Exklusiv långläsning: Café möter knarkkungen som styrde New York

 |  Publicerad 2010-10-23 16:15  |  Lästid: 16 minuter

Länge var Frank Lucas den okrönte härskaren av New Yorks gator. Under glansåren spenderade han miljontals dollar på kvinnor, kläder, bilar och lyxresor – allt finansierat via en dödligt effektiv drogförsäljning. I Café 9/2010 fick Majsan Boström en exklusiv intervju med knarkbossen som blev världskänd genom filmen American gangster och som nu ger ut en blodstänkt självbiografi. Foto Andreas Öhlund.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Den röda Dodge Chargern stannar till i hörnet av 116th Street och 8th Avenue inne i Harlem, New York, och ett gäng svarta killar kastar en nonchalant blick mot muskelbilen. När rutan vid passagerar­platsen åker ner vänds blickarna åter mot bilen, den här gången intresserat. Is that…? Är det verkligen…? Nej. Jo. Är det Frank Lucas? De viskar och smyger sig sakta fram mot bilen som nyfikna katter. Mobiltelefonerna börjar filma och ringa.

– Frank Lucas? frågar en yngling klädd i shorts och badtofflor.

– All day and all night! river Frank Lucas av med sin hesa men bullriga röst.

Han ler brett som en Hollywoodskådis och puffar iväg ett moln från sin cigarett.

– Hur mycket kan man tjäna i det här gatuhörnet nu för tiden?

Grabbarna ser osäkra ut, men flinar och vill vara till lags. De pratar i munnen på varandra. Stoltheten över att Frank Lucas stannat till vid sitt gamla gathörn, som lika gärna kunde ha burit hans namn i stället för Frederick Douglas Boulevard, skapar brus. Folksamlingen växer.

– Du där! Blåskjortan! ryter Lucas till en snubbe i 17-årsåldern. Kom hit!

Killen i helblått tittar upp under skärmen på sin Ralph Laurenkeps och lystrar som en soldat på kommando. Killen har växt upp två portar nerför gatan och pekar stolt ut var han bor. Sen böjer han sig in i bilen och säger något om 5 000. Per man. Per dag.

– Ge mig ditt nummer, säger Lucas med en röst som avslöjar att han är van att ge order.

Killen i blått, som kallar sig Doughboi, lånar min penna och klottrar ner något på ett kvitto.

– My man, my man, skrockar Lucas nöjt. Om jag hade ställt en väska här, med en miljon dollar och mitt namn på, hade ingen vågat röra den. Jag ägde det här gathörnet och hela Harlem.

I början av 70-talet var Frank Lucas en av New Yorks mest ökända knarkkungar, en hänsynslös gangster som tjänade miljontals dollar på heroin, importerat från Thailand och den gyllene triangeln: Laos, Burma och Thailand.

Höga militärer mutades och tonvis med heroin smugglades in till USA på det mest raffinerade och cyniska vis. Knarket gömdes i stupade Vietnamsoldaters likkistor för att sen säljas på gatorna i Harlem i små frimärkspåsar med blå stämplar. Heroinet döptes till Blue Magic, och blev på grund av sin renhet och styrka ett kvalitetsstämplat varumärke i pundarkretsar.

För tio år sedan berättade Frank Lucas sin historia för journalisten Marc Jacobsen som skrev en lång artikel, The return of superfly, i tidningen New York Magazine. Storyn fick stort genomslag och blev grunden till ett manus. Via filmen American gangster från 2007, där Denzel Washington spelade Frank Lucas, blev hans historia känd över världen.

I slutet på 60-talet och några år framåt tjänade Lucas, som fyller 80 år i september, en miljon dollar om dagen på sitt heroinmärke Blue Magic. Det var så potent att knarkarna troget väntade på nästa leverans vid gathörnet 116th Street och 8th Avenue.

Alla var ute efter Frank Lucas. Poliserna för att sätta dit honom, heroinisterna för att få sitt rus. Pengarna tvättades genom olika nattklubbar och banker och Frank Lucas spenderade svindlande summor på kläder, restauranger, lyxvåningar och kvinnor.

Han frotterade sig i den svarta kändiseliten och var god vän med artisten Lloyd Price och Muhammad Ali. Han reste jorden runt, spelade på kasino i Monaco, hyrde privatplan och ordnade fester i Las Vegas och Hawaii eller chillade i sitt hus i Puerto Rico.

Innan Lucas kom in i bilden var knark­industrin i händerna på den italienska maffian.

– Ingen trodde att en svart man kunde klara det jag gjorde, säger han och skrattar.

Lucas skydde inga medel för att driva sin business. Han blev aldrig fälld för mord, men många – vittnen, jurymedlemmar, rivaler – försvann eller dök upp likstela under hans brutala styre som heroinkung.

– Jag har blivit förhörd i samband med ett mord. Men det är allt, säger han själv.

Det är dags att åka. Chauffören gasar och vi avlägsnar oss från gatuhörnet 116th och 8th där stor uppståndelse nu råder. Kvar finns endast rökmolnet från Frank Lucas cigarett. Vi har fått en exklusiv intervju och en personlig tur genom Harlem 40 år efter hans storhetstid. I vanliga fall föredrar han att träffas i sitt hem.

Jag har gjort hemläxan och träffat Aliya S King, författaren som hjälpt Frank skriva sin självbiografi Original gangster: The real life story of one of America’s most notorious drug lords, som släpptes tidigare i sommar.

Vad som var tänkt att ta tre månader blev till slut 18 månader. King beordrades att ta med sig en bagel, kaffe med mjölk och sötningsmedel inför samtalen. Och att tända Frank Lucas cigaretter. Arbetet med boken var en av de jobbigaste perioderna i hennes liv, säger hon.

– Vi skrattade, bråkade och grät. Frank är en krävande man och en kallblodig mördare, men samtidigt karismatisk. Han har charm som få och ett leende som påverkade till och med mig, trots att jag är lyckligt gift. Du kommer att förstå vad jag menar. Passa dig.

Man behöver inte ha läst om alla erövringar som Lucas skildrar i sin biografi för att fatta att han är en ladies man. Trots sina 79 år, och trots att han sitter i rullstol med förvridna lemmar på grund av en muskelsjukdom, har han glimten i ögat och kan få vilken kvinna som helst att smälta.

– Blondie, i dag är din dag, hojtar Lucas glatt när jag kliver in i hans hus i en ganska fattig stadsdel strax utanför New York.

Han ignorerar mitt namn fullständigt, tittar på Obama på nyheterna och är på riktigt bra humör. En snabb blinkning. Frank’s working his mojo. Och det funkar. Jag låter Frank Lucas bli den ende mannen på jorden som får kalla mig Blondie.

Lucas har sju barn med sex olika kvinnor och har varit gift två gånger. I självbiografin berättar Frank om dussintals erövringar och beskriver – detaljerat och sexistiskt – hudfärger, ben, midjor och bröst och hur han brukade låsa in sig i dagar med sina tjejer på olika lyxhotell. Men har han varit kär?

– Aldrig någonsin, svarar han utan att blinka och låser min blick.

Det blir tyst och man ser något sorgset glimta till i hans stora bruna ögon.

– Nu ska jag visa dig mitt Harlem, Blondie, säger Lucas och kränger sedan på sig en ljus­brun manchesterjacka, solglasögon och en gammal­dags tidningsbudskeps.

Dodge Chargern slingrar sig ut från New Jersey, över George Washington-bron och in på Harlems gator som ligger på den norra delen av Manhattan. Trots att Harlem förändrats mycket sedan Frank Lucas tid kan han stadsdelen som sin egen ficka. Han guidar Alamo Al, chauffören, som är en New Jersey-kille med italienskt påbrå med en precision som överträffar en gps.

– Vänster här och där framme höger. Stanna här. Parkera där.

Alamo Al gör sitt bästa, men försöker protestera när Frank Lucas beordrar honom att stanna mitt på busshållplatsen.

– Gör som jag säger, ryter Lucas. Jag tar hand om busschauffören!

Alamo Al tystnar.

– Här låg Small’s Paradise, fortsätter Lucas och pekar på en byggnad. Boy, vi hade kul där…

I American gangster är det på nattklubben Small’s Paradise som Lucas träffar sin andra fru, Julie, som förvisso är mycket vacker och kommer från Puerto Rico. Men hon var aldrig Miss Puerto Rico som det sägs i filmen. Lucas hängde mest i baren, gärna med en Dewar’s on the rocks i handen.

– Jag kan inte dansa, säger han. Jag är född med två vänsterfötter. Han flinar och blinkar bakom sina solglasögon.

Men att köpa, smuggla och kränga heroin var Lucas bra på. Så bra att hans organisation kunde glida under polisens radar i åratal, allt medan han skapade sig en förmögenhet och byggde ett rykte som en lika framgångsrik som skoningslös affärsman.

– Respekt är bra, men det är fruktan som ger en stålarna, säger han. Han har ett varmt leende, men ögonen är hårda.

För nästan 80 år sedan föddes Frank Lucas, son till en fattig arrendator i en håla i North Carolina som ligger ”så långt ut på landet att inte ens myggen hittar dit”. Lucas familj var utfattiga och skuldsatta, fast i ett arrendatorsystem som följde på slaveriet. Sex år gammal såg Frank Lucas sin äldre kusin Obadiah mördas av Klu Klux Klan.

– De sa att han gjort sig skyldig till ”reckless eyeballing”, säger Lucas och berättar att kusinen tittat alltför oblygt på en vit flicka.

– De sköt huvudet av honom. Tänder. Allt. Det var inget kvar. Jag har aldrig kunnat glömma det.

Han låter oss förstå att det var någon slags spärr som brast och han drog ut i världen fast besluten om att bli rik och inte ta skit ifrån nån. Lucas var bara tolv, men såg äldre ut än sin ålder. Med en bussbiljett, en rastlös själ och en massa testosteron begav han sig söderut.

I Tennessee blev det trubbel över en vadslagning. Frank Lucas åkte på stryk, blev tagen av polisen och hamnade i ett ”chain gang”, en fånge fastkedjad i andra olycks­bröder och dömd till hårt kroppsarbete. En äldre fånge hjälpte honom att rymma. Han sprang som om han hade djävulen efter sig, gevärskulorna ven runt öronen och han lyckades med nöd och näppe undkomma.

En änka med barnen på college gav Lucas ett jobb och en hel del erfarenheter i sängen. Efter ett tag tröttnade han på att vara toy boy och drog vidare. I Kentucky fick han jobb på en rörfabrik. Det tog inte många pass förrän han lade märke till fabrikörens dotter och hon till honom.

– Hon såg ut som typen som gillar att ställa till det för sig. Och jag var typen som gillar att hjälpa till, säger Frank och skrattar.

Det hela slutade förstås i katastrof när en kollega hittade Frank Lucas och fabrikörsdottern nakna i ett förråd och hotade med att skvallra för pappan. Dottern var vit.

Nu hade Frank Lucas fått nog av Södern och ville norrut. Dit där de framgångsrika svarta människorna bodde. Bussen anlände till New York sommaren 1944 och en häpen Frank Lucas klev av i Harlem. Han hade aldrig sett så många svarta människor på en plats. Svarta med drömmar och mål. Trots att han inte hade ett öre på fickan kände han möjligheterna i luften. Frank Lucas hade hittat hem.

– Hello Harlem! Hello Harlem, USA, ropade jag. Det var där!

Frank Lucas säger åt Alamo Al att stanna och pekar på en liten tvärgata.

– En fantastisk dag, säger han.

– Gimme a cigarette, skriker han plötsligt och alla hoppar till.

Jag river av filtret på en Marlboro, tänder och råkar lämna rosa läppglansmärken på den vita ciggen. Jag sätter den i Franks mun.

– Mmm, det smakar sött, säger han.

Vi passerar en gammal restaurang där Lucas stal sitt första mål mat och som han sedan satte sig ned och åt i en portuppgång i hörnet av 116th Street och 8th Avenue. Lucas skulle just fylla 14. Föga anade han då att just detta hörn skulle förknippas med honom mer än 60 år senare.

– Allt fanns i Harlem. Allt. Och jag ville ha en del av kakan.

På dagarna rånade han folk på gatan och på nätterna sov han i ett pannrum. Stads­delen där Frank höll till befolkades av horor, hallickar, knarkare, indrivare och annat löst folk och livet i den undre världen passade den unge, orädde Frank Lucas.

Det tog honom inte lång tid att lista ut vilkas fickor som innehöll mest dollarsedlar. Han var storväxt för sin ålder och en jävel på att springa. Snart hade han råd med nya kläder och kunde hyra ett rum. Frank Lucas gjorde många nya bekant­skaper; en hette Fletcher och hade rötter i North Carolina.

– Ta aldrig i den här skiten, sa Fletcher, som var heroinist, till Frank som tänkte: Inte en chans i helvetet.

Knarkarna och deras sprutor äcklade honom. Men han hade inte missat att de alltid hade pengar till sina droger. En idiotsäker business, tänkte 14-åringen.

Frank Lucas första heroinköp bestod av 14 gram och kostade 300 dollar. Han stack hem och spädde ut heroinet genom att blanda i kinin och Bonita, ett slags vällingpulver. Han kom hem tre timmar senare och 900 dollar rikare. Snart tjänade Lucas tusendals dollar per dag och började handla kläder, bilar och hyrde in sig i en lyxig lägenhet på 7th Avenue med utsikt över Central Park. Ingen ifrågasatte honom. Dollarsedlarna besvarade alla frågor.

– Vilka tider det var, säger han och be­faller Alamo Al att parkera utanför en vacker gammal stenbyggnad. Till vänster: ett grönskande Central Park.

Trots att Lucas svär som om det skulle bli förbjudet i morgon låter det ändå inte vulgärt. Han berättar om nattliga picknickar med tjejer i parken.

– Fried chicken and champagne, säger han lika naturligt som någon annan skulle ha sagt rysk kaviar och champagne.

– Och sen… hihihi.

Lucas gör små kvidanden som ska föreställa tjejfnitter. Man förstår resten.

Men så vände turen för Lucas, som spelade mycket på tärning. Vips så var han pank igen. Dessutom åkte han samtidigt in i fängelse för ett mindre narkotikabrott och väl ute var det bara att börja om från början. Nu körde han hårdare och rånade andra kriminella och det på en rätt hög nivå. Till slut låg han riktigt risigt till och hade flera kontrakt på sitt huvud.

Det var då Harlems Gudfader, Ellsworth Bumpy Johnson, gjorde entré i hans liv. Lucas hade antagit en utmaning av yrkesmördaren Ice Pick Red (han avlivade folk genom att sticka en ishacka genom hjärtat på dem) i biljard, men hade inte tillräckligt med pengar för att betala vadet. Bumpy dök upp i sista stund, pröjsade och tog med sig Frank Lucas hem.

Året var 1946. Som Bumpys högra hand lärde sig Lucas allt om organiserad brottslighet. Han drev in pengar, assisterade i allt som ingick i Bumpys beskyddarverksamhet och träffade storheter som den blivande med­borgarrättskämpen Malcolm X och maffia­bossen Lucky Luciano.

Bumpy hade en hyfsad relation till maffian, som annars inte hyste vidare stor respekt för svarta, kanske för att Bumpy inte sysslade med knarkhandel.

Lucas blev snart uttråkad trots att han fick mer ansvar. Det illegala tärningsspelet drog in massor, men det störde Frank Lucas att de inte cashade in på det som var mest vinstgivande: knark.

– Jag hade hört att heroinet i Asien var renare och starkare än i Amerika och föreslog att vi skulle ge oss in i branschen, men Bumpy ville inte lyssna, säger Lucas som visste sin plats, höll käft och löd sin chef.

Plötsligt dog Bumpy och lämnade efter sig tre miljoner i skulder. Lucas såg till att inkassera dem, köpte en biljett till Thailand och la grunden till sitt eget imperium.

– Jag älskar Bangkok nästan lika mycket som New York, säger Lucas nostalgiskt om tiden i Thailand.

Där träffade han Leslie ”Ike” Atkinson, en armésergeant stationerad i Bangkok med många kontakter. Lucas reste även upp till vallmoodlingarna i gyllene triangeln för att förhandla direkt med källan. Pressen skulle senare fyndigt kalla det för en ”från-vaggan-till-graven-verksamhet”.

Det var nu sent 60-tal. I Vietnam pågick det blodiga krig som skulle ta 59 000 unga amerikaners liv. Likkistorna gick i skytteltrafik från Sydostasien till USA – en lysande möjlighet för en slug och hänsynslös knarkkung. Frank Lucas tyckte det var genialt att smuggla heroinet i likkistorna, men är irriterad över att folk antytt att knarket gömdes i uppsprättade soldatkroppar.

– Så långt gick inte ens jag, säger han.

Frank Lucas byggde upp en hierarkisk organisation komplett med team som mixade heroinet, säkerhetsansvariga, folk som mutade poliserna och langare som höll i gatuförsäljningen. Langarna hade order att vara på plats runt 16-tiden då det var skiftbyte bland poliserna. När poliserna kom tillbaka ett par timmar senare var dagens leverens redan slut.

Lucas höll järnkoll på sina anställda. Ibland gled han runt i en gammal skrotig Cheva (som han döpte till Nelly-Belle) iförd lösskägg, peruk och solglasögon.

Efter American gangster fick Lucas mycket kritik. Många har sagt att han tagit åt sig äran från andra.

– Det var inte jag som gjorde filmen, säger han. 90 procent stämmer i grunden, men sen måste de lägga till det där Hollywoodstuket som gör att det säljer. Jag var med på inspelningen, men skrev inte manuset.

Leslie ”Ike” Atkinson, armésergeanten i Thailand som styrde upp leveranserna till USA, har skrivit en bok som ger en annan bild av hur heroinet paketerades inför smugglingen. Enligt Atkinson, som kallas Sergeant Smack, var det han som kom på idén och planerade allt. Det var han som mutade militärer på höga poster, både utomlands och på baser i North Carolina. Det råder även delade meningar om vem som var den största knarkkungen i New York. Vid den stora heroinrättegången 1976 mot Frank Lucas fälldes 43 personer. Härvan sträckte sig över flera delstater och hade förgreningar till Thailand. Vid en så omfattande utredning kan ingen känna till allt, menar Richie Roberts, den före detta kriminalinspektören som spelas av Russell Crowe i American gangster.

Efter den enorma heroinepidemin dömdes flera storlangare, däribland den pråligt klädde och flamboyante Leroy ”Nicky” Barnes. Frank Lucas säger att han tolererar honom, mycket eftersom han var med på den ”gamla goda tiden” men blir förbannad om man drar upp namnet Nicky Barnes för många gånger.

– Den där jävla småliraren! Utblandat, svagt skitheroin. När Nicky Barnes köpte 30 kilo heroin av maffian tog jag hem 3 000 kilo från Asien. Han hängde mig i hasorna. En jobbig jävel. Och pinsamt klädd! Frank Lucas spottar ut orden.

– Oavsett vad folk säger så var det solklart Frank Lucas som styrde i New York, säger Richie Roberts. Och han var svår att komma åt, jävligt svår att komma åt.

Men till slut fick narkotikapolisen en av Frank Lucas bröder att tjalla, precis som i American gangster. Lucas agerade rådgivare under inspelningen. Denzel Washington tillbringade mycket tid i hans sällskap för att få till karaktären. – Han är en ruskigt bra skådis, säger Frank Lucas. Han till och med gick som jag.

Jag kan inte låta bli att fråga vem som är snyggast. Han eller Denzel?

– Vad är det för jävla fråga, Blondie? Denzel är inte ens nära!

Hastigt byte av samtalsämne. Till mord.

– Om några mord kan jag inte uttala mig, klipper Lucas av.

I USA råder ingen preskriberingstid på mord och han avtjänar fortfarande en villkorlig dom på livstid.

– Alla vill veta hur många människor Frank Lucas har mördat, förklarar Richie Roberts som nu är 72 år gammal och bytte sida 1981, då han gick från åklagarämbetet till att bli försvarsadvokat.

Numera representerar Roberts tungt kriminella, ofta med rötter i gatugäng som Bloods och Crips. Och så Frank Lucas, förstås. Fast då handlar det mest om rättstvister och allmän rådgivning. Han är även gudfar till Frank Lucas yngste son Ray.

– Jag ger honom alltid samma råd om mordfrågorna: Säg inte ett ljud.

Alltför många unga åklagare skulle vilja göra sig ett namn genom att dra Lucas inför rätta, menar Richie. Dessutom bör man ha i åtanke att släktingar kan vilja hämnas.

Ingen vet hur många liv som heroinepidemin på 60- och 70-talet kostade, en farsot som Frank Lucas hjälpte till att skapa. En del kritiker har sagt att Frank Lucas har fler svarta liv på sitt samvete än Klu Klux Klan, dem han anklagar för att ha orsakat hans hänsynslöshet.

– Jag känner ånger, nu gör jag det, säger han. Men du måste förstå mig här, Blondie. Jag ville bli rik. På min tid hade jag inte ens kunnat få ett städjobb på Wall Street. I did what I had to do.

Frank Lucas har, liksom många andra i hans generation, kluvna känslor för sitt land och dess politik. Han kom från den segregerade södern med extrem fattigdom och elände. Man fick helt enkelt skapa sina egna möjligheter.

– In här! In här! kommenderar Lucas Alamo Al som hastigt tvingas korsa flera körfält och göra en olaglig vänstersväng.

Frank Lucas visar oss huset där hans kvinnliga medarbetare Red Top och hennes väninnor satt klädda endast i trosor och paketerade heroinet för gatuförsäljning. Vi stannar till. Återigen på en busshållplats. Samtidigt glider en kille i långa flätor förbi och säger till Frank Lucas:

– Det är ditt fel att jag köpte den där chinchillapälsen!

Han har uppenbarligen sett American gangster och refererar till scenen där Denzel Washington eldar upp en exklusiv grå päls när han kommer hem från den legendariska boxningsmatchen mellan Muhammad Ali och Joe Frazier i New York 1971.

– Bränn den jävla trasan, skriker Lucas men flinar och spelar med.

– Men den kostade ju 100 000 dollar?

– Bränn den för-i-helvete, skriker Lucas ännu högre och killen glider vidare. Båda ler.

– I 14 år var det ingen snut som visste vem jag var, i 14 år! Sen torskade jag på fåfängan, muttrar han när han tänker på den extravaganta pälsen.

– Det var början till slutet, säger han.

Några månader tidigare hade Frank Lucas varit på en annan boxningsgala och blivit hånad för sin enkla kostym av konkurrenter från Kalifornien.

– De där kärringarna struttade omkring i sina minkpälsar trots att det var hetare än i helvetet. Vi var för fan i Atlanta, spottar han ur sig med avsky.

– Jag körde low key i stället. Snyggt och dyrt, men ingenting uppseendeväckande. Jag älskar Armani.

Men ”kärringarna från Kalifornien” sådde ett frö. Lucas blev förbannad och stegade in hos sin körsnär i New York så snart han kom hem och beställde en hellång päls. Och en hatt när han ändå höll på. När körsnären visade pälsprover i finaste mink blev Lucas galen och skrek att han inte ville ha nån jävla ”Kalifornien-bitch-mink”. Lösningen blev chinchilla. En liten ekorrliknande gnagare som har 30 gånger mjukare päls än håret på en människa. I särklass världens dyraste pälsdjur.

Matchen mellan Muhammad Ali och Joe Frazier kallades officiellt för Århundradets fight och en pott på fem miljoner dollar stod på spel. Boxningsfebern var total och på röda mattan in trängdes kändisar, stor­politiker och gangsters.

– Det var kvällarnas kväll, säger Lucas.

Det gick ett sus bland kändisfotograferna när den pälsklädde softa svarta liraren skred in med sitt självsäkra leende. De var inte helt säkra på vem han var, men med den pälsen måste han vara betydelsefull. En fotograf från Ebony förevigade ögonblicket.

– Jag hade de bästa platserna, ringside, berättar Lucas och lägger till att det var så svårt att få biljetter att självaste Frank Sinatra fått ta sig in via pressläktaren som fotograf för Life Magazine.

Några rader bakom satt knarkpolisens under­coveragenter. När Ali stannade till, skakade hand och kramade om Frank Lucas på väg upp i ringen fanns det ingen återvändo. Agenterna reagerade instinktivt: Vem fan var snubben i pälsen som satt längst fram?

– Så fort jag kom hem visste jag att det var kört, minns Lucas.

Det skulle dröja några år till innan Frank Lucas liv splittrades helt. Han hade fortfarande mer tillgångar och pengar än han kunde räkna. Lucas hade faktiskt svårt att göra av med allt utan att väcka misstankar. Det var i den här vevan som den korrumperade snuten Babyface dök upp vid lyxvillan i den lugna stadsdelen Teaneck i New Jersey. I sin bok skriver Frank Lucas om hur Babyface började pressa honom på pengar. Först en mindre summa, men snart 10 000 dollar i månaden.

När det inte räckte ville Babyface ha ett kilo heroin. Sedan, som om han visste att han höll på att reta livet ur Lucas, återvände Babyface ganska omgående med heroinet och krävde att Frank Lucas skulle sälja det och ge honom vinsten.

– Fy fan vad jag hatade den jäveln. Snutar är ett otyg, men korrupta snutar… det finns inget värre.

Frank Lucas går igång om Babyface och etik och behöver en cigg till. Jag assisterar. Den 28 januari 1975 skedde det som Frank Lucas fruktat. Knarkpolisen (DEA) gjorde tillslag mot hans hus.

– De slog sönder allt. Rev väggar. Julie blev galen, hon hade bett mig sluta i flera år och kastade pengarna ut genom fönstret. Det var så jävla typiskt, jag brukade nästan aldrig ha cash hemma, säger Lucas.

Enligt New York Times kastade Julie Lucas ut resväskor med 584 000 dollar genom fönstret. Frank Lucas säger att han hade cirka åtta miljoner i olika sedelvalörer på vinden vid det här tillfället.

– Jag har ju sagt att snutarna var värre än mig, de snodde skiten, mullrar han.

Fortfarande är det ingen som vet var resten av pengarna tog vägen. Nånstans i alla härvor av rättegångar korsades Richie Roberts (polisinspektören som blev åklagare) och Frank Lucas vägar 1976. Precis som i filmen mynnade sedan kontakten ut i vänskap.

– Jag gillade Frank, berättar Richie och minns rättegången.

– Rättssalen var fullpackad av Franks anhängare och jag satt på åklagarbänken. Han kom in, vände sig om och tittade på mig. Våra blickar möttes och jag såg hur han tänkte: ”Är det den där snorhyveln som ska sätta dit mig?”. Och jag tänkte: ”Ja, det ska jag.”

Under rättegången berättade en kvinna om sin dotter som hade dött av en överdos.

– Hon hade hittat sin dotter död, nålen satt fortfarande i armen och en påse Blue Magic låg bredvid kroppen. Det var en sån hjärtskärande berättelse att inte ett öga var torrt i rättssalen, minns Richie.

Efteråt kom advokaten fram till Richie och sa att Frank Lucas ville träffa honom.

– Han sa: ”Jag har aldrig tänkt på det där.” Jag passade på att fråga om han ville snacka och han svarade: ”Kanske sen.” Så snart domen föll hörde han av sig.

Enligt Frank Lucas beslagtog myndig­heterna allt han hade. Från konton i skatte­paradiset Cayman Islands och Schweiz till hans stora plantage i North Carolina. Från cash till kläder. Själv uppskattar han värdet till 1,2 miljarder dollar. Något som är svårt att få verifierat.

Efter flera rättegångar dömdes Frank Lucas 1976 för narkotikabrott och fick 70 år i fängelse. Hustrun Julie dömdes till fem år för försvårande av polisarbete, Frank Lucas är övertygad om att de bara gjorde det för att jävlas med honom.

När jag nämner straffet på 70 år, och det faktum att Lucas redan 1981 fick straffet kraftigt reducerat, blir han hemlighetsfull. Nästan hotfull. Han svär att han bara tjallade på poliser, inga andra. Richie Roberts skrattar åt den ”sanningen”.

– En åtalad kan sällan eller aldrig diktera vem eller vilka de ska ange för en polis, förklarar han. Sedan kan du ju tolka resten själv.

Frank Lucas styrde sitt imperium från fängelset en tid. Sen kom han ut och hamnade i samma sväng. Nu hade han inte lika mycket pengar till inköp och hans team var utplånat. Några satt inne. En del var döda. Andra försvunna. Frank Lucas var villkorligt fri­given men struntade i att rapportera till sin övervakare, gömde sig hos sin mamma och kände sig allmänt som en loser.

Han var över 50. 1984 sprang han på en tjej som ville ha hjälp med ett stort kokainköp. Tjejen var snygg – men polis­infiltratör. Lucas torskade. Nu insåg han att han hade tappat fingertopps­känslan. Livet som storgangster var definitivt över.

1991 släpptes Frank Lucas igen och en dag stod Julie Lucas utanför hans dörr. Då hade Frank haft ett annat förhållande och resultatet blev hans yngste son, Ray, som nu är 14.

– Jag var tio gånger bättre som kriminell än som pappa och man, säger Frank. Men det var slut på det och dags att samla ihop familjen.

Alla Frank Lucas barn är mönstergilla medborgare och mest stolt är han över sin yngste.

– Ray är den bäste sonen man kan önska sig. Han är inte som jag, säger han om den skötsamme tonåringen som tyckte att all uppmärksamhet runt filmen var jobbig, om än ganska spännande.

På premiärkvällen av American gangster, som hölls på den berömda Apollo Theater i Harlem, slog ångern till. Frank Lucas kände instinktivt att det var fel att göra entré på röda mattan och firas som en hjälte. I stället bad han limon ta ett varv runt kvarteret. Han behövde tänka. Lilla Ray, som var uppklädd i frack och såg fram emot att träffa sin kompis Denzel Washington, blev besviken då Frank beordrade chauffören att köra hem dem.

– Inget kan göras ogjort, säger han. Men jag åkte hem av respekt för alla dem vars liv jag ödelagt. Det är till dem som min bok är tillägnad.

Vi svänger in på Frank Lucas gård. Alamo Al parkerar med vana händer medan Lucas får hjälp att sätta sig i rullstolen och återgå till sitt stillsamma liv på hemlig adress. Han äger sitt hus, men sålde rättigheterna till sitt livs story till Universal Studios för en engångssumma och sliter för att få det att gå ihop. Han tjänar lite pengar på sitt klädmärke och ringsignaler till mobilen med hans röst.

Med önskan om att vara en god förebild för sina barn och svarta ungdomar driver han The Frank Lucas Foundation som hjälper fattiga unga som vill gå på college. Han åker runt i skolor i sämre områden för att tala om sitt förflutna och berätta att det finns bättre alternativ. ”Get Grades, Not Guns, Not Drugs” är hans slogan.

Frågan är om Lucas budskap går fram. Vilken bild av honom är mest attraktiv? Den glassiga knarkkungen eller den rullstolsbundne 79-åringen som kommit på bättre tankar? Lucas hade pengar, respekt, brudar, bilar och levde ett liv i glamour. För killar som Doughboi är risken att hamna i fängelse inte tillräckligt avskräckande för att komma på andra tankar. Skulle Frank Lucas själv ha lyssnat?

– Det går inte att svara på eftersom det är andra tider nu. Nu kan en svart man bli president, svarar han och duckar listigt för frågan.

Om Frank Lucas ringer Doughboi för att tala honom till rätta så kanske han får svaret. Heroinet växer åter i popularitet i New York och på frimärkes­påsarna med det mest sålda heroinmärket i maj 2010 står ironiskt nog tio bekanta bokstäver stämplade: Frank Lucas.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Tre veckor efter den här intervjun med Café åkte Frank Lucas fru Julie fast i Puerto Rico med två kilo kokain i handväskan. Troligen blir hon aldrig mer en fri kvinna eftersom hon, liksom sin make, sedan tidigare har villkorligt på livstid.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 14:13