Annons
Annons

Jonas Cramby om varför vi aldrig tappar tron på filmer som Battle: Los Angeles. Tidigare publicerad i Café 4/2011.

* * * * *

Vad kan vara mer dramatiskt än världens undergång? Svar: Det mesta faktiskt. Jag har haft sov­mornar som skulle blivit bättre actionfilmer än The day after tomorrow, deltagit i konst­vandringar på Österlen som varit mer blodisande än Deep impact och läst baksidor på fröpåsar med betydligt större laddning än lätt kalkonmässiga 2012.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Samtidigt förstår jag hur filmskaparna tänker när de gör ännu ett försök. För om den så kallade ”dramatiska fallhöjden” (hur spännande vi tycker att något är) be­stäms av hur mycket som står på spel så borde det inte kunna bli mer rafflande än om hela världen är på väg att explodera, eller hur?

Samtidigt sitter vi där, gång efter gång, i biosalongen och funderar uttråkat över hur det kommer sig att krasse egentligen kan växa på bomull – medan jordens befolkning dör framför våra ögon.

Den senaste i raden av dessa katastroffilmer heter Battle: Los Angeles – svensk premiär den 29 april – och är inspirerad av en ”verklig” händelse under andra världskriget. 1942 trodde den amerikanska militären att en attack mot Los Angeles var på gång och började avfyra luftvärnsbomber över staden. Detta pågick i ungefär en timme innan man insåg att det var falskt alarm.

Om man bortser från den rena skräcken hos Los Angeles befolkning, och en och annan hjärtattack, så måste det ha sett ganska jäkla häftigt ut.

I trailern till Battle: Los Angeles ser vi samma sorts rökpelare avteckna sig över surfarna i Santa Monica, men allt utspelar sig i modern tid – och hotet kommer från rymden. Det ser blodisande coolt ut. Andra saker som talar för filmen är att regissören Jonathan Liebesman verkar undvika de värsta katastroffilmsklyschorna (missförstådd forskarpappa vill hem till sin familj som i sista sekund blir räddad i presidentens specialfarkost) och i stället väljer det rena våldsspåret, med marin­soldater i huvudrollen.

Jag vet att katastrofgenren är film­konstens motsvarighet till en frånskild 40-talistpappa – den lovar mycket, men gör en nästan alltid djupt besviken. Samtidigt står man ständigt där i hallen när söndagen närmar sig och hoppas på en omtumlande tur i bergochdalbanan.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar