 1. David Ritz, Divided soulMarvin Gayes musik kommer aldrig att låta likadant igen efter denna bok. Marvin skämdes så mycket över att hans riktiga efternamn Gay betydde bög att han i stället började stava det G-a-y-e. Hans var far frikyrkopräst som ofta gick klädd i klänning och regelbundet misshandlade sin son och sin fru. När Marvin, dagen innan han skulle fylla 45, flyttade hem till föräldrarna, utbränd av droger, slog han för första gången tillbaka. Pappan tog omedelbart fram en pistol och sköt sin son. |
 2. Ian Hunter, Diary of a rock’n’roll star Något så ovanligt som en rockbok författad av en skrivkunnig rockstjärna! Ian Hunter skrev denna dagbok 1974, när Mott The Hoople var som störst. Smart och trovärdigt på så sätt att rock’n’roll-livet i långa stunder framstår som lika enahanda som vilket jobb som helst. |
 3. Neil Strauss & Marilyn Manson, The long hard road out of hell Förutom The dirt om Mötley Crue och en kommande bok om Dave Navarro hjälpte journalisten Neil Strauss Marilyn Manson att formulera sin historia. Inga billiga chockeffekter, utan seriöst, påträngande, faktabaserat. Efter berättelsen om Mansons våldsamma uppväxt, präglad av en vapenbesatt pappa och en analbesatt farfar som runkade till djurporrtidningar över källarens modelljärnväg, blir figuren Manson plötsligt bara logisk. |
 4. Nick Tosches, Dino En Dean Martin-biografi som tecknar hela den nöjesepok som lade grunden till rocken. Innehåller mer fula ord än en Sopranos-säsong. Det var mer hardcore förr. |
 5. Jim DeRogatis, Let it blurt: The life and times of Lester Bangs Myten om rockkritikern Lester Bangs har inget att göra med det liv han levde. Lester Bangs var till och med ännu blygare och osäkrare än alla vi andra. Jim DeRogatis skildring av Bangs levnadsöde bekräftar bakgrunden till den replik som den fiktive Lester Bangs säger i filmen Almost famous: ”Jag är alltid hemma. Jag är inte cool.” En av de sorgligaste böcker jag läst. |
Mat & dryck