Det är en solig men iskall oktobereftermiddag utanför fönstret på hotellrummet jag blivit inslussad i. Det luktar skurmedel, och majoriteten av möblemanget är bortplockat. Tre platser att sitta på är mer eller mindre det enda som är kvar inredningsvis. Två stora salviagröna sammetsfåtöljer och sedan en rackig, kolsvart trästol som står mitt emot två troner. Jag smeker en av dem. Den är len, lite sträv om man smeker den i fel riktning.
Vart ska jag sitta?
Det är en fråga jag naivt funderar över en stund tills jag väljer den svarta stolen, den som absolut är menad för mig. Den är ej bekväm och det gör ont på en gång.
Då kommer skådespelarna in. Först Fares Fares och Jakob Oftebro som jag skakar hand med innan de sätter sig i varsin fåtölj. Ingen tvekan om vilket sittunderlag de skulle ha, ett självförtroende jag avundas. Vi hälsar artigt och jag börjar ställa mina frågor.
Fares, din karaktär är väldigt petnoga där i början med att saker inte var perfekta, dålig rengöring i huset exempelvis. Är du likadan när du är på semester?
Fares:
– Jättemycket. Jag skulle tycka det var skitäckligt om jag hittade läppspår på ett glas eller gamla underkläder i en tvättmaskin som börjat ruttna. Hår i avloppet, en råtta i poolen.
Jakob:
– Ja, det är inte roligt.
Fares:
– Det är inte roligt alltså.
De instämmer om att mänskliga biprodukter inte är det trevligaste att mötas av när ens semester inleds. Jag håller med, och tänker på att jag personligen tycker sköna stolar är ett plus. Vi kommer in på skådespelaryrket. Det är mycket väntande mellan inspelningar, då det blir väldigt intensivt arbete. Jag undrar lite om hur de går in i ett semestermode.
När ni åker på semester. När knäpps första ölen?
Fares:
– Alltså, innan planet landat skulle jag säga. En av de bästa landningarna jag har gjort på det sättet var när vi skulle till Mexico. Då var det en bil som kom och hämtade oss. Vi hade flugit, stannat en natt i Dallas. Sen flugit Dallas till Mexiko. Så kom chauffören som skulle köra oss till huset vi skulle bo i. Vi satte oss i bilen, spände fast barnen i barnsäterna och så satte jag på mig bältet och vi började rulla. Så hann han köra femhundra meter tills jag hör att han håller på och gräver i någonting där framme, och sedan skickar tillbaka en bärs. Det var den bästa upplevelsen jag har varit med om. Han bara gräver utan att titta och skickar tillbaka en bärs där jag sitter där bak. Jag sade: ”Oh, thank you sir, tack!” Den var jättegod. Iskall.
Vilka är era värsta AirBnB/hotell-upplevelser?
Fares:
– Oftast när jag kommer till hotell så tycker jag heltäckningsmattor är så jävla sunkiga, det är också jobbigt om jag går in i ett badrum och ser ett könshår på golvet eller sådär. Det är ju inte roligt. Det är som hår i maten, det är fan det värsta.
Jakob:
– Aa, det är skitjobbigt. Jag kan inte fortsätta äta om jag har hår i maten.
Fares:
– Nej, det är jobbigt. Men det är ju samma med AirBnbs om det är otrevligt. Det kan se skönt ut på bilder och sen fattar man att det kanske inte är trevligt här. En gång hade vi ett Airbnb på ett ställe som var nära en sjö i Strängnäs som såg så jävla fint ut. Men sen när vi kom dit var så jävla mycket broms. Fönsterrutorna var fulla av dem. Det var skit, inte roligt alls. Man kunde inte ens gå ut.
Jakob:
– Jag har varit på Airbnbs där jag var såhär: “Men det här är för privat!” För mycket privata bilder och sånt.
En halvtimme senare intervjuar jag Frida Gustavsson. Hon sitter också i en av fåtöljerna. Jag vågar inte byta till den numera tomma tronen bredvid, så jag sitter kvar på min pall. Hon speglar Jakobs känslor kring AirBnB.
– Jag tycker att det är att kliva in i någons privata sfär. Man får en bild och så står det liksom “Francesco” och sen smsar man lite fram och tillbaka och får nycklar, så går man in i hans lägenhet och man öppnar skafferiet och där står ett halvt ostpaket. Jag vill inte veta för mycket om de som lever där, det tycker jag känns lite obehagligt.
Det som Frida nämner är ett centralt tema i serien. Hur mycket vet vi egentligen om personer vars bostäder vi lånar under en semester? Bytet är en serie fullsmockad av tematik. Ett annat kretsar kring lycka, och vad man är villig att göra för att uppnå det. Jag är nyfiken på vad de personligen har för erfarenheter här.
Har du någonsin upplevt något som du trodde skulle göra dig lycklig i livet som sen inte visade sig göra någon större skillnad?
– Jag minns första gången när jag gjorde min första film. Jag tänkte så: ”Åh, nu kommer allting förändras och livet kommer kännas annorlunda. Folk kommer tycka att jag är en skådespelare och alla de här osäkerheterna och önskningarna kommer bara lösa sig.” Och så blev det inte, allting är ju inte sammankopplat på det sättet. Så oftast ljuger man för sig själv eller skapar en slags narrativ kring att om jag bara gör *hum* så kommer *blä* hända och i grunden handlar det väl egentligen om att önska sig materialistiska saker som en lösning på ett själsligt problem.
Vi fortsatte att prata om Bytet varpå Frida Gustavsson stack in ett annat tema hon anser prägla serien:
– Jag skulle också vilja säga att för mig så tycker jag att tematiken i den här serien också är väldigt knutet till att lögner föder nya lögner, och att svek göder nya svek. Det blir en snöbolleffekt och det är nånting jag tycker att man ska försöka vara medveten om. Och det går ju hand i hand med vad man är villig att göra för den här lyckan. Att man tänker: ”Jo, men jag kanske skarvar lite på sanningen i det där.” Men gör det dig verkligen lyckligare? Och på vilket sätt?
Jakob Oftebro speglar Frida Gustavssons tankar:
– Det är oftast så att man tänker att “när jag bara är klar med det här så kommer det bli bra”. Men när barnet är genom det här stadiet så kommer det något annat. Det är inte, “it’s never gonna be better.” Det är en ganska tydlig sensmoral i den serien att, “money doesn’t make you happy.”
Utöver stora teman är det ett bearbetat manus. Konversationer och handling flyter naturligt framåt. Jag är nyfiken över vad som gjorde att de personligen ville medverka:
Vad var det med serien och era roller som lockade?
Jakob:
– Den har väldigt många lager och det är många vändpunkter och överraskningar. Karaktären är på ett sätt där vi börjar och ett annat där vi hamnar. Som publik blir man så: “Jahaa! oj?! vad hände precis!?” Och det tycker jag var väldigt roligt att arbeta med. Jag har inte jobbat med en sådan ren mystery thriller på det sättet förut. Det var en ny genre att kasta sig in i. Och din karaktär [sagt till Fares] har också gjort något som han inte kommer ihåg. Det är någon minnesförlust där. En inre konflikt som är rolig att jobba med, kan jag tänka mig?
Fares:
– Det var skitkul!
Jakob:
– Och jag döljer ju liksom någonting från första scenen som också är roligt att jobba med. Hur mycket ska man visa? Det var mycket att jobba med ändå som jag tyckte var nytt.
Frida Gustavsson avslutar med samma fråga:
– Det är en genre som inte görs så ofta i Sverige. Det är väldigt bra, för vi har krim men då är det oftast poliser och någon kvinna som styckmördas och det är någon alkoholiserad pappa och deppiga knull och lite sådär. Här var det kul att man vågade ta sikte på någonting som kändes lite mer internationellt, både i kameraarbetet och platserna och att det fick vara så som bara Netflix kan göra. Glossy och lyxigt och vara i vackra miljöer som skärgården och Sicilien. Det är lite Basic Instinct, nittiotal, erotisk thriller-stämning, så det tyckte jag var väldigt kul.
Intervjuerna är över. Jag blir lämnad själv i hotellrummet, utanför fönstret har solen börjat gå ner över Stockholm. I min ensamhet sköljs en ny fråga över mig: Vad är jag villig att göra för lyckan? Så innan jag själv lämnar rummet börjar jag känna mig djärv och fräck, samt får en stor vilja att ge bakre-jag sitt-asyl. Jag sätter mig i en av fåtöljerna och smälter bort. Den var extremt mycket skönare. Dagen efteråt är jag precis lika lycklig som innan.
Bytet har premiär den 30 oktober på Netflix.
