another Reason To Cut Off An Ear. (Joakim Almén)

51. Neko Case – Sleep All Summer

Kan inte erinra mig om att jag hört den exakta ordföljden "Why won't you fall back in love with me?" i någon annan låt än den här Crooked Fingers-covern, men ibland känns textraden som den enda som behövs. (Emil Persson)

50. Linn Koch-Emmery – Don't Sleep on My Luv

Läste att Linn Koch-Emmery är ”Sveriges svar på Courtney Barnett”. Ja, du hör. Redan där är man ju såld. (Joakim Almén)

49. Seinabo Sey – Never Get Used To

Jag har följt Seinabo Seys spikraka kurva uppåt sedan Tensta Gospel Choir. Och det är tydligt att hon 2018 fortsätter på den resan. Förvaltar, utvecklar, rör sig hela tiden framåt. Låten Never Get Used To är ett fint kärleksbrev till hennes bortgångne far. (Kristofer Steneberg)

48. Västerbron – Döda vinklar

Hyllade Västerbron släppte nytt album i slutet av året och befäste positionen som Sveriges nästbästa band i genren efter Hurula. (Joakim Almén)

47. Teyana Taylor – Gonna Love Me

Så fort den Kanye West-producerade K.T.S.E. landade och det stod klart att Kanye valt ett helt annat spår med sin produktion än de senaste åren, och delvis gått tillbaka till sina rötter med upphackade soul-samplingar och klassiska hiphop-beats, fanns det ingen tvekan om albumets storhet. Bäst spår är definitivt Gonna Love Me. (David Johansson)

46. Ghost – Dance Macabre

Med gitarr på bästa KISS-vis lyckas Tobias Forge göra årets mest lättillgängliga hårdrockslåt. (Joakim Almén)

45. Hurula – Självmedicinering

Hurula grävde långt tillbaka i tiden för texten till Självmedicinering. En fingervisning om vad vi kan förvänta oss på nya albumet Klass som släpps i februari.

44. Albert Hammond Jr. – Far Away Truths

Albert Hammond Jr. har slutat med sitt väldokumentade Oxycontin-missbruk och känns musikmässigt piggare än på ett decennium. Far Away Truths var så nära ett (down)Strokes-riff du kunde komma i år. (Joakim Almén)

43. A$AP Rocky feat. French Montana – Brotha Man

På ett av mittenspåren på Rockys TESTING som landade i somras fanns det självklart fler spår som stack ut, men för mig blev Brotha Man den mest spelade. Här delar A$AP Rocky på låtens utrymme med ingen mindre än Frank Ocean, och till och med Snoop Dogg får lägga några snabba extremt korta bars. French Montana insats är däremot försumbar. (David Johansson)

42. Spiritualized – Let’s Dance

Genidrag att – mer eller mindre – transponera stråkarna från Bittersweet Symphony till piano. Nej, det var ingen idé att degradera Jason Pierce från sin genistatus under 2018. (Joakim Almén)

41. DJ Khaled – No Brainer

Popmusik avnjuts med fördel fjäderlätt. Snapchat-kingen tillika mogulen DJ Khaled teasade No Brainer i samband med att han också avslöjade att han skulle släppa en egen tvål och en lyssning på den Justin Bieber-sjungna hiten är som en handtvätt med en frisk och väldoftande tvål – inget som förändrar ens liv. Men icke desto mindre en angenäm upplevelse. (Markus Thörnhammar)

40. Childish Gambino – Feels Like Summer

“Är inte This is America årets låt?” undrar vän av popkulturell ordning. Det enkla svaret är att nej, det är det inte – långt ifrån. Donald Glovers mästerligt komponerade video (tillsammans med den andra säsongen av underbara Atlanta) placerade rättvist strålkastarljuset på hans multikreativitet i våras, men själva låten var inte superkul, va? Däremot var Feels Like Summer exakt så kvalmigt sockersöt som den tropiska sommaren krävde, och tar hem en självklar plats på årsbästalistan. (Tom Cehlin Magnusson)

39. The Carters – Apeshit

Det slutgiltiga beviset på att Beyonce är ännu vassare på att rappa än att sjunga. (Tom Cehlin Magnusson)

38. Viagra Boys – Just Like You

”Som om Günther kom från Rågsved” som Emil Persson uttryckte sig om sångaren Sebastian Murphys utseende när vi såg Viagra Boys live nyligen. Och även om Viagra Boys är bra på skiva ska de ses live, inte minst för att de har tjackrockeuropas högst mixade bas. (Joakim Almén)

37. Bad Bunny feat. Drake – MIA

Denna snudd på oförskämt hittiga reggaeton-dänga renderade logiskt nog i en listetta för Bad Bunny och Drake som här ges tillfälle att briljera med sin förvånansvärt goda spanska. (Markus Thörnhammar)

36. Little Jinder – Pinocchio

”En, två, tre, fyr fuck my life, Pinocchio. Fem, sex, sju, ått ride or die, Pinocchio”. Little Jinder avslutade sin albumtrilogi på bästa sätt. Pinocchio: ANTHEM.  (Joakim Almén)

35. Frank Ocean – Moon River

När Frank Ocean återvände till musikscenen efter ett långt uppehåll som följde hans debutalbum channel ORANGE gjorde han det med två album och en lång turné. Det märktes snabbt att han arbetat upp en arsenal av låtar, då det fortfarande duggar låtar titt som tätt över två år efter Blonde släpptes. (David Johansson)

34. Peggy Gou – It Makes You Forget (Itgehane)

Om en låt någonsin har varit en lustgasballong så är det denna. (Tom Cehlin Magnusson)

33. Cloud Nothings – Leave Him Now

Bäst i världen på lättillgänglig popig hardcore. Kulor tas lika mycket 2018 för sångaren Dylan Baldis nasala stämma och trummisen Jayson Geryczs lekfulla intensitet som kulor togs när Cloud Nothings slog igenom runt 2012. (Joakim Almén)

32. Courtney Marie Andrews – May Your Kindness Remain

Varaktig snällhet är underskattat. Samma kan sägas om Courtney Marie Andrews. (Emil Persson)

31. Courtney Barnett – Need a Little Time

Australiens bästa slacker-rockexport med singer-songwriter-förtecken gjorde ingen besviken med sitt nya album. Bäst på albumet? Singeln Need a Little Time. (Joakim Almén)

30. Kanye West feat. PARTYNEXTDOOR – Wouldn’t Leave

När Kanye Wests ye kom i början av sommaren var det faktiskt otroligt. Det var det bästa han släppt sedan My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Faktiskt. På den fina Wouldn’t Leave tog han in Drakes gamla protégé PARTYNEXTDOOR och Zara Larsson-kollaboratören Ty Dolla $ign. I själva låten pratar Kanye om hur Kim Kardashian stannat kvar hos honom trots psykiska, ekonomiska och äktenskapliga problem. (David Johansson)

29. Broncho – Easy Way Out 

Årets fräckaste GUNG. (Joakim Almén)

28. Seinabo Sey – Breathe

De eleganta stråkarna, som utgör ryggraden i Breath, i majestätisk förening med Seinabo Seys storslagna röstresurser borgar för en lyssningsupplevelse som med en inte alltför stor överdrift kan beskrivas med det gravt överanvända adjektivet episk. (Markus Thörnhammar)

27. Avantgardet – Ut i natten

Rasmus Arvidsson med Nybro-gäng och Jocke Åhlund i producentroll lyckades lösa det svåra tredje albumet med eftertryck. Ut i natten åkte rätt in som allsångsavslutare på setlisten hos ett av Sveriges bästa liveband. Det säger NÅT om låtens magnitud. (Joakim Almén)

26. Florence + The Machine – Hunger 

Det är inte ofta som en låt har en perfekt dramaturgi. Ännu mer sällan i full symbios med melodi. Hunger har dipparna, vändpunkten, ljus och mörker, kamp och hopp. Den är på min mest spelade. Den borde vara på din. (Kristofer Steneberg)

25. Sheck Wes – Mo Bamba

Årets refräng, alla kategorier. (Tom Cehlin Magnusson)

24. Travis Scott – STOP TRYING TO BE GOD

Det känns som att det var här om dagen som Travis Scott fortfarande levde på sina ärligt talat fantastiska mixtapes och alla väntade på hans studiodebut Rodeo. Tre album, flera världsturnéer, otaliga samarbeten, Grammy-nomineringar och hyllningar senare är han just nu världens hetaste artist. Senaste albumet ASTROWORLD levde sannerligen upp till hypen och låten STOP TRYING TO BE GOD är någonting alldeles extra. (David Johansson)

23. Håkan Hellström – I dina armar

Ingen sjunger "baby" som Håkan – inträngd i ett hörn eller inte. (Tom Cehlin Magnusson)

22. Tove Styrke – Sway

På bästa HAIM-vis gjorde Tove Styrke en av årets snyggaste och förnämligaste poplåtar. (Joakim Almén)

21. Snail Mail – Pristine

19-åriga Lindsey Jordan är årets stora indiefynd! (Joakim Almén)

20. Cherrie – Kärt barn

Öppningspåret på underbara Araweelo är en viskande gospel som får luften att stå still. Gästande Ozzy och Guleed är makalösa, men det bländvita strålkastarljuset skiner starkast på Cherrie som då och då verkligen är smått ofattbart bra. (Tom Cehlin Magnusson)

19. Markus Krunegård – Tur att vi lever samtidigt

Vet inte hur många gånger jag har sagt att Krunegård är ”min Håkan”. Platt kanske, men det gör det inte mindre sant. Ordtrillandet i Tur att vi lever samtidigt var precis lika välfunnet som albumtiteln I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot. (Joakim Almén)

18. Gerard Way – Baby You’re a Haunted House

Whatever happened to My Chemical Romance-sångaren Gerard Way? När han inte ritar på sin gotiska superhjälteserie The Umbrella Academy (kommer på Netflix i februari) släpper han då och då glammiga powerpop-låtar på egen hand. Baby You’re a Haunted House var årets mest oväntade hitlåt. (Joakim Almén)

17. Dream Wife – Kids 

Med isländska Rakel Mjöll i spetsen sjuder London-bandet Dream Wife nytt liv i den gamla Bikini Kill- och SleaterKinney-genren riot grrrl. Poprockiga Kids är fylld med distjanglig gitarr och attityd. Jag vill vara Rakel Mjöll. (Joakim Almén)

16. Blood Orange – Charcoal Baby

Pop blir inte snyggare, smartare eller sexigare än när Dev Hynes gör den. Snälla låt aldrig saxofonsolon bli omoderna igen. (Tom Cehlin Magnusson)

15. Ariana Grande – no tears left to cry

Ariana Grandes senaste år har kantats av tragedier. Först den ohyggliga terrorattacken på hennes Manchester-konsert, och sedan bortgången av hennes ex-pojkvän Mac Miller. I no tears left to cry fångar popdivan känslan av att resa sig och gå vidare i en perfekt avvägd mix av garage-inspirerade beats och precisa Max Martin-hookar. (Markus Thörnhammar)

14. Parquet Courts – Wide Awake 

New York-avantgardepunkarna Parquet Courts visade att det går alldeles utmärkt att göra snygg och cool discofunkig punk. David Byrne är – och bör – vara avundsjuk. (Joakim Almén)

13. Cardi B – I Like It

Cardi B är sinnebilden av begreppet “big personality”. Risken att hennes våldsamt underhållande publika persona ska överskugga hennes musikaliska gärning är emellertid försumbar så länge hon fortsätter göra låtar som latin trap-pärlan I Like It. (Markus Thörnhammar)

12. Car Seat Headrest – Bodys 

”Indierockens räddare” Will Toledo visade att det går att göra en remake som är bättre än originalet. Just Bodys, som är hämtad från nyinspelningen av 2011 års lo-fi-mästerverk Twin Fantasy, fick ett extra prima skönhetslyft. Bäst i den The Strokes-influerade låten är när Toledo löser lyrikalgebra i realtid: ”Is the chorus yet? No. It’s just a building of the verse, so when the chorus does come, it’ll be more rewarding.” I Bodys fall 100 procent sanning. (Joakim Almén)

11. Drake – Nice For What

Årets bästa Kanye-låt gjorde av ingen mindre än hans fiende: Drake. Även om meme-bomben In My Feelings regerade sommaren, MJ-samplande Don’t Matter to Me var finast och Nonstop klubbhiten så var höjdpunkten från den svullna Scorpion sockerbomben Nice For What: ingen låt under året var så mycket livsglädje. (Tom Cehlin Magnusson)

10. Holy – Heard Her

Sveriges egen Kevin Parker, Hannes Ferm har gjort Sveriges bästa Tame Impalas Lonerism-replika i briljanta Heard Her. (Joakim Almén)

9. Kacey Musgraves – Space Cowboy

Stjärnskottet från Golden, Texas gick åt ett mer modernt och listorienterat håll på sitt tredje album, men de två stora höjdpunkterna är lik förbannat blödiga ballader av klassiskt snitt: Rainbow, och framförallt, Space Cowboy. Så dras en countryordvrängerislipsten. (Emil Persson)

8. MGMT – Me and Michael

MGMT må ha blivit svårare och svårare att greppa för folk med åren, men ur ett högst personligt perspektiv är de bättre än någonsin. Me and Michael låter som att det kunde ha varit ledmotivet till 2017 års stora filmsnackis Call Me By Your Name. Också bäst på bandets Sverigespelning i december (Joakim Almén)

7. Pusha T – The Story of Adidon

Absolut, det är Pusha T:s rakbladsvassa och perfekt upphackade Daytona som är årets album, men det som placerade Virginia-rapparen i popkulturens brännpunkt var den brutala kapningen av världens största popstjärna som kom under försommaren. En tidigare långsamt puttrande biffgryta (se mer på topplistan över årets 100 töntigaste formuleringar) kokade plötsligt över när Pusha T bestämde sig för att ge sig på Drakes hela liv, uppväxt och omgivning. (Tom Cehlin Magnusson)

6. Robyn – Honey

Robyns senaste album har höjt ribban för hur en comeback ska se ut och vara: tydlig, modig och rakryggad. Vet exakt var hon ska titta framåt och när hon ska se i backspegeln. Det kan vi tacka Lena Dunham för eftersom hon valde ut Honey långt innan det blev en färdig version. (Kristofer Steneberg)

5. Hurula – Varje ensam natt

Hurula fortsatte att vinna mark 2018, och till dags dato har han ännu inte släppt en dålig låt. Det går egentligen att ta vilken låt som helst från Hurulas Varje ensam natt-EP, men käftsmällsintrot i titelspåret är precis allt. Ljus och mörk energi som flödar samtidigt: Varje ensam natt var vintern 2018 stora utekvällssoundtrack. (Joakim Almén)

4. Kendrick Lamar & SZA - All The Stars

Kendrick + SZA = eh, kanske inte lika sant som det borde med tanke på duons individuella briljans, men satelliten till refräng nådde längre ut i stratosfären än något annat 2018. (Tom Cehlin Magnusson)

3. Lykke Li – deep end

Lykke Lis trap-tunga so sad so sexy kändes så galet självklar när den landade, och cementerade än en gång bilden av att Lykke Li verkligen är ett geni. deep end kunde lika gärna producerats och framförts av valfri rapstjärna 2018, även om ingen gjort det i närheten lika bra som Lykke. (David Johansson)

2. DJ Koze – Pick Up

Frågan om vilken sommarens låt var avgjordes tidigt: DJ Kozes smörstekta disco glänste i solskenet både på dansgolv och gräsmattor, bland både rejvare och dagsfestare. Inte sedan Daft Punk har någon sytt ihop en utsvängd danskostym som passar kredd och bredd exakt lika bra. (Tom Cehlin Magnusson)

1. IDLES – Danny Nedelko

Många snackar om att grantihårda Bristol-punkarna IDLES Never Fight a Man With a Perm var årets låttitel. Många borde också snacka om att Danny Nedelko var årets bästa låt, med årets bästa refrängtext. I Danny Nedelko (som är namnet på en nära vän till bandmedlemmarna i IDLES) lyckas bandet paketera ett antirasistiskt budskap med finsmakarreferenser, som flirten till Pavements Stereo (”I know him, and he is”), och bygga en rallarpunkrefräng på jedimästaren Yodas bevingade: ”Fear leads to panic, panic leads to pain. Pain leads to anger, anger leads to hate.” IDLES var argast, smartast och bäst 2018. (Joakim Almén)

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-02 21:59